LÖRDAG - SÖNDAG 29 - 30 OKTOBER 2016
LA NOCHE DE LOS MUSEOS
 |
| Klubb på toppen av en metallballong på Centro Cultural Néstor Kirchner |
Lördagen påbörjades i lungt tempo. David var lite sliten från sin "vinprovning" kvällen innan och Súsanna hade lite datorjobb att fixa.
David tog sig ett långskype med päronen i Hässelby och sedan med Figgarna i Santiago. De pratades om högt och lågt om både det ena och det andra paret människor. Minnesvärt är att Davids morföräldrar tydligen använder ordet Halogen istället för Halloween. Sedan tog David sig en eftermiddagsvila medan Súsanna tvättade. Spännande ibland här i Buenos Aires!
Hur som helst, vid klockan 17 var det dags att börja värma upp inför en förhoppningsvis rolig kväll. Ikväll var ju kvällen då mycket stod på spel. Det var "La Noche de los Museos" och därför var alla museum gratis och öppna mellan 20-03 på natten. Buenos Aires är en riktig kulturstad med 100-tals museum, dessutom så skulle det vara uppträdanden av artister, dansare etc. på otaliga allmänna platser i staden. Ett underhållningsmekka skulle vissa säga.
Vi hade vetat om kvällen ett längre tag, men eftersom programmet var 60 sidor så hade vi inte helt prickat in vad som skulle göras. Det enda vi medsäkerhet visste att vi ville var att gå på en föreläsning/prat med David Lachapelle som för första gången visar sin konst på ett museum i Sydamerika. Pratet skulle börja vid 20:00 och Súsanna hade för sig att hon hade läst att biljetter släpptes vid 19 - så bäst var att komma i tid.
Att slå ihjäl tid har alltid varit ett mindre problem de senaste fem åren (i dag är fem år sedan vi träffades). Efter att ha druckit kaffe blandat med dulce de leche - likör (så sjukt gott!) och babblat om ditt och datt resulterade i sedvanlig försening och vi fick skynda iväg för allt vad benen bar vid 18:30.
Utställningen och föreläsningen skulle vara på konstmuseet "Usina del Arte" som vi efter en googling upptäckte ligger i barriot La Boca. Detta är i turistbroschyrerna beskrivet som Buenos Aires fattigaste stadsdel. För svenskar är den mest känd i och med namnet Boca Juniors, som brukar ha våldsamma fotbollsderbyn med ärkefienderna River Plate. Barriot är känt som det mest kriminella i staden. Stadsdelen har dock en färgglad gata som heter Caminito, som typ alla turister åker till. Av beskrivningarna låter det ganska hemskt, med påstridiga tangodansare, souvenirer och kanske inte stans bästa mat. Just på den gatan är det helt säkert att vistas, det finns massor av poliser som ser till att turisterna kan göra av med sina pengar i godan ro och ta lite foton på de färgglada byggnaderna. Utanför denna bubbla ska det lura kriminella som rånar turister som vandrat lite fel.
Usina del Arte låg enligt kartan strax intill en motorvägsbro och väldigt långt ifrån den säkra zonen vid Caminito. Men och andra sidan så hade vi så himla länge längtat efter att få se David Lachapelle på riktigt, det var ju så sjukt stort att han var här i stan. Vi skulle såklart åka, men för säkerhets skull så tog vi en taxi från Plaza de Mayo. Det kändes även i efterhand som ett rätt bra val eftersom det hade börjat skymma och man på vägen såg mer än lovligt många skumma typer. Det enda var väl att taxichauffören märkligt nog lagt ett sönderslaget hyllplan i baksätet så att David inte fick plats med benen. Mycket konstigt.
När vi väl kom fram till museet så insåg vi att det nog inte var någon större fara att vara i La Boca om natten just i dag. Det var så sjukt mycket folk i kö till museet, det var flera hundra personer före oss fast vi nästan var i god tid. Efter ytterligare en kvart utan öppnade dörrar in till museets gårdsplan så var det dock även flera hundra personer bakom oss, så vi tänkte att vi hade i alla fall bättre chans än hälften att lyckas pressa oss in till eventet.
Vi fick stå i kön och roa oss i 30 minuter, vilket inte var så svårt. Museet som sagt ligger precis intill/under en motorväg och här fanns mycket aktiviteter. Ett fotbollsgäng med Boca-fans hade placerat sig vid en bil under bron och lyssnade på musik och söp. Varje gång någon kom från andra hållet och skulle ställa sig längst bak i kön som vi så blev de HEEEEEEELT chockade när de insåg hur lång kö som gömde sig bakom hörnet - roligt att se. Strax innan 20:00 så började kön röra sig, vi hade vid det laget accepterat att vi troligen inte skulle kunna få gå på det 30 minuter långa pratet. Vi skulle istället få gå på utställningen direkt.
 |
| Såhär lång hade kön blivit efter 10 minutter! |
 |
| Usina del Arte - på vänster sida i bilden syns en balkong som användes som musikscen. |
När vi kom in på museets gårdsplan så var det emellertid hur många personer som helst som stannade för att fota en den välkomnande showen bestående av typ 30 dansare med hatt och paraply. Vi rusade förbi dem alla och lyckades pressa oss in i föreläsningssalen, 2 platser längst upp blev det i den enorma salen.
