TUNNLANDS ON TOUR: februari 2017

ONSDAG - TISDAG 22 - 28 FEBRUARI 2017

VEGOVINDAR BLAND LEÓNS STÖRSTA MINIORITETSGRUPP

Liv på Leóns gator

Då vi vaknar i Cartagena tidigt på morgonen är det första vi gör att kolla om vi har fått något svar från flygbolaget. Precis innan vi lade oss så fick vi ju ett mail om det saknas information på vår bokning och att vi inte får stiga ombord om vi inte fixade det.

Inget svar har kommit och vi båda hinner knappt sucka innan Súsannas datorskärm blir helt vit och det går inte att trycka på något. Datorn blir helt obrukbar. Hon stänger av den och när den startas upp igen piper den bara. Hon blir tvungen att stänga av igen. Detta upprepas tre gånger innan David startar upp sin dator och googlar detta "datorsyndrom". Med stora bokstäver läser de om det berömda och fasansfulla fenomenet "The White Screen of Death". Jaja, inte mycket att göra än att gå och äta frukost och vara tacksam för att vi har varit så bra på att överföra bilder och filmer till hårddisken och till Google drive. Datorn hade levt ett långt och lyckligt liv. Men besvikelsen är stor.

Precis när de ska gå för att inta "en ljuvlig Colombiansk frukost" så får Súsanna mail från nya jobbet i Tórshavn om att hon får skriva på papper när hon börjar och att allt är klart. Woh! Då är det dags att börja att berätta för världen om denna nya väg som ska tas :)

Frukosten är bland de mest besvikelseframkallande som bägge individer har skådat. Då har de ändå rest över nästan en hel kontinent OCH bott i Emilia House i Punta Arenas. Till frukost på detta annars fina hotel serveras en torr ost - och skinktoast, blaskkaffe och juice. Juicen är allt annat än färskpressad, om man uttrycker det i fina ord. Súsanna tar fingrarna från mobilen i några sekunder för att ta ut de båda skink-skivorna medan David sitter helt förlamad och svär om hur han ska gå in och göra en aggressiv betygsbedömning på booking.com - det här är inte ok! På booking.com hade han tidigare läst kommentaren om frukosten: "Very good but I wish it was a bit more food". Kyss oss! Den här frukosten kommer inte hålla oss mätta många minuter, just som vi ska påbörja resans kanske mest påfrestande resedag, hehe.

Efter frukosten drar vi med taxi till flygplatsen, vilket går smidigt. Det är några långa timmar som vi har att spendera i väntan. Att flyga mellan norra Colombia och Nicaragua är svindyrt så vi har gjort en väl uttänkt snålvariant som innebär att vi ska vara på resande fot i fruktansvärt många timmar. Vi ska äta frukost på Cartagenas flygplats (dvs. frukost nummer två denna dag), för att sedan äta lunch i Medellin. Sedan blir det sen middag/nattmat i Panama City eller i San José i Costa Rica. I San José ska vi även övernatta på flygplatsen innan vi tar morgonflyget till Managua i Nicaragua där vi ska bli upphämtade av en bil som ska ta oss till Granada.

Vårt första flyg detta dygn ska alltså gå mellan Cartagena i norra Colombia och Medellin i mellan-Colombia. Vi kommer fram till flygplatsen i en bit och checkar in bagaget. Vi tänkte redan nu ta ut lite pengar innan vi går igenom säkerhetskontrollen, men Súsanna blir rädd då det står två stora poliser vid bankomaterna. Den ena fyller eller tömmer en automat med pengar och den andra håller i världens största maskingevär. Puh! Tänk om det är ett rån... bäst att hålla sig undan.

Inne på området köper vi lite frukost eftersom den fattiga mackan på hotellet som sagt inte riktigt kändes som nog inför dagen. Det blir macka med spenat och ost, skuren färsk frukt, kaffe och en flaska vatten. Efter frukosten görs en otroligt stor upptäckt - det finns Wi-Fi inne på området! Inget mail har kommit från flygbolaget, vilket såklart oroar oss mycket, men Súsanna har mycket att bruka nätet till ändå. Flygproblemet får vänta tills vi kommer till Medellin.

Súsannas mobil glöder efter att "nyheten" om det nya jobbet i nygamla landet Färöarna har skickats ut. Batterierna sugs snabbt ut och mobilen måste läggas på laddning i terminalens laddstation. Súsanna ordnar så att David ska sitta på bänken mot mobilen. Själv ska hon bara lägga mobilen på laddning och sedan komma och sätta sig med David och prata. Han har fått lite ont i huvudet och mår i allmänhet inte så bra, av någon okänd anledning. Han hade dock glatt sig att bara sitta och titta ut över flygplatsens alla lustiga individer och slappna av. David väntar och väntar på sin partner, men Súsanna dras som en magnet till mobilen och där sitter han ensam på bänken och stirrar in i laddningsstationen och alla rövar som är vända mot honom. Han får till sist med sig mobilmagneten Súsanna till gate:n och strax därpå är de i luften på väg mot sitt första stopp.

Vi kommer till Medellin och efter att vi har hämtat väskorna går vi direkt till lågprisflygbolaget "Viva Colombias" kundservice för att fråga om det här med den saknade informationen. På kundservicen säger de att "så länge vi har ett boardingkort (som vi har) så går det bra". Pfjuuuuu! En hel dags farhågor försvinner i ett nafs, vi vet nämligen inte vad vi skulle ha gjort om den planlagda resan stoppas i Medellin. Massa pengar, följande boendebokningar med mera hade ju gått upp i rök.

Sedan går vi till restaurangdelen för att äta lite. David mår riktigt risigt nu (redan i detta tidiga skede av resan). Han är varm och kall om vartannat och tung i kroppen. Allt pekar mot feber. Han förmår sig emellertid att vandra runt och kolla in restaurangerna i food courten. Kött, kött och mängder med kött av alla tänkbara slag. Han ser dock till sist någon slags form av buffé (som serveras av "mat-tanter") och frågar om det är möjligt att beställa vegetariskt. De svarar att det såklart går bra, för man väljer precis vad man vill. Han hämtar Súsanna och vi pekar ut vad vi vill ha, höjdpunkten är att kolhydraterna består av ett stort lass stekta bananer. Vi får i oss två sallader och sedan måste David lägga sig att sova på bordet – helt slut och svettig i sin plötsliga sjukdom. Súsanna underhåller sig å sin sida med ett stort leende med sin mobil som fortfarande glöder i den kalla terminalen medan regnet öser ned och dundrande slår mot glastaket i terminalen.

När David har väckts ur sin dvala är det dags att checka in. Vi har med oss en hel drös av papper. Till exempel så måste man ha papper på kontoutdrag och kunna uppvisa flygbiljett ut ur Panama för att släppa ombord på flyget. Panama verkar nämligen ha en hel del konstiga regler.

Check-in:en går långsamt och då vi kommer fram til disken vet de bakom disken inte hur man stavar Dinamarca (Danmark) som är Súsannas nationalitet. Killen bakom check-in-disken börjar sedan prata om någon sorts skatt som vi ska få återbetalad eftersom vi inte ska stanna i Panama i mer än 90 dagar. Vi förstår vid denna tidpunkt inte alls vad han pratar om, men då vi försöker fråga herren som förövrigt är resans hittills sämsta lyssnare (hint det kommer finnas en ännu sämre lyssnar senare i denna blogg - HERRREEEEEE) börjar han mala om något ovidkommande. Han säger även att vi måste ha en utcheckningstämpel från Colombia - dock blir vi aldrig riktigt kloka på vart vi ska få denna stämpel.

