ETT ANNORLUNDA LIV

MÅNDAG - TORSDAG  28 NOVEMBER - 1 DECEMBER 2016

ETT ANNORLUNDA LIV

Pingo på ön Isla Magdalena.

Innan vi lämnade hostellet i Puerto Natales så passade vi båda på att duscha och äta en ordentlig stor frukost. Tidigare i veckan då vi hade kollat upp nästa hostel som låg i Punta Arenas och då hade vi fått liiiite skumma vibbar så vi passade på att njuta medan vi kunde. Strax efter 9:30 var det dags att skynda till bussterminalen med våra stora ryggsäckar.

Bussturen varade 3 timmar och första timmen spenderades med att lyssna på ett avsnitt av Alex och Sigge podden där de sågar vår högt älskade Marcus Oscarson (från TV4). Súsanna fick direkt vibbar av att detta var en pod som hon inte gillade något särskilt (PS. kanske inte var helt objektiv). Dels för att det kändes som att de båda som pratade var sådana som måste säga: "Ohhhh, då jag jobbade hos Steve Jobs då runt år 2011 och hade den där skitsnabba ferrarin som Brad Pitt ägde innan mig, då smakade jag också en glass med basilikasmak" = de måste pressa in information om hur bra de är i alla samtalsämnen. Nå, nog om det - Súsanna kanske var lite bitter av någon orsak.

Resten av de tre timmarna bussen tog att åka till Punta Arenas användes till läsning och podcastlyssning. Då vi anlände till bussbolaget  Bus Sur:s station runt klockan tre - rycket så var det bara att be till gud att ingen av de människor som hade hoppat av i små byar på vägen hade tagit med sig våra väskor. I alla bussar vi har åkt tidigare så har personalen satt lappar på väskorna, men i denna buss så kastades allt bara inn i bussen och sedan var det gasen i botten. Som tur var fanns båda ryggsäckarna kvar längst, längst in! Woh! Vi såg att många av passagerarna hoppade in på första bästa restaurang som galna. David skrattade åt dem och sade att restaurangen hade ett så pass bra läge bredvid terminalen för alla hungriga stackars bussresenärer att de i princip skulle kunna servera överkörda djur. 

Vi gled sedan mot vårt mystiska vandrarhem Emilia House som ligger ca 30 min från stationen. David var en hjälte och bar båda handbagageryggsäckarna medan Súsanna gick med händerna långt nere i fickan. Vi passerade Café Inmigrantes, där vi ätit den stora tårtbiten för någon vecka sedan, samt världens risigaste bruna och uttorkade å full av plast. Vi kom fram till Emilia House och ringde på dörren. Där stod vi och hoppades på det bästa då en kvinna kom och öppnade. 

Detta visade sig vara hon som styrde vandrarhemmet. Vi fick komma in i ett vardagsrum och där började hon leta efter vår bokning. Tyvärr så hade booking.com inte sparat bokningen av någon orsak, men hon hittade vår reservation i en handskriven kalender. Hon pratade endast spanska så vi var mycket glada för vår investering i spanskakursen i Buenos Aires som gör att vi åtminstone kan ta oss fram hjälpligt.

Rummet var inte helt klart så vi fick gå iväg en timme eller så och äta något för sedan att återvända. Vi gled mot centrum, Súsanna var sjukt kissnödig och kunde inte fokusera på Davids samtalsämnen. I panik gled vi in på busstationen, där vi var för mindre än en timme sedan och lånade deras toa. PRETTY NICE! Efter detta gick vi till  restaurangen, Amaranta Tea House, vilken låg bredvid busstationen. Det var hit folk från bussen tidigare på dagen hade gått och då hånade David dessa och tyckte de var okreativa som bara tog första bästa. MEN restaurangen hade SÅ goda vegetariska burgare med sallad (tror inte att de bestod av överkörda djur). Sedan fick vi även en bit citronmarängpaj efter maten - gratis. DRÖMMEE.

Sedan gled vi till stormarknaden Unimarc (södra Chiles Coop?) och köpte ingredienser till avokadomackor (det nya, som vi har pimpat upp med att krydda med lite av våran chilenska rökchilli), mandariner och lite annat gött (havrekakor).

Amaranta Tea House hade tagit antalet väggdekorationer till nästa nivå

Svinigt bra vegoburgare som var helt över alla våra förväntningar.

Kanske Rymdbolagets parabol? Vad säger P Turesson?

Då vi kommer tillbaka till Emilia House så är ingen där. Vi hade fått en nyckel så att vi kom in i huset, men där var helt tyst. Vi gick runt och hörde att tv:n var på i ett av rummen och där inne låg någon och tittade, men vi visste inte vem. Annars var ingen där. Vi gick ut till hallen igen och ringde på. Sedan satte vi oss i vardagsrummet. Då kommer plötsligt en gubbe ut från tv-rummet och går först förbi oss ut i hallen medan han knäpper sina byxor (han har bar överkropp). Sedan kommer han in igen. Vi försöker säga att vi vill checka in, men han ville inte hjälpa oss. Han mumlar något om att hans dotter är tillbaka från affären vid 17, sedan glider han tillbaka in i sitt rum och tittar vidare på tv. Vi har för första men inte sista gången träffat "morfar".