Det första som hände var att musikvideos började rulla på en bildskärm med en ljudnivå som var allt annat än öronvänlig. Dessutom så laggade låtarna så det var liksom svinhög hackig musik. Men det var fina videos till några av världens största artister som David Lachapelle tänkt ihop. Efter fem-sex videor gled kvällens huvudperson in på scenen och satte sig i en av två stora fåtöljer framför bildskärmen. I den andra fåtöljen satte sig en kvinna som skulle översätta det amerikanen Lachapelle sade till spanska (det blev lite omständligt vad det led, men man måste ändå imponeras av hennes förmåga att låta honom prata i 10 minuter och sedan översätta allt i en enda lång harang till publiken).
David Lachapelle började med att förklara upplägget. Först ville han ville veta hur många i salen som var konststudenter (det var MÅNGA) och sade sedan att han skulle berätta saker som han önskar att någon berättat för honom när han var ung. Vidare förtäljde han att han skulle visa lite av sina bilder och spela lite bra musik, så att det inte skulle bli allt för tråkigt. Han hade röd truckerkeps, röd t-shirt och samt mjukisbrallor med streck på. Han sippade på en yerba mate och verkade således ta seden dit han kom.
Han började med att hålla en lång utläggning om hur många gånger han har anklagats för att skapa sina bilder i datorn. Men han gjorde sina första kända bilder 20 år innan Photoshop kom, som vissa av oss vet. Här fick han stå och säga det igen. Hur han som ung, fattig, mobbad student fick bygga sin egen rekvisita och rita och skava på fotonegativ för att realisera sina visioner.
Bland annat visade han den första bilden som många direkt skulle kunna identifiera som en Lachapelle-bild (se nedan). Det är en bild på en ängel och bilden är från 1984. Han hade tagit alla sina besparingar och suttit och gjort vingarna i en evighet för hand. Han sade att han behövde göra bilden för att alla hans vänner dött i AIDS. Han blev inte känd eller tjänade några pengar efter bilden, han var helt och hållet driven av sin vision.
 |
| I väntan på David Lachapelle |
 |
| Ängeln som Lachapelle gjorde när alla hans vänner dog i AIDS. Vingarna är äkta och kostade 2000 dollar att göra. |
Han pratade mycket om att ta sig tid och lyssna till sin inre röst som alltid vet vad du måste göra. Han sade att man behöver ta sig tid för att reflektera för att kunna höra rösten inom sig och han tyckte många hängde för mycket på sociala medier och blev vilseledda och fördummade kring vad som verkligen betyder något i livet.
Han berättade om sitt galna liv och på ett mycket avslappnat sätt och droppade den ena sjuka anekdoten om allt ifrån hans mentor Andy Warhol till hans vän Alexander McQueen och Isabella Blow som begick självmord. Han berättade alla sjuka grejer som att de inte var någonting. Han berättade även om fotosessionerna med diverse kändisar (han har ju fotat alla de största) men hans röda tråd var att kändisar är så fruktansvärt olyckliga människor. Det var typ det hela föreläsningen handlade om. Han, som jobbat med kanske fler kändisar än någon annan, sade att de i stort sett aldrig är lyckliga. Han ville att folk skulle sluta dyrka och se upp till kändisar. Efter ett stort antal år som tidningsfotograf och musikvideoregissör så hade han själv tillslut dragit sig tillbaka till sin lilla gård på Maui och blivit bonde.
 |
| Full fart på "showen" |
 |
| Andy Warhols sista bild innan han dog. Två bibler placerade ut vid sidan av hans huvud - gick alltid i kyrkan. |
 |
| Alexander Mcqueen och hans musa stiljournalisten Isabella Blow - båda begick senare självmord. |
Pratet som skulle vara 30 minuter blev en 2 timmars lång föreläsning med fina bilder, djupa ord och taggande låtar. Det spårade helt enkelt ur för att han ville säga så mycket. Vi var helt lyriska (och kissnödiga) när allt var slut och David Lachapelle, som den lugna och "down to earth"- person han verkar vara, dansade på scenen en stund till tonerna av Michael Jacksons "Can You Feel It".
