När vi klätt på oss så beger vi oss upp till hotellets terrass på andra våningen där frukost ska serveras. Det finns fyra olika frukostvalmöjligheter. 1) macka med ost
och skinka, 2) yoghurt med müsli, 3) ägg och rostat bröd samt 4) pannkakor med sirap och
banan. Vi tar en portion stekta ägg, en portion pannkakor, varsin kaffe och varsin färskpressad juice.
När vi sitter där på terrassen så slås man av de otroligt udda fågelljud som hörs överallt ifrån. Vad är det för sjuk fågel som låter så konstigt? Fina visslingar, höga skrän, mycket vackra läten blandat med konstigare varianter. Vi lokaliserar lätena till ett gäng svarta och glansiga fåglar med ganska stor näbb som flyger omkring. "Detta måste vara Colombias typ av kråkor, men med finare läten", tänker vi. Súsanna tar sig ned i vårt varma rum för att hämta kamera och solbrillor - detta för att fåglarnas vän (David aka Fugla-Lars) ska kunna ta foton av fåglarna för att sedan kunna identifiera dem genom timmar och timmar av googlandet... (INFO från fågel-google-sökningen: dessa högljudda fåglar identifieras senare som Mexikobåtstjärtar och skulle visa sig finnas närvarande i det närmaste överallt).
Efter några minuter så anländer frukosten. Smakar mums och efter att vi närmare slikkat tallrikarna beger vi oss ut för att leta upp dykskolan "Under Pressure" som var en av de skolor som hotellägaren rekommenderade. Valet föll på "Under Pressure" då denna låg nära vårt hotell och då den hade fem stjärnor på Tripadvisor (viktigt med bra betyg för David). Det är svinvarmt ute och väderleksrapporten har visat på över 35 grader hela veckan.
Det känns nästan som i en Colombiansk version av "Snabba Cash" när vi, i stekande hettan och med fickorna FULLA av cash, glider fram på Tagangas dammiga och reält slitna gator. Själva "huvudgatan" ligger längs med vattnet och känns mycket nice, på sitt eget slitna vis. Gatan är av grus och längs stranden så ligger mängder med fiskebåtar. Mycket folk är ute och vill sälja grejer eller bjuda in till deras restauranger, detta trots att klockan bara är 09:00 på morgonen.
Vi går upp för en sluttande och dammig tvärgata (i Taganga är det mesta dammigt). Alla tvärgator i det lilla samhället är numrerade och heter bara "Gata 1", "Gata 2" etcetera, upp till ungefär nummer 20. Väl i dykcentrets lilla lokal (som var mer än lovligt svår att finna), sitter en man med keps och glasögon bakom ett skrivbord. Han är vänlig och frågar om vi vill ha kaffe eller vatten. Vi tar var sin vatten, vilket skumt nog serveras i en försluten plastpåse som man får gnaga hål på. När vi sedan ska skriva på alla papper så ställer David ned sin vattenpåse som sedan läcker
ut över hela golvet - liiiiite pinsamt.
Vi bokar en tredagarskurs som vi ska påbörja nästföljande dag kl 09:00. Vi ska då börja med att se en hel del videomaterial och svara på frågor innan vi får komma ned i havet. Vi får även reda på att för att få ett "PADI Open Water" - certifikat så måste man ned på 18 meters djup - något vi inte räknat med! Vi pratar lite löst och nervöst om just detta, då vi lämnar dykcentret för att röra oss mot dagens lunchställe: Café Bonsai.
 |
| Hotellet Casa d'Mer |
 |
| Man känner sig liiiiiiiiiite rik med alla sina dineros (som snart ska spenderas på en dykkurs) |
 |
| Våra badkläder torkar på hotellet |
 |
| Inte sämst frukostläge... |
 |
| De otroligt spännande och vackra fåglarna, Mexicobåtsjärt, som alltid sitter med näbbet i vädret |
 |
| Frukosten serverad!!! Tur vi är två och kan dela på ägg och macka samt pankakor. |
 |
| Pankanan förberedd med banan och sirap! MUMS |
 |
| Kaktus utanför hotellet |
 |
| Taganga downtown |
 |
| MaMaZulma sugen på kunder! |
 |
| Fiskeglädjen syns även i betongen på byns gator |
 |
| Alla riktiga byar har såklart vimplar - vad kan gå fel? |
 |
| Snygga stolar! |
 |
| På dykcentret får David prova på "det nya" - vatten som serveras i plastpåse. |
Precis när vi äntrar Café Bonsai så hör vi ett välkänt språk. Två (möjligtvis jobbiga) tjejer i övre tonåren sitter och pratar, skvallrar och skrattar hysteriskt på svenska. David tittar
snabbt på dem och konkluderar utifrån deras ålder och deras sätt att
prata samtalsämnen att han inte i den vackraste av världar kan han kan ha något gemensamt med dem. Han säger
därför till Súsanna: ”Her eru tveir sviar ha? Nú mugu vit bara tosa Føroyskt!” (Här finns två svennar eller hur? Nú måste vi enbart prata färöiska!) Súsanna skrattar och tänker för sig själv: "inget utmärker en svenne så mycket
som det, att den till varje pris vill undvika att prata om inget med andra svennar".
Stället är litet och mysigt och det är två som jobbar i köket och en som tar
beställningar. Han som tar beställningar verkar ha världens slappaste jobb och även vara någon slags ägare. Han är utan tvekan en invandrad person som sökte sig hit just för att ha ett liv utan för mycket stress, kyla och bekymmer. Han
tar våra beställningar och sedan är det dags för honom att återvända till sin
cola-flaska som står på ett av borden på uteserveringen medan kökspersonalen
sätter igång med att laga våra maffiga vego-mackor som vi beställt.
Vi har inte varit länge på Bonsai innan Súsanna upptäcker att ena tjejen har fått för sig att
säga ordet "typ" allt för ofta (det är "typ" vartannat ord hon säger). Denna ord-alerthet är kanske något man får efter att ha åkt buss över en hel kontinent och konstant lyssna på podcasts? Som tur är levererar Bonsai och Cola-chefen och mackorna är svingoda med hummus och massa "färska råvaror".
Efter maten glider vi runt i den lilla slitna staden och får bland annat köpa ny solkräm i det enda apoteket som finns. Värmen är horribel, men samtidigt njuter i av att vara i den. Vi köper någon slags lime-socker-vatten-blandning av en man på gatan. Han häller i två ton is och det är verkligen svingott. Sedan beger vi oss äntligen mot stranden som ligger kanske en minut bort. Idag gäller det att njuta maximalt av "fritiden" eftersom dykkursen kommer att bli 3 stycken heldagar, med uppstigning kl 08:00... hehehe...