Vi sitter i soffan, klockan tickar. Vi beslutar oss för att göra lite pingvinresearch och kanske få till en tur medan vi är här. Plötsligt ringer det på dörren igen, morfadern kommer hasande ut ur sitt rum och knäpper byxorna på vägen (herre?). Det visar sig vara barnbarnet dvs. vår hyresvärds tonårsdotter som nu hade kommit. Vi börjar misstänka att detta kanske inte är ett hostel, det verkar mera som om vi är i deras hem....Oh lord. 

Vi väntar och väntar, men då klockan går mot 17:30 så pallar vi inte att vänta längre och drar vi till en resebyrå för att köpa biljetter till Isla Magdalena där Magellanpingviner finns. Det är soligt och varmt ute och stämningen i staden känns glad och nästan något julig. På resebyrån har de biljetter till på torsdag som vi nappar på. 

Då vi kommer hem igen är det fullt hus. Vad i hela....! Hyresvärden, hennes man, deras två små döttrar, tonårsdottern och morfar är alla hemma. "Ok..", tänker vi, "vi bor definitivt i deras hem". Detta förklarar varför vi sett en man med två barn gå ut från huset då vi var utanför och undersökte för någon vecka sedan, vilket vi då tyckte var mycket underligt. Vi får ett sovrum med dubbelsäng intill vardagsrummet där vi hänger ett tag och diskuterar vad i helskotta detta är för ställe. Detta var verkligen ingen "båthytt", vilket det hade stått i beskrivningen på booking.com. Nu började hungern ta över så det var dags att ta sig in i i köket och göra lite käk.   

Då vi ska gå laga våra mackor i köket får vi en till chock för det första finns det nu även en mormor här och sedan så är köket jättelitet och det visar sig att familjen älskar att ockupera det. Emilia frågar oss (tror vi) om vi röker - vi säger nej nej nej, men senare visar det sig att hon egentligen frågar om det gör något att de röker i köket... DOH! Röker gör de verkligen.....cigariller.....aldrig sett något liknande eller känt så stark röklukt!

Vi får bara spela med och försöka andas så lite som möjligt. Det är trångt i köket och mormor och morfar tränger sig emellan för att göra sina grejer hela tiden. Morfar till och med hintar (dvs. säger rakt ut bakom ryggen) att David är i vägen för honom och att han inte kan laga mat. Herr gud, här känner man sig ordentligt i vägen! Dessutom är köksbänken där man eventuellt kan skära grönsaker är förövrigt sjukt låg och kommer endast precis upp över knät.  

Pfjuuuu..rätt skönt när vi sätter oss ner vid glasbordet i familjens vardagsrum och trycker i oss mackorna som vi tillrett. Hela familjen på 7 är nu samlade i köket som är på storlek som vårt badrum i Bromma. Det ryktas även om att en till hyresgäst (Ignacio) ska vara här någonstans. I vardagsrummet och i vårt rum är vi inte lika mycket i vägen känns det som, men det som är det jobbiga är att för att gå till ett av det två toaletter som finns så måste man genom köket. Vilken mardröm. Inte läge att sätta sig på toaletten och köra "en konsert" när familjen sitter och äter på andra sidan en dörr tunn som papper. För att avsluta dagen med något upplyftande så sover vi faktiskt otroligt gott i stora sängen.

Uteplatsen

Där vi tror att morföräldrarna bodde.

Vi vaknar klockan 10 tisdagmorgon efter en god natts sömn. Vi hoppas lite på att inte så många ska vara hemma mitt under dagen, men så är det inte. Morfar, mormor, mamma och pappa är där. Mormor, har redan påbörjat dagens lunch som verkar blir någon form av långkok. Här känner vi oss återigen i vägen. 

Till frukost så gör vi gröt och avokadomackor (classic). Hyresvärden frågar om vi känner till chiafrön och säger att de brukar ha det över gröten, hon häller lite över vår gröt och bjuder även på en kopp kaffe. Snällt!  

Ute är grått, men torrt! Vi tänker att vi ska gå till ett naturreservat utanför staden. Men just som vi kommit till centrum så börjar det regna så vi ändrar våra planer och stannar i stan. Vi glider som flugor mellan olika museum, men det visar sig tyvärr att alla dessa är stängda pga. strejk. Vi beslutar därför att vandra till en stadsdel som vi inte besökt tidigare, långt uppåt den avlånga kullen som delar staden i två. Solen har nu kommit fram och det är varmt och härligt. Vi har inte gått mer än 30 minuter innan vi upptäcker att vi plötsligt hamnat i ett mini-Valparaiso, trevligt! Det finns jättemånga hus med olika färger och stället verkar även ha liknande anda som Valparaíso dvs. folket har nog inte jättemycket pengar. 

