VID RESANS ÄNDE

TISDAG - MÅNDAG  7 - 13 MARS 2017

VID RESANS ÄNDE // LIVSLÄRDOM: ALLT JÄMNER UT SIG TILL SLUT - LIVET ÄR DET VACKRASTE SOM FINNS!

Underbara färger i Mexicanska Bacalar!

Tisdagmorgon är vi är redan uppe vid kl 05:30. Flores är lika vackert som alltid. Vi studsar upp ur sängen och i rekordfart packar vi ihop alla ägodelar. Sedan rusar vi nerför trappan och in till den lilla restaurangen som ligger vägg i vägg med hotellet. David har i vanlig ordning googlat restaurangens öppetider och sett till att vi hinner få en snabb frukost innan bussen avgår.

I restaurangen håller presonalen på att öppna och till vår stora överraskning ligger en lång, fullvuxen man utsträckt och sover på golvet lite längre in i restaurangen... har han sovit här hela natten? Vi slår oss ner vid ett bord där vi har vy över denna spännande varelse på golvet. Efter en stund kommer personalen och väcker den manliga turisten och bjuder honom till bords. Vi skrattar lite efter denna märkliga situation, men enas sedan om att det är uppfriskande med människor som törs resa på ett alternativt sätt.

När vi beställer frukost är vi noga med att påpeka att vi har bråttom och måste åka om 45 minuter. Tyvärr (eller som David skulle säga ”i vanlig ordning”) blir det så att vi får maten tio minuter innan vi måste gå. Nu jävlar, tänker båda och innan tallrikarna ens har nuddat bordet har vi börjat sleva i oss av pannkaksfrukosten. Med full mun ber vi om att få notan asap - nu är det jäkligt snabba ryck som gäller (någons favorit uttryck).

Vi skyndar tillbaka till hotellrummet efter bagaget och drar sedan med en galen fart ner i receptionen där vi ska bli upphämtade av bussen. Bussen visar sig vara en liten shuttlebus som kör runt i Flores och plockar upp människor. Efter upphämtningsrundan så stannar den vid ett ett hus, 10 minuter ifrån där vi bor. Huset är både hostel, bankomat och hängställe. Där får vi en liten frukost, samt ska betala för biljetter och byta till en större buss.

Vi tar ut pengar til bussen, dricker lite kaffe och sedan är det dags att sätta sig på bussen som ska föra oss till Bacalar. Vägen till Mexico går igenom Belize och när vi väl sitter på bussen får vi att veta att vi måste betala för att komma ut från Belize. De säger att vi kan ta ut pengar i Belize, för de använder nämligen US dollar och inte Quezales som i Guatemala.

På bussresan lyssnar vi på poddar bl.a. Konstruktiv kritik. Vid gränsen mellan Guatemala och Belize går allt klockrent - vi börjar bli bra på korsa gränser nu. Bussen åker mot Belize City där vi ska byta buss (och även komma ihåg att ta ut pengar). Vi anländer i vanlig ordning till en ultrahyperaktiv bussterminal, där det är fullt med restauranger, turister och folk som säljer olika saker. David frågar runt efter en bankomat och får tips om att en ATM som ligger en bit bort. Han rusar iväg, medan Súsanna står kvar på terminalen och vaktar ryggsäckarna. I sin väntan hittar Súsanna en vän som också ska med bussen til Mexico. Hans namn är tyvärr glömt, men han var kanadensare och i.o.m. deras vänskap lämnar sin ryggsäck vid Súsanna medan han går och köper en macka.

David flyger i väg i full fart längs en trafikerad väg, längs vilken bankomaten ska finnas. Han hittar bankomaten och försöker ta ut de mycket viktiga pengarna, som är nödvändiga för att släppa ut ur landet. Men kortet fungerar inte. Han prövar det andra kortet. Det spottas också ut. Paniken börjar smyga sig på när han inser att det inte blir några pengar från den här automaten.

David löper fort hela vägen tillbaka till busstationen. Där dyker han in i en butik, där innehavaren säger att han kan få pengarna i växel om han köper något med kort. David går givetvis med på detta. Expediten går dock plötsligt iväg och när han kommer tillbaka så säger han att det inte blir några pengar till David, som givetvis blir bestört. Expediten ber då David att följa med honom tvärs över torget, till en butik som säljer turistprylar där ytterligare en expedit tillfrågas detsamma. Han måste emellertid i sin tur kolla med ägaren som tydligen ska komma tillbaka om fem minuter. HERRE! David bestämmer sig för att vänta, men när ägaren väl kommer så verkar det mycket problematiskt att lösa denna transaktionsförfrågan. David är svettig av stress och till sist så måste han bara säga tack, men att han inte har mer tid. Han löper till bussens avgångsplats utan att ha lyckats ta ut pengar. NEEEJ!

Bussen avgår direkt (tur iaf att David kom med) och vi känner att vi har ett enormt problem. Någon utanför bussen säger dock att det finns en automat vid gränsen och vi accepterar därmed att sätta oss på bussen utan erforderliga betalmedel för att komma ut ur Belize. Vi hade helt enkelt inte tid att fixa kontanter, så vi får bara lita på informationen vi fått. 

Súsanna börjar efter ett tag att må skitdåligt på bussen och får lägga sig på två säten längst bak med kraftiga magkrämpor och huvudvärk. Illamåendet gör att hon inte kan göra annat än att ligga pinnstill och känna hur bussen skumpar fram är en väldigt udda känsla (möjligtvis kan detta defineras som någon form av meditation). När vi närmar oss gränsen till Mexiko frågar vi chaffören om det är möjligt att stanna vid bankomaten innan vi når gränsen. Svaret vi får är att det INTE finns någon bankomat i närheten. “Eeeehhhhhh ursäkta, vad sa du?” I ren panik börjar vi skrapa ihop alla pengar vi har – alla fickor, ryggsäckar och magväskor blir tömda på småmynt och när allt räknats samman så saknas enbart 10 dollar. Men dessa pengar vet vi inte var vi ska få tag på och ställer in oss på att vi kanske inte får fortsätta resan ut ur Belize och  in i Mexiko. 