Vi slår oss ner
vid stranden längst bort där man kan simma, det är försäljare överallt som pracka på en olika ting, så som prylar eller kanske framförallt femminuters båtresor till den populära stranden Playa Grande på andra
sidan berget som ligger i högra änden av den bukt vi befinner oss. Vi tackar nej till allt och sitter i solen och njuter då en skum typ kommer
fram till oss. En riktig karaktär. Han har många stråhattar med sig och även lite band i
Colombiafärger hängandes i skärpet. Han är trådsmal, i 60-årsåldern och har långt hår, skägg och små glasögon. Han frågar varifrån vi är. När han säger
Sverige så säger han direkt "Ahhhh, Estocolmo!” (han pratar dock engelska). Sedan säger "Estocolomo - Es lo colmo!!!", som han sedan passionerat berättar på ett ungefär betyder "det är droppen", eller något liknande.
Mannen visar sig heta Luís och babblar på om ditten och datten i en evighet. Han pratar bland annat om den Colombianska flaggans tre
färger som står för rikedom (gul), deras två hav (blå) och passion (röd). Den gula färgen är extra tjock för att landet har extra mycket rikedom, inte i pengar men i variation, landskap, natur, hav med mera. Sedan berättar han om hur det finns ett mantra i namnet "Col-OOOOMMMMM-bia", hehe! Han är rätt rolig
och har bott lite överallt och bor nu i ett hus vid stranden (läs:övergivet ruckel) i väntan på att
bli vräkt om något år. Detta för att tomtägaren säkert ska bygga ett lyxhus, men de var vänner och det där husprojektet har redan skjutits upp i flera år och den glade Luís har bott kvar. Efter ett låååångt samtal så köper vi villigt ett billigt och handgjort bokmärke, samt ett armband i de Colombianska färgerna. Sedan tar vi farväl av vår nye skumme vän Luís och beger oss hemåt för att hämta badkläder.
Vi badar och letar stenar med våra simbrillor från
Encarnación. Det är väldigt roligt, men havet är supersalt och sikten under ytan är inget vidare, havets ljusblå färg till trots. När strandkanten kan man emellertid hitta stenar och efter en tids badande och några fynd så är det dags att
sola och rulla sig som en 7/11-korv. Efter vi har torkat i solen och blivit lite lagom brända så beger vi oss hemåt.
Hemma tar vi ett snabbt dopp i hotellets minipool som är precis utanför vår dörr. Den är iskall så vi piggnar till ordentligt, verkligen som ett slag i ansiktet.
 |
| En man som rullar sina försäljningsvaror. |
 |
| Vi är än inte helt säkra på om vi tycker det är 100% charmerande med så slitna gator eller inte... |
 |
| Vi påminns ständigt om den största av dem alla - PACHAMAMA (moder jord) <3 |
 |
| En del av turiststranden i Taganga. I bakgrunden syns några hus som ligger "uppe i bergen". På andra sidan berget ligger Santa Marta. Luís ruckel ligger typ mitt i "husklumpen" längst ner till vattnet. Inte sämst läge! |
 |
| Fiskebåts-stranden och Tagangas "högra sida" (på andra sidan berget är Playa Grande). |
 |
| Ett stycke värsting chillar vid playan! Detta var innan vi blev svettiga av att sitta i stekande hetta och prata med Luís ett braaa tag! |
 |
| COL-OOOOOOMMMMMMMMM-BIA som Luís säger i sitt mantrande! |
 |
| David svalkar sig i vår lilla hotell-pool efter att ha gått hem från stranden. |
 |
| 1-2-3- nu kör vi! |
 |
| AJ AJ AJ AJ AJ sååååååå kallt!!!!!!!! |
 |
| Nu har han vant sig och njuter! |
 |
| Växtdekorationer vid poolen! OBS observera en söt Palmbert där i centrum! |
 |
| Dessa kan man ju inte få nog av! |
 |
| ELLER????? |
Sent på eftermiddagen så uppstar dagens första kris eftersom vi måste ta ut pengar (alla våra cash är använda till att betala dykkursen och för att äta lunch). Vi vandrar till den plats där stans enda bankomat ska finnas, enligt vår digitala karta. Denna ska ligga precis bredvid polisstationen. Vi hittar ingen bankomat och Súsanna ger sig på att fråga en polis, som ger oss den hemska nyheten att bankomaten har stängt och att man måste åka hela vägen till Santa Marta för att få tag på kontanter. NOOOOOOO! Vi
har inte ens tillräckligt med pengar för middag och en viss person börjar bli
rääääätt hungrig.
Vi beslutar oss av oklar anledning för att det är störst chans att restaurangen Babaganoush erbjuder vegetarisk mat och kortläsare i samma paket. Mörkret har fallit och vi letar oss dit. Restaurangen ligger högst upp i ett stort hus som ser ut som någon form av alpstuga. Vi frågar en som jobbar där om de tar Mastercard och han svarar "ja!", vilket gör oss otroligt glada. Mat ikväll igen, vilken lycka! Vi går
upp på ovanvåningen och SÅKLART sitter de två svenska tonårstjejerna från Café Bonsai där, haha. Inte nog
med det. Det sitter även tre svenskar till i en soffa bredvid och dricker
Tequila shots. David hyggur at Súsannu og sigur: ”Nógvir sviar ha?” (mångar
svenskar, eller hur?). Vi skrattar lite och fortsätter sedan resen av
middagspratet på färöiska.
Till middag blir det rullar med getost och grönsaker
till Súsanna, samt en curry till David. Till skillnad från tequila-svenskarna i
soffan så vågar ingen av oss sig på alkohol för vi vill vara pigga till
morgondagens dykkurs. När vi är klara så kommer nästa otrevliga överraskning. Servitrisen säger att de bara tar emot Visa-kort...PUHA!! Nu blir David faktiskt arg eftersom han frågat innan. Han stormar ned till baren och försöker hitta mannen som givit oss den falska informationen. Servitrisen kommer dock efter och när vi provar kortet i läsaren så funkar det. Herre vilken tur vi hade denna gången! Men det ska bli oerhört spännande att se hur vi ska klara oss utan kontanter, både imorgon och eventuellt under resten av veckan.....Vi måste väl ta en taxi till Santa Marta, misstänker vi.