Målet med turen är en stor park som vi hittar någon kilometer ifrån mini-Valpo. Den har stora statyer av dinosaurier och fornpatagoniska djur. Vi sätter oss vid någon slags igenväxt sjö i parken för att lyssna på en pod och observera fågellivet medan det blåser något kallt. Efter någon timme så vandrar vi hem längs strandkanten. Vi passar på att köpa solkräm på ett apotek (solen här är mycket lurig) och sedan lite ingredienser till asiatisk guacamole (inspirerad av nunnan Maria Forrestals postningar i Facebook-gruppen för Färöiska vegetarianer och veganer).

Hemma (dvs. Emilia House) visar det sig vara helt öde för en gångs skull, så vi passar på och sätter igång med matlagningen direkt. Precis som vi har hunnit klart så stormar hela familjen in från bakgården där de tydligen har hållit på med olika saker. Hyresvärden berättar at de har köpt huset i mars och fortfarande håller på och renoverar osv. Den stora bakgården ska de använda till campingområde och bakom huset ligger ett till minihus som de hyr ut till en kille. Efter maten (pressa i sig mackor till tonerna av skrikande och gråtande barn) blir det bloggning och degning.

Mini-Valparaiso mitt i Punta Arenas

Vi gillar starkt att de jobbar så bra med färger.

Igenväxta sjön!

Båtskrock - tyligen kommer många skepp till PA för att tas isär.

Mer båtrester

Snyggt med gatukonst och färgglada hus.

Ett Morran och Tobias hus

Staden övervaker invånarna noggrant här....

House by the sea - undrar om det skulle klara en jordbävning?

Súsanna och en kompis till Milodónen

Well hello there...

Denna björn levde i Patagonien back in the day - rätt rädd man hade blivit att träffa på den en lördagkväll...

Köket var rätt lågt - här krigar David med korriander en helig stund då alla familjemedlemmarna är borta. Det gäller att passa på!

Onsdag vaknar vi redan klockan 9:00, konstigt nog är ingen i huset när vi går upp. De vill säga konstigt men SKÖNT. Efter frukost så fylls huset upp igen och vi beställer en tvättning av hyresvärden för 4000 pesos vilket är ca 50 kr. David blir väldigt irriterad på den nye Ignacio, som bankar på toadörren medan David sitter där och försöker "baka pepparkaksdeg". Hur kan någon bara banka på toalettdörren? David är helt i chock och därför blev det inga pepparkakor pga. stressen, han fick knipa igen en dag till. 

Vi drar ut till maskrosstället som vi upptäckte förra gången vi var här. Vi dricker en bjór och njuter av friska luften och utsikten. David är väldigt låg på energi och har antagligen kaffebrist så vi beslutar därför att gå till ett fik och få i oss lite koffein. Vi drar till La Choco där vi köper kaffe och churros med manjar (chilensk ekvivalent till dulce de leche). Vi får en liten chock när servetrisen kommer med vår beställning då vardera beställning tydligeninnehöll 4 churros., medan vi trodde att det bara var en var. Hehe nu blev det plötsligt njut för alla pengarna. Efter att ha tryckt i oss alla churros är vi helt vita om våra kläder, detta då de var täckta i florsocker. Men det gör inget, för nu är David som vanligt igen och det är det viktigaste.

Innan vi går hem så vill vi besöka den beryktade kyrkogården som vi fick tips om från en par i Puerto Natales. Den skulle tydligen vara oväntat fin. Kyrkogården ligger nära vårt temporära hem Emilia House och visade sig vara helt makalöst vacker med färgstärka gravar, häftiga stora runda "hattifnatt-träd" och sedan en stor begravningsvägg med massor av gravar i. Förvånade gick vi runt och njöt av denna dödens plats. Kändes väldigt märkligt att den finaste kyrkogården vi besökt i Sydamerika skulle påträffas i Punta Arenas (denna hade betydligt mer charm en Buenos Aires världskända Recoleta, som också är otroligt häftig). 

Hemma i EH är full fart med familjen som vanligt, de slamrar och pladdrar i köket och rökdimman från cigarillerna ligger tung. Alla i familjen röker, utom de två småbarnen (de får nog i sig en del via passiv rökning..). Vi väljer därför att hänga på rummet till värsta livet har lagt sig. Sedan blir det middag och lite tv, inte helt chockerande bestående av avokadomackor och morötter. Finns helt seriöst inte utrymme för nåt annat än att göra mackor, när familjen står i kö och stressar med hungriga medlemmar. I morgon bär det av till pingvinön.

Färis-festivalskänsla - öl och friska vindar (Austral betyder "Sydlig", detta är chilenska Patagoniens mest populära öl och den bryggs i Punta Arenas)

4 churros fyllda med manjar (dulce de leche) var. Snacka om chock - ojojojojoj

Hund och gubbe i dörr

De vet hur man pimper en begravningsplats helt klart

Mycket vanligt med plastblommor på gravarna.