SOM TUR ÄR får vi låna 10 dollar av den snälle kanadensiska vän som Súsanna pratat med. Lärdom att ta med sig: det är alltid bra att vara snäll, vänlig och hjälpsam mot medresenärer – du vet aldrig när du själv är den som behöver lite hjälp!

Då vi hostat upp vår ihopskrapade betalning och har kommit igenom Belize-kontrollen blir direkt skickade till inresekontrollen för Mexiko. Súsanna klarar både pass- och ryggsäcksskanningen utan problem. Värre går för David vars ryggsäck får alarmlamporna på skannaren att blinka rött och låta *BIIIIIIIIB*! Súsanna får total panik inombords – alla insamlade fröer ligger ju i Davids ryggsäck! Säkerhetsvakterna öppnar Davids ryggsäck och undersöker den, men till all lycka så hittar de inget mistänksamt och både David och ryggsäcken får därför till sist komma igenom kontrollen. Tur att de inte beslagtog alla fröer och kärnor!

Tillbaka på bussen har en ny man/chaufför dykt upp - han har vit skjorta och spännande frisyr (läs: mycket tunnhårig på framsidan och en fet svans i nacken). Lättade över att vi har alla fröer kvar börjar vi skämta om hur David i framtiden kan berätta historien om när han blev tagen in till undersökning vid Mexikanska gränsen - i ryggsäcken hade han riktigt tunga grejer (obs frön är inte särskilt tunga grejer så därför är det roligt...). Bussen kör oss genom gränsstaden Chetumal när vi plötsligt inser hur gärna vi vill betala tillbaka vår skuld som uppstod vid utresan från Belize.  Vi lyckas övertyga mannen i vita skjortan om att stanna bussen vid någon bankomat som han känner till. Han stannar vid vägkanten vid ett rätt skumt ställe där David får hoppa ur bussen och korsa en tungt trafikerad väg till en bankomat utanför en butik.  David är pressad eftersom alla i bussen måste vänta på honom, men han tar sig över vägen och tillbaka utan skador. Det känns skönt att kunna betala kanadensaren tillbaka!

Vid bussterminalen i Chetumal välkomnar bussbolaget oss med Corona-öl i den lilla terminalen - gulligt och välbehövligt – nu känner man sig välkommen til Mexiko! Efter att ha avnjutit denna kalla lilla öl får vi stiga på en minibuss med tio säten och åker sedan vidare till dagens slutdestination Bacalar, där vi ska tillbringa några dagar. Vi är bara tre stycken i minibussen - vi två och en finsk tjej. När vi kommer fram till Bacalar har vi varit på resande fot i 12 timmar. Det går inte att beskriva hur skönt det känns att Bacalar är en liten stad och att vårt hotel därför enbart ligger 5 minuters promenad från ”bussterminalen”. Man ska leva av det lilla!

Mannen i receptionen på hotellet heter Antonio och pratar både spanska och engelska om vart annat. Efter att vi har dumpat bagaget på vårt sköna, stora rum (som har en hängmatta!) drar vi ut för en riktig myskväll - det blir nämligen pizza (på en restaurang som David har kollat upp på nätet i vanlig ordning). Restaurangen är helt full med folk och vi får vänta ungefär en kvart på bord. Under väntetiden kommer en ljushyad bondig man i hängbyxor förbi (bondig som i bonde och inte James Bond). Han  sticker verkligen ut eftersom det ser ut som om han är från en annan tid – typ som vi föreställer oss att Amishfolket klär sig. Vi inspekterar noggrant hans ”dramaten” (dvs. hans hjulförsedda matväska) som är fylld med ostar som han säljer till en person i restaurangpersonalen.

40 minuter senare, just som maten kommit in börjar ett band bestående av en tjej och en kille att spela livlig livemusik. Vilket pärlställe - som vi tyvärr är liiiiite för trötta för att uppskatta till 100 %. Vi slukar i oss pizzan och drar sen hem i säng!

Helig morgonstund i Flores - som ger oss kraft.

Nya hostellet i Bacalar levererar med en hängmatta!

Onsdagmorgonen kommer och äntligen får vi sova ut efter två intensiva dagar med utflykt och resande! Guuuuuuuuuuuuuuuud så skönt! När vi har vaknat till liv, runt 10:00-rycket, tar Súsanna en för laget och springer ner till kiosken på hörnet för att köpa frukost. Det inhandlas färsk mango som är skuren i bitar och kryddat med spicy chilli och smörjost till bananbrödet från Flores (pga. en fruktansvärd myrattack på dåvarande osten vi köpt i Flores så har dessa inte ätits).

Det blir frukostmys till 100% med frukost i sängen och Nyhetsmorgon-streaming på datorn. Det är 8:e mars (Internationella kvinnodagen) och på Nyhetsmorgon tar kvinnorna plats. Vissa inlägg är bra, andra är lite tveksamma, men vi njuter i fulla drag av denna lyx. Efter frukosten så existerar vi i ensamheten i vårt gigantiska hostellrum. Súsanna paxar (snart deadline ju) och David både bloggar och gör research om vart annat. David är även så pass fräck att han ringer hem till sin kära mamma för lite svenska uppdateringar.