Vi lämnar våra väskor hos check-in-killen och ger oss i väg tillbaka till flygbolagets servicedisk för att hämta ut våra "skattepengar". Kön går EXTREMT långsamt och de är verkligen odugliga bakom disken. Folk ska köpa och boka om biljetter för flyg de missat och hela grejen är liknar en stor byråkratisk missär. David som är sjuk sätter sig ner lite längre bort medan Súsanna krigar i kön. När vi äntligen kommer fram till disken så har de inte kontanter tillgängliga och de måste ringa efter folk för att komma med pengar, vilket såklart tar en EVIGHET. David har nu tillkallats till disken och får tillsammans med Súsanna ett otal gånger fråga om vad som händer med sin knaggliga spanska. Till slut kommer en kille med pengarna till kassan och vi får colombianska runt 500 SEK i Colombianska pesos, så väntan var inte förgäves!

Vi växlar in våra pesos till dollar i ett bås och frågar sedan runt om vart vi kan får den där legendariska utresestämpelm vi hört om. Efter att vi har fått stämpeln och gått genom check-in kollen är klockan mycket. Vi köper lite fint Colombianskt kaffe i present till Hanna och Samson och springer sedan för livet mot vår gate.

Även om flyget ska lyfta kl 18:00, vilket är om 20 minuter, så står dock flygplanet som vi ska resa med inte vid gaten, utan där är ett helt annat plan. Vi frågar och får reda på att vårt flygplan ska komma lite senare.

Vi köper då lite fika (något slags wienerbröd med ost, samt chips och kaffe) för våra sista colombianska pesos och sätter oss att vänta. Vi håller oss lugna men under ytan är vi givetvis ganska spända - vi ska nämligen hinna med ett till flyg från Panama city till San José i Costa Rica kl 21:57 i kväll. DESSUTOM, som en extra twist, ska vi landa på flygplatsen "Panamá Pacífico (BLB)" i statsdelen Balboa kl 19:20 för sedan att ta en taxi i 50 minuter till flygplatsen "Panamá City Airport (PTY)" där flyget till San José avgår ifrån. Vi får till sist lite officiell information från högtalarna gällande att flyget är försenat.

Omkring en timme efter att vi skulle ha lyft sitter vi på planet. Just som vi ska lyfta går all ström på planet....HERREGUD, huuuuuur i helvete ska detta gå.... stressen kickar givetvis in lite extra och det är oklart om rädslan är störst för att vi ska ramla ner under flygningen eller om vi ska hinna med vårt nästa flyg... Till slut kommer vi äntligen upp i luften och nu är det bråttom. Jalla, jalla, jalla!

En del av frukost nummar två!

Súsanna har fått nätförbannelsen över sig och kan inte släppa sin mobil och möjligheten att suga bara lite till ut av nääääät.

Medellin-lunch med sjuklingen..i bakgrunden ses lite köttiga rätter från stället där vi valde att göra en måltid av tillbehör

Någon mådde sedan ännu sämre och tar således en tupplur på ett bord

Vi skulle enligt biljetten landa kl 19:20 på BLB-flygplatsen, men efter all strul med försening och strömläshet landar vi en timme sent dvs 20:20. Vi kan alltså tidigast vara vid bagageincheckningen på nästa flygplats 21:10 om vi hade satt oss i en taxi direkt. Flyget går som sagt 21:57.

Även om vi är härdade så här långt in på latinamerikaresan så möts vi av en syn som inte kan utmynna i annat en extrem stress när vi nu landat i Panama. Vi möts nämligen av en överfylld lokal med horder av människor som ska igenom kontrollen för att komma ut ur flygplatsen och in i Panama. Vi snackar om VÄRLDENS LÄNGSTA OCH LÅNGASAMMASTE KÖ!!! Som sill i dosa står vi i vad som bara kan beskrivas som en labyrint av resande folk - minst 80 personer är framför oss och kanske över 100 bakom oss (om man av någon anledning ska se det från den ljusa sidan...). Efter att ha stått på vår plats i några minuter inser vi att det är inte en chans i helvete att vi ska hinna med flyget om detta är tempot! David tränger sig därför fram till ett rep och ropar till sig en vakt. Han försöker övertyga vakten om att vi måste gå före kön för att hinna med vårt flyg. Hon svarar något ohörbart och går bara sin väg. Neeej!

Vakten kommer några minuter senare tillbaka och hämtar lite andra folk medan David får försöka igen och igen för att få gehör. Utan att tidigare ha svarat så kommer hon plötsligt och lyfter upp repet och säger till David att komma med. David vinkar hektiskt till sig Súsanna från långt därbak i kön och vi får gå direkt till kontrollen. Vi kommer snabbt igenom med vår ifyllda dokumentation och de är nog extra snälla eftersom de märker att vi har ganska omfattande panik. Sedan ler lyckan mot oss på bagagebandet och våra väskor kommer ut först av alla, "yes" tänker vi - det finns en liten chans att hinna!

Nu är klockan ca 20:35, vilket betyder att hela kontrollprocessen egentligen gick extremt snabbt men att varje minut kändes som en evighet därinne. I första bästa (skumma!) taxibil ruuuuusar vi iväg. Turen kostar 40 dollar, vilket är fyra gånger så mycket som de 10 dollar som vi läst på nätet. Det finns emellertid ingen tid för att ställa frågor, det är bara att hoppa in i bilen, njuta av färden genom mäktiga och upplysta Panama City och HOPPAS att vi inte stöter på något mer hinder.

Trots att bilen verkade skum så är den unge taxichaffören som tur är väldigt snäll. Han förstår att vi är lite stressade och berättar lugnande historier om den stora karnevalen som börjar i Panama i morgon. Runt om oss rusar jättehöga byggnader förbi och det är väldigt vackert. När vi har kommit ungefär halvvägs frågar chaffören om det inte är okej att han bara stannar vid ett apotek. Han verkar tycka att vi ligger så himla bra till tidsmässigt... Vi mumlar något om att vi har jäkligt bråttom - flyget går ju om 40 minuter och att det i så fall måste gå extremt fort. Hann stannar vid ett skumt apotek i skuggan av en bro och parkeringen är kolmörk. Vi drappas av någon form av chock...Apotek??? Nu????????? Här???? Súsanna försöker att stänga alla dörrar så att vi inte ska bli rånade i denna mörka gränd - HERRE! Det hela är verkligen absurt, superkonstigt och ganska läskigt på något sätt.

Tre minuter senare är hann tillbaka i bilen och vi är fortfarande vid liv. Han kör fort och till slut kommer vi fram till flygplatsen - 15 minuter innan boarding!