Tisdagsmorgonen så är vi uppe i god tid för att samla oss innan vi påbörjar vår dykkurs. Vi har sovit lite oroligt, precis som man ibland gör när man inte riktigt vet vad som väntar dagen efter. Frukosten består av detsamma som igår och glider ned mycket bra. När vi anländer till dykskolan "Under Pressure" klockan 09:00 så möts vi av en kvinna som placerar oss i ett grått, mörkt, ostädat rum och sätter på en DVD. Där får vi sedan ägna några timmar åt at att titta på tre avsnitt av kursfilmerna, samt svara på frågor i den dykarbok som vi får. Strax efter lunchtid så är vi klara och när vi går ut från rummet så möts vi av Omar, som visare sig bli vår dyklärare. Han ser inte ut som man hade väntat sig, alltså "sportig". Istället är han skäggig, rundlagd och röker som en galning.
Omar säger till oss att vi ska "gå ut och ta en juice" för att sedan komma tillbaka efter 20 minuter så att vi kan påbörja lite instruktioner och sedan prova hur det är att vara under vatten. Under "juicetiden" ombeds vi tänka på om vi vill vara i en pool eller i havet. Idag ska vi i vilket fall bara vara i grunt vatten, vilket känns skönt. Innan vi går iväg för att ta vår juice (som vi redan nu vet kommer att bli något mer matigt, eftersom vi är mycket hungriga) så tar vi upp ämnet om bristen på kontanter i Taganga. Vi beskriver gårdagens bankomatchock och frågar om det inte kunde gå för sig att få tillbaka kontanterna för ena avgiften som vi betalade igår, om vi betalar den med kort istället. Kvinnan och Omar överlägger men kommer fram till att de tycker synd om oss. Vi får betala med kort och får tillbaka ungefär 2000 kronor i handen. YES! Nu kommer vi att klara oss hela veckan! Dessutom är lunchen räddad. Det hade tagit på krafterna att springa runt och leta efter ställen med vegetariskt som tar Mastercard, som sagt.
Vi glider uppåt byn, bort från stranden. Där går vi till ett ställe som heter "Los Baguettes de Maria" som är ett anspråkslöst ställe som tydligen ska ha bra mackor och som David har hittat på nätet (i vanlig ordning). Vi tar en fetingbauguette var, vilket är mer än nog till lunch (nästan hälften hade varit nog!). Sús tar en bagge med ost, grönt och tomat. Davids val är en otippad, anspråkslös och udda macka som går under namnet "Playa del Amor".
Efersom mackorna tog sin lilla tid att laga kommer vi tillbaka till "Under Pressure" mycket senare än vad vi hade lovat, men eftersom det bara är vi två i klassen så säger Omar att det inte gör något. I lugn och ro så äter vi upp våra mackor utanför dykcentret. Súsannas macka är smakrik, MEN Davids macka sveper begge individer heeeeeeeeeeeeeeeeeeelt omkull. Mackan innehåller ugnsbakad söt banan, nutella, peanuts och smör och är verkligen en helt fantastiskt otomjordiskt smak!!!!! SMAKEN KAN HELT ENKELT INTE BESKRIVAS MED ORD!!!
 |
| Baksidan på dykcentret |
 |
| Colombias norra kust är helt fantastisk! Här syns Santa Marta (längst till vänster) och kusten längs hela naturreservatet. I vissa av vikerna får man inte ens åka med motorbåt då det stör väldigt speciella koralrev som bara finns där. |
 |
| Dessa färger kan man vänja sig vid! |
 |
| Fet gatukonst! Observera handgranaterna i höger hörn som har blivit till ananas! |
 |
| DRÖMME |
 |
| Vi gillar! |
 |
| Den berömda bananmackan: PLAYA DEL AMOR! Hur kan något så enkelt smaka så gott? Det är fan rosa moln all the way! |
 |
| Det är svårt att få nog helt enkelt! Denna supermacka måste vi bara lära oss att göra! |
När vi klämt i oss monstermackorna så är det dags att gå igenom utrustningen och lite allmänt säkerhetssnack (Omar visar t.ex. upp sina omfattande ärr sedan han blev biten av en muräna för 20 år sedan). Genomgången tar ungefär en timme och sedan ska vi dra på oss all utrustning och bege oss ned till stranden. Vi valde nämligen att ha vår första lektion i havet istället för i en pool. Våtdräkterna är helt extremt tighta och man måste ringla sig som en ål för att få på dem. Vi krigar som galna! En annan sak som Súsanna tänker på är att det svintunga viktbältet är gjort av bly, vilket hon vet är mycket farligt. Hon bestämmer sig dock för att behålla denna information för sig själv. Vi sätter på oss våra uppblåsbara BCD-västar och beger oss mot stranden. Det är tungt att bära allt och känns lite konstigt att komma i full utstyrsel bland badgäster i bikini och badbyxor, hehe.
Dyklektionen inleds endast en meter under havet. Det känns mycket konstigt att andas under vattnet och eftersom vi inte har lärt oss att kontrollera vår flytkraft med den uppblåsbara västen så är man minst sagt mycket lite utan kontroll kroppsmässigt. Davids cyklop spänner så hårt att han får huvudvärk, haha. Súsanna å sin sida blir lite stressad av att vara under vattnet (känsla av klaustrofobi för att synet inte är så långt) och när ögonen börjar svida efter att de gjort lite "ta av cyklop övningar" blir det droppen. Hon reser sig därför upp så att huvudet är över ytan och hon kan andas. Hon undrar i sitt stilla sinne hur det kommer att vara att om bara två dagar då vi ska nedstiga till 18 meters djup...undrar om vi kommer att klara det?! Omar kommer också upp över ytan och håller där något litet föredrag om att det inte går att åka upp varje gång man får panik eller får vatten i ögonen. Det gäller att lära sig vara lugn och att andas ut och in hela tiden. Súsanna tar ut linserna och samlar mod och dyker ner igen under ytan till David som legat och bobblar där "nere" ensam. När hon väl bestämt sig för att gilla läget så lär hon sig snabbt trivas under vattnet och båda individer utför alla små övningar till perfektion (tömma cyklop på vatten, tappa luftslangen osv).
Då båda har börjat känna sig bekväma med att vara och andas under vattnet beger vi oss lite längre ut på något djupare vatten (ca 3 m). Vi gör en massa övningar under ytan i det ganska grumliga men blåskimrande vattnet. Vi får bland annat lära oss att tryckutjämna, ta på och av våra tunga bälten, rensa cyklopet med mera. Till slut så får vi simma in till stranden igen och vi kan konstatera att det känns ganska kul att dyka! Däremot så är man lite nervös inför tanken att man ska dyka på helt andra och mycket djupare platser innan man får sitt åtråvärda certifikat.