Vid lunchtid är det dags att bege sig ut på äventyr på stället "El Manatí" (vilket är ett knubbigt vattenlevande djur) som ligger på vår gata. Det är ett mycket coolt ställe, med massa gatukonst, lokala varor och en hipp stämning. Vi går först igenom restaurangens hantverksbutik får att sedan sätta oss på en lummig bakgård. Súsanna har lite svag migrän, men räddar dagen genom att beställa kaffe till maten. Kaffe gör verkligen underverk för ett migränigt huvud. Till lunch beställer David en rätt med ”mole” -sås.  Detta då hans mexikanska vän Fransisco vid flera tillfällen har pratat om denna ursinnigt goda mat. David tycker att rätten är helt ok, men alldeles för höstig för det varma klimatet i Bacalar – man får lite känslan ”höstgryta” och dessutom skulle han önskat att maten kom med en liten sallad. Efter maten vandrar vi runt inne på El Manatí och tar inpirerande fotografier och njuter av coolheten. Så många fina grejer som finns här. Efter maten tar vi en siesta på hotellet, vilken efterföljs av att vi lämnar vi tvätt på ett "skum-mysigt" ställe där en gammal tjock gubbe jobbar. Tror trots allt att det är ett ställe att lita på!

Lyckan när ens frukost och sänglakan matchar!

Spaning på bra TV4-klipp. OBS obervera våra bestik - ena får gaffeln och ena skeden! Heja för primitiv livsstil!

Vyn från hotellet.

En stad just som vi vill ha den - med massor av gatukonst och grönska! 

En man på lunchrestaurangen El Manatí! 

Alternativa möbler

DIY tips!

En monstera som tar plats!

Omg vad är detta för en skönhet!

El Manatí

Färg och växter!

Lunch, juice och kaffe!

Mexicanska rätten: molletes

Här sitter vi på andra sidan av jorden under palmerna.... i ett paralellt universum kanske vi skumpar till Scania och Syvab?

drömme

El Manatí kör på temat: Säg det med färg

rör

Konst

Vilken istallatión: världens finaste väggkonst (ta det från några som just tagit sitt PADI) och sedan stenar som växt-krukor!

Detta måste vi prova hemma!

Två som älskar varandra

Konst gjord från ägg-kartong

Bord gjort av stubb

Stubbis

Stubbe och en fotboll som kruka

El Manatí är genomtänkt snyggt på alla områden

En liten kiosk - drömmig

Street art

Kreativa växt-dekorationer

Efter maten går vi tillbaka till hotellet för lite datortid innan vi lämnar in tvätt på ett "skum-mysigt" ställe med en gammal tjock gubbe. Nu är det dags för bad så vi drar mot vattnet som är hur fint och blått som helst. Tyvärr är det hus längs hela strandsträckan och det är närmast omöjligt att hitta en almänn badstrand. Vi beslutar oss därför för att vi ska spendera dagen på ett lyxigt badställe som David har läst så gott om online! Promenaden till badstället är mycket lång och längs en dammig väg. Vi skymtar hela tiden vattnet, men det är utom räckhåll för  längs hela strandkanten är stora villor och hoteller som vill ha pengar för att släppa ned folk till vattnet. Efter vad som känns som en evighet på den dammiga vägen, ser vi plötsligt ett badställe som ser mycket trevligt ut, är nästan öde och har en liten gunga ute i vattnet. Vi är extremt varma och badsugna, så vi beslutar att avblåsa iden om superbadstället och ta "första bästa".

"Första bästa" visade sig inte alls vara så dumt - egentligen var det rena idyllen med ljusblått vatten och några stora "stenvarelser" - såkallade Stromatoliter. På informationsskylten står det at vi inte ska klättra på dem och att de är biokemiska skapelser med en historia på 3,8 miljarder år. WOW! Inte varje dag man träffar så gamla varelser. Tiden går fort när man har kul och efter att vi har spenderat några timmar med at simma, gunga och hitta väldigt fina och sköra snäckor är det dags att dra hemåt igen. Vägen tillbaka till stan känns inte lika lång och varm och vi njuter av att plocka långa, stora frökapslar/stavar som vi sett att de gjorde konst av på "El Manatí", dvs. restaurangen som vi besökte för lunch tidigare på dagen.

På kvällen äter vi middag på det fantastiska stället "Mango y Chile" nere på torget. Det är burgare och pommes som gäller. Ord kan inte beskriva hur gott maten smakar (det närmsta vi kommer är, som så ofta förr, NOM NOM NOM). På Mango y Chile är all mat såklart vego och eko - our type of place. Efter dessa underbara burgare med tilhörande juice så beger vi oss hem till hotellet medan de mexikanska båtstjärtarna (samma fåglar som vi såg i Tanganga, Colombia) fyller kvällen med ljud.  

Lite senare på hotellet får David en intressant ögonöppnare. Eftersom han har googlat en hel del fåglar under resans gång så har "nätet" snappat upp att han är fågelintresserad (igen) och nu är all och verkligen all reklam riktat mot fågelskådare, med riktigt feta kikare med 75 x zoom (kostar ca 5000 SEK och uppåt). Medan han surfar runt bland alla kikare och andra prylar så drömmer han sig bort till ett liv som fulltida skådare av fåglar...

Vad är detta för spännande? Mango?

Tänk att ha dessa i trädgården???

Susse fasineras av allt gamla saker som tydligt visar att de har varit en del av världen en längre tid!

En man med sin gula rygga!

Vilken färg!!!

Sjö i sikte

Palme!

Tvätt på lina

Bar gjord på rester

Alla bad borde ha gungor

Drömme

Stromatoliter

Svårt att få nog

Stromisar

Turister på tur

Fågelskådaren i sving

Vad är detta för en liten fågelkompis?

Båt och trästubb

Alternativt tält!

Här kommer vi at bo i vårt nästa liv!

Mango?