Varje lucka är en grav. I glasrutan ställer många bilder, julpynt, morsdagpynt osv, väldigt rörande att se.

Sjuka träd!

Två runda figurer

Trädgång

Nu finns även Tunnlands som selfie, för kanske första och sista gången!

Torsdag och 1:a december, var är julkänslan? Som tur är ska vi göra något som är lite juligt, vi ska nämligen ta en båt till pingvinön Isla Magdalena och hälsa på en pingvinkoloni på 50.000 Magellan pingviner.

Utflykten är mellan 16-21 och det tar oss ca 1 timme att gå till färjan från Emilia House. Vi måste därför se till och packa så mycket som möjligt innan vi åker för i morgon ska vi dra vidare från EH och Punta Arenas. Då ska vi ner till Eldslandet och världens sydligaste stad Ushuaia och njuta några dagar innan vi vänder näsan upp igen (mot Uruguay). 

Morgonen går därför ut på att packa, fixa matsäck till pingvinturen och till morgondagens busstur (10h). Vi har inte så många chilenska pesos kvar och vill inte ta ut mer för det kostar så mycket (procentuellt) och vi inte kommer få användning för dem igen eftersom vi lämnar Chile för den här gången. Därför får vi vara kreativa med matsäckarna och handla billiga och bra saker. Det blir havrekakor, banan, mackor och lite choklad. Vi får göra mackorna i vardagsrummet, för mamma och mormor har strött ut tio tusen plastjuveler över hela köket som de ska sälja på julmarknad. Súsanna tror att mamman försöker visa eller ge henne ett eller flera par av "juvelerna" men snart blir det uppenbart att hon försöker få Súsanna att betala för dem. Detta ställer upphör inte att förvåna.    

Vi går hemifrån i god tid då vi tror att det ska ta oss cirka 1 timme att gå till färjan. Däremot är vi inte helt hundra på varifrån färjan går så bästa att vara ute i god tid, vi vill inte missa pingvinerna. Vi går och går och går längs 5 km bilväg. Punta Arenas är större än man tror! Till slut, efter lite panik, vilsenhet och tacksamhet mot oss själva för att vi var ute i god tid så kommer vi äntligen fram. Vi har 2400 pesos i fickan (våra sista pengar) som vi eventuellt kan använda till en taxi hem på kvällen om vi inte orkar gå. Vi köper kaffe i ett minifik i terminalhallen. Tyvärr fungerar Davids kort inte i terminalen så vi får använda våra 2000 pesos... där rök taxibilen hem. Hoppas att de fem kilometerna hem från hamnen inte är allt för skumma när vi ska tillbaka ikväll och mörkret lagt sig.

Strax före 16 kommer båten som ska ta oss den 2 timmars långa färden ut till ön. Vi sätter oss på nedre däcket och lyssnar på podcasts och tittar ut på havet. Vi ser många fåglar och biter speciellt märke i en som vi också såg i Puerto Natales - en gigantisk grå fågel med stor gul näbb, vi tror att den heter jättestormfågel på svenska. 

När vi kommer till ön är det upp med kamera och filmkamera för att dokumentera allt. Pingvinerna är så hiiiiimla söta och små och vi blir helt förälskade direkt. Turisterna får vandra runt om ön på markerade vägar som går mellan pingvinlandskapen i ungefär 1,5 timme. Tiden flyger i väg och vi ser pingviner i hålor, pingviner som spänner sig, pingviner som skriker och pingviner som bara är för söta. 

Det är EXTREMT blåsigt på ön och man beundrar verkligen dessa varelser som härdar ut på denna platta och karga ö. Kanske därför de bor i hålor? Vi går upp mot öns topp där ett fyr står, överallt var vi tittar så ser vi pingviner pingviner. Kolonin är tydligen på 70.000 individer och det syns. Vissa pingviner är till och med så oblyga att de korsar vägen rakt framför oss. Vid ett tillfälle så börjar turisterna framför oss att klappa en pingvin som kommer och vill bita i snöret på en av deras skor, men då kommer snart en parkvakt och säger att så får de inte göra. Bara titta, inte röra (vilket man kan tycka är självklart, detta är vilda djur).  

Efter att ha tagit många bilder och många minuters film hör man båten tjuta som för att säga "kom nu, dags att åka hem". Súsanna gör ett sista ryck på stranden och smyger ner 3 snäckor (fliður) och några stenar i fickan. Hon gör sig (troligen) skyldig till brott! Hon vet inte om man får ta med sig saker från ön, men kunde inte kontrollera sig och vara bara tvungen. Fliðurna är jättefina med mörk insida och kommer fungera perfekt som snapsglas hemma i goda gamla Norden.