Väl tillbaka på "Under Pressure" så blir vi bekanta med processen att tvätta dykprylar. Olika delar av utrustningen ska tvättas i olika baljor och hängas upp. Känns som en ganska meditativ avslutning på dykdagen! Efter detta rör vi oss hemåt, ganska slut i kropp och huvud. Väl på hotellet så lägger vi oss och vilar en stund. Plötsligt bankar det på dörren. David får snabbt sätta på sig en tröja för att vara presentabel och där utanför möts han av....dykläraren Omar! Hur i helsike visste han att vi bodde här?! Sjukt! Han förklarar sig emellertid med att hotellägaren ringt till dykcentret och berättat att de hänvisat två kunder dit tidigare på dagen (vilket antagligen skett i någon form av provisionssyfte). Det Omar ville var att tala om för oss att morgondagen inte skulle inledas med teori som planerat, utan vi ska ut med båten tidigt och dyka direkt - eftersom undervattensikten och väderleken är som bäst på morgonen. Uppställning 08:00!
Efter Omars besök så går vi och äter middag på ett ställe som heter "La Morena", där David får en liten vegoburgare och Sús får ravioli. Hon ville ha sin nya favorit Gnocchi, men dessa hade tydligen behövt beställas två timmar i förväg. Talar ju för att de jobbar med färska grejer i alla fall, vilket får räknas som ett plus! Maten smakade i vilket fall bra och vi räknar med återbesök! Hemma så läser vi lite i dykboken innan vi somnar, lite så där lagom nervösa inför imorgon då vi ska ta båten och nedstiga 10 meter under ytan.
 |
| David och Morena |
 |
| Nattfolket! |
 |
| Träd gjort av alla barns händer (gissar vi)! |
På fredagen så har vi bett hotellägaren på vårt lilla hotell om frukost lite tidigare än vanligt, vilket inte var några som helst problem. Omar hade ju bankat på dörren igår kväll och angett 08:00 som uppställningstid på "Under Pressure". Bägge våras ögonbryn värker av att vi har haft dykbrillorna alldeles för strama igår. Idag ska vi ha dem så löst som det bara är möjligt! Väl på dykcentret så blir vi varse att en lång spanjor också ska sålla sig till vårt gäng. Han har dock redan dykcertifikat och ska bara med och dyka för skojs skull, en så kallad "fun dive".
Båten som "Under Pressure" äger är tydligen på målning, eftersom det nu är lågsäsong (vilket ju gör att vi får privata lektioner trots att vi har tagit grupplektioner). Ingen har dock sagt det till oss, så vi blir lite förvånade när vi får klämma oss på dykcentret "Octupus" båt med minst 12 andra dykare med varierande erfarenhet. Vissa som har sin allra första dag släpps av för att göra de övningar som vi gjorde igår, medan andra ska på "fun dives". Vi åker med den senare gruppen, trots att det är första gången som vi ska ned på djupare vatten - men vi får anpassa oss!
Efter en längre stund så kastar båten ankar, vi befinner oss tydligen vid något slags rev. Vi får kämpa för att få på oss all utrustning i båten bland alla andra. Sedan får man sätta sig på båtkanten och trilla baklänges ned i vattnet medan man håller sin mask och sin regulator med ena handen. Det går bra och i vattnet så får vi göra säkerhetskontroll på varandra. Sedan hoppar Omar i och dykdagen börjar. Känns som ett stort ögonblick då man tömmer sin BCD-väst på luft och långsamt sjunker under ytan. Vi får sedan dra oss längs båtens ankarlina mot botten och tryckutjämna för nästan varje meter. Väl på botten så får vi göra en massa övningar, t.ex. så får Súsanna vara med om att "luften tar slut" genom att Omar stänger av hennes tank (han glömmer dock bort att göra samma övning med David). Vi gör även övningar så som att "tappa masken", "fylla masken med vatten och rensa den under ytan" med flera. Många övningar blir det!
Det är spännande att vara under vattnet, men man är fortfarande lite nervös och det är inte helt lätt att hänga med på allt som Omar vill göra under vattnet. Vi efter att alla övningar är klara så simmar vi runt lite, vilket är betydligt roligare än själva träningen. Det är verkligen en spännande värld under ytan. När vi till sist hittar tillbaka till ankarlinan så får vi göra ett säkerhetsstopp för att undvika dykarsjuka. Sedan uppstiger vi till ytan, får krångla av oss våra tunga viktbälten och räcka upp västar med tankar till de som är i båten. Båten är ganska hög och för att sedan komma upp i den så får man paddla för kung och fosterland med sina fenor samtidigt som man drar sig upp. Pfju! Första riktiga dyket gick bra! Båten bränner sedan in mot en strand i den större staden Santa Marta. Där stannar vi i kanske 20 minuter och äter en sladdrig macka och lite iste.
Vi pratar lite med vår nye vän, den långe spanjoren. Tydligen så har han sett en massa roligt under sin dykning, till exempel en blåsfisk. Han visar sig ha blivit uppsagd från sitt jobb i Berlin, vilket även hans flickvän blivit. Då hade de bestämt sig för att resa lite i Sydamerika, men flickvännen hade tydligen åkt hem tidigare. Han spenderade således sin sista vecka med att dyka, då han hört att man verkligen måste hålla igång dykningen efter att man har fått sitt certifikat (som han tog för en vecka sedan).
Sedan drar vi ut med Octupus-båten igen! Dykning nummer två för dagen innehåller inga övningar utan vi båda i paret Turberg får ägna oss åt en "fun dive". Vi simmar med Omar hela tiden och vi ser faktiskt en del liv. Det mest fascinerande är dock hur havsbottnen ser ut, med stora röda skapelser/snäckor? formade som tunnor (se bild nedan) och spretiga koraller. Omar leker lite med en havsspindel som han lockar ut ur en liten håla. Han visar oss en "leopardsnäcka" som tappar leopardfärgen när man gnuggar den. SJUKT! Vi ser också en och annan häftig och färgglad fisk, men inga stora fiskar. Vi simmar även i ganska stark ström så att man får paddla otroligt mycket i horisontalläge med fenorna enbart för att hålla sig på samma ställe, en mycket nyttig erfarenhet för att inte bli rädd för strömmar (kändes det som).
Väl på väg hem i båten så känner man sig lite stolt. Vi har tydligen varit nere på 12-13 meter så vi ska ändå inte sååå mycket djupare imorgon, tänker vi. När vi kämpat oss tillbaka till "Under Pressure" och krängt av oss dykgrejerna och tvättat dem så blir det dags för lunch. Vi går långt upp och nästan avsides i den lilla staden (som annars är mycket koncentrerad till området kring stranden). Vi äter vegoburgare på ett veganställe "Tropico" som David kollat upp, vilket ligger vägg i vägg med "Marias baguetter" där vi bland annat käkade den berömda bananmackan igår. Vi dricker även juice från den enormt välsmakande frukten Maracuya, som är en typ av passionsfrukt. Beroendeframkallande.....Det är hur gott som helst!