Naturen leker med lite trädkonst

David letar efter frökapslar

Alltid redo att samla på sig minnen

Väskan full!

Starka och icke-starka färger

Skylt

Den kända Båtstjärtssiluetten

Soptunnor med budskap

Bacalar by night

En sådan skylt ska varje stad ha!

Fisk-säljar båsen

Är Mango y Chile himlen?

Detta ska vi också prova

NOM NOM NOM

Lätt värt

Torsdagmorgon tar vi det lungt och får gjort en del sysslor på nätet, samt hämtar tvätt osv. Frukosten är såklart de numera obligatoriska chilikryddade mangobitarna och risigt goda mackor. Egentligen hade vi tänkt spendera dagen med att åka på båttur och se/bada i den fantastiska blåa sjön. Men alla bolag som vi (läs: David) kontaktar är fullbokade, för dyra eller åker till samma ställe där vi badade i går...

Efter ett prat med vår käre Antonio i receptionen så bestämmer vi oss för att vi ska hyra cyklar av hans kompis (eller kanske snarare bekant). Antonio följer med oss på en promenad till kompisen som är en riktig lirare! Han glider runt hemma på en vardag efter lunch med byxorna långt nere och i bar överkropp - nu snackar vi om frihet och plats för egna tankar. Vi hyr två cyklar för 200 mexikanska pesos (100 kronor) – svinbilligt!

Fösta stopp på cykelturen är busstationen där vi köper bussbiljetter till morgondagens resa som ska bära av till Cancún för att sedan ta en färja till Isla Mujeres. Vi stannar efter detta på en sunkig mack för att köpa lite kaffe som vi dricker vid den dammiga vägkanten. Att sitta med två lånade cyklar och dricka  “mack-kaffe” vid en vägkant i ett dammigt land får oss att känna oss rebelliska och fria. Inget är som att ta en kaffe på ett ställe som du inte tror ska leverera och att sedan inse att detta kaffe smakar som en dröm + att du har hela dagen framför dig till att göra just vad du vill.... vi njuter av stunden till en galen hund kommer och tvinger oss att resa oss och dra.

Vi cyklar på mot vackra Cenote Azul (badstället som vi ju egentligen skulle besöka i går) - ett blått hål som skal vara väldigt badvänligt. I bagaget har vi badkläder, vår mango, en skalare och lite chips. Dammiga vägarna liknar alla varandra, men de har förvisso någon form av charm ändå. Vägen som i går kändes som en evighet går nu fort och den friska vinden går genom håret.

Inträde till Cenote Azul kostar 10 pesos och vi får lämna in våra snacks (påsen med chips) i receptionen – men som tur är vet de inget om den saftiga mangon i vår ryggsäck. Vattnet är helt fantastiskt och hålet, eller cenoten, är HUR DJUP som helst! Vi slår oss ner och äter vår risigt goda mango - NOM NOM NOM! Mangons sötma är helt otrolig och vi sväver in i ett lyckorus. Efter mangon är man rätt kladdig och då finns inget bättre sätt att avkladdificera sig än att hoppa i den blå cenoten!

Vattnet är fullt av små fiskar, men ingen fisk skrämmer oss erfarna dykare längre. Vi badar, solar och badar igen till solen försvinner bakom träden som omringar cenoten. När vi ”checkar ut” får vi vår chipspåse tillbaka som vi sedan smaskar i oss på parkeringen. Det är verkligen hundar i överflöd i Mexiko och vår mysiga chipsstund på parkeringen blir avbruten av en hungrig hund som också är chipssugen. Vi som nu känner denna stad rätt så väl beslutar oss för att ta en förmodad genväg hem. Det visar sig dock vara en blindväg som leder till en stor motorväg, vi får därför hoppa av cyklarnar och promenrara en bit på stora vägen med snabbt flygande bilar - liiiiiiite läskigt, men vi kommer säkert ner på småvägen lite längre bort. Vi är svinhungriga efter vårt begränsade matintag, men kämpar oss kilometrarna tillbaka till Bacalars kärna. Vi lämnar cyklarna hos “den frie mannen” (dvs. hotellägaren Antoine kompis) och drar till legendariska Mango y Chile för burgare, favorit i repris när man är så hungrig!

På torget går vi förbi ett dukbeklätt bord där en snubbe står och säljer ringar, figurer och andra smycken. Han har massa fina grejer uppradade på bordet som han har belyst med en lampa i mörkret. Mannen är supertrevlig och kunnig och berättar om alla olika handverk. Sus fastnar för två ringar som hon tänker köpa,

David har samtidigt fascinerast av en liten vit dinosaurie (Stegosaurus) som han vill fråga kring. Frågornar i hans huvud är främst vilken sten den lilla skapelsen är gjord ur. Just som David ska ställa frågan så glider dinosaurien ur hans hand (pga av hala solkrämsfingrar eller pommes fritesflott?) och ner på bordet. Dinosauriens svans går av och plötsligt blir den goda stämningen ganska pinsam. Susanna lägger varsamt tillbaka ena ringen och de beslutar sig för att köpa en ring samt känner enorm press på att köpa den trasiga mikroskopiska dionsauren, som mannen iofs limmar ihop igen riktigt fint. Hela kalaset dår på 300 svenska kronor, där den lilla dinosaurien utgjorde merparten. Ajajaj, vi har inte råd att ha sönder mer grejer nu när resa och pengar börjar närma sig sitt slut! Efter vi har betalat så skyndar vi oss iväg innan mannen upptäcker om vi har tagit sönder något mer i dinosaurietappet...

På vägen hem stannar vi på El Manatí där vi köper något som kallas rev-vänlig ekosolkräm och vi stannar även en snabbis på hörnkiosken vid vårt hotell där vi köper skivad mango och vatten inför morgondagens resa. Resten av kvällen går till packning, blogg och googling. Vi lyssnar på shamanmusik och drömmer oss till vår framtida måncermoni <3

Susse njuter av kaffe vid en vägkant.