När vi kom ut från salen fick vi världens CHOCK! Det var HUR MYCKET folk som helst där, gick nästan inte att röra sig. Under föreläsningen hade det stormat in folk för att se hans bilder. Vi tog ett snabbt beslut om att inte titta på utställningen (det hade aldrig gått). Vi hade dessutom sett utställningen tidigare i Stockholm, hade fått se hur många andra bilder som helst presenterade av konstnären själv, samt var svinigt hungriga då klockan var 22:30 och vi inte hade ätit sedan lunch. Det var dags att bege sig mot San Telmo för att brassa av Moderna Museet och helst få i sig lite käk i krokarna.
Vi beslutade att gå till närmaste buss som låg 10 minuters gång bort, rätt in i La Boca. Första sträckan kändes trygg då det var mycket folk och extra ljuskastare var utställda. Men efter 5 minuter så hör vi från andra sidan av gatan hur en tjej ropar "Policía!!" och skriker. Hon och en annan väninna står med två grabbar som verkar vilja ta deras väska. De knyter sig en del i våra magar - vi går rätt ensamma med endast två gamla tanter framför oss. Det är svart nu..... härda härda... nästan där enligt Google Maps. Båda kom till slut fram till bussen som intakta bitar och med alla ägodelar. Pust! Bussarna var gratis denna afton så det var bara att kasta sig på utan att blippa kortet.
 |
| Folk i strida strömmar när vi kom ut från salen. |
 |
| Fullt hus! |
 |
| Denna superhäftiga vägg hittade vi på g till bussen! Är det något som La Boca är mästare på så är det streetart! |
Vi hoppade av bussen i San Telmo. Tanken på mat hade utvecklats till att gå äta en pizza (nu länge sedan i denna pizza-stad!) och sedan gå på Moderna. Detta för att se den nya utställningen med vår nyupptäckta favorit Antonio Berni. Väl uppförbacken där Moderna ligger så får vi en chock - det är väääääääärldens längsta kö till museet. Den är minst 200 m lång, 3 meter bred och slingrar sig över hela den avspärrade vägen. Vi inser att vi inte får gå och se utställningen ikväll.
Vi glider ett tag och hittar sedan en restaurang med uteservering som verkar kunna erbjuda en rätt trevlig stämning mitt på gatan. Här får femårsdagen firas, klockan är faktiskt 23:30 och om 30-åringen inte får mat innan midnatt så blir han till en galen varulv i fullmånens sken. Vi slår oss ned under ett träd, och tar in en kanna sangria och delar på husets specialpizza som heter "Pizza del Arbol" utan bacon. Kvar är typ ost, soltorkade tomater, oliver och äggröra. Kanske låter skumt men pizzan var en ENORM SUCCÉ! Pizzan är såååå STOR, ostig och smakar drömsk. Vi sitter på restaurangen närmare 2 timmar och pratar och skrattar, grymt val för 5-årsdagen helt klart!
 |
| 5 år kalas på pizzaställe! |
 |
| De båda ställena som har olika lyktor gav torget en enormt mysig stämning! |
Efter går vi förbi Moderna för att kolla kön, men den är nästan lika lång fortfarande. Vi beslutar därmed att åka till kulturcentret i barriot Recoleta och se vad händer där. Bussen kommer in, alla är tysta och artiga vid påstigningen som vanligt. Förutom en arg, full gubbe som skriker könsord åt bussbolaget och sparkar på bussens däck innan han vandrar därifrån. Busschauffören kör iväg skrattandes.
Det är extremt mycket folk på bussen och efter att vi har passerat Plaza Del Mayo så tar vi ett snabbt beslut att hoppa av och gå checka ut en stor byggnad som vi passerade där det verkade vara väldigt livligt. Byggnaden heter "Centro Cultural Néstor Kirchner" och visar sig vara allt annat än en besvikelse. Inne i lokalen bemöts vi först av ett stort golv med pingisbord. Men det som är mest udda är att över borden verkar det vara någon slags sjuk metallballong (permanent konstverk?) som fyller nästan hela det 9 våningar höga huset.
Vi glider upp för trappan. På sidan av varje våning är det lokaler med olika utställningar. Vi tittar på techno-utsällning med pumpande ljud, bilder och film. Vi beger sedan vidare in i ett märkligt rum med en vägg som visar flimmer och har lysande stolar och bollar som man kan sitta på. Även här pumpar musiken ordentligt medan folk sitter och tar selfies framför flimret. Vi passerar flera utställningar med mer och mindre intressanta saker, t.ex. hör verken av Xul Solar (Sús-favorit) till det mer intressanta. Vi får även se andra höjdare, så som världens längsta fotonegativ. 40 härliga meter.
Det sjukaste är att det är en fest uppepå tidigare nämnda metallballong. Festen är under någon slags gigantisk tetris-lampa, som man tydligen kan gå in i men lampans entré är "avstängd för underhåll" Det finns DJ, solstolar och dansgolv på ballongen. På dansgolvet får man gå in och köra sina bästa tricks, men vi nöjde oss med att titta på spektaklet och känna den dunkande musiken i hela kroppen.