Båtturen hem är lite mera guppig och havet gör sina avtryck på båtens fönster. Många runt om oss sover och David pratar om sin teori att båtåkning gör folk trötta. Tyvärr såg vi inga delfiner eller valar, bara en massa flytande sjögräs. När vi kom tillbaka till Punta Arenas var det än helt ok ljust så vi gjorde slag i saken och knatade på hem till EH där vi mottogs av ett fyllt hus. Allt i allt kan man säga att vår vistelse i Punta Arenas var en väldigt lärorik sådan och att det är glädjande för oss när vi får inblick i ett annorlunda liv. Människorna var snälla, men detta ska inte marknadsföras på bokningssajter som ett vandrarhem. Du har ett rum hemma hos en familj, med begränsade matlagningsmöjligheter, begränsade toalettbesök och begränsat omhändertagande av hygien (yupp). Du känner dig i vägen och cigarillröken var väldigt obehaglig. Lite intressant att bo hos en familj, men med tanke på alla lögner på bokningssidan så kan vi inte rekommendera EH till någon utom kanske våra fiender. Men nu är det snart över och imorgon blir det egen lägenhet på Eldslandet (om inte annonsen ljuger)!   

Folk på g mot Isla Magdalena!

Pingviner som bor i hålor.

Ett gäng som spänner sig.

En som sover i sin håla.

En pingo med smutsig mage och en som nyfiken tittar ut.

Turister som facinerade ser på pingviner och en pingvin som korsar vägen för att glider ner mot playan.

Tre på rad!

En njutare

Pingvin och vår färja.

Filmaren på sin höjd!

Gulligaste djuret?

Spexar för cameran

David i pingoland (alla prickar är pingviner)

Två på g upp från playan.

Till och med blåsigare än Färis.

Dags att vända näsan hem igen! Snart har vi klarat av den sista natten i ökända Emilia House

LA SILLA DEL DIABLO

FREDAG - SÖNDAG  25-27 NOVEMBER 2016

LA SILLA DEL DIABLO

The road is loooong....

David sov dåligt natten till fredag och vaknade tidigt på morgonen med värmeslag och huvudvärk. Super-Sussan fick rycka ut och hämtade vatten, huvudvärkstablett och spikmatta till honom. Han somnade gott efter det och vaknade 3 timmar senare som en ny man. Under natten hade David varit på toan och då råkade han låsa in vår nyckel där. På morgonen fick han därför glida ner till receptionen för att hämta extra nyckeln till toan. I receptionen hade han frågat om det var långt till en kulle vi fått nys om som heter Cierro Benítez, där man ska ha möjlighet att se kondorer flyga förbi så tätt att man kan höra vingslagen. "Inga problem!" fick han veta och återvände sedan med "glädjebudskapet" och toalettnyckeln till en översättande Súsanna som satt på rummet.

Käkade frukost med Salome och nya tjejen "Flo" (eller nåt) från Nederländerna. Tysken Big Foot var där och tryckte i sig stora, svarta blodkorvar till frukost. En av de första frågorna från den nya bekantskapen Flo var självklart om vi gjorde "O" eller "W" - rundan i nationalparken. Vi utbrast i det alltid lika chockerande svaret "ingen av dem" och berättade istället om våra planer för dagen, nämligen att cykla till tidigare nämnda kulle Cierro Benítez cirka 30 kilometer bort. Vår bästa vän på vandrarhemmet, den Schweiziska tjejen Salome, hade varit sjuk några dagar men kände sig frisk nog att låta sig lockas med på en del av turen. Vi hyrde därför efter frukost tre stycken cyklar och blev visade på en karta ungefär hur man kunde åka (fick instruktionerna på Spanska, så vi var väl inte helt säkra på hur detta skulle gå). En väg var snabbare och en väg var vackrare. Vi kom överens om att det var värt att cykla lite längre för en vackrare väg, så det var så det blev. 
    
Vi cyklade fel genom staden till en början och kom till flera återvändsgränder, fabriksområden mm. Det tog med andra ord ett tag att hitta ned till strandpromenaden dit vi går varje dag, där utflykten skulle ta sin början. När vi väl kom dit så kändes det grymt skönt - dagen bjöd på strålande sol och inte ett moln kunde skymtas på himlen. Vi cyklade norrut utefter vattnet och det tog inte lång tid innan David fick syn på en fet och speciell gås (visade sig sedan hete Magellangås). En av dagens bästa överraskningar var att Salome hade med sig en kikare! Nice, det är så många tillfällen hittills på resan då man önskar att man hade haft en sådan. Tydligen så hade hon fått den i present när hon slutade på sitt jobb på ett universitetsbibliotek i Zürich för att kunna göra sin resa. 

Vägen vi cyklade var helt fantastiskt vacker. Vi såg diverse fåglar (kunde sanda på Ibis och Flamingos i horisonten med kikaren), räv och hare. Vi stannade och käkade vår medhavda matsäckslunch medan vi tittade på hästar. Denna superlunch bestod av kex och mandariner, samt en varsin torr brödkaka som Salome generöst delade ut. Vi hade tusen frågor om Schweiz och blev under dagen mycket upplysta om landet, allt ifrån det unika utbildningssystemet, till landskapen, till statsmonopolet på landets hysteriskt dyra tågtrafik och att det därför är olagligt att bedriva busstrafik mellan olika städer i Schweiz avhandlades. Kul att få veta så mycket!

