TISDAG - LÖRDAG 27 - 31 DECEMBER 2016
FUCKING MAYHEM (OCH NYÅR!)
|
|
David vilar efter en hektisk resa!
|
Lite
innan 8:00 så står vår gulliga kompis Melo utanför Maui Waui Hostel. Hostellet
ligger bara tre minuters gång från busstationen men ändå har hon insisterat på
att komma och hämta oss och sedan köra oss. Hon är verkligen för söt. Vi säger
hejdå till Vero som har somnat på soffan i hallen på grund av ingen sömn och
för mycket fest – jobbigt att vara 20 år, tänker vi.
Vi
säger hejdå till Galo som tar den obligatoriska bilden på gäster framför en av
husets pelare målad i traditionell Hawaiikänsla. Sedan är det in i Melos bil
och mot stationen. Vi tar farväl med Melo och köper lite varma chipas av två
äldre damer (yupp, vi har blivit chipifierade) innan bussen mot Posadas kommer
med full fart och vi kliver på och bränner iväg. Vi strax efter 8:00 trots att
vår buss från Posadas till Concordia inte ska går förrän klockan 11:00, vi har
lärt oss att vara i god tid! Vi har sittplatser längst bak på bussen och
njuter. Vi äter lite chipas och förvånas över hur snabbt och smidigt färden
går. Vi måste till exempel inte stanna och checka ut från Paraguay. Skönt!
Vi
tog emellertid som vanligt segern ut i förskott. Vi hamnade nämligen i
världens, världens, världens segaste kö på bron. Vi försökte ta det lugnt och
tog en chipa och lite tereré medan vi njöt av att vara i god tid, så att vi
inte skulle behöva stressa upp oss. Den fulla bussen rullade några meter,
stannade några minuter, rullade några meter igen och så höll det på. Tick tack,
tack tack. Vi gjorde oss redo. Skulle det ta lång tid så skulle vi hoppa av
bussen och gå istället. Klockan tickade vidare och då den hade passerat 9:30
blev vi oroliga och satte på oss väskorna och gick fram i bussen för att be
chauffören släppa av oss. Många personer gick över bron och passerade bussen som
närmast stod helt still. Tyvärr fick inte busschauffören släppa av folk och vi
fick stå fint och stilla med våra ryggsäckar resten av turen, klämda mellan
tanter och väskor. Stressen började så smått krypa sig på.
 |
| De unga själarna på Maui Waui tyckte det var kul att ta en bild med tungan ute... |
 |
| Kanske inte världens bästa bild, men "we were here!" |
 |
| Térerenjut med chipa |
 |
| Den goda chipan i närbild - MUMS! |
 |
| Posadas så nära, men ändå så långt borta... |
Strax
efter 10:00 kommer vi äntligen till den argentinska gränskontrollen – nu gäller
att springa som ett djur mot disken! Vi får vår ”in-till-Argentina-stämpel”,
men innan vi kan gå vidare så måste väskorna kontrolleras. Detta är antagligen
på grund av att argentinarna köper så förbaskat mycket i Paraguay, så tullen är
på hugget här. De framför oss har femhundra väskor och säckar och skriker på
varandra medan tullpersonalen även den gastar. Vi fattar inte mycket men vi ser
vår buss rulla iväg – herreeee, när kommer nästa buss?
Som
tur är upptäcker någon att vi ser stressade ut och vi får går före personerna
med alla säckarna. Yes, lyckan ler igen! Scannaren upptäcker inget skumt i våra
väskor och vi rusar mot ”bussplockuppen”. Det är en del folk där, vi bestämmer
att om bussen inte kommer om 5 minuter så är det taxi som gäller och fort måste
det gå! Det är det som är så jobbigt i sådana här situationer, missar vi bussen
i Posadas så missar vi alla bussar efter den. Som tur rullar en annan av de
vita skramliga bussarna in två minuter senare och vi andas ut – nu är bara
sista biten till stationen kvar. Vi ska bara in någonstans i Posadas.
Vi
åker och åker och åker och vi känner inte igen oss. Efter närmare 20 minutter
frågar Súsanna chauffören som bara nickar med huvudet när hon frågar om vi är
på gång mot bussterminalen. Hmmm inte särskilt övertygande. Det är inte många
kvar på bussen. Súsanna frågar två medpassagerare, vilka säger att vi är där om
en kort stund. Och rätt hade de! Vi båda stormar mot bussarna, vår buss ska gå
klockan 11:00 och nu är den 10:40 – närmare 2 timmar och 40 minutter har det
tagit oss att komma den korta sträckan från Encarnación till Posadas
bussterminal.
Puha...
vi är milt sagt svettiga nu och därför känns det extra skönt när vi hittar vår
buss. Vi lägger ryggsäckarna i bagagerummet och David beger sig 10 meter till
närmaste bageri för att se om han kan köpa lite mer chipas – de är ju så goda
(så säger vi chipaknarkare). Dessutom så kommer vi nog inte att få se chipas
någon annanstans än såhär nära den paraguayanska gränsen, snyft! Under tiden
står Súsanna med allt handbagage och biljetter med två av busschaufförerna. De
lär henne ett viktigt nytt ord, vilket betyder ”man med fin fru” (David). Typiskt
nog hade hon redan glömt det när hon satte sig ner i de ursköna busstolarna på
främsta rad på bussens ovanvåning (David tycker att han är duktig då han bokat
dessa platser i samtliga av resesträckans fyra bussar).
Chiporna
från stationen i Posadas smakar drömme och vi njuter i fulla drag samtidigt som
vi rullar mot Corrientes i regnet. ”Perfekt bussväder”, säger David. Det blir
rätt många stopp på vägen då olika grupper av poliser ska kolla olika väskor.