Efter denna vegosuccé så återvänder vi till "Under Pressure". Nu är det dags för den lite mindre roliga biten, nämligen att titta på instruktionsfilmer och fylla i frågor i vår bok. Innan vi får dyka imorgon så måste vi även ha svarat på ett antal ytterligare frågor som vi ska gå igenom imorgon, så det blir lite kvällsarbete. Imorgon ska vi dyka ned till 18 m, puha.
 |
| Dykaren Turesson i den otroligt strama drakten! |
 |
| Då vi ingen go-pro-camera har får vi nöja oss med att posta häftiga gatukonstbilder av hur koralrevet såg ut! Här syns den überstora "röda tunnan/snäckan" i mitten av bilden. |
 |
| En stor rocka! |
 |
| Bra lunchställe: Tropico! |
 |
| Tropico-konst! |
 |
| De enda kunderna på mysiga Tropico |
 |
| När man dyker och plugger dagarna långa så får man unna sig en risigt god lunch :) |
 |
| Att sitta i ett grått och genomrisigt rum och titta på dykfilmer är inte lite nice som att själv vara ute i djupa härliga vattnet. |
 |
| Kväll i Taganga. Alla fiskebåtar är inne! |
 |
| Någon som vet hur man återanvänder gamla cd-skivor :) |
På väg hem ser vi at hur många folk som helst sitter i den varma eftermidagssolen under stora parasoller och speler..... gissa..... BINGO! Fy fan så mysigt det ser ut! Ett bra sätt att änvända siestatiden då det är för varmt att röra sig. När vi väl kommit hem så vilar, trötta efter en intensiv dag. Denna eftermiddag bankar inte heller Omar på dörren och stör, hehe. Vi går lite senare upp på hotellets terrass, där vi kan snegla in på restaurangen/baren i huset bredvid. Där ser vi en tavla, med lite viktig information som vi tar med oss i och med att vi ska vara ett tag till Colombia.
Det som är skrivet på tavlan lyder "How to piss off a Colombian":
- Börja prata om Pablo Escobar
- Säg att du inte dansar
- Säg att det heter Columbia och inte Colombia
- Fråga efter kokain
Bra att veta, så att vi inte gör bort oss! Vi gör sedan klart våra dykfrågor innan vi beger oss "ut på stan". Just denna kväll så är det restaurangen "Pomodoro" som blir målet, ska tydligen ha riktigt bra pizza och pasta.
När vi kommer till stället så är det urmysigt, de har sådana där fiffiga lösningar och återanvändning av produkter på sättet som Súsanna är rätt så förtjust i. Vi dricker mer Maracuya-juice (det nya knarket) och äter svinigt god pasta. Ikväll är det blåsigt och en och annan hund springer på gatan medan vi nöjda går hem i mörkret med vinden som rycker och sliter i palmerna. Imorgon är den stora dagen och vi somnar med lite fjärilar i magen.
 |
| Pomodoro! |
 |
| Meny:n bådar gott: snyggt typsnitt och massa godsaker bjuds det på! |
 |
| Inredningen är väldigt träddominerad och ger restaurangen en supermysig känsla. |
 |
| Under loftet hänger pallar och skapar mysstämning med växter och en ljusslinga. |
 |
| EN välförtjänt pasta! MUMS! |
 |
| Snygg inredning: kruka med sand, fake-klippa, fake-träd och fake-djur ger en mysig känsla på borden i nattmörkret! |
 |
| TAÐ SJÚKA: en gigantisk sköldpadda på en skolvägg! |
Vi vaknar lite halvskakiga på lördagen. Idag smäller det - sista dyklektionerna och 18 meter ska uppnås! Innan vi glider mot "Under Pressure" så ser David till att lämna sin käraste ägodel, Paraguay-kepsen, på rummet. Detta då den höll på att blåsa av skallen igår, då båten brände på för kung och fosterland.
Klockan 08:00 så är vi på plats hos dykcentret. Vi går igenom frågorna som vi gjort under gårdagskvällen, samt hinner morsa på vår vän "den långe spanjoren" från igår. Sedan beger vi oss mot Octupus-båten som ligger vid stranden. Vi vadar ut i vattnet och hoppar ombord, med en ny laddning okända människor.
Efter att ha dumpat de som ska ha sin första lektion vid en strand så sätter vi fart ut till en ö med en fyr. Här ska det finnas ett rev som man kan dyka på. Vi stannar och lägger till. Det första som händer när Súsanna ska tvätta sitt cyklop i vattnet är att hon tappar det. Omar hoppar i vattnet och simmar runt och svär. Det är ju ganska många meter djupt, men man kan ändå se botten om man är i vattnet med cyklop. Dock så gör korallreven det svårt att se...
Omar simmar runt i kanske 10 minuter och säger sedan åt andra dykledare att hoppa i, allt medan man hör hans svordomar genom snorkeln. Efter fem minuter till så kommer en dykledare triumferande upp till ytan med cyklopet och dagen är räddad. Omar blir svinglad och berättar att eftersom vi hade blivit ersättningsskyldiga för cyklopet så hade det påverkat dagen negativt, något som han inte ville skulle förkomma då vi redan betalat så mycket för certifikatet och vi är här och gör detta som en kul grej.
Så blir det tillslut dags att hoppa i vattnet för Súsanna (bara med cyklop, snorkel och fenor). Hon har fått sätt på sig en dykkompass och ska navigera medan David och Omar är kvar på båten. Efter att tag så märker David och Omar hur hon börjar svänga lite väl mycket och är på väg mot farliga strömmar som kunde ha fört henna mot ett rev. Det är lite lustigt, för samtidigt som Súsanna simmar ditåt så är det en dykledare som får bogsera en tjej som kommit alldeles för nära revet på grund av strömmen. Det är himla roligt att det var en sådan där "fri själ" med rastaflätor som skulle vara så himla "cool, vild, skön och dykerfaren" som behövde hämtas tillbaka. Hursomhelst, Omar vrålar efter Sús, som hör honom genom vattenytan och gör om och gör rätt.