Paradis?

Egen kniv och egen mango med #turist

Vackra Cenote Azul

Bara så ni vet så är detta lika drömmigt som det ser ut!

Fisk-spaning från kanten

Sista rycket att jobba på brännan

Fredagmorgon äter vi frukost, gör avokado/mango/koriander/ost - mackor att ha med och packar ihop det sista. På TV4 får ett bolag hård kritik efter att de har tagit en bild med rosa hattar för att bidra till jämställdhet, men de har inte kvinna i styrelsen. Vi känner båda att detta är ett typiskt samtidstecken.

Vi säger hejdå till hotellägaren Antonio och drar mot bussen. Det är väldigt varmt ute, men inte så varmt att man inte är sugen på att köpa en kaffe på vägen, vilket vi gör på en närbelägen bensinmack. Vi är framme i god tid och sitter utanför stationen och dricker vårt goda bensinmackskaffe och njuter av att vi för en gångs skull inte måste stressa iväg till busen. Det börjar fyllas med folk på stationen – några har väldigt märkliga tatueringar, andra är med i ett rockband och har en drös instrument med sig. Som pricken över i:et kommer också ett gäng vita, bondiga män i hängbyxor och hatt körandes förbi på en hästvagn (!) – det måste vara någon form av religiös eller kulturell sekt/grupp!

Bussen kommer på klockslaget, men när vi ska gå på inträffar något oväntat (i vanlig ordning...). Chaffören vill inte släppa oss på bussen eftersom våra biljetter är till 9:00-bussen och detta är 10:00-bussen. Det vill säga att vår buss åkte för en timme sedan. Vad? Klockan är ju nio...? DÅ slår det oss. Vi har ju glömt att flytta klockan i allt resande och har levt “en timme efter” hela veckan... David flyger snabb som en örn in receptionen och köper två biljetter till 10:00-bussen medan Súsanna står vid bagageluckan och gör sig reda att dra ut ryggsäckarna om vi inte skulle få tag i några biljetter. Vilken tur att rockbandet har så mycket bagage som måste lastas in, annars hade bussen åkt för länge sedan! 1-2-3 så har vi emellertid fått nya biljetter och får hoppa på den välventilerade bussen. Det måste ju verkligen vara så att allt jämner ut sig till slut - de pengar som vi sparade på att inte åka på någon båttur i Bacalar har vi nu använt på en dinosaurie och på dubbla bussbiljetter. Man kan inte annat än le och sätta på sig sina hörlurar och njuta av turen.

Bussresan är väldigt behaglig med släta vägar och, som sagt, bra ventilation. Som en bonus är det inte "The fast and the furious" som visas på tv:n (som den gjort på övriga bussresor senaste tiden) utan svenska "Så som i himmelen" (dubbad på spanska). Súsanna avverker närmare 40 paxsidor och David gör klart ett blogginlägg – time well spent.

Framme i Cancún tar vi en taxi för 100 pesos ner till båtterminalen där en katamaran tar oss över till Isla Mujeres. Det är otroligt vackert ute på havet, en massa blåa nyanser och frisk luft. På turen blir vi underhållna av en båtmusiker med löst linne. Stämningen är den absolut mest turistiga vi upplevt under hela resan och vi är omringade av semestrande amerikaner. Vi passerar ett tiotals båtar med folk som festar och är "sköna"... detta får David att tänka: ”hej kom och hjälp mig”.

På Isla Mujeres kör ALLA runt i golfbilar, det är fullt med turiststbutiker och väldigt mycket folk. Med det sagt så finns det mycket fina strandsträckor som känns väldigt snorklingsvänliga, något vi noterar medan vi kämpar oss längs det heta och överfolkade gatorna med våra tunga ryggsäckar. På hostellet har vi eget rum med fläkt, men måste dela badrum... lite exotiskt eftersom vi levt i "eget badrum - bubblan” ett bra tag nu. Rummet liknar förövrigt nästan någon slags cell, men det är rent och vi trivs överallt - och tänker ändå spendera merparten av vår tid utanför rummet.

Kvällsaktiviten blir att gå runt och titta på staden samt ta ut pengar. Vi inser att solnedgången på ön är fantatisk och tar lite bilder (dock på fel sida av ön - tur att vi har några dagar på oss att få chansen att avnjuta den ordentligt. Vi käker på ett litet stället som serverar bröd med grönsaker på. Maten är sååå god. Till efterrätt blir det Flan som tyvärr saknar ”dulce”. På vägen hem köper vi frukost tillbehör i form av mango och bananer, samt en kvällsöl til David. Hemma i det fönsterlösa rummet däckar vi urtrötta och nöjda.

Färjan till Isla Mujeres

Cancún i horisonten

Turistiga vibbar

Drömmiga vatten

Isla Mujeres

Överallt finns det golf-bilar

Bojor som trädpynt

Krukor

Fantastik färgkombination

Staden lever

Kaktus-maniac

Havet inspirerar mycket av stadens konst

Apträd

Snart är dagen slut....

Brusande hav

Fotomodellen

Fotomodellen 2.0

En rätt så smaklig måltid!

På lördag har vi stora planer: i dag ska det snorklas! Frukost äter vi uppe på terassen. Vi sov alldeles för länge för att få ta del av vandrarhemsfrukosten (som ingår i priset), men nöjda är vi ändå, eftersom vi får äta vår egna gröt med mango och banan. I går fick vi meddelat att vi var tvungna att byta rum efter en natt. Efter frukosten byter vi rum till ett likandne. Efter att hostellpersonalen har städat vår rum får David ett åtal för ölintag på rummet. Tydligen får ej mat och dryck intas på rummen.