Vi fick veta från Salome att vi låg efter i tiden om vi ville komma hem i rimlig tid. Hon skulle följa med oss till en sjö vi hade hört om och sedan vända, för hon hade bara hyrt cykeln i 6 timmar medan vi hade för hela dagen och nu hade vi nästan cyklat i 3. Vi ökade tempot och kom snart fram till en fantastisk syn, en otroligt vacker sjö med jättefina berg som kuliss. Vi stod och fotade och njöt innan det var dags för Salome att vända om medan vi två krigade vidare.

Puerto Natales - en vacker stad

And so it begins.

Svårt att hålla sig fokuserad på skakiga vägen då det fanns så mycket att titta på runt om en.

Lunchpaus

Vacker miljö!

Hästar

Súsanna and Salome njuter av vyn!

Världens vackraste vy?

Ett hus vid sjön - här vill vi bo!

Vi tog av på en risig grusväg och svängde således från kusten in mot landet. Det vackra landskapet förändrades snabbt och vi fann oss på denna långa väg omgivna av torra buskar och betande kossor. Efter att vi cyklat några kilometer på den dammiga ojämna grusvägen som var full av hål, så kändes det som att någon slagit en över rumpan med ett platt brännbollsträ oavbrutet under längre tid. Det gick inte att sitta på sadeln som brukligt utan det blev till att sätta sig på än den ena skinkan och än den andra för att alternera smärtan. Hemskt var det. . Inget vatten hade vi och det kändes verkligen som  om vi höll på att torka ut.  Súsanna berättade senare att hon helt seriöst funderat på att dricka skitigt vatten ur en pöl.

Efter lång tid så nådde vi emellertid asfalterad väg. Trots att vi nu började bli riktigt slitna så var det en fröjd att slippa den skumpiga vägen. Problemet var att vi skulle upp mot ett landskap av kullar och vi hade börjat cykla upp för en backe som vi inte kunde se slutet på. Det blev till att gå uppför och leda cyklarna. Avståndet som vi gick kunde man läsa på staketen längs med vägen. Det är stängsel precis överallt som hägnar in markägares ägor. Där någons mark slutar så tar ett annat stängsel vid. På dessa stängsel är det var tionde meter markerat hur många meter från en vägkorsning som man befinner sig. Vi kunde på detta sätt konstatera att denna första backe var cirka två kilometer lång.

När vi väl kommit upp så såg vi en stor och speciell klippa där backen slutade. Denna ska vi återkomma till senare. Nu såg vi faktiskt en skylt som sade att det bara var 3 kilometer kvar till kullen som var vår destination för dagen. Vi fick rulla i full fart ned för några backar och upp för nya (inte lika stora som den första såklart) vilket var en hissnande upplevelse eftersom landskapet nedanför var väldigt stort och mäktigt.

Till sist så kom vi fram till kullen och parkerade våra cyklar i det helt tomma cykelstället. Stod en del bilar och några turistbussar på plats. Såg inte till några västerlänningar (dessa var nog i Torres del Paine tillsammans med alla från vårt vandrarhem). Här var det semestrande chilenare som ville ta en promenad upp över kullarna, samt titta på grottor där det utdöda djuret Milodon hade levt och där det även fanns spår av sabeltandade tigrar och annat. 

Vi efter biljettköpet (jepp, allting man ska besöka kostar i Patagonien) så köpte vi två flaskor vatten i en kiosk och begav oss steg för steg upp för kullen. Inga kondorer syntes till för fem öre. Dock så var utsikten mycket mäktig, även om den var lite disig. Vi gick och tittade över bergskanten men drog oss snabbt tillbaka – här stupade det rakt ned! Vi drog oss mot en säkrare plats där vi satte oss på den torra, knastriga, mossan på marken och käkade vår kvarvarande matsäck dvs. några mandariner och de sista kexen. 

Súsanna närmar sig den skumma klippan

Vägen som aldrig ville ta slut, upp ner och upp

Nääääästan där....

Belöningen - en vacker blomme på väg upp för kullen.

Uppe på kullen!

Uppe från kullen kunde vi se låååångt!

David krigar sig uppför!

"Lett vert" som någon skulle säga.

David uppe på toppen med sin kamera

Súsanna blickar ut över värden från sin peidestal.

Konstig kulle - här med några runda stensorter inbakade.

Vi ville komma hem innan det blev mörkt (vilket borde ske ungefär vid klockan 21) så efter denna ”fest” så begav vi oss ned för kullen som varit målen att besöka för dagen. Det blev en snabb visit, kanske en timme på kullen, men vi behövde verkligen börja cykla de 30 kilometrarna tillbaka. Återfärden skulle vi dock göra via bilvägen, vilket borde vara bekvämare och snabbare.  Vi var vrålhungriga, så Súsanna köpte en liten påse choklad innan vi började cykla. Den lilla påsen kan sedan ha räddat vårt förhållande, då blodsockret kanske inte var på topp efter att ha levt på mandariner och kex under en hel dags aktivitet.