När klockan börjar närma sig halv tre så känner vi att det är dags att bege sig hem emot härliga Las Cañitas. Sagt och gjort så glider vi ut i den heta försommarnatten. Vi väntar och väntar på bussen, men ingen buss kommer. Herre! Vi står även med typ 50 andra som ska på bussen som aldrig kommer. Vi är 1.5 mil hemifrån så känns inte heller så kul att börja gå nu och vi ser att inga taxis stannar för de som försöker sig på den metoden. Alla transporter är således fulla denna kväll och vi inser att bussen vi väntar på tagit en annan rutt. Hmm.
Bara att ställa sig och vänta på en buss som stannar ca 2 km hemifrån, men bättre det än att gå 1.5 mil klockan 3 på morgonen. 4 fulla bussar passerar utan att stanna, men på den 5:e som är snäll nog att stanna och vi får pressa oss in som sill i dosa. Hemresan tar cirka en timme och Davids påstår att hans hals har spruckit för att han är så uttorkad. Hemma häller vi i oss isvatten och somnar gotttttttt......zzzzzzzzz.......
 |
| Det första vi möts av - en hel våning med pingisbord under något konstigt metalltak. |
 |
| Pingisytan sett uppifrån. Samt metallballongens ben. |
 |
| Runt om metallballongen så fanns det många lokaler och saler med konst och utställningar i alla dess former. OBS kolla häftiga lampan ovanför ballongen! |
 |
| Fullfart på ballongfesten som hade en grym dj, beachstolar och ett dansgolv där en liten tjej typ 10 år visade upp en cool dans. |
 |
| Annorlunda utställning: Boxar som spelade olika technomusik - gick du nära så hörde du låtarna. |
 |
| En klubbfilm på technoutställningen! |
 |
| Utställning med enorm skärm med flimmerfilm och lysnade stolar. |
 |
| Ett flimmer gäng! |
 |
| David i ljuset |
 |
| Súsanna i ljuset |
 |
| Världens längsta negativ! |
Söndagen är varm och solig och i dag är det även eventet "Buenos Aires Market" i Parque Las Heras. Vi ÄLSKAR Buenos Aires Market! Det är alltid en sån härlig stämning, musik rungar över hela området och inga bekymmer finns. Men först ska David få en klippning! Vi har inte tagit hårtrimmaren med så farfars kam och (Davids 30-årspresent) rakapparaten får duga. Tur att Súsanna har övat på att klippa hela sin familj och även att hennes första jobb var på en frisörsalong (där hon sopade golv och tvättade hår). Samtidigt som vi lyssnar på podcast hörs diverse "ay" och "ufff" från Súsanna och David blir kallsvettig varje gång. Resultatet är dock helt ok. En mycket cool David med en lång "böck" på toppen av huvudet och en rakad nederdel (en frilla som är poppis i BA).
Parken är "on fire" när vi kommer dit! Full fest. Sjukt mycket bås och folk. Allt ifrån varmrätter, efterrätter, kryddor, lemonad, kaffe, glass, öl, svamp, bröd mm. Folk ligger utspridda och sippar på mate och andra drycker i gräset, det är en riktig sommardag och musiken pumpar högt över området. Extra god stämning blir det när "Lovely Day" med Bill Withers öser på över området.
Vi slår oss ned på en liten gräskulle i anslutning till en clown som underhåller barn under ett träd. Han tvingar sedan barnen att springa till sina föräldrar och hämta honom pengar, hehe. Vi läser lite i våra serietidningar Pocahontas och Tintin. Solen skiner och det är varmt och skönt. Någon timme senare tycker vi att stämningen kräver en glass!
Tur att den grymma food trucken "Guapalito" (dvs. guapa + palito) finns på plats idag, kan ju inte bli bättre än att slicka i sig lite hantverksglass. De är superpopulära och det tillsammans med solen gör att kön konstant risigt lång. Vi tar en glass med jordgubbsskal och citronfyllning och en med vitchockladskal och dulce de leche - fyllnaing. Oboy. Dessa avnjuts i solen medan vi tittar på barn som står på rullskridskor. Efter det åker vi åker hem med bussen där bloggskrivande, middag och Starwars väntar.
 |
| Lovely day! |
 |
| Klovnen! |
 |
| Buenos Aires Market |
 |
| Sockervadssäljaren med sin specialhatt gjord av sockervadd! |
 |
| Härliga vimplar som liver upp stämningen 100 % |
 |
| Dags för lite läsning! |
 |
| Som alltid fanns en målar/rit-hörna till barnen och här även utställning av bilder! |
 |
| Superglassarna! |