Folk får gå av och visa vad de har i väskorna och sedan komma tillbaka och
sätta sig.
Det
är väldigt många poliser och kontroller längs sträckan, trots att vi inte
passerar någon landsgräns utan hela tiden befinner oss på den argentinska sidan
av Paranáfloden. Vi ligger och halvslumrar när vi vid en kontroll plötsligt
blir tilltalade av en polis som undrar om vi har väskorna 33 och 34. Vi kollar
på våra baggagelappar och det stämmer. Jaja, det är bara att kolla vad de vill,
vi får således följa med polismannen ut ur bussen i halvblåsten och det silande
duggregnet.
Våra
väskor har lås på sig och samtliga nycklar finns i oändliga dubbletter på vår
enda nyckelknippa. Vi lyckas till slut få upp alla låsen och utfrågningen
börjar. Exempel på mystiska föremål är Sùsannas syburk och Davids vinpropp med
träfigur som han köpt i Buenos Aires. Vi
svarar på frågor och försöker se så oskyldiga ut som möjligt (änglaögon och
nickar). Allt går bra och vi får klättra upp till våra platser på översta
våningsplanet igen.
Några
timmar senare anländer vi till Corrientes, till en rätt liten station. David
har försökt hoppa av tidigare, men då skrek bussfolket på honom och han fick
som tur var springa på bussen igen innan den åkte iväg. Stationen har mycket
lite att erbjuda i matväg. Vi ger oss ut på vandringstur i Corrientes med våra
ryggsäckar, över vattentäckta vägar som trafikerades av bilar, bussar och en
och annan häst med kärra. Det verkar mest säljas solglasögon och krafs och vi
behöver högst troligen äta något till middag, hmm…
Vi
återvänder med svansen mellan benen och David sänds ut på uppdrag. Vi har
hittat ett supersvagt gratis WiFi på stationen och sett ett snabbköp ungefär
fem minuter bort. Tacka gudarna för nätet! David återvänder efter kanske 30
minuter med bananer, kex och Súsannas favoritgodis ”Rocklets” (även Argentinas
favoritgodis troligen, finns till och med butiker som har ”Rocklets”-markiser).
Han beskriver stormarknaden som ”det största, mest folktomma stället du kan
tänka dig – med hyllmeter av kex”.
Vi
stannar på stationen i ca 2 timmar innan bussen som ska ta oss till Salta
kommer. Åter på denna buss har vi platser på främsta rad (helt enligt
bokningsplanen) och kan se allt som försiggår medan vi åker genom staden
(mycket liv, hästar). Vi åker över en flod och stannar i gränsstaden Resistencia. Bussen är INTE ”Cama” (säng) som utlovades då David bokade den på nätet. Det är faktiskt precis samma modell som den bussen vi precis befunnit oss på (vilken var ”semi-cama”, dvs. att stolsryggen kan fällas bakåt 45 grader). Lurendrejeri! Men det gör inget för vi har det rätt bra ändå.
 |
| Folket på stationen |
 |
| Vår bäste vän! |
 |
| Över bron mot Resistencia |
 |
| Lite strand på det! |
Medan Súsanna somnar ett slag så är David klarvaken
många timmar till, fast besluten att skriva sin första dikt i sin
anteckningsbok som han tillskansade sig för en billig penning i Paraguay:
Till
middag får vi ost - och skinkmackor som vi snällt lämnar på två tomma säten
bredvid oss – kanske någon annan kan äta dem? För det första äter vi inte
skinka och för det andra så minns vi när vår gamle bekant James åt en likadan
macka mellan Argentina och Chile, vilken två-tre timmar senare knackade på
samtliga öppningar samtidigt på centralstationen i Santiago.
Súsanna
har lite kalla fötter under natten, annars sover vi rätt bra i våra
”halvsängar”. Vid ett tillfälle plockar vi upp folk i någon liten håla. Då ska
en stackars gammal tant upp på ovanvåningen eftersom inga platser är kvar på
undre våningen i bussen. Hon har jättesvårt att gå och för varje steg hon tar
så får hennes barnbarn (som är i vår ålder) säga ”Bueno Abuela, una mááás” (bra
Farmor, ett till) följt av ett ”eiiiiiihhhh!!”-ljud från ”Abuela”. Stackars
kämpare, men det måste erkännas att det är lite störigt mitt i naten då det tar
cirka 15 minuter för ”Abuela” att komma upp. Vi blir i alla fall glada att de
har hittat våra lådor med middag på sina säten. Detta satte ett leende på deras
läppar och de stoppade ned middagen i sina väskor för senare konsumtion.
Bussen
anländer Salta kl 08:00. Det är en mycket större station än Corrientes. Vi
behöver frukost och lunch på vår väg mot gränsstaden La Quiaca som vi bör nå
vid middagstid. Vi dras mot stationens enda riktiga café med sittplatser. Vi
beställer två svarta kaffe och två medialunas i utbyte mot ett förmodat
Wifi.
David
blir riktigt galen när det visar sig att det enligt skylt utlovade nätet inte
fungerar. Vi kommer inte in på det för
man ska tydligen ha två lösenord. Sen NÄR behöver man två lösenord, varav
personalen bara kan ett? Han säger att det är rakt ut vidrigt att lura folk med
hoppet om nät och nu har vi till och med beställt medialunas. Fy faaan. Som tur
är så lugnar han sig när han inser att det är mycket goda medialunas.