Vi drar till en snorklingaffär där vi slår på stort och köper två sätt cyklop och snorkel av bra kvalitet (pris: 750 SEK totalt). Dessa kan även användas till dykning. På affären tipsar de om två ställen som är bra för snorkling: lägst norr på ön och vid ett rev på södra sidan. Det går också att åka ut med båt, men detta är kostar en hel del. Vi beslutar att dagens snorkling ska göras vid norra sidan, vilken är tätt på hostellet.

Vi tar en promenad längs stranden som är väldigt poshig och inte så mycket "spana fiskar" som vi hade tänkt. Vi når tillslut en stor blå lagun, omgiven av utspridda solbadare. Vattnet ser hur grunt ut som helst ut… men vi litar på att det är fiskigt här. Innan snorklingen går vi dock och äter tacolunch. Denna lunch hamnar inte på topp ett - listan över mat vi ätit, men den gled ner bra och stället hade fina blommor J

På ena sidan lagunen ligger ett lyxigt hotell och för att hänga på den sida revet måste man tydligen betala 400 SEK/dag - GALET! Vi lämnar alla grejer på “gratissidan” (värdesaker kvarlämnade på vandrarhemmet) och beger oss ut i vattnet. Vi är risigt besvikna då vi inte ser några fiskar. Men plötsligt så händer det - vi är i fiskparadiset! I mitten av lagunen är det väldigt strömt och här hänger jättemånga fiskar av olika sorter. Vi är lite rädda för att nudda botten då det även kan finnas farliga/giftiga fiskar här (David har snubblat över sådan information på nätet) - med det är nästan omöjligt att undvika att nudda botten eftersom vattnet är så grunt.

Vi snorklar, leker och följer med strömmen under en bro där stora fiskmängder ligger och vilar. Vi glider vidare med strömmen genom till andra sidan bron, men här är inte lika fisktätt... dock så ökar snäcktätheten och det blir lite djupare. Vi plockar snäckor och det är tur att Davids badbrallor har fickor. Till slut så har vi gidit så långt ut att vi har nått några bojer som markerar något slags säkerhetsgräns, troligen för barn. Súsanna är lite rädd för att simma längre ut, men David övertygar henne att det inte är någon fara. Vi ser ett slags stingrocka på botten och många större snäckor som Súsanna dyker ner och hämtar. Efter många timmar i lagunen försöker våra trötta kroppar att simma mot platsen där vi lämnade kläderna - den konstanta strömmen åt andra hållet gör att vi är helt slut när vi kommer upp.

På väg tillbaka till vandrarhemmet köper vi crepe från ett superpoppis ställe, en oansenlig stekhäll på hjul – WOH! Den är inte så god som vi tänkte, men inte sämst heller. Hemma vilar vi oss för sedan att bege oss ut till kvällsfika: glass och kaffe. David tar en crepe till på ett café och Súsanna tar tre kulor glass. Vi sitter någon timme på caféets uteservering och observerar folk. Vi går sedan ner mot stranden, det är ju lördag, men var är festen? På en strandrestaurang tar vi en kaffe och en mezcal. David är mycket osäker i sitt mezcalbeställande då det känns så lite att ta en "enkel", men Súsanna försäkrar honom om att det nog är mer än nog. Tyvärr är personalen på restaurangen extremt oengagerade och vi lämnar därför inte ett öre i driks då vi drar heeeeeeeem för att sova ordentligt!

Hur kan man älska växter så mycket???

Drömdörr

Playan

Vanlig lördag... ser en pelikan

Dröm - Här i revet poolen ska vi snorkla

Isla Mujeres

Resturang

Konst och en rygga

Alternativa stolar

Pynt

Fake-tequila

Glass-drömmen

Dressing (Tousand Island = Mil Islas)

Avslutar lördagkvällen med en "riktig" tequila på stranden

Söndagen börjar i vanlig ordning (numera) med frukost på takterassen. Lunchen intas på “Maya Café”, ett judiskt ställe med goda grillade mackor. Under tiden som mackorna är tillagas inser Súsanna att hon glömt sätta på sig linserna och även ta med VISA-kortet, så hon får kuta hem efter dem och tillbaka precis i tid för att få varma krispiga mackor – som vi nu kan betala för. I dag ska vi ta oss till södra sidan där det ska finnas väldigt bra snorkling. Vi ta en taxi som kör oss genom flera mysiga områden på ön som vi ännu inte hunnit se. Allt är så fint, idylliskt och somrigt. Områderna som är längre söderut är inte lika turistiga och har därmed lite mer själ än turistkvarteren där vårt vandrarhem ligger. I ett litet samhälle på vägen ser vi restaurangen Mango, som har ett bra rykte på nätet enligt David.

Framme vid paradiset är vi helt i extas för det ser ju ut till att vara för härligt för att vara sant, man ser tydligt revet en bit ut i det blå  och endast en handfull snorklare ligger där och guppar. Tyvärr visar det sig också vara för bra för att vara sant. Inträdet för skåp och att komma ned till revet kostar 400 SEK och stället stänger om en och en halv timme... Med något bitter smak i munnen avgör vi att promenera tillbaka till norra sidans gratis snorklingställe. Turligt nog, som så många gånger förr,  'jämnar allt ut sig till slut' - turen tillbaka visar sig vara bland det bästa vi har gjort i fågelskådarväg. Vi ser spännande gulsvarta fåglar och hackspättar, dessutom en leguan. Tänk att det kann finnas så många fina fåglar! Hettan är tryckande och det är nästan ingen trafik längs vägen vi går på. När fågeltätheten börjar avta och benen börjar värka lyckas vi fånga en förbipasserande taxi som kör oss norrut. Vi beger oss åter till lagunen vi tidigare spenderat många timmar i. Idag ska den visa sig leverera som ska visa sig leverera. Vi ser en riktigt läskig BARRACUDA, med vad som ser ut som en mängd vassa tänder, vilken plötsligt uppenbarar sig och ligger och myser en meter från oss omgiven av upp emot tusen små barracudaungar. Snorklandet bjuder även på en gul stingrocka som vi ser på botten, trumpetfisk, blue striped grunt och många, många snäckor. Súsanna blir närmast beroende på av "dyka ner och sedan blåsa ut vatten ur snorkeln" ett trick som vi lärde oss på PADI-kursen i Colombia. En riktigt härlig sista snorklingstur!