Som "de duktiga svenskarna" som vi är så ställer vi oss vid check-in-disken i största vänlighet. De två herrarna som tar mot bagaget pratar med två andra resande. Det är i övrigt helt tomt på folk i hela byggnaden. Efter en minut så frågar ena herren (den av dem som är stor och dryg) oss vad han kan hjälpa oss med. Vi visar honom de skrynkliga A4-papper som är vår biljett och säger att vi är väldigt sena. Han svarar dryggt "You're too late - the gate is closed". Vi säger "pliiiiz, pliiiiz vi har ett anslutande flyg till Nicaragua från San José som vi måste komma med!". Han sägar att baggaget aldrig kommer att hinna komma fram till planet och att vi är för sena. Vi borde bara ge upp, säger han.

Vi frågar om det går några flyg senare i kväll, men det gör det såklart inte, då vi har det sista flyget för dagen. Vi bönar och ber och frågar hur vi ska göra och efter mycket om och men som närmast slutar med att vi ligger på våra knän och ber säger han plötsligt "ok". Han sätter två "late baggage"-taggar på vårt bagage så att de ska få specialbehandling på bandet och förhoppningsvis hinna med flyget. Han säger att vi kan fråga personal i San Josés flygplats om våra väskor är med flyget genom att visa våra bagagekort (mer om detta senare...).

Sedan får vi våra bordingkort. Vi tar emot dem och är lite i chock - varför gav han oss inte bara dessa direkt istället? Vi hinner inte att stå länge i våra tankar för då säger han drygt "I would run if i were you guys..". Nu är det full panik för att ta sig mot gaten. Vi springer som aldrig förr - ryggsäckarna dunkar mot baken, vi flämtar och har fullständig blodsmak i munnen. Som tur är finns det ju nästan inga folk kvar på flygplatsen vid denna tid och efter vad som vi helt säker vet är vår bästa löptid någonsin så kommer vi fram till vår gate fem minuter (!) innan boarding.

Och där står vi så i 5 långa minuter. Vi är HELT SLUT MENTALT OCH FYSISKT. Vi får sätta oss på flyget och undrar om det var sista gången vi såg våra älskade väskor med allt deras innehåll som vi samlat på oss....Bara någon timme senare landar vi i grannlandet Costa Ricas huvudstad San José. Eftersom vi ska med vårt fjärde och sista flyg tidigt på morgonen så ska vi som sagt sova på flygplatsen över natten. Det visar sig för övrigt att vi inte är de enda som snålat med flygpriset och tagit detta hemska övernattningflyg, ty det är tre andra gäng som maler runt där bland flygplatsens nattöppna café och butik under natten.

Det är förövrigt SVINDYRT att köpa saker på tax-free shoppen. En flaska vatten kostar 80 SEK!? Men vi har inget val och köper pizza med ost och spenat samt kaffe på det enda öppna matstället. Efter maten får David (även känd som "den sjuke") sova på den enda bänken som inte har armstöd på varje säte, medan Súsanna lägger sig på golvet. Súsanna är kall och har svårt att sova efter all dagens händelser. Hon ligger och lyssnar på podcast, men efter att ha försökt somna i 1,5 h går hon upp.

Hennes dator är trasig och därför lånar hon Davids dator för att läsa om det stora aktuella ämnet just nu - de svenska kvinliga ministrarna som bar slöja på sitt besök i Iran. I sin trötthet hinner hon ändå bli upprörd över hur folk resonerar och kladder ner sina tanker i ett word-dokument... som sedan dock aldrig såg dagens ljus, haha.

David blir väckt vid 05:30. Nu är det dags att gå och fråga personal om de vet om våra väskor kom med vårt flyg igårkväll eller inte. Vi rör oss mot gate 4, där vårt flyg ska gå ifrån men där finns inget att fråga. Vi har inte heller fått någon information från vårt hotell i Granada som ska skicka en bil för att hämta oss i Managua i morgon bitti. Dubbel osäkerhet!

I en gate i andra änden av flygplatsen hittar vi en herre från flygbolaget Copa Airlines som vi känner att vi kan fråga om våra väskor. Men herregud, om vi tidigare träffat människor som inte kan komunnicera så är de verkligen småpotatis jämfört med denna herre. Han maler och maler om att om vi har en check-in lapp på väskorna så är de med flyget och hej och hå. Han tar sig inte alls tid att försöka förstå att vi var extremt sena och att väskorna kanske inte är med, vilket de på flygplatsen i Panama sagt till oss att de troligen inte kommer att vara. Efter att ha frågat i typ 10 minuter (och gått bredvid honom genom hela flygplatsen) får vi honom att ringa ett samtal till någon bagage-människa och fråga (eller, det låter han oss tror i alla fall, det hela låter fejkat och vi får aldrig veta sanningen). Efter samtalet säger han att väskorna är med och önskar oss en fin resa vidare. Vi ger upp och tänker att "detta var det som vi kunde göra". Nu får vi efter allt krigande bara be till högre makter att väskorna dyker upp i Nicaragua.

Vi köper oss frukost på caféet och drar sedan till boarding. GUD SÅ SKÖNT att äntligen sitta på det sista planet detta stressiga dygn. Nu kan man andas ut...men vi är fortfarande är vi självklart extremt oroliga för väskorna som kan dyka upp i Managua någon dag senare medan vi då är i Granada. Ständigt dessa bekymmer, hehe.

När vi äntligen landar i Managua så står vi och väntar vid bagage-bandet som utskitna plommon efter det senaste dygnets strapateser. Plötsligt då kommer det inte bara en, men två ryggsäckar farandes mot oss!!! HEEEEJJJAAAAAA! Väskorna kom med!!!!! Vilken jäkla resa! Súsanna tar de rosa "LATE CHECK IN BAGGAGE"- lapparna och spar dem i handbagaget. Dessa ska fan hängas upp på väggen hemma som en evig påminnelse om hur och vad stress är - samt som en påminnelse om att allting löser sig på ett sätt eller annat!

Efter att vi tagit väskorna så står vi snabbt inför nästa problem, det är nämligen ingen chaufför där för att hämta upp oss. Vi frågar runt bland allt taxi-folk om vår chaufför finns ibland dem, men de ser mest en egen möjlighet att sälja oss dyra resor. Efter att ha insett att chauffören inte behagar dyka upp så lyckas vi via informationscentret på flygplatsen ringa till vårt boende, de säger att det ska kolla det hela. En stund senare ringer vi upp igen och de säger att chauffören missförstått det hela och att hans brorson, bror, farbror eller liknande kommer för att hämta oss. Vi väntar och väntar. Hela tiden står en annan taxi-chafför där som meddelat att han gärna kör oss. Efter 30 minuter erbjuder han sig att ringa till vår taxi-kille som då fantastiskt nog visar sig just vara utanför. Vi hoppar på hans minibuss och njuter (sover) av den en timme långa färden till Granada - en väldigt vacker stad enligt nätet!

Hostellet i Granda är urmysigt och har en härlig uteplats med kök, hängställe och bananträd. Rummet är som tur är klart och vi går raka vägen mot sängen. Nu hoppas vi bara att det är myggfritt! När vi lagt oss ner konstaterar vi att vårt rum är allt annat än ljudisolerat, men tröttheten är så kraftig att vi somnar som stenar på fläcken efter vår långa resa!

Kvällsmat på Costa Ricas flygplats, svindyrt, men gott

Sjuklingen njuter lite i all nöd

Inte riktigt "Eksjö-standard", men det enda valet...

Äntligen på sista planet!