Även
utan nät så blir det således en rätt mysig frukost. Vår buss ska gå kl 10:00 så
David rusar iväg in i staden Salta efter frukosten, för att handla lite snacks
till långa turen upp till Argentinas norra gräns. Dessutom behövs nytt vatten
till vår tererétermos. Han får 45 minuter på sig, sedan måste han vara tillbaka
– annars blir han straffad för att ha oroat Súsanna!
 |
| En man utan nät! |
 |
| Fina Salta |
Súsanna
väntar med väskorna och översätter lite PAX. David klarar gränsen precis och
kommer tillbaka med lite klassiker så som kex, bananer och vatten. Lite chips
unnade han sig visst också, den girige gamen. Han är även lyrisk och berättar
för Sùsanna att Salta ser otroligt spännande och vackert ut. Vi ser tillsammans
inte mycket mer av Salta än stationen (David fick förvisso se några bilvrak och
nedgångna småbutiker), men utanför ser man upp på ett dimhöljt berg med en
vacker linbana. Sjukt fint och det är inte utan att man känner lite ångest för
att inte stanna längre! David kanaliserar sina känslor från morgonen ned till
en hyllningsdikt om staden, vilket blir det andra han nedtecknar i
anteckningsblocket från Paraguay:
Jag
får på blott en timme
Jag
offrar den här platsen
Vi
har återigen platser på första raden i bussen (tack superbokaren!). Det är nu
är ljust ute och vi ser hur byborna rusar till sina olika event. Många har häst
här och staden Slata känns väldigt drömme när man åker igenom den. Vi åker upp
igenom bergen och det är fantastiska vyer. Súsanna sover en stund innan hon
börjar att ”paxa”. Landskapet blir bara häftigare och häftigare medan vi lämnar
Saltaprovinsen och beger oss på en mängd minnesvärda timmar genom Argentinas
nordligaste provins Jujuy. Helt fantastiskt alltså! Regnsbågsfärgade berg,
vackra dalar, mängder och mängder av kaktusar och massa små byar. Minst sagt
idylliskt. Man kan utan tvekan säga att detta är ett av de absolut vackraste
landskap vi sett (strax efter Färis, hehe) och utan definitivt det vackraste
landskap vi sett genom alla våra bussfönster i Sydamerika. Det fanns inte ens
sjö eller hav!
 |
| Tur vi har plats på första raden! |
 |
| Hur fina är inte dessa berg? |
 |
| Överallt vyer som man inte hade drömt om! |
 |
| Hur fina färger har dessa berg inte? |
 |
| Hus och fina bergmönster i bakgrunden |
 |
| Byn Abrapampa - den nya Abrahamsberg! |
 |
| Det stora bandet just nu i Abrapampa: Bandy 2 |
Vi
kommer till La Quaica som är en liten by vid gränsen till Bolivia. Här ska vi
sova en natt innan vi åker vidare mot Sucre. Det är mycket liv på den lilla
busstationen och vi hoppas att detta inte är en kriminell gränsstad. Vi börjar
vandra längs med en asfalterad väg i den sandfärgade staden – det ser nästan
likadant ut överallt.
Efter
inte allt för lång tid hittar vi till vandrarhemmet som vi har bokat. Kvinnan
som jobbar där är snäll och vi får eget rum och egen toalett – lyx!
Vandrarhemmet är jättefint och vi är helt ensamma, konstigt att hitta ett så
bra ställe i en enslig och sandfärgad gränsstad. Vi drar snabbt ut på stan för att handla lite
mat till middag, nu börjar man bli hungrig! Dessutom så har över 30 timmars
bussande satt sina spår.
Det
är jättemycket musik från torget och det visar sig vara många som samlats för
att dansa till något som av tonerna att döma är stereotyp boliviansk musik,
trots att vi är på den argentinska sidan. Vi vandrar runt, skådar megakaktusar
och hittar till sist till affären där vi handlar in till en pastarätt och köper
lite vatten.
På
väg tillbaka till hotellet möter vi en man som har helt svart mun och ser
mycket galen ut. Han stapplar mot oss med sneda stormsteg och vill ha pengar
medan han skriker något otydligt på ett språk vi inte känner till. Vi blir lite
rädda, men ett två tre så är han borta. Puha... David ger honom snart namnet ”svartkjaften”
som är namnet på en fisk som fiskas på Färöarna.
Det
är ett jättefint kök på hostellet som vi är ensamma om att använda. Det är bara
att slamra runt och svänga på stjärten allt vad man önskar – raka motsatsen
till kökskaoset i Punta del Diablo. Vi gillar starkt att det exempelvis finns
gamla förvedade kaktusar att hänga köksredskapen på, vilken dröm det vore.
 |
| Súsanna drömmer sig bort! |
 |
| Fin konst! |
 |
| Middag! |
 |
| I köket använder de en död kaktus som hängare - mycket väl omtyckt av vissa växtälskare! |
Sen
börjar det skumma. På kvällen då Súsanna ska sova börjar hon frysa och må jättedåligt.
Efter att ha fått alla rummets tre feta täcken ovan sig så somnar hon iklädd alla
sina kläder (inklusive underställ med mera). På morgonen mår David svinrisigt,
har ont i huvudet och känner sig allmänt tung i kroppen. Shit, hoppas inte vi har
åkt på någon magförgiftning! Vi går för att äta frukosten som den vänliga
kvinnan så snällt dukat upp till oss. Det finns bröd, medialunas, kaffe, te, yoghurt
och frukt. Vi har inget vatten kvar och vi misstänker att vi kanske har lite
vattenbrist så David tar en kopp te för att hydrera sig. Efter att David
Googlat på ”La Quiaca” så finner vi anledningen till illamåendet. Utan att vi
har vetat om det så har vi stigit till 3500 meter över havet, där gränsen
ligger, därför mår vi lite udda. Vi har helt enkelt åkt på lite höjdsjuka.
Vi
ska checka ut från rummet vid 11 så Súsanna drar för att packa hop väskorna.
David som är kvar i köket blir fångad i en konversation med vandrarhemmets
ägarinna. Hon berättar att det som hjälper mot höjdsjuka är att dricka mycket
vatten (1 L för varje 1000 m man åker upp det vill säga mer än 3L per dag på
3500 m höjd) och att undvika rökning och alkohol. Då Súsanna packat ihop allt
går hon ut i köket där hon finner David och hans nya vän. De diskuterar
Argentinsk politik, Syrien där kvinnans förfäder flytt ifrån för lång tid
sedan, höjdsjuka, Bolivia och deras barnkultur och deras politik osv osv.
Vi
står och snackar i nästan två timmar innan vi går var och en till sitt. Vi två ”går
ut på stan” för att uppleva La Quiacas marknad och köpa något vi kan laga till
lunch. Vi behöver även handla in till mackor som vi ska ha med oss på dagens
resa.
Den lilla dammiga staden är fatiskt rätt bra mysighetsmässigt, den har exempelvis en massa fin gatukonst som speglar lite historiska händelser och så vidare. Marknaden är mycket levande och superbillig. Vi köper t.ex. vårlök, chili och lime för endast 10 ARG – runt 6 SEK. På en mataffär köper vi sedan bröd och en fryst vattenflaska som vi sett i kylskåpet – tanken är att använda isen till att göra Terére. De vill först inte sälja den frusna vattenflaskan till David eftersom det inte är meningen att den ska vara frusen. David får insistera och får således köpa flaskan medan kassörskan och de i kön bakom står och skakar på huvudena.
 |
| En sjuk man och en härlig frukost |
 |
| Mmmmm brukar.... som man saknar sig egna godingar där hemma! |
 |
| Kreativt hostel: här har en sten blivit till en vattenmelonbit. |
 |
| Dockor som väggdekoration |
 |
| På La Quiacas marknad finns gott om saker att välja på! |
 |
| Spännande... vad är detta? |
 |
| Vi har inget annat än kärlek till dessa stora posar! |
 |
| Och alla de vackra färgerna! |
 |
| Súsanna äter de små söta gula blommonen medan hon pose:ar framför vårlökarna! |
Efter
lunchen sitter vi och bloggar med mera, kvinnan på vandrarhemmet har sagt att vi
gärna får hänga kvar tills vi ska åka. Dagens resa kommer att börja med att gå
över gränsen till Boliva. Det ska ta max 15 minuter att gå från vandrarhemmet.
Sedan ska vi ta en nattbuss från gränsstaden Villazón till Bolivias
konstitutionella huvudstad Sucre. När vi sitter och väntar så hör vi hur det
åskar och börjar regna något fruktansvärt. Ajajaj, hoppas att vi inte behöver
stå in en ringlande kö på flera timmar i åskväder – det skulle i så fall vara i
paritet med kön i solgasset mellan Argentina och Paraguay.
Vid
17:30 känner vi att det är dags att gå till gränsen. Vi har ju som sagt upplevt
lite sega gränskontroller och bäst är att vara i god tid. Bolivia är en timme
efter Argentina så nu är det ca 3 timmar tills bussen ska gå. Vi tar ut pengar
på vägen då kvinnan berättat för oss att det går enkelt att växla på andra
sidan. På väg till gränsen ser vi ”svartkjaften” igen – han går och låter som
en galning och slår med någon flaska som en trumma medan han skriker rakt ut. Vi
konstaterar att där måste vara något som inte är helt som sig bör.
Vid
gränsen har vi tur och det är ingen kontroll av baggaget och vi ska bara lämna
in våra pass på två ställen (ut Argentina och in Bolivia). Det går helt seriöst
på fem minuter och överensstämmer således inte riktigt med ryktena om flera
timmar (det är förvisso sent på dagen). När vi kommer över till Villazón så
blir det klart att det är på denna sida kommersen tar plats (billigt för
argentinare!). Den argentinska sidan var helt död, i Villazón är det ett jäkla
liv. Gatan svämmar över av försäljare och bilar och det är som att ha äntrat en
portal till en annan värld när man går över gränsen.
Det
börjar nu regna. Det första som händer när vi kommer över gränsen är att vi
slås av tanken på att växla pengar när vi passerar ett växlingskontor. Jaja,
det är väl lika bra, kommer säkert att behöva bolivianos för taxi och liknande
när vi kommit fram till busstationen i Sucre. Bakom disken står en man i sned
keps och säckiga hiphop-kläder. Seriöst? Han tar nästan 300 kronor för att
utföra växlingen, men vi tänker att ”vi har väl inget val”, samt att stället är
hur litet och trångt som helst, man står med sina stora blöta ryggsäckar och
massa människor bakom. Man fattar inte
riktigt vidden av avgiften heller mitt i allt kaos!
Det
värsta är att när vi går där genom regnet och mörkret så inser vi att varannan
butik säljer kläder och varannan butik är ett växlingskontor, finns säkert 35
stycken med stora lokaler och ingen stress. Jaja, ”you live and you learn”. Men
man hör verkligen rösten från ”HA HA”-mannen från Puerto Natales om man hade
berättat denna lilla episod för denne allvetande individ: ”No,no, no, you
should NEVER go for the first one, you should go for the third or forth one. HA
HA!”.
På
de bussbiljetter som David köpt på nätet står det helt otroligt och ologiskt
nog att bussen ska gå från Villazóns tågstation. Enligt Súsannas app så ligger
denna längre bort än busstationen och dessutom längs med vägen vi går på. Det
vore mer logiskt om bussen gick från busstationen än tågstationen, tänker vi.
Dessutom skulle det vara skönt att komma inomhus ett litet tag och undfly
regnet.
Vi
beslutar att först gå via busstationen och kolla om det är fel och bussen går
därifrån och sedan gå till tågstationen – vi har ju trots allt 3 timmar på oss.
Vi
kommer fram till busstationen och möts av ett sådant kaos som får alla andra
kaos som vi upplevt att kännas som peanuts. HERRE så mycket folk. Som de
tränger sig och vilket enorm mängd baggage de har. Det är näst intill omöjligt
att röra sig, men vi ser att ett vänterum är på andra våningen och krigar oss
upp där. På väg upp för trappan så springer vildhundar kring fötterna, man får
en blöt madrass i ansiktet och så vidare.
Efter
att vi etablerat oss så blir David utskickad för att leta efter information om
vart bolaget ”6 de Octubre” (konstigt namn?) avgår ifrån. Han frågar först
några som arbetar med att förvara baggage, de är hjälpsamma och de säger åt
honom att fråga ”där nere”. Sagt och gjort får han tränga sig ned för
mördartrappan. Ute spöregnar det i mörkret bland bussarna. Han har ingen aning
om var han ska fråga någonstans ”därnere”. Han glider in på ett ställe som
hanterar paket och frågar. Han får veta att ”6 de Octubre” tydligen har ett
kontor i närheten! Tydligen bara runt hörnet. Runt hörnet på byggnade ligger en
översvämmad marknad, inget bussbolag. Han vänder trött tillbaka men kikar av en
slump in bakom en dörr. Där är det fullt kaos i trånga gångar och det verkar
vara här alla bussbolag ligger, tjoho! Han hittar efter några minuter det
mystiska företaget, vilka är lika chockade som han att det står ”Estación de
trenes” på bussbiljetten. Han återvänder i triumf till Súsanna! Vilken tur att
vi inte begav oss iväg till tågstationen direkt – speciellt efter att det
numera vrålregnar, åskar och blixtrar ute... ibland har man tur (David tycker
skicklighet) J
Vi
firar med att festa upp en avokadomacka och sippa lite tereré med lime medan vi
väntar. För att gå kissa måste man första tränga sig ut igenom folkhavet som i
praktiskt taget står still och sedan krypa under mycket låga tält på baksidan
på huset och genom en marknad (vilken som sagt är översvämmad). Där är bak
ligger toaletten. Det är ett riktigt projekt att ta sig dit, men eftersom vi
dricker stora vattenmängder på grund av höjdsjukan så slipper vi inte undan. Vi
väntar i väntesalen och äter kokta ägg, fler mackor och dricker mer tereré.
Bussen ska avgå klockan 20:00, men vi har fått veta att vi måste stå vid bussarna
kl 19:30 med bagage etc. Bredvid oss på ovanvåningen sitter ett stort
alternativt gäng som knyter armband och mediterar. Eftersom de alla dricker
mate och ser argentinska ut så känns det givet att de är någon form av
argentinsk kollektiv på turné , de har musikinstrument och verkar göra sina
egna armband och andra smycken.
 |
| Stationsmys... |
 |
| ..eller vad ska man kalla det? |
Ibland
så tittar vi ut genom fönstret och ned på gatan nedanför. Vi blir helt
förvånande över all packning folk har – det hela känns som en annan värld. Speciellt
jämfört med La Quiaca på andra sidan av gränsen som var världens lugnaste stad.
Lite efter 19:00 går Súsanna till toaletten – hon har lovat att skynda sig för
David vill också hinna kissa innan bussen ska gå, men det är en sån jävla kö
och vissa chulas (bolivianska kvinnor) tar väldigt lång tid på sig och verkar
använda toan som en ombytesrum. Då hon kommer tillbaka är bussen redan inne.
David säger att nu får vi skynda och att han kan pissa på bussen istället
(något han skulle komma till att ångra några minuter senare).
Vi
ställer oss i ”baggagekön” om man kan kalla den det. Folk pressar och pressar
och det finns inget heligt kösystem som det gjorde i goda gamla Argentina.
Djungelns lag gäller. Här är det var man för sig och den som pressar och trycker
hårdast vinner. Gamlingarna är helt klart de mest erfarna pressarna, ålder ger
erfarenhet. Folk har med sig enorma mängder påsar och papplådor som ska med.
Det är inga resväskor hä inte. Medan vi
står där och folket håller på att lasta in världens största paket i bussen (som
en IKEA-soffa) så kommer polisen och vill prata med baggagemannen. Efter 10minuter
kommer han tillbaka och börjar fylla på med mer bagare (oklart varför polisen
hade någon utfrågning med honom). Två turisttjejer (de enda turisterna vi sett
under hela eftermiddagen) står framför oss och de verkar lika chockade som oss.
Efter
att ha fått bagaget på bussen så gäller bara att trycka sig själv på bussen –
det är ingen biljettkontroll men vi ska betala 4 bolivianos för att gå på. Samtidigt
som vi ska trycka oss in i trånga bussen så ska folk plötsligt storma ut igen och
barn springer och hoppar och skriker i gångarna. Helt klart inte optimalt.
Tjejerna som var före oss med baggaget står nu i busstrappan bakom David och
han hör den ena av dem vända sig om till den andra och säga med superbrittisk
dialekt ”THIS IS FUCKING MAYHEM!!” – något vi senare skulle skratta otroligt
mycket åt för det var precis vad det var (mayhem = förödelse, kalabalik).
Som
vi har kommit upp på bussen och håller på och letar fram våra säten så hör man
et FUUUUUUUUUUU (med versaler). Det är David som ledsen, arg, chockad och helt
i panik inser att bussen inte har någon toalett. VAD GÖR HAN NU!? Súsanna som
skäms lite att hon var den enda som fick kissa försöker övertyga honom om att
han kan kissa i vattenflaskan som de köpte i konserthuset Harpan i Reykjavik
för två år sedan. Dessutom så sover alla snart på bussen och då är fritt fram,
kissar han dessutom på kanten så hörs inget.
Vi
sjunker ner i våra säten som är allt annat än ”full cama”. Benplatsen är så
liten att man undrar om bussen är skickad direkt från ”The shire” på Nya
Zeeland. Vid 20:00 så rullar bussen iväg enligt plan. Ljuset släcks redan efter
30 minuter så nu är bara att härda ut i 10 timmar tills vi anländer i Sucre.
Däremot så pumpas hysterisk och svängig latinsk musik ut ur högtalarna medan vi
speedar genom natten.
 |
| Inga säkerhetsbälten finns på bussen, och därför ska kanske detta budskap om Jesus ska lugna alla nervösa! |
Súsanna
får nästan direkt kramp i benen av lilla benplatsen så hon krigar med att hitta
olika sätt att ha benen. Det hjälper inte att mannen framför henne lyckas med
det omöjliga. Han pressar ned spaken som gör att man kan fälla bak sätet något.
Sedan stångar han sig som en galning mot sätet tills det typ går sönder. Han
omvandlar således ett säte vilket som mest är ett semi-cama-säte (45 graders
lutning) till ett full-cama-säte (uppåt 70 graders lutning). Det blir otroligt
lite plats för Súsanna som sitter bakom. Hon får luta sig mot David och hänga
med benen ut i hallen. Vi lyssnar på podcast och sover lite, vaknar, sover
lite, vaknar osv. fram till strax efter midnatt då vi äntligen somnar in. Ännu
har ingen använt Harpan-flaskan.
Klockan
04:00 vaknar vi för bussen stannar och massor av folk går av. Vi fattar inget,
men britterna (som sitter mitt bredvid oss) tror att det kanske är toapaus. Vi
orkar inte gå ut. David känner att ”har man väntat i 8 timmar vad är då två
timmar till?”
Vi
är framme i Sucre strax efter klockan 6:00 på morgonen. I väntan på baggaget så
pratar vi med britterna som också är på en rundresa, dock så vet de inte
slutdestinationen eller slutdatum. Det har jättestora väskor som de nästan inte
klarar att bära. David och ena britten går på toa medan Súsanna och den andra
vaktar alla väskorna. De märker att det verkligen stinker där de står och lokaliserar
snabbt lukten till en bur bredvid deras fötter som något slags djur är i. Vad
det är för ensamt stinkande djur eller varför det är där vågar de inte kolla
upp närmare.
Vi
delar en taxi in till stan då vi upptäcker att våra boenden ligger på samma
gata. De släpper oss av och säger att de bjuder på taxiresan. Snällt. Då vi
kommer fram till boendet är ingen där. Vi bankar på dörren och väntar. Inget
händer. Gatan är jättesmal och superbrant så bilarna som åker utanför kör oss
nästan på tårna. Men Sucre ser riktigt fint ut häruppifrån höjden! Vi hittar efter
en halvtimme en ringklocka som vi ringer på, men det är fruktlöst, 15 minutter
senare kommer plötsligt en kvinna ner genom gatan och stannar vid oss och öppnar
dörren där vi sitter. Det visar sig att boendet inte har reception på heltid
och att mannen i receptionen ska komma senare. Vi får ett jättefint rum med
eget badrum och högt i tak – just vad vi behöver. Det dröjer inte länge innan vi
båda somnat in...
 |
| Bagagehämtning i Sucre - David är en jätte! |
 |
| Från toaletten har vi världens utsikt... |
 |
| På utegården och ett fantastiskt träd! |
 |
| Dock så är stämningen lite småkristen på resten av hostellet. |
 |
| En altare! |
 |
| Och en bild. |
Då
vi vaknar igen lite innan lunch har något konstigt hänt, kanske det konstigaste
detta år! I vår Facebookgrupp med våra föräldrar (Lenax2 + Símun) har nu pappa
Peter också joinat. Han är en stark Facebook-motståndare, men var så nyfiken
att han inte kunde låta bli att damma av sin profil och be Lena T släppa honom
in i gruppen – som vi kan meddela är rätt spännande.
Vi
glider ner för branta backen till centrum och stora torget där vi äter på
vegetariska stället ”Condor” som även är svinbilligt och gott. Det är faktiskt
den restaurang som har högst betyg i staden enligt Tripadvisor, så då är det
extra roligt att den är vegetarisk och billig. Vi delar på en papa rellena,
kikärtssoppa och en falafel-tallrik. Så otroligt gott och vi känner direkt
skillnad på maten från föregående länder. Vi blir så glada att vi äntligen
kommit till ett land där de inte spar på kryddningen.
Efter
maten går vi till Mercado Central – en marknad med mycket kött, frukt och
grönsaker och även en berömd juicebar med många jugo-ladies, som de kallas. De
har travar med färsk frukt framför sig, bär uniformer och pressar på
beställning. På en supermercado handlar vi vatten, gröt och bananer. På vägen
hem passerar vi en chula som säljer konstiga (taggiga) frukter som vi bara
måste prova. Hon bär runt på sina varor i ett sådant där berömt bolivianskt
tygstycke, medan andra har kärror och ytterligare andra sitter på gatan och
säljer sina saker.
 |
| David och kikärtssoppan! |
 |
| Falafeltallrik - mums! |
 |
| Papa Rellons - fylld potatis! |
 |
| En juiceverkstad! |
 |
| Marknaden, Mercado Central, passar oss vegetarianer mycket väl. |
 |
| Chilliparadise |
 |
| Våra spännande taggigafrukter! |
När
vi kommit hem så loggar vi in på Skype medan vi kokar en kaffe – vi ska
nämligen skypa med våra kära grannar hemma i Bromma. Men i all trötthet,
höjdsjuka och förvirring har vi räknat fel på timmarna och trott att de nu är 3
timmars skillnad mot Sverige då det faktiskt är 5 timmars skillnad. Det blir
inget grannaskype (de stackarna har väntat förgäves och nu har lille Bo somnat)
men ett avtal sluts om ett nytt försök i morgon. På kvällen är vi för trötta
för att gå ut och äter grötmiddag, som flera gånger förr. Fortfarande slitna
efter den påtagliga höjden så slappar vi och somnar sedan denna kväll.
I
dag är lördag och årets allra sista dag. Det känns udda att 2016 ska få ett
slut då det verkade som om det skulle vara förevigt. Efter frukost skypar vi
med grannarna som förbereder sig för nyårsfirande på Söder. En blond gäst
flimrar förbi, vilket blir den första personen vi ser på boendet förutom
personalen. Vi hejar medan han försvinner ut genom dörren. Vi glider ner på stan och käkar årets sista
lunch på Metro Café – det blir dyra sushibitar (nästan svenska priser!).
Efter
att vi har ätit upp så har vi båda lagt märke till att den blonda killen som vi
såg gick förbi oss på hostellet medan vi Skype:ade sitter där helt ensam. Vi beslutar
att vi ska bjuda med honom på vårt nyårsfirande, som vi tror blir i stil med
pizza på stan och sedan titta på fyrverk och dricka lite goda drinkar.
Vi
betalar och glider fram till blonda killen. Vi frågar om inte han bor på vårt
hostel varpå han svara nej det gör han inte – han bor på något Plaza Hotel. Men
vad fan? Vi var ju båda var ju helt säker på att det var han! Så sjukt att
David som såg honom hela tiden satt och tänkte ”jaha, där är ju han från imorse!”,
medan Súsanna direkt efter att hon vänt sig om av någon anledning sagt till
David ”där är ju han från imorse, ska vi säga hej?”. Det blir i alla fall ett
lite roligt samtal om att han måste akta sig eftersom det finns en
dubbelgångare till honom som är i staden. Haha, vi småskrattar som vi glider
ner till marknaden – lite pinsamt men roligt!
På
väg mot marknade ser vi massor av affärer med gula och röda underkläder. På
nyårsafton ska man i Bolivia välja sina underkläder allt efter vad man önskar
sig i nya året. Gult = pengar och rött = kärlek exempelvis, finns även någon
annan färg för vänskap, hälsa och så vidare. Súsanna tycker att det är lite
jobbigt att så många köper sina underkläder samma dag som de ska ha dem – när
tvättar de dem liksom (kemikalieattack att inte tvätta innan användning!)?
Det
är också hur många som helst som säljer vindruvor. På tolvslaget ska man äta
tolv vindruvor och gå tolv steg, eller något liknande. Hela staden andas av
nyår och vi beslutar oss för att köpa en nyårshatt och en nyårsslips – båda
handgjorda av en kvinna på marknaden. Efteråt så går vi till fruktavdelningen
där vi köper massa udda frukter varav vissa har vi inte provat förr (små mangos,
papaya, ögonfrukten från Santa Cruz, tumbo, vindruvor att äta på tolvslaget med
mera). Alla som jobber i fruktkioskerna är kvinnor, de flesta i traditionella
kläder.
 |
| Frukost |
 |
| Gatan Loa! |
 |
| David och kaktusar!!!!! DRÖMMEEE |
 |
| Nyårslunch! |
 |
| Gula (pengar) och röda (kärlek) trösor och kallingar överallt! |
 |
| Vindruvor till salu - de ska intas vid midnatt! |
 |
| Súsanna i partybåsen! |
 |
| En chula med långa flättor i frukmarknaden |
 |
| Shop untill you drop! |
 |
| Mycket liv på marknaden! |
På
vägen hem köper vi även lite mörk choklad, schampo, migränte och torkade
bananer i en ekobutik. På supermercadon köper vi sött rött vin, några öl och
billigt sött bubbel i form av cider innan vi drar hem till boendet. Vi lärde
oss i Paraguay att det går minst lika bra att köpa cider att fira med, om man
inte vill investera i en champagne – det verkar även vara många bolivianer som
gör detta. Klockan är nu över 18:00 och
det har varit en lång dag på stan.
Hemma
på vandrarhemmet (som verkligen präglas av en kristen anda, mängder med bilder
på Jesus och så vidare) möter vi ett par som ska laga middag. Det blir pasta
till nyårsrätt och den ska intas redan nu. Det visar sig vara den riktiga
blonda killen och han verkar inte alls vara en ensam själ – vilken tur.
Vi
berättar historien och alla skrattar. Då Súsanna ber David lägga söta röda
vinet i kylen på svenska reagerar killen och frågar ”om vi är svenskar?”. Den
förste svensken vi har träffat på våra 4 månader i Sydamerika har uppenbarat
sig! Han heter Helmer och är en Vimmerbyare som bor och pluggar i Göteborg och
som nu är på Syamerika resa med sin tjej som han träffade i Gobiöken för några
månader sedan. Tjejen är från Korea, presenterar sig som Kim och lider tyvärr
av rätt mycket höjdsjuka.