Redan när vi nådde den mystiska klippan igen efter tre kilometer så insåg vi att hemvägen skulle bli mycket jobbig.  Smärtan i baken var minst sagt olidligt hemsk.  Benen var som spagetti. Vi stannade vid den mystiska klippan och tog ett foto. Denna klippa hade vi nu fått reda på hette La Silla del Diablo dvs. ”Djävulens stol”. Han kanske brukade sitta i denna enorma tron och titta ut över landskapet enligt någon lokal legend.

Efter att ha passerat La Silla del Diablo så kunde vi rulla nedför i två kilometer (backen som vi tidigare ledde cyklarna upp för). Detta var förbannat härligt! Efter detta nådde vi en svag uppförslutning som skulle visa sig pågå i flera kilometer. Vi cyklade som i kvicksand i den fortfarande stekande solen. David skrek till slut att hans bakdel inte kunde tåla en meter till, den var helt flådd. Det blev till att linda medhavda tjocktröjor och jackor runt sadlarna och på så sätt vaddera dessa och lindra smärtan något. Det hjälpte faktiskt lite mot smärtan, även om det inte hjälpte mot tröttheten. Tramp för tramp kämpade vi och ibland stannade vi för att leda cyklarna. Súsanna ylade och var nästan gråtfärdig av trötthet.  David fick samla all sin kraft (som nästan inte fanns) till att försöka peppa de båda så att de skulle komma hem någon gång.

Vi kom till slut fram till motorvägen där det med jämna mellanrum brände förbi hillbilly-pickup:er i säkert 200 kilometer i timmen. Vi försökte sjunga sånger för att ta tankarna från tröttheten. Den sången som hjälpte Súsanna mest var ”Tänd ett ljus”.  När vi efter två ytterligare timmar såg den stora statybjörnen som står i en rondell och välkomnar resenärer till Puerto Natales så utstötte vi två minimala lyckostön i solnedgången. Súsanna hade varit helt säker på att vi aldrig skulle klara det, utan att vi skulle sluta som två uttorkade ödleskinn vid vägkanten.

Vi klev av cyklarna när vi nått strandpromenaden och gick de sista två kilometrarna till vandrarhemmet. Vi klarade inte att sitta längre och vi klarade inte den minsta uppförslutning till. När vi väl hade kommit till vandrarhemmet så mötte vi Salome i dörren som sade att hon hade varit så orolig. Klockan hade nu hunnit bli 21, så det var precis innan mörkret sänkte sig som vi kom innanför dörren.

Vi pallade inte att laga mat den kvällen, dels på grund av trötthet i kroppen och dels av att vi VERKLIGEN INTE orkade sitta och prata om ”W” eller ”O” en enda gång till och framförallt inte ikväll. Vi gick till ett modernt och häftigt pizzaställe som hette ”La Mesita Grande” (som vi senare läste är en något man inte får missa i Puerto Natales). Vi tog var sitt glas rött och en liten pizza var. Davids pizza hette ”W”...

Maten smakade drömskt efter en dag då man levt på kex och citrusfrukt samt cyklat och gått ex antal mil. Emellertid så hade restaurangen träbänkar som sittplats, vilket blev mycket plågsamt för de nötta skinkorna. Vi var båda överens om att det skulle dröja länge till nästa cykeltur, samt att inget förtjänade att heta Djävulsstolen mer än våra respektive cykelsadlar. På hemvägen från restaurangen kunde vi äntligen unna oss att skratta efter denna hemska men underbara dag!

Från den här sidan ser "La Silla del Diablo" ut som två gubbhuvud på varandra - kan ni se det?

David var pepp-ansvarig!

Puha - 7 km klart, nu väntar resten av resan på en brummande bilväg.

Smärta utan dess like och endast 16 km kvar! OBS: observera hur vi försökt mjukgöra våra cykelsäten med tröjor.

En risigt välförkänd pizza och husets röda! Ja, tack!

Då vi vaknade lördag morgon hade alla våra bekanta åkt till "parken" det vill säga nationalparken Torres del Paine. Vi var båda rääääätt ömma i kroppen av gårdagens cykling så vi gled istället ned till vår favoritplats (stranden!) och lyssnade på en podcast av Filosofiska rummet medan vi letade stenar och fotomotiv. Solen bakade och vattnet var varmt när man kände på det med handen, trots att vi är i Patagonien. Vi träffade också en vit liten gullig hund i skateboardparken. Den kunde bara gå på tre ben, men som tur var så hade den en stor svart hundkompis som verkligen älskade den lilla sjuklingen. Vi satt där ganska länge i solen och klappade på hundis.    