Efter att David genomgått samma prov (men fuskat lite, eftersom han simmade iväg och tog sikte på båten på tillbakavägen och kanske inte helt slaviskt tittade på kompassen) så är det dags att lära oss sätta på utrustningen i vattnet. Detta går jättebra för Súsanna. MEN! När David precis har slunkit in i sin väst så händer det sjuka. Packningen kring Davids o-ring på hans lufttank sprängs och töms på luft under stort rabalder. Ingen talar om för David vad som hänt innan han frågar om någon kan berätta vad fasen som hände.
Davids väst och tank får hissas upp i båten och dykledarna som är kvar i den får sätta på en ny tank. De säger att "byter man inte packningen så händer det där förr eller senare". "JAHA?!", ska det vara någon slags ursäkt eller förmildrande förklaring? Hur hade det gått om packningen sprängts några minuter senare, när David hade varit på 18 meters djup? Herregud, alltså.
David försöker att inte tänka för mycket på det som skett och de billiga förklaringar han får, utan fokuserar istället på att behålla sitt lugn - vad annat kan han göra? Efter att David och Súsanna utfört säkerhetskontroll på varandra så samlas de med Omar och tillsammans stiger alla tre ned i djupet.
Väl på bottnen så utförs olika övningar. Vattnet på denna plats är betydligt klarare än igår och häftiga fiskar finns i omgivningen. Det är strömt, så man får paddla med fenorna i sidled för att hålla sig på samma plats. Plötsligt kastar sig Omar kring David och pressar upp honom mot en fet korall. David fattar ingenting utan är helt chockad. När sedan luften tar slut så kommer en panisk känsla snabbt över honom. Han försöker dra ned luft i lungorna, men det finns ingen. I sitt tillstånd så kommer han ihåg att göra "ingen luft"-tecknet, vilket gör att Omar räcker över sin extraslang till honom.
David tar några desperata och flämtande andetag innan Omar plötsligt börjar uppstigningen. När de bägge har kommit till ytan så vänder Omar nedåt snabbt som blixten och börjar simma som en galning mot botten. Han säger ingenting och David blir helt förvirrad! Han har fortfarande Omars slang i munnen när dykläraren drar iväg ned och han får paddla som besatt för att hänga med ned. (Sús fattar inget av Davids förvirring - jämfört med honom så hon såg ju att Omar signalerade att de skulle köra "luften är slut" övningen och vet att hon då ska hänga passivt efter de andra två - dock så var det lite konstigt att Omar vände så snabbt vid ytan...).
Väl nere på botten igen så sätter Omar på Davids luft igen. David märker snart att något inte är som det ska. Hela världen (havsbottnen) snurrar. Han har sett på dykfilmen att när man upplever detta under en dykning så kan det innebära fara för livet. David blir givetvis superrädd och tecknar åt Omar att han behöver gå upp till ytan (som man ska göra). Omar bara slår ut med armarna som att säga "Va?". David signalerar igen och igen, men Omar tittar bara på honom med döda, slappa ögon och skakar långsamt på huvudet. Davids huvud spinner som tusan där på bottnen.
Han vill verkligen upp och har blivit rädd fastän han utåt sett är lugn! Oron gör givetvis att man omedvetet ökar sin andningsfrekvens och det hela vill inte sluta. Eftersom han förbjuds stiga upp till ytan så är det enda han kan fokusera på sin egen andning. När denna blir djupare och lugnare så slutar omgivningen successivt att snurra, men upplevelsen var vansinnig och han är i tysthet (givetvis, eftersom han är långt ned under havsytan) så oerhört besviken och chockad över hur dagens lektion har varit. Sprängd packning, ingen luft utan förvarning, snurrande huvud och en lärare som vägrar gå upp till ytan fast han signalerat igen och igen. Att han kände sig hjälplös och utlämnad är ingen överdrift.
Hur som helst, efter dessa traumatiska upplevelser (vilka lämnar David helt chockad och Súsanna helt oberörd) så får vi äntligen simma runt lite och beundra havets botten och dess invånare utan några exploderande packningar eller strypta luftventiler. Nice! Väl uppe vid ytan igen så tar vi oss ombord till alla de andra, som redan är uppe och i full färd med att ta av sig sin utrustning.
Omar får nu tillfälle att förklara för David vad som har hänt. Anledningen att han direkt dök ned under ytan igen (som en galning med David hängande i "navelsträngen" haha) var att det var så starka strömmar att vi snabbt skulle ha blivit bortförda. Därför nådde han inte säga eller förklara någonting, säger han. "Något hade han väl åtminstone kunnat haspla ur sig", tänker David (men säger inget). Han förklarar sedan att han och David hade simmat ned mot botten för snabbt, vilket i sin tur hade orsakat att Davids huvud spann som en karusell.
Jaja, nu är det i alla fall över och vi klarade oss trots alla missförstånd och galna händelser. Kanske till och med var nyttigt inför stresshantering i framtiden? Nu säger i vilket fall Omar att paret Turberg ska hoppa i vattnet igen, men bara med cyklop, snorkel och fenor. En del i examineringen är att man ska kunna simma en viss sträcka. Denna sträcka är från där vi nu befinner oss och in mot en strand ett antal hundra meter bort, där vi ska lägga till för att äta en lätt lunch.
Det är en frihet att kasta sig i vattnet utan alla dykprylar. Medan vi simmar in mot stranden så passar vi på att njuta av en riktigt nice snorklingstur. Vattnet är djupt och klart och under oss så ser vi massa fiskar, samt vad vi tror är en lång havsorm. När vi kommer upp på stranden och berättar det för Omar så säger han att det inte finns några ormar i vattnet här, men att vi antagligen såg en muräna eller möjligtvis en ål. Vi får precis som igår var sin sladdrig och blöt macka med ost och skinka. Skinkan ger vi till Omar som motvilligt äter den. Mackan sköljs återigen ned med iste.
När vi efter den korta pausen på stranden beger oss ut med Octupus-båten igen så känns det som om certifikatet är mycket nära. Nu ska vi bege oss mot den sista dykplatsen för dagen, där vi nu ska stiga ned till de mytiska 18 meterna, puha. Men det känns egentligen inte så farligt. Solen strålar, havet är blått och fint, David har avklarat både det ena och det andra stressmomentet under dagen etc.
En liten grej till ska drabba David innan dagen är över, men den sänder inte samma ilningar längs med ryggraden som de andra händelserna. Det är bara det att när han ska testa tanken innan detta sista dyk så känner han att luften luktar otroligt märkligt. Han ber Omar lukta på den, men han säger att det inte är något konstigt. David tycker att detta är sjukt märkligt, då vi i kursen har lärt oss man ska lukta på luften och inte dyka om den luktar konstigt då man kan ha "bad air". När David dessutom smakar på luften så blir det uppenbart att det inte är "frisk bergsluft" direkt, det smakar helt enkelt sjukt konstigt.