Kvällen, vilken är den sista på ett fantastiskt äventyr, får sedan ett kunglig och värdigt avslut. Vi dricker Micheladas stående på stranden och ser på en helt fantastisk solnedgång. När solen har gått ned i havet så äter vi en supermåltid med massa vegetariska förrätter. Till maten tar vi varsin drink: en fireball drink och en mezcal. Efterrätten blir glass på goda glasstället vi tidigare och i kväll bjussas det på underhållning på stora torget. Det är en fascinerande dansgrupp med ungdomar i traditionella kläder som dansar olika dasner från Chetumal -regionen. Det är en stor och festlig show med härliga rytmer – vilket bra slut!

Fyrbent besökare

Som tur är hen varsam i trafikken

Mat och telefon-tid innan vi drar mot snorklingstället på södra sidan

Turen hem till norrasidan bjöd som tur var på lite fågelskådning

Fågelskådning 2.0

Fågelskådning 2.1

Fågelskådning 2.2

Hackspettskådning 3.0

Hackspettsskådning 3.1

Hackspettsskådning 3.2

Trädkompis

Bokcafé

Gatukonst

Sista kvällen firas med solnedgång

Solnedgång

Solnedgång

Solnedgång

Allt jämnar ut sig till slut

Vilken bra investering att göra denna resa

Som solen är vacker

Solnedgång

Vilka färger

Som en dröm

ahhhhhhhh

Vi kan inte få nog (Sorry)

Luften är rööööd

Vilken upplevelse

Micheladas

Lillsolen

we love you

röd prick

röd prick

Och här sätter vi sol-punkt.

En sista drink

DIY-tips

Súsanna när hon är som mest crazy

Wooop

Turistparadis

Chetumal levererar

Vilka fina ungdommar

Chetumaldans kan vi rekomendera alla <3

Det är med en udda känsla i magen att vi vaknar måndagmorgon det är i dag som resandet tar slut. Nu ska vi hem. Det hela känns mycket märkligt!

Till vår sista frukost äter David mango och banan på bröd - väldigt konstig blandning enligt Súsanna. Utcheckningen är kl. 11:00 och eftersom vi ska vara på resande fot ett bra tag så beslutar vi oss för att gå till stället tvärs över gatan för en större brunch innan båter avgår kl. 13:00. Som vi sitter på stället och har besällt varsin omelett så inser Súsanna att sticklingen hon tog från en planta från hotellet i Antigua, Guatemala är borta. Den låg i en plastkork men var helskotta tog den vägen? Strax därefter inser hon att David inte har sett sticklingen och därför satt proppen på vattenflaskan, varur vattnet numer serveras “con stickling”.

Eften en otroligt läcker brunch går vi sedan med raska steg mot färjan, nu är dags att ge sig av! I kön får vi äran att observera en drös av mycket speciella personligheter. En av figurerana och dennes vänner pratar om hur de ska starta ett relax-spa för kvinnor 'back in the states'... en annan ska öppna ett vandrarhem... undrar hur det gick för dessa personer?

Vi blir återigen underhållna av en trubadur på färjan. När vi kommer i land har taxipriserna uppenbarligen ökat en hel det och är nu mycket högre än förväntat. Det att det kostar 500 SEK att ta sig till flygplatsen, nu är verkligen tid att åka hem innan vi går totalt bankrutt! Vi lyckas efter mycket om och men (och med fler uttagna pengar) att få ner priset till 500 MEX som är ca 250 SEK. puha… off we go! Vi är framme på flygplatsen tre timmar innan avgång. Súsanna översätter klart Paxboken och David vilar ögonen. När vi ska checka in så får vi veta att vi ska ha ett stämpel ut ur landet. Vi har redan ett uppehållsstämpel på 180 dagar, men om du stannat i mer än 8 dagar så kostar stämpeln ut ur landet 30 dollar… tuuur att vi enbart var i Mexico i 7 dagar!

När vi kommer till back till checkin-diskarna så sätter de (läs: en korkad man) lappar på våra väskor, där det står att de ska skickas till Stockholm. Vi försöker berätta att vi ska mellanlanda i London och att vi där ska byta flygplats, men mannen bakom disken klarar inte att processa denna information och i sann "computer says no" anda upprepar han gång på gång dessa fraser: ”I'm not sure you understand - your bags will arrive at the final destination” samt "the ticket says Stockholm and this is where your bags will be sent". Han är verkligen OMÖJLIG att prata med...han tycker dessutom att vi är de trögaste människorna han någonsin pratat med. Vi inser att vi bara får acceptera att han aldrig någonsin kommer att förstå vår poäng. Vi får helt enkelt gå till bagagebandet när vi kommer fram till London och se om väskorna kommer dit...eller inte... HERRE!

På flygplatsen köper vi lite stark sås som souvernir. Vi lunchar sedan med kaffe, en svingod pizza och en svindyr flaska vatten. Vi sätter på oss stödstrumporna och våra "snygga" resebrallor för sedan att storma mot gaten. Flyget är såklart försenat och medan vi står och väntar får vi oss ett litet skratt av en flicka som har solat med solbriller och har kritvita ränder runt om ögonen. Flyget är inte lika lyxigt som flyget till Buenos Aires var, men vi sitter brevid varandra och det är väl allt som räknas <3

Det finns fyra gratis filmer att se och cirka fyra enstaka gratis avsnitt av lika många serier. Súsanna ser en arméfilm om Hawaii och lyssnar på Beyonces album Lemonade. David tittar på Tintin. Vi får svingod mat – gnoccis och köper ett glas vin för att påskynda tröttheten. Det gäller att till vilket pris som helst somna för att skippa jetlagget.

Efter maten lyssnar David på podcast medan Súsanna ser en supersorglig film om cancer - “Me, Earl and the dying girl”..... Ingen av oss har lätt för att somna och det blir inte bättre av att David spiller vin på sin gröna tröja samt att ett barn gråter och skriker bakom oss. När frukosten serveras många timmar senare har vi kanske skrapat ihop en timmes sömn. Som pricken över i:et spiller David även yoghurt på gröna tröjan som han ska gå runt med i en dag i London. Vin och yoghurt -fläckar, här har vi helt klart en herre som ska ta England med stil.

Lagom till 07:00 landar flyger - HELLO EUROPE! Nu blir det spännande (och lite läskigt) att se var våra väskor är! Vi står vid bagagebandet och väntar och väntar... ingen väska kommer.... Vi turas om att gå på toa för att börsta tänder och medan David är borta kommer ena ryggsäcken... Wohoo! ”Final destination Stockholm...!” Hmmmm, yeah right! Nu är bara en väska kvar. Kom igeeeeen! Vi väntar och väntar till det bara är vi och tre stycken andra passagerare kvar. Men då stannar bandet eftersom en väska har fastnat. David får hämta specialhjälp, som ska guida praoeleven nere i hålet för att få igång bandet igen.

Efter 40 minuter är bandet ÄNTLIGEN igång igen, men vår ryggsäck är inte bland de sista väskorna. Oh lord. Vi anmäler vår väska som saknad i ett bås med skylten ”missing bags”. I båset suckar de åt orden ”the bags will arrive at the final destination” och den vänlige mannen säger att väskorna såklart ska märkast med London och inte Stockholm, eftersom vi byter flygplats. Av säkerhetsgrunder är det inte lagligt att flytta bagage mellan flygplatser, något mannen som dumförklarade oss borde vetat. Hur som helst nu kan vi inte göra något annat än att hoppas att vårt baggage finner sin väg till gamla Svedala på ett eler annat sätt.

Utomhus är det KALLT! Vi går till en terminal och tar en buss till nästa flygplats. Vi känner oss inte direkt stiliga i denna metropol med våra sandaler och stödstrumpor -  för inte att tala om yoghurt-tröjan. När vi väl anlänt den andra flygplatsen skrattar personalen åter åt ”your bags will arrive at the final destination”-mannen som målas upp som värsta dåren. På flygplatsen är det roligt att återigen få möjlighet att den observera europeiska kulturen som vi inte sett de senaste sju månaderna. Allt är så effektivt och folk är mer själlösa på något oförklarligt sätt…. plötsligt saknar man den plats som man just lämnat!

Lunch blir en sallad, vilken skulle nått nya höjder med lite sesamolja enligt Súsanna. Sedan är det dags för sista check-in med SAS som ska ta oss till Stockholm. Nu är det nära. Vi är rejält trötta och somar på flyget - när vi har landat så hämtar vi vår väska och laddar upp resans sista Instagrambild (skandal att det inte hunnits med innan, hahaha!). Sedan går ut “i det fria” där Davids älskade föräldrar väntar på oss!

Föräldrarna är såååå glada att se oss och säger att vi är fina, unga och solbrända. I bilen på väg hem till Hässelby är allt sig likt men ändå inte. Det känns på något sätt som om att vi aldrig har åkt, men samtidigt som om att vi numera rymmer otroligt många erfarenheter. Ett litet inombords dilemma lurar i horisonten: det är så skönt att vara borta och vi har haft det så bra – samtidigt är det väldigt skönt att vara hemma igen. Nu har vi verkligen gjort en oförglömlig resa och med alla intryck, upplevelser, intryck och minnen känner vi oss som rikare personer. Vi har verkligen haft det underbart.

PS. dagen efter ringde de från Arlanda och sa att den saknade väskan hade kommit fram! Hurraaaaaa!

______________________________________________________

TUNNLANDS RESEÖVERSIKT 2016-2017

______________________________________________________

Karta över de 35 städerna som vi besökte på resan!

Vi lämnade Stockholm den 07.08.2016
Vi var tillbaka i Stockholm den 14.03.2017
Resans varighet: 188 dagar

Vi besökte dessa 11 länder:

1. Argentina
2. Chile
3. Uruguay
4. Paraguay
5. Bolivia
6. Peru
7. Ecuador
8. Colombia
9. Nicaragua
10. Guatemala
11. Mexico

Vi reste även igenom/mellanlandat i 7 länder: 

1. Spanien
2. Panama
3. Costa Rica
4. Honduras
5. El Salvador
6. Belize
7. England

Besökta städer:                                          35 städer
Antal bussresor mellan städer:                  41 st
Total tid spenderat på buss:                      11,8 dagar
Totala sträckan som vi reste med buss:    17.878 km 

Fun fact: Jordens omkrets är 40.075 km vilket betyder att vi på våra bussresor nästan har rest ett halvt varv runt jorden! Vill man heller räkna med svensk längd så har vi åkt 11,3 gånger genom Sverige som är 1.572 km långt!

______________________________________________________

Tack för denna gång kära läsare! NOS VEMOS!

______________________________________________________