Sjukligen har inte sovit så hemskt mycket så han passar på att stänga ögonen...

Fin morgon <3

Vilken god frukost...... (not)

Överraskningen från yttre galaxen: väskorna kom med!!! På bilden signalerar David att allt är ok (syns kanske att han nyligen tagit dykcert)

Det är ALLTID roligt att komma till hotell och hostel och hemma-hos-boende där det syns att kreativa själar har varit i gång.

En fin hemmabygd stol

Tydligen lätt att bli full på hostellet...det blev dock inte vi!

Mysfaktor på hostelet

Barbord på hostellet

Köket är utomhus och har rätt hög mysfaktor

En stol som sett bättre dagar!

Bananträd i trädgården = en form av lycka!

Snygg bokbytarhylla!

Med snygg konst och snygga växter!

Vi vaknar vid kl 14 - helt genomsvettiga, vi är fortfarande slitna efter den långa resvägen, men hungern och nyfikenheten vinner över tröttheten så vi beslutar att gå ut på stan för att ta in lite nya intryck och en förhoppningsvis god måltid.

Nätet på vandrarhemmet kanske inte det snabbaste i stan (rättare sagt,det funkar knappt alls), men David lyckas sno lite nät från Western Union som ligger bredvid hostellet och letar fram några lunchalternativ. Innan vi kommer iväg så får vi testat den sköna duschen (kändes extra skön eftersom vi inte duschat på ett längre tag) och David gjorde ett försök att täta alla mygghål som fanns kring ytterdörren. Ironiskt nog så har hostellfolket gjort ett riktigt hästarbete med att täta alla öppningar kring fönsterna som har top-notch myggnät, medan det är helt öppet runt om dörren.

Strax därefter är vi ute på stan och redo att jaga lunch och äventyr. Granada är en liten och färgglad stad med drömska slitna vibbar. För lunch drar vi till hummusstället 'Pita Pita' som David letat fram online. Vi passerar det stora torget där försäljning pågår i vanlig ordning (verkar det som). Pita Pita har en spännande dekoration med massor av flaskor i taket. De har även en vattenfontän som duvor dricker ur. Hummusen smakar sååååå gott och intas med en massa goda falaflar och grönsaker. Vi har inte fått hummus på flera månader och denna smakar som himmelen, så vi beställer in lite mer hummus, hehe. När vi ska betala får vi lite av en chock - maten är SVINDYR ca 150 SEK per person.... huuuuh... skulle Nicaragua inte vara billigt? Vi har blivit så bortskämda med billig vegetarisk mat under resan att man tar sig för hjärtat av lite mer normala priser!

Efter maten vandrar vi runt i staden, går in i chokladaffär som även säljer fina turistprylar i aluminium. En stor flaska iskallt vatten inhandlas i en närliggande butik eftersom värmen är plågsamt påtaglig och vi går förbi en fin kyrka som tydligen är känd på något sätt. Sedan vandrar vi vidare och kommer till stadens lite skummare områden som vi läst att man inte ska besöka på natten. Här är husen mer slitna och vi ser bland annat en häst stå fjättrad utanför en husingång och så vidare. Vi väljer som brukligt att inte prata svenska och går lite extra snabbt. David mår inte helt optimalt, han har ju varit lite sjuk sedan i går och nu har han lite feber och misstänker att han kanske har malaria. Vi drar in på ett apotek och köper lite mer dyrt myggmedel, endast det bästa är gott nog.

Granada är mycket mysigt, men de har verkligen inte en så mysig matmarknad. Denna tog ett tag att gå till och här var vi de enda turisterna, vilket vi tyckte var lite konstigt eftersom vi läst om marknaden i en turistguide. Marknaden är smutsig, luktar och är fylld med halvskumma människor... en äldre, smutsig och äcklig herre pussar Súsanna på kinden utan förvarning. USCH så äckligt! David puttar bort honom, medan äcklet skrattar och försvinner sägandes något ohörbart. Vi lämnar efter denna incident den taktäckta marknaden för att gå till den mer traditionella stormarknaden där vi handlar massa god frukt och andra förnödenheter. En upplyftande upplevelse var kassörskan som arbetade som en super-speedad robot med varorna, det kunde blivit en Youtube-hit och var en stark kontrast till vårt gamla kära Coto i Buenos Aires där allt gick i ultrarapid.

Hemma på hostellet skypar Sus med broder K.R.I. en stund, David somnar redan vid kl 17, efter att han med hjälp av internätet har konstaterat att han inte har malaria och kan andas ut. Skönt! Vid 18 har Sus också somnat. Vi sover som stockar, medan vi hör hur livet försigår i utegården på vandrarhemmet. Paralyserade av vår trötthet sover vi till kl 08:00 nästa morgon.

Brevid hostellet ligger en väldigt gammal kyrka

Kyrkan på torget är betydligt bättre omhändertagen.

Så vackert träd!

Súsanna strosar runt på Granadas gator på jakt efter ett lunchställe!

Fint lunchställe - obs notera duvan!

Duva dricker vatten

Kreativ inredning!

DE GODASTE FALAFLARNA - OCH DÖDSGOD HUMMUS

Så jäkla länge sen vi fick hummus - nom nom nom nom nom

Polulärt i Granada - återvinningsprylar gjorda av aluminumflärpar från burkar

Mer återvinning - ryggsäck gjord av gamla säckar

En kakaomortel

En kyrka till!

Gatukonst som vi gillar starkt

Hängplats vid Röda Korset, butiken var tyvärr stängd! Synd för alla loppis-fantaster

Glada färger

Ett såkallat "parasol", hehe

Bananbilen!

BANANOS!!!!

Kvinna chillar vid vägkanten med sina hundar och en yngre kvinna är på g mot marknaden med stol och behållare

En av resans favoritbilder: "Livets affär"!

David shoppar mat!

Det är fredagsmorgon och på vandrarhemmet bjuds det på pannkaksfrukost som man själv får laga i utomhusköket på innergården. Det blir två feta pannkakor med massa skivade bananer och sirap - heja!

Tillbaka på rummet så är nätet fortfarande sämst, men med hjälp av att snylta på Western Union - nätet får vi fixat en hel del. Plötsligt när vi sitter och googlar så fylls hela rummet med rök som kommer genom hålen runt om dörren och luktar apa... vad i helsike....vad händer??? Det visar sig vara en insekts-kille eller något liknande som går runt och sprutar ett slags medel överallt som irriterar halsen. Antagligen var det inte hundra procent ekologiskt...hehe, men det var i vart fall inte en brand!

Sedan drar vi ut på stan och förälskar hos helt och hållet i de färgglada husen. Súsanna har det minst sagt gott och många bilder tas. Mitt på en gata ser vi även ett gäng kossor som stormar fram i ett dammoln påpiskade av en snubbe - mycket exotiskt. Vi ser även åter insektsmannen som sprutar medel i olika brunnar i vägen.

Det inhandlas lite spännande fynd och presenter och sedan drar vi till "Cigarrklubben" då David vill köpa lite cigarrer som presenter till vännerna därhemma. Det är ett rökigt rum som är utgör entré. Det sitter två gubbar i var sin stor fåtölj och puffar, medan en liten, yngre man närmar sig oss. Han säger att rundvisningen i cigarrtillverkningsdelen inte börjar förrän om några timmar, men frågar om vi vill kolla i shoppen - och det var ju faktiskt därför som vi kom dit. Cigarrerna har mycket fina förpackningar, men de är verkligen svindyra. David siktar in sig på lite mindre träaskar med mer moderat prissatta cigariller istället, detta blir fint fint nog! Vi lämnar stället med 20 cigarriller i sina askar i fickan.

Nästa stopp är stadens chokladmuseum där vi vandrar lite runt för oss själva utan att ta en tur och betala, hihi. Det är spännande att se varifrån choklad kommer, hur kakaobönor växer och hur choklad framställs. I ett rum intill utställningen är en "gör din egen chokladkaka" - klass i gång. Kursen verkar helt obeskrivligt amerikaniserad och fraser som "ooooh dear", "darling!" osv. blandas med ständiga high-fives. Detta vittnesmål blir orsaken till att David inte pallar skriva upp oss till "gör din egen choklad"- turen som börjar om tre timmar.

En amerikansk man närmar sig oss då plötsligt och frågar om vi också ska på turen, han säger att han definitivt ska skriva upp sig. Vi säger att vi nog inte hinner med det idag och avviker sakta från lokalen. Sedan går vi till ett annat museum på samma gata. Detta museum har en mycket fin affär här och vi köper lite väggpynt i form av ett huvud med blommor innan vi besöker utställningen med diverse äldre nicaraguanska föremål.

När hungern sedan slår till så chansar vi och äter lunch på ett tacoställe också på samma gata. Maten smakar SÅÅÅÅÅÅÅÅÅ gott och de har massa av starka och spännande såser i olika färger som man kan lägga på sina tacos. Efter maten rör vi oss genom staden och ned mot vattnet. På vägen ser vi en man reparera en gungstol som han har spänt upp på ett fönster - fascinerande! Det verkar vara "en grej" med gungstolar här i staden. Vi passerar en gatuförsäljare som säljer några spännande gröna frukter som hon säger att vi bara MÅSTE prova - och vi köper därför en påse av henne. De ser ut som äpplen men i storlek av något mellan körsbär och plommon. Vi får sedan reda på att vi köpt den omogna varianten av en slags frukt som heter "Jocote" som tydligen ska ätas med salt som vi tolkar det.

Nere vid stranden observerar hur en vit häst står och tuggar av gräset där stranden börjar. Vi tar av oss skorna och glider ut i det helt otroligt varma vattnet. Troligen det varmaste sjövattnet vi satt fötterna i. Vi sitter en lång stund och observerar hur fint det är innan vi åker hem till hostellet där det blir siesta innan vi lagar middag! Tyvärr smakade de idylliska gröna frukterna såååå dåligt och surt att vi inte kunde äta mer än en var - de smakar verkligen apa! Första gången vi under resan som vi träffar på en i det närmaste oätlig frukt. Dessa lämnades därför i köket åt andra på hostellet, snälla som vi är...hehe

Kvällen spendas med att gå upp i kyrkotornet i kyrkan som ligger vägg i vägg med hostellet. OJ SÅ FINT! Men en massa folk som ska ta selfies och David tvingas dessutom ta en bild på ett kärlekspar. Det finns ett snöre i kyrktornet som man uppenbarligen kan dra i, men där det har satts en lapp upp om att man absolut inte får rycka i snöret.... såklart drar en av turisterna i snöret och klockan börjar ringa (nere i kyrkan är det givetvis någon form av gudstjänst). inte sämsta sättet att avsluta en härlig dag.

Småkaos i "gör-dina-egna-pankakor"-köket

David äntligen redo med våra pannkakor..med lite galen blick

Hotellet bjuder även på snygga pallar

Som blommor gör mycket för mysigheten!

Snygg växthållare

Dessa färger är verkligen drömska

Här vill man bo!

Plötsligt händer det - ett gäng kor intar gatan

Flocken är samlad och leds av "Hornet"

Pojke cyklar igenom förmodligen giftiga sprut-röken.

Smokey streets of Granada

Uttorkad å med rikligt av sopor....Vy från en bro

David får stå modell i denna fina mönstrade värld!

Man fixar stol...

Vilket unikt motiv! En gungstol skapas..

Färger, färger...Ingen grå betong här!

Lite infoplancher på chockladmuseumet!

Och en liten vän... <3

Museumets små krukor, gjorda av fruktskal!

Traditionell konst

Drakmatta

Konst

Liten gubbe

Liten båt

Gris?

Grav?

Vilostund

De traditionella stolarna

Taqerian har spännande belysningsmodell

Ser inte ut av mycket - men guuuuuu så gött (tydligen har vi glömt fota vår mat)!

Häst i det fri!!!

Granada från ovan

Vilka tak

MYS

Tornet

David med sina trogna hopfällbara brillor av det kända märket "Spy + "

Hetsiga vägar

Frukterna som inte levererade...

Väckarklockan ringer kl 06:00 lördagsmorgon - i dag är det åter dags för en resa - dock inte en så lång sådan som tur är, den borde gå på några timmar! Idag ska vi nämligen åka för att besöka vår härliga kompis Hanna som vi träffade i Buenos Aires och hennes kille Samson. De bor i León där de pluggar en termin. Vi har blivit rätt rutinerade på att packa ihop allt som vi har med oss vid det här laget och det säger bara 1-2-3 så är allt i de sprängfyllda väskorna. Vi äter frukost i utegården, där finns en norska som sover i en hängstol, på henne ligger en fet bok. De gröna frukterna ligger fortfarande på bordet orörda... Efter vi har ätit upp vår klassiska grötfrukost så betalar vi för vår vistelse och drar mot bussterminalen som ligger ungefär 10 minuters promenad från vandrarhemmet. Det visar sig att "terminalen" mer är en låtsasterminal eller vad man kanske helt enkelt kan kalla för "en plats". Vi får inga identifikationssedlar till vårt bagage som blir slängda på bussen av hysteriska män som vi hör kalla oss för gringos. Därför beslutar vi oss att sätta oss längst bak så vi kan hålla koll på väskorna så att ingen tar dem. Bussen som vi tryckt oss på står kvar på stationen tills den är helt full. Det verkar vara mest vara mängder med ungdomar som ska till skolan i huvudstaden Managua. Bussen stannar vid många hållplatser - och det fylls på med folk hela tiden. Det blir supertrångt och går som vid flera andra tillfällen inte att röra sig. Vi rör oss genom ett dammigt, varmt och spännande landskap (vad vi kan uppfatta).

Vi hoppar av bussen i huvudstaden där vi ska byta buss. Stationen är rörig, men vid det här läget på vår resa är vi obehagligt vana vid kaotiska stationer. Trots kaoset så går det hyfsat snabbt att leta upp avgången till León, bland alla utomhusskjul som utgör denna "station". Bussen till León visar sig vara en minivan och vi får sitta bredvid två invandrade studenter från Europa. De pratar om folk de känner och olika upplevelser under hela bussresan - just därför behöver vi ingen podcast att lyssna på denna gång, hihi. När vi börjar närma oss León frågar busschauffören var vi ska. Då vi visar honom adressen beslutar han sig för att det är bäst att stanna vid en bensinmack där vi blir hänvisade att ta en taxibil. De två studenterna hoppar också av - det visar sig att de ska till centrum, så vi ber dem hänga på i vår taxi.

Taxin stannar utanför Hanna och Samsons hus där en - vad det verkar - rätt "laid back" man kommer och öppnar dörren. Vid det här läget vet vi inte om detta är Samson, men när han presenterar sig som Jason och visar oss upp till ovanvåningen förstår vi att han inte är det.

Det ska verkligen bli så roligt att träffa Hanna igen - sist vi såg henne var som sagt i Buenos där vi pluggade spanska ihop... och Samson han har vi aldrig träffat! David är lite smånervös för hur mycket han ska förstå av norskan då Hanna har berättat att Samson förutom att ha en Bergen dialekt även mumlar...Haha, hon kanske var lite väl hård mot sin kära pojkvän.

Hanna och Samson är på super-bra-humör och deras lägenhet är mycket stor och jättefin! Vi klickar alla direkt och vi får höra spännande historier om deras liv i León. Bland annat berättar de att ute på balkongen där de har deras internet-router så har en fågel byggt bo. Tyvärr hade båda fågelns ägg ramlat ur boet för någon dag sedan, men de visar oss fågeln som fortfarande är kvar! Vi får även höra om mus-kompisen som brukar härja fritt i lägenheten och äta saker när de inte är hemma..samt den mindre behagliga historien om tarantulan som hade hoppat ner i en av sängarna i huset...och den andra tarantulan som troligen bor nere i golvbrunnen under handfatet (två ben hade skymtas i golvbrunnen i duschen). David blir minst sagt vettskrämd av denna information.

Bussen till Managua

Största banken i Nicaragua verkar vara La Fise (detta namn orsakar liiiite skratt för begge individer)

Fantastiska vyn från Hanna och Samsons balkong

Vår säng!

Susse observerar fågeln

Uppkopplad fågel

Hanna och Samsons klass ska på tur i dag (tur = utflykt) och de har fixat så att vi ska få följa med. Turen går till Gamla León "León Viejo" som är på UNESCO's världsarvslista och vars ruiner upptäcktes 1967. Efter besöket i León Viejo ska vi få åka till en vulkankrater och bada!!!! HUR KUL ska inte detta bli????

Vi packar ihop det som ska med: vatten, badkläder, handduk och lite snacks. Och drar sedan till ett av Hanna och Samsons favorit frukost/brunch ställen: "El Desayunazo" (som betyder just "frukosten") där de serverar god och mycket prisvärd mat. Efter vi har mumsat i oss allt och druckit så mycket kaffe som vi vill (och även kissat - för vi ska ju på tur) så drar vi till busshållplatsen där vi ska träffa resen av klassen. För oss två ser alla stadens gator typ likadana ut, men Hanna och Samson leder oss runt som två mästare.

Det har redan samlas en del studenter vid hållplatsen då vi kommer och vi inser snabbt att det är RÄTT många skandinaver här - rättare sagt det är bara skandinaver här! I León är normän faktiskt största minoritetsgruppen. Bussturen är härlig, varm och kladdig (pga lädersäten). Det är spännande att smyglyssna på alla människors konversationer - många verkar handla om vad de ska göra på påsklovet, då en del tänker dra till El Salvador och bada.

I León Viejo får så tar en guide som på något vi är involverad i skolan kommandot. Vi som är med som gäster (det vill säga vi två och ytterligare någon släkting till någon) får skriva på lite papper i ett kontor och sedan börjar rundvandringen i den gassande solen. Det berättas om hur staden (som nu bara är små ruiner) är en av de första spanska bosättningarna i Amerika och om Mayafolket som bodde där innan. Speciellt fastnar informationen om Mayafolkets heliga träd "Jícaro" som har löv formade som kors och väldigt spännande runda frukter. Guiden berättar hur det måste ha känts konstigt för Mayafolket att Spanjorerna rättfärdigade allt ont förtryck med den kristna tron - som var symboliserad med ett kors. För korset var ju Mayafolkets symbol för det heliga trädet.

Súsanna blir så fascinerad av Jícaro-trädet att hon tar med sig en frukt. Frukten ligger i ett hårt skal och om man trycker det mot näsan så luktar det som de där röda godissnörena som man kan köpa "back home", det vill säga "fake jordgubb". Lite annan information som fastnar är att conquistadoren som grundade staden i början av 1500-talet blev halshuggen av en officer i hans armé två år senare på Plaza Mayor, dvs. "stortorget" i staden, som för övrigt som mest hade 15.000 invånare. Vi får även höra hur León Viejo övergavs i början av 1600-talet då befolkningen röstade om att flytta staden till sin nuvarande plats. Två kraftiga jordbävningar hade drabbat staden och det ansågs bättre att flytta den 4-5 mil väst till lite lugnare trakter. Efterhand så har León Viejo begravts i aska från den intilliggande Momotombo-vulkanen, vilken förövrigt är något av ett landmärke i Nicaragua.

Efter en timmes vandring snurrar bara en sak i våra huvuden - NÄR FÅR VI BADA? Det är ju svinigt varmt och fuktigt och ett bad i en krater skulle sitta rätt så fint!

Besöket i den varma lilla ruinstaden tar slut på en liten kulle med utsikt över sjön Lago de Managua. Nu tar vi en bussresa till vulkankratern, eller, det visar sig att en "bussresa" är att ta i, ty efter halva vägen stannar vi för att byta till mindre fordon som kan ta sig fram lite bättre i terrängen än den stora bussen kan göra. Dessa "vans" har ett flak med täckt med en uppspänd presenning, vilket gör att man trängs in i ett litet tält.  Vi sitter/hänger i utrymmet där bak utan bälten (och utan tillräckligt med sittplatser till alla). Det är 110% torra vägar och dammet fyller luften i vagnen på den otroligt hoppiga vägen. Händerna luktar metall eftersom man får hålla sig hårt i stänger för inte att flyga ur vagnen.

Efter 30 av vårt livs skakigaste minuter så är vi äntligen framme och vandrar ner mot lyckan! Det är en dammig smal stig som leder ner till kratern, och när alla elever i flock går ned för stigen så fylls den av rökmoln. Plötsligt ramlar en av norskorna och blir helt brun och grå av damm. Hennes vänner hjälper henne snabbt, och det är en riktig skrattfest. När hon är något sånär borstad så halkar hon några steg senare och ramlar igen - stackars tjej, men dammet gör det säkert härligt att äntra vulkansjön om några minuter!

ÄNTLIGEN nere vid vattnet! OHHHHH så skönt att hoppa i! Súsanna som alltid varit en rädd badare (pga att hon trott att djur ska bita i hennes fötter) njuter i fulla drag. Väldigt skönt när man övervinner sina rädslor! Kratern är djup och det är omöjligt att se botten. Vattnet är jättevarmt. Efter badandet så njuter vi en stund på den lilla stranden innan det är dags att gå tillbaka till bilen. På väg tillbaka till bilen tar Samson kort med hans och Hannas engångskamera. Vilken nostalgitrip en får av sån teknologi!

Den superskakiga resan hem så får vi prata med vad Súsanna tycker är tjejen med den "gladaste norska accenten någonsin". Hon är från Oslo, har pluggat i Karlstad och tycker att El Salvador tydligen är ett fantastiskt land. Vi får även veta att det mest tröttsamma för norskar i Sverige är att blir refererade till som att alltid vara glada och inte kunna få seriösa vredesutbrott. Jaja, värre rykte kan man ju ha!

När vi kommer tillbaka till bussen är det redan mörkt och alla är trötta efter en lång dag. I León drar vi hur som helst ut på stan för att äta en risigt god vegomiddag på restaurang CocinArte, som tydligen ligger i Leóns äldsta hus. Jättegod mat med indisk touch! Vi får även höra från Hanna och Samson hur "vegetarismen" har spridit sig bland norska utbytesstudenterna. Bland de norskar som förra terminen var med Kulturstudier i Buenos Aires (varav Samson var en) åkte ungefär hälften hem igen som vegetarianer. Väldigt spännande info, med tanke på att Argentina ju är KÖTTETS land!

Restaurangen ligger inte långt från lägenheten och därför beslutar vi att promenera hem. Vi har trots allt spenderat många timmar i bil i dag. På vägen hem blir vi näst intill angripna av ett gäng hundar. Herre! Tur man fick lära sig lite av hundspråk aka "SALE" från Fia och Diego. När vi passerar centrum så får vi även luftkyssar skickade av en slemmig man. USH! Hur som helst är det spännande att höra Hanna och Samson berätta om sin tillvaro i Nicaragua medan vi vandrar hemåt i den skönt tempererade natten. I lägenheten visar det sig att tröttheten är starkare än rädslan för musen och tarantulan och vi somnar på två sekunder!

En buss full med norrmän! "Det nya"! Dritgøy!

Framme vid León Viejo!

Konsten slår aldrig fel!!!!! Vilka färger! Vilka motiv!

Mayafolket heliga träd: Jícaro.

Nordiska folket samlat under ett mayaträd!

Jícaro-frukt från marken! Woh!

Lyssnar på föredrag

Norrmän i skuggan

León Viejo <3

Detta och historier är allt som finns kvar...

Gammal vulkan

Vilka landskap

I denna lastbild på världens mest osläta och dammiga vägar kan man prata om att "skumpa".

Dessa tre har sett gladare dagar ;)

Vägen ner till vulkankratern

Dam-dam-dam-dam-dam! Vilka dammiga vägar!

Oj oj oj oj oj oj oj oj!!!!!! Inte varje dag som en får bada i sådan vacker natur!

Det första en får ögonen på söndag morgon när vi går ut på balkongen är den mycket spännande grannen med den svarta "armbandstatueringen" som vi tidigare lagt märke till. Han sitter i vanlig ordning och jammar på sin gitarr mellan all växtlighet i trädgården. Vi prövar kaffet vi köpte som present i Colombia och ger oss sedan ut för lunch! Tyvärr öppnar lunchstället inte förrän kl 13:00 så vi glider in på ett ställe som ligger bredvid, så vi kan sitta där och vänta. Súsanna som lider av kraftig mensvärk beställer in en öl för att lindra smärtan. Det ska inte till mer än så till, ty snabbt så sitter alla fyra individer med var sin Toña Cerveza denna söndagsmorgon.

Det är en sådan där skön morgon som inte riktig gör sig bra i text, men som verkligen är en tid av njutning när hela världen känns öppen och fri - inga bekymmer för dagen, inga måsten, bra sällskap och roliga samtalsämnen.

Lite öl senare slår klockan 13:00 och det är dags för lunch på vegostället Katu. Stämningen är bra och det tar en evighet för oss att beställa mat. Det blir hamburgare och mycket skratt. I allt blir det en 4 timmars lång lunch och på hemvägen får vi den geniala idén att kvällen ska spenderas med en risigt good grillining i sann vegetariska anda. Sägas ska också att det sällan är så roligt att handla som när en har intagit några öl och en ny affär med många spännande frukter och grönsaker uppenbarar sig. Vi slår på stor och köper allt vi är sugna på - det vankas en riktig grönsaksfest!

Kvällen spenderas med att laga mat, göra tereré och umgås. David och Samson får ansvaret för att tända grillen på den lummiga innergården medan Hanna och Súsanna hackar grönsaker. När grillen är tänd och maten så gott som är klar kommer tre killar från Kulturstudier till vår lilla fest. De är supersnälla och roliga. En av dem har bott i León ett längre tag och jobbar på skolan/vid ett av skolans hus. En annan kille är vattenkraftsingenjör som velat ta ledigt ett tag och se nya saker! Vi får en lång diskussion kring vad som är bra/dåligt med vattenkraft vilket är superspännande och vi får bland annat veta att den står för 98% av energin i Norge.

Kvällens roligaste var dock sista killen i gänget, som senare kom att gå under namnet "Den hemlige vegetarianen". Han var initialt lite chockerad över att inget kött serverades - "det var ju ändå grillning"! Han börjar dock smaka lite på maten och frågar sedan "vad för spännande som maten kryddats med och hur den fick så god smak" - svaret var enkelt - salt och peppar. Han njöt så hårt av maten och kunde inte sluta äta - och som vi njöt av att se honom njuta av maten. Hur gullig som helst.

Súsanna somnar senare in skrattandes medan hon hör David ge Hanna och Samson ett "gammelmans-speech". Alla är lite förfriskade och glada! Hon stirrar även lite på sin mobil som efter ha blivit tappat på golvet och har en HELT grön skärm som inte går att låsa. Undrar om denna apparat har sett sina bästa dagar. . . ?

En välförtjänt söndags-öl medan vi väntar på att restaurangen ska öppna

Mycket spännande saker diskuteras

Konst på Katu

Växt-konst

Hanna tycker att det känns grönare på andra sidan

Plötsligt kommer en enorm facination med trädkonsten på bordet - undrar om nya fascinationen beror på alla öl...?

Vackra färger på Leóns gator!

En man och hans söndag-eftermiddags-fylla!

Potatisbilar

Liten matmarknad

Lite kristna statyer

När veggisar handlar in till grillfest (copywright Hannas Instagram)!

När man har shoppat på fyllan och allt känns rätt!

Förberedelser inför grillningen!

De coola fönstrena hemma hos Hanna och Samson!

Solen på g ner

Jícaro-frukten öppnad!

David och Samson startar grillen - vilka män!

En grillbuffé med MYCKET GOTT

Drömmmeeee

David njuter

Måndagmorgon är Súsanna den första som vaknar. Inte ens tatuerade grannen är vaken. Súsanna hör Samson och Hanna andas djupt inne från sovkammaren - klockan är 11 och de skulle egentligen vara i skolan, men de verkar ha skolkat.
Mobilen lyser fortfarande illgrönt och är frusen. Spännande! León är varmt och hon tar en dusch för att kyla sig ner. Sedan skickas lite mail innan resten av gänget vaknar.

Hanna och Samson erkänner att de kände för en slapp dag och därför har skolkat! Vi tycker att de är såååå värda det och tillsammans så rör vi oss ut för lyxig pankaksfrukost på klassiska El Desayunazo. Där provar vi också på majsdrinken Pinolillo med kakao! Efter en härlig frukost går vi till den kritvita katedralen, Basilica Cathedral de la Asuncion. Hanna har fått rekommenderat av flera att gå hit då det ska vara otroligt spännande att gå uppe på taket som är helt vitt! Innan vi går upp på taket ska solbrillor inhandlas för alla som inte har, dvs i detta fall Hanna.

Vi går upp genom en smal trappa och kommer sedan till en förhall till taket. Här måste man ta av sig sina skor för sedan att gå barfota ut på taket - COOLT! Taket är helt underbart vackert. Det är kritvitt och på något sätt känns det som om man är på en annan plats - tills du går närmare kanterna och ser det färgglada León breda ut sig. Det är otroligt varmt och det närmast bränner under fötterna! Som tur är har vi med oss vår trofaste tererébehållare och David tar på sig ansvaret att se till att ingen i sällskapet får vattenbrist. Underbar plats - tack Hanna och Samson!

Nöjda efter takbesöket tar vi ut pengar, printar våra bussbiljetter och drar sedan hem för siesta. Efter siestan gör vi två lite datorjobb (bokar hotell, översätter PAX-böcker etc.) medan Hanna och Samson går och tränar.

Vita katedralen

Vita taket

Gänget som fått ta av sig skorna

Kyrkoklockan

Samson tycker att taket känns som månen och därför moonwalker han...

Bästa Hanna!

Vitt vitt vitt

Paradislikt tak

Så långt man kan seeeee

Resten av staden är färgglad och omringad av vulkanberg

Gänget på taket

León

Det är mycket varmt så David bjuder på tereré

Vilken perfekt dag att besöka kyrkotaket

"Klickert" och frugan

Samson+Hanna <3

Innan vi drar ut och äter middag pratar vi lite med hemliga vegetarianen som är på g ut för en hejdå fest för en tjej på skolan som ska åka hem. Vi går till ett ställe som heter Imbir som är mycket mysigt och serverar mat med den ovanliga kombinationen polskt/sri lankesiskt. Menyn är mycket lovande och vi beställer in mat att dela i form av polska piroger med rödbetor, svamp etc., samosas, någon smaskig sallad mm. Både menyn och utseendet på maten var mycket bra, men de flesta runt vårt bord hade högre förväntningar på smakexplosioner, hehe. Sällskapet är dock av det bästa slaget och intressant nog så diskuteras det mycket om spöken!

Efter att ha vandrat hem i den varma kvällen och vi har fått berätta om julafton i Paraguay och föräldrarna som insisterade på att dela tallrik (hahaha) så blir det sorgligt nog tid att säga hejdå efter några underbara dagar i León, vi har verkligen det så otroligt härligt tillsammans med vårt fantastiska värdpar! TACK HANNA OCH SAMSON FÖR ALLT!

Runt 22-rycket tar vi oss till Bigfoot som är ett hostel/bar som ikväll har superparty och "undz undz" - musik. Det känns i och för sig som ett ställe som har fest varje kväll och packade amerikaner vinglar omkring runt oss medan vi slår oss ned vid ett runt bord på två höga stolar i receptionen för att vänta. Vi har köpt våra bussbiljetter här och det är härifrån den lilla bussen ska ta oss til Antigua i Guatemala. Eftersom vi är rätt slitna och har alla våra grejer med känner vi oss inte så superparty och väljer därför att sitta och blogga. Strax efter midnatt kommer äntligen minibussen som ska ta oss till Antigua. Vi hade inte fått något klart besked om när den skulle komma, så det känns skönt när den äntligen gör det. Nu ska vi åka igenom Honduras och El Salvador och resan ska ta oss ungefär 16 timmar...

På bussen så inser vi snabbt vad vi hade misstänkt - alla resenärer är turister. Vi är ungefär 10 personer i minibussen och det kommer inte att finnas någon möjlighet att fälla tillbaka sätet ens en millimeter denna resa. Det blir en väldigt skumpig natt på bussen - varje gång vi är på gång att somna så vaknar vi av att bussen kör i en grop i vägen eller att för att det är gränskontroll. Omkring klockan 04:00 så blir vi uppmanade att kliva av bussen eftersom vi kommit till gränsen mot Honduras. Det är givetvis varmt i luften och man hör lite olika insekter som gör läten i natten. Kontrollen går mycket snabbt och efter att David kissat bakom ett garage så är det bara att åka vidare. Någon timme senare svänger vi in på en bensinmack där man kan köpa frukost. Det finns mest mycket suspekt kött av tveksam kvalitet att välja på, men vi köper en fruktsallad och lite kaffe och slår oss ned vid ett bord med svidande ögon.

Efter att ha äntrat bussen och skumpat vidare så kommer vi till El Salvadors gräns. Denna gränsstad är väl kanske inte drömplatsen på jorden, men känns ändå inte helt fel. En snyggt mustaschprydd man med glasögon stämplar våra pass och efter att ha sökt upp bussen igen så börjar resan genom landet, vilket är mycket grönt och fint. Efter att ha varit inne och vänt i någon större stad och sett lite av gatulivet genom vårt bussfönster sätter vi full fart längs kusten, vilken kantas av diverse yoga-center och resorts. Vi stannar vid en by vid vattnet och får ta en timmes välbehövlig lunchpaus. Den lilla staden är väldigt turistig, men på ett lunchställe där vi sitter omgivna av lite amerikaner visar det sig att Súsanna ska få äta de godaste jordgubbarna någonsin, vilka serveras med pannkakor. Man säger då det - döm inte boken efter sin pärm! Vi slevar i oss lunchen rätt fort, för vi är lite smårädda för att bussen ska åka i väg från oss… alla minns vi ju incidenten i Potosí, Bolivia.

El Salvador har också ett skumpigt landskap. Sista kontrollen är ut från El Salvador och in till Guatemala. WOH! Det är svinigt varmt och det bränner i nacken, men vi är taggade!

Sent på eftermiddagen på tisdagen kommer vi fram til Antigua. Resenärarna på bussen är sura när bussen bara gör ett stopp där alla ska av, för de hade tänkt sig blivit körda till dörren. Av Davids research vet vi dock att det inte är långt från vårt hotell från där vi står nu, så vi skyndar oss av bussen för att slippa oredan. Vi tar sedan våra väskor och tackar hejdå till alla som fortsätter kräva att bussen ska köra dem fram till deras hotelldörrar. Det är fortfarande ljust ute så vi kan se Antigua är en väldigt fin stad. Vem orkar bruka sin tid på tjafs när man kan vandra på kullersten och se vackra byggnader i otroligt glada färger!

När vi kommer fram till vårt boende så inser vi att det troligen kommer att bli en lugn och skön vistelse här. Vårt hotell visar sig även vara ett...VÄXTPARADIS! WOOOOH! Efter att ha installerat oss på rummet så bär det ut på stan, där det nu börjat skymma så smått. David har såklart, som den otrolige resenären han är, kollat upp vart kvällens middag kan intas. Han presenterar tre olika alternativ för Súsanna varpå vi väljer mysiga stället Toku Baru, som ligger fm minuters promenad från hotellet. Väl framme i den mysiga lilla lokalen med familjär stämning så äter vi sötpotatis och falafel i bröd, något av det mest drömska vi ätit under resan. NOM!

Det är underbart när vi efter middagen kommer tillbaka till hotellet och den för våra trötta resesjälar underbara sängen. Visst är det kul att resa och se världen, men i bland finns det inget så skönt som att somna in i en mjuk och varm säng...som inte skumpar!