Omar får smaka på Davids luft och säger också att det är "fine", men sedan ändrar han sig och byter tank med David för att "David inte ska behöva tänka på luftsmaken, då det kan störa certifieringen". David drar sedan av det spännband som används för att hålla fast fenorna runt fötterna, men Omar tar då av sitt band från ena fenan och lagar Davids motsvarighet, medan han själv får klara av att simma ändå. Ja, lite snäll är han ju helt klart, vår kedjerökande dyklärare (står för övrigt i kurslitteraturen att man absolut INTE ska röka i anslutning till dykning...Omar har definitivt valt att inte följa den regeln)!
Sista dyket är superhärligt och allt går precis som det ska. Omar leder oss på en fin upplevelse, trots att han har luft som smakar apa i sin tank, samt en lös simfena (eftersom dess spännband tillföll David). Vi får låna Omars dykdator halva tiden var under dykningen, den är som en stor armbandsklocka som bland annat visar hur djupt det är och ungefär hur mycket tid man har kvar av dykningen. Medan Súsanna har armbandet på sig så loggas dagens största djup - hela 19.2 meter. Ojojoj, när vi ser detta blir vi stolta över att vi kan njuta i fulla drag på sådana djup. Det finns inte något om helst spår av rädsla kvar i våra förr så rädda kroppar. Dessutom så ser vi ganska många roliga varelser och fina fiskar därnere på havsbotten. När vi kommer upp i båten igen så är vi bägge överens om att det var ett perfekt sista dyk (för den här gången). Detta vet vi om trots att vi inte säger något till varandra, hehe!
I I båten på väg in mot land igen så visar det sig att de två blonda skrattiga tjejerna ombord (båda självklart med go-pro kamera) är svenska och att de tidigare hört oss prata svenska men inte sade något... Kan detta kanske tyda på äkta svenskhet, hehe? De har varit på utbyte i Mexico och var nu på resande fot i en månad. De har tagit sina PADI för läääänge sedan, men inte använt dem och nu ville de göra en Scuba Tune-Up (alltså någon form av kurs man tar när man inte dykt på länge men har certifikat). Ena tjejen ("den erfarna", kommer det visa sig) bor i Österrike och den andra bor i Luleå. "Den erfarna tjejen" (högst 22 år) säger sig ha bott mer än halva sitt liv utanför Svea Rikes gränser och att lyssna på henne är som att dras igenom ett långsamt och extra-skrytigt avsnitt av podcasten "Alex & Sigge" med fraser så som "jag bodde i Shanghai högst uppe i en skyskrapa och käkade sushi med tre Michelin-stjärnor varje dag och en dag på väg hem köpte jag min go-pro-kamera i en affär" (detta var svar på frågan: "var har ni köpt era kameror?"). Båda tjejerna hade snart spenderat upp alla sina resepengar och skulle återvända till Europa snart för sedan att dra till Japan respektive Kanada på ännu ett utbyte efter sommaren. Det gäller ju att hålla sitt CV i form, säger båda tjejerna skrattande...
När vi kommit i land så fick vi uppleva en enorm kontrast. Detta då vi från att ha varit ute i solgasset och njutit av härligheten under vattenytan till plötsligt äntra världens sunkigaste klassrum för att göra det avslutande PADI-testet, för att få Open Water Dive - certifikatet. Vi fick hjälpas åt med testet och innan vi skulle gå igenom testet med Omar så fick vi skriva under på att vi kommer lära oss av alla fel vi har gjort och studera in dem lite extra. Under genomgången visade det sig att vi hade två fel (vilket i och för sig tydligen var väldigt lite). Vi rättade till felen och sedan var allt klart! Vi fotades för våra licenser med Omars riktigt sunkiga telefon och sedan var det bara att dra och fira med DE GODA MACKORNA!!!! NAMM!
Efter en total mack-feast (såklart testades den numera berömda banan-jordnötssmör-dadlar-mackan en gång till) drar vi hemåt. Det har varit några intensiva dagar och värmen är enorm! Vi hoppar i den iskalla och mikroskopiska poolen som vi har utanför fönstret och bara njuter. Sedan så vi tar en välförtjänt siesta - vår första siesta som PADI-dykare! WOH! 19,2 meter, vem hade trott att vi skulle våga det när vi signade upp oss på kursen för tre dagar sedan?
Dagen är guldkantad, men allt ska snabbt ändras. På kvällen då vi ska dra ut för en risigt god middag är Davids HÖGT älskade Paraguay-keps borta. David har avsiktligt inte tagit med kepsen till dykcentret om dagarna då han har varit rädd för att tappa den på båten. Han minns klart och tydligt att han hängde kepsen på an av klädkrokarna på väggen, men numera finns det ingen keps där. Vi letar överallt medan hungern börja smyga sig på (mer hos vissa än andra, läs:kepsägaren).....
Efter att ha letat i 15 minuter i vårt rum (jepp, det är ju bara ett litet hotellrum) går vi och pratar med mannen i receptionen (dvs. hotellägaren) och meddelar att den högst älskade kepsen är borta och att någon måste ha tagit den. Vi frågar om städers kan råkat ta med sig den eller lagt den på något annat ställe? Han säger att han ska kolla med henne i morgon. Vi drar sedan ut till restaurangen "La Morena" för mat. David behöver mat nu, det är sent och han är skakad av att ha förlorat sin käraste ägodel.
Utanför den lilla terrassen som vi sitter på så är det total by-fest denna lördagkväll med en väldans massa folk som dansar till Colombiansk musik som är så hög att vi känner oss som hundraåringar. Många är iklädda traditionella kläder och vi får verkligen Carnaval-feeling från gatan. Vår stämning är tyvärr raka motsatsen till byns stämning, hehe. Vi är trötta efter all dykning och sedan känner vi båda lite misär för vår lilla keps. Vi försöker säga saker så som "vi lever i alla fall" och "tänk om något hade hänt oss i dag på dykningen", men även om vi säger det om och om och om så går det inte helt in och vi tänker båda på älskade Paraguay-kepsen. Kvällens mat har vi inte fotat, men misstänker att det var någon form av pizza! Som tur är är byn liten och det är nära att gå hem och lägga sig i stora härliga sängen efter maten (klockan är då närmare midnatt)...
 |
| Omar tar foto av Súsanna som färdig PADI-dykare |
 |
| Bilden godkänns! |
 |
| David som färdig PADI! |
 |
| Tagangas fiskkarta del 1 |
 |
| Tagangas fiskkarta del 2 |
 |
| Nu ska dykcertifikatet firas! Woh! Såklart firar vi på Los Baguettes de Maria! |
 |
| Varsin "fet macka", "fff fff" :) |
När vi vaknar på söndagen så går David med hjälp av sin kära
partner igenom rummet återigen, tum för tum. Resultatet är noll! Efter detta
intages en frukost, vilken blir något förmörkad av det faktum att kepsmysteriet
ligger i bakgrunden och stör, hehe. Vi går och frågar ägaren om han har pratat
med städerskan. Det har han gjort, men hon har sagt att hon inte har rört
kepsen. Vi säger att vi har letat överallt och att David är helt säker på att
han lämnat sin kära ägodel i rummet. Ägaren säger att städerskan aldrig skulle
ta den (precis som han sade igår) och lägger till att vi ska titta under
madrassen i vår säng.