Vi
beslutar att fira nyår ihop och att vi ska ses runt 21:30 – alla behöver en
blund innan. Då firandet startar är det bara svennebananer där – Súsanna var
kvar lite längre på rummet. Koreanska tjejen var för trött och behövde vila
meddelades det (senares skulle det komma fram att hon hade blivit helt besatt
av tv-serien Game of Thrones och låg och kollade på denna istället).
Vi
pratar och pratar om löst och fast, om politik, om Sverige om Sydamerika och
allt däremellan. Helmar är lite yngre än vi och vi försöker vara så goda förebilder
som möjligt och lära honom om livet, haha. Tiden flyger iväg och plötsligt så
är den lite över 23. Hur ska vi nu göra med pizzan? Vi kanske kan ta det efter
midnatt? David som är en man som behöver sin mat lagar därför en megaportion
gröt som han skämtar om är hans nyårsmiddag, Súsanna vägrar gröt och äter lite
frukt för sedan att insistera på att de tar en pizza efter tolvslaget.
 |
| Klar för nyår! |
 |
| Gröt till nyårsmiddag! |
Tjejen
är nu uppe och vi rör oss ut. Istället för att gå ner till torget som tänkt så
rör vi oss upp för gatan till en Mirador med utsikt över hela staden. Vi är ändå
mer än halvvägs uppe till denna utkikspunkt över Sucre eftersom vi att vi bor
så högt uppe på vår branta gata. Det är inte mycket raketer, men en hel det
folk där uppe. Vid tolvslaget så öppnar vi våra bubbelflaskor och äter tolv
vindruvor. Den enda som hade anpassat underkläderna efter dagen var David som
hade röda kallingar (kärlek). David hade förövrigt tidigare på dagen frågat
hotellets administratör vad han skulle bära för färg. Svaret att han såklart
skulle bära gult – han verkade älska pengar.
Folket
vid miradoren kramas och önskar gott nytt år. Vi lägger märke till att de inte
börjar dricka förr än efter midnatt – kanske det som är tricket om man ska orka
hålla på till 06-07 på morgonen som vi hört att bolivianer gör. Efter detta så
samlas man i Sucre på stora torget och så dansar man mellan 07-09, snacka om
utmaning att hålla på så länge för oss nordbor som börjar komma upp oss i åren.
På
väg ner till torget ska Helmer in till vandrarhemmet och kissa. Súsanna är nu
väldigt hungrig och längtar ner till pizzan. Då vi ändå är hemma så kanske vi
kan ta en öl eller två tycker killarna och ett två tre så är de helt omöjliga
att få iväg. Helmer har köpt en flaska vodka (som den 22-åring han är) och då
Súsanna trött och hungrig går och lägger sig vid kl 02:00 har den redan tömts
till hälften. David har insisterat på att vara vaken till 06:00 då ett marschband
ska gå från miradoren och ner för vår gata. Det är även dessa som ska spela
musiken som folket dansar till mellan 07-09. Han har lovat att väcka Súsanna
till denna tid.
 |
| Fint uppe vid miradoren! |
 |
| Davids första vindruva! |
 |
| Gott nyttår!!! |
 |
| Vi i våra nyårsoutfits! |
 |
| Mer nyår! |
 |
| Miradortorget är upppyntat |
 |
| En nyårsklunk! |
 |
| Glada grabbar! |
 |
| Vy över Sucre! |
Klockan
05:30 vaknar Súsanna av att någon välter in i rummet och mot sängen. Det är
lilla David som glömt att han inte är Helmers ålder och att han kanske inte klarar
att dricka sprit och vara uppe till morgonen. Súsanna går upp för att hämta
vatten till David som vägrar vara vaken en enda sekund till. Då hon ändå är i
köket så kanske ”man ska unna sig lite vindruvor” tänker hon. Just som hon ska
ta en druva så ser hon myror i 1000 tals röra sig över vindruvorna som legat
ute under natten – OH HERRE!
David
förblir nerbäddad och Súsanna städer upp alla flaskor som pojkarna stökat till
med. Alla fönster åker upp Helmer kommer ramlandes ut från ett av de gemensamma
badrummen och undrar vart David är får Súsanna berätta att han inte orkade mer
och att han tyvärr inte kommer kunna se marschbandet som kommer om 20 minuter.
Helmer är först upprörd, men så känner han efter och vinglar sedan upp till
sitt rum och däckar för kvällen.
Nu
är klockan nästan 06:00 så Súsanna som är rätt utvilad beslutar sig för att
vara vaken och filma marschbandet till lilla sovande David. Hon går runt i
trädgården och ser två stora skalbaggar ligga på ryggen och bli attackerade av
myror – konstigt!
Hon
hör hur musiken spelas på hög volym från gatan och festen verkar fortfarande
vara ung. Klockan bli 06:00, men inget band syns till någonstans. Súsanna
tittar ut flera gånger, men kan inte se eller höra något. Men, när hon beslutar
att gå och lägga sig hör hon plötsligt något skumt ljud. Hon stormar ut, men
ingen är där – sedan vandrar hon en backe bort, men där är inte heller någon.
Just som hon ska gå hem så ser hon i slutet på marschbandet som går ner för
gatan som är två gator borta. Typiskt, men tur att David och Helmer inte var
vakna och skulle hitta bandet – den jakten hade aldrig lyckats! Innan Sùsanna
lägger sig sätter hon KVFs nyårssändning att ladda ner (Färöarnas nyårskrönika
på tre härliga timmar). Sedan somnar hon in till det snarkande ljudet från en
mycket trött David som inte var så ung som han trodde.
 |
| Lugnet efter stormen... |
 |
| Var är orkestern? Endast tomma gator att se... |
 |
| Städat och klart! Tack och hej! |