Efter att ha återvänt till vandrarhemmet och ätit lunch och vilat lite så gick vi ut på stan igen. Denna gång skulle vi upp på stadens kullar så att vi kunde få en bra bild av Puerto Natales. Man fick smörja sig ordentligt med solkräm. Vi gick runt i en del av staden där det inte syntes till en enda turist eller knappt lokalbo heller för den delen (de var väl på jobbet), kändes mycket vardagligt och fint. Vi hittade också ett fantastiskt bevis på att Davids pappa Peter varit i staden i ett tidigare liv, eftersom vi fann honom avbildad i ett gatukonstverk (se längre ned). Efter den sköna promenaden så lade vi oss på rummet, medan vi tvingades lyssna på någon tjejs högljudda och självcentrerade reseskildring i säkert två timmar. Súsanna sade hela tiden att hon trodde att människan utanför dörren inte fanns på riktigt.  

Kvällen avslutades med en härlig middag på Puerto Natales veganska restaurang som vi spanat in tidigare, den heter El Living (vilket påminner om Davids gamla gymnasieföretag Eliving, hehe). Snacka om att det var drömme för Súsanna att få äta hummus igen, slurp.     

Här bor nog en växtintresserad!

Babba fixat nytt företag?

De vet hur man färglägger hus här i trakterna.

David klappar en hemlös haltande hund.

Súsanna ger lite kärlek till den lilla hemlösa halta hunden.

David klappar hundis medan hundis partner vilar sig på varma betongen.

Hundis nyfiken på kameran! Söt!

Båtar!

Sten och fantastiska berg i bakgrunden!

Puerto Natales - värt ett besök om man är i krokarna

Klättermus!

Känner ni igen denna? Är det Peter Turesson som har stått modell til gatukonst i Puerto Natales? 

Puerto Natales!

Mer härliga gula buskar!

Hummus to die for! Vi saknar vår stavmixer.

Söndagen bjöd på första advent. Vi hade inga pepparkakor, men som tur är så har Súsanna för första gången i livet lyckats bli "brun som en pepparkaka" (med hennes mått mätt). Därmed så var det lite adventsstämning trots allt. Dessutom så tillbringade hon morgonen med att översätta PAX och lyssna på julmusik. 

Vi gled sedan ned till köket där vi träffade våra halvkompisar som vi småpratar med men inte lärt känna närmare. Det är ett skönt par från England. De hade liksom vi en blogg som var ett projekt att hålla levande. Vi ombads söka upp deras blogg samt lägga till tjejen i förhållandet, hon hade ett namn som var lätt att komma ihåg: Helen Shine. Efter att ha besökt deras blogg så kände vi oss lite underlägsna, de hade köpt en .com-domän och allt. Men vi får intala oss att vår blogg är helt okay och värt mödan när resan summeras!

Under dagen så utförde vi olika arbeten på datorn. Alltmedan en ny, ännu värre, tjej höll låda om sina äventyr precis utanför dörren. Det var en dansk tjej som pratade helt perfekt och extremt överdriven brittisk engelska och även älskade att prata om sin engelska. Herregud, vi blev deprimerade där bakom vår stängda dörr - hennes själ verkade helt tom trots alla fantastiska upplevelser hon vrålade ut. 

Vi begav oss ut på springrunda istället. Under springrundan så stannade vi till i ett utegym där en chilensk liten tjej på cykel försökte bli vår kompis. Hon var lite bakom flötet och förstod inte att vi inte fattade någonting av vad hon sade till oss. När David berättade att vi inte var från Puerto Natales så blev hon jätteförvånad. Hon babblade mer och mer och förstod inte att vi egentligen ville bli av med henne. 

Vi sprang vidare för att bli av med tjejen. Bakom en husknut så dyker plötsligt ett helt galet gäng med 7-8 vildhundar upp. Detta var inte vanliga vildhundar som vi klappar ibland, utan att ett ordentligt blodtörstigt gäng som skällde och högg med sina käftar mot oss. David blev helt galen och skrek "SALE!!!" med en röst som Súsanna tyckte påminde om Gandalf i Sagan om ringen (You shall not pass!). Hundarna blev rädda men skällde fortfarande som galna och vi vände tillbaka, lite skakiga och chockade då detta vidriga gäng dök upp från ingenstans på en tom och död gata.    

Efter att vi duschat så käkade vi middag med ett tyskt par som skulle försöka få till en endagstripp till Torres del Paine. De tipsade även om pingvinön Isla Magdalena som man kunde göra en dagsutflykt till från Punta Arenas, dit vi skulle återvända om några dagar. Vi tänkte att vi skulle fundera på den saken, men de lät i alla fall väldigt glada att de hade gjort den turen. På kvällen blev det packning och slappande inför flytten tillbaka till Punta Arenas och boendet på i det mystiska båthuset i Emlilia House. Vi somnade in den kvällen till starka Patagoniska vindar som bland annat välte basketnätet utanför vandrarhemmet med mera. 

Första advent och Färisväder här i dag!