David blir upprörd, eftersom han vet att han inte rört madrassen och aldrig skulle komma på tanken att krossa sin älsklingssouvenir. Han får helt enkelt nu acceptera att hans kära Paraguay-keps är borta.
Väl tillbaka på rummet så händer emellertid det sjuka. David bestämmer sig för att lyfta på sängens madrass. Detta för att eliminera alla möjligheter till att återse kepsen. Endast om den inte är där så kan han försöka glömma och gå vidare i sitt liv. Madrassen hur tjock (40 cm) och tung som helst och liksom nedsänkt i den solida träram som utgör sängen (det är alltså en säng som man inte kan lägga något under). Det krävs att Súsanna hjälper till, så pass tung är den. MEN!!!!!!!!! Vad ligger där under madrassen? Jo, en tillplattad keps från Paraguay! HURRA! David går raka vägen ut i den lilla receptionen och ber ägaren om ursäkt och meddelar att kepsen funnits precis där ägaren gissat. Hur märkligt är inte detta?
Sedan går vi upp på terrassen för att blogga. David har nu fyllts med ny energi efter att hans kära ägodel kom tillbaka! När vi sitter där i den varma luften så kommer plötsligt en ung kvinna fram och ber om ursäkt. Det visar sig vara städerskan. Vi förstår ganska snabbt att det handlar om kepsen. Vi säger att det såklart inte är någon fara och man blir lite ledsen då man misstänker att den här snälla människan kanske fått en ordentlig tillsägning. David försöker så gott han kan tala om och visa att han inte är arg och det verkar som att hon går därifrån lite gladare.
När efter att vi bloggat klart så är det lunchdags. Idag provar vi ett nytt ställe som heter "El Bonito" och det levererar. En supergod portabello-burgare till Súsanna och smaskig sallad till David. Det hela sköljs ned med Maracuya-juice (som vi ju numera är beroende av!). I den nästan tomma restaurangen (det är ju lågsäsong) så finner vi också en kreativ liten skapelse, i form av en burk med lampa i locket, så att burken kan lysa på innehållet när det är mörkt. Genialiskt!!!
Efter lunchen så är det dags för en långpromenad. Eftersom vi har haft dykning alla dagarna så har vi inte riktigt hunnit utforska omgivningen ännu. Vi väljer att först gå längs med Taganga-buktens vänstra sida. På denna sida av bukten så finns det en asfalterad bilväg, vilken går över kullarna till det betydligt större grannsamhället Santa Marta. Vi vandrar längs med bilvägen upp till en Mirador (utsiktsplats) för att ta några foton och få en överblick över den lilla byn.
Vi ser ett spännande "försök till hus" som har blåst omkull uppe på kullen och det står "säljes" på. Vi ser även regionens karaktäristiska pinnsmala duvor samt ett par parakiter av ny sort. Väl uppe vid utsiktsplatsen så bestämmer vi oss ganska snabbt för att promenera ned i byn och och upp på den högra sidan av bukten. Där ser nämligen ut att finnas fina badmöjligheter, vilket inte vore det sämsta en sådan här dag när temperaturen ligger och dallrar runt 40-gradersstrecket.
Sagt och gjort så promenerar vi ned längs den lilla bilvägen igen. Utanför en liten affär sitter en hel släkt (iaf vad det ser ut som) och tittar på förbipasserande och dricker svalkande drycker. De babblar jättemycket men tystnar när vi går förbi, som om de studerar oss. När vi passerat så börjar de babbla igen. Detta verkar vara en utbredd företeelse i Taganga, att man helt enkelt går och hänger vid en butik som någon man känner äger. Fint och oproduktivt!
Väl nere i byn så är solskenet magiskt och de öppna båtarna gör sig fint i ljuset. Vi tar dagens sista bild med den "riktiga" kameran för att föreviga det fina ljuset. Sedan måste vi tyvärr lämna kameran på hotellet, i och med att vi har planerat för bad. Vi hämtar även våra simglasögon innan vi ger oss ut på promenaden.
Turen går upp längs en liten stig som slingrar sig längs kanten på ett berg. I början av stigen finns en plats där folk verkar dumpa sina sopor, men någon har åtminstone satt upp en lapp om att detta inte är ok och att man tillsammans måste ta hand om miljön som man tar hand om sitt vardagsrum.
Stigen är emellertid spännande och fin. Torr vit klippvägg längs högersidan, mot vilken man stötta sig med handen. På vänstersidan lite läskigare, där man (med riktig otur) kan falla några meter ned i grupper med kaktusar. Ännu längre ned på vänstersidan så glittrar det vackra vattnet. Vi passerar kaktusar som är större än vi någonsin kunnat föreställa oss. De är som stora träd! Súsanna blir såklart varm ända in i själen.
Efter några minuter så är vi framme vid en strand där uppenbarligen någon form av kalas pågår. Vi slår oss ned med våra små microfiber-handdukar, sätter på oss våra skeva simbrillor (vilka inhandlades i Encarnación där vi inte såg nåt i den grumliga Paranáflodens vatten) och vadar ut i det friska vattnet. Det är ganska skönt att det inte är så varmt i vattnet när det är det i luften!
Vattnet har ungefär 1.5 meters sikt, vet inte om den begränsas av alger eller någon form av stoff - men det är ändå lite kul att glida runt med sina simglasögon på ett djup av kanske 0.5 meter och leta efter skatter (det vill säga stenar och små snäckor). Vi letar och letar (och hittar massor), ända tills det börjar bli kyligt i luften och blåsa lite. Då blir det till att sätta sig en stund på handdukarna och kolla in dagens fynd som öses ur fickorna. När en grov sortering är gjord så vandrar vi med alla fynd hemåt längs samma stig som vi kom (enda vägen).
Till middag så äter vi svingoda tacos med selleri och morotsstrimlor på en restