NU ÄR VI FRAMME

TORSDAG 8 SEPTEMBER 2016

NU ÄR VI FRAMME

Utsikten över Anderna från flyget

Madrid, Santiago, Buenos Aires. Vi anlände till huvudstaden prick klockan 12 på dagen lokal tid. Vi hade varit på resande fot i en bra bit över 30 timmar när taxin släppte av oss utanför byggnaden i stadsdelen Las Cañitas, där vi ska bo.

Byggnaden var ett kanonfint höghus med stor välpolerade glasport - nu skulle det bli skönt att ta hissen upp och äntligen få vila sin trötta resekropp i lägenheten! Problemet var att vi inte hade ett fungerande nummer till den mystiske ”Augustín T” som vi skulle hyra lägenheten av och det stod inga namn på porttelefonen. Inte bra! Där stod vi på gatan i den gassande solen, i den nya staden, med svintunga ryggsäckar och ingen aning om hur vi skulle få tag på hyresvärden.

Augustín T verkade vara en privatperson som förvandlats till en uthyrare av rang, han hade visst flera lägenheter i Buenos Aires som han drygade ut hushållskassan med. Men var höll han hus och hur skulle vi få tag på honom så att vi kunde komma in i byggnaden? Tröttheten var enorm, någon i paret hade sprängande migrän och mat och vatten hade inte intagits på evigheter. Det blev till att banka på den stora glasdörren när en kille med något aggressivt utseende och träningskläder rörde sig i anslutning till hissarna.

På knagglig engelska vrålades det genom glasporten för att försöka reda ut vilka vi var. Förvisso såg vi säkert ganska härjade ut, men hans misstänksamhet var enligt oss helt klart obefogad. Vi vrålade att vi skulle hyra en lägenhet av Augustín T och att det var det enda vi hade att gå på. Klart att vi inte hade något hopp om att träningskillen skulle känna honom och det gjorde han givetvis inte heller, byggnaden var ju jättestor. Men mirakel kan uppenbarligen ske i detta katolska land!

I någon mystisk lista på sin mobil började träningskillen scrolla och ringde sedan ett samtal. En liten rund man dök upp, någon slags vaktmästare för byggnaden. Han var tydligen tajt med Augustín T och via träningskillen som tolk så förmedlade han informationen att Augustín var och panikstädade lägenheten, samt att vi var välkomna tillbaka om en timme. Ok, det skulle lösa sig, skönt! Emellertid var detta ett något oönskat besked likaväl, då det fanns en abnorm fysisk och mental trötthet. En i paret frågade på sitt rättframma sätt om vi inte kunde få vila oss i sängen medan han städade. Det kunde vi tydligen inte, vilket kanske var tur då det kanske hade känts lite respektlöst i en 24-kvadratsstudio.

Det blev tre stycken medialunas för David och en kanelbulle för Súsanna på det fina italienskargentinska caféet över gatan, för att skjuta blodsockret i höjden. Till det blev det kaffe som i det närmaste kan klassificeras som en upplevelse av det bättre slaget. Efter att vi ätit upp så ögnade vi igenom menyn som fanns på bordet och det visade sig att David helt omedvetet beställt en ”Desayuno Porteño” (dvs. frukost för en porteño, det man kallar de som bor i Buenos Aires för) när han hasplade ur sig sin order på tre mesalunas och en kaffe. Det gjorde honom mycket nöjd att i sin totala förvirring ha lyckats agera så världsvant, slutet gott allting gott.

Efter att äntligen ha fått access till den fina lilla lägenheten så gick vi till snabbköpet och inhandlade matvaror. Kvällen skulle firas med svampomelett och vitt vin från Mendoza (viktigt för oss turister). När omeletten sedermera skulle tillagas så blev lägenhetens stora problem mycket tydligt. Varje gång man använder spisen så löser automatsäkringen ut, neeeeej! Blev en omelett i ugnen och ett mejl till Augustín T, tror dock inte att detta problem någonsin kommer att lösas. Men vinet smakade bra!  

Utsikten från husets topterass

En stornjutare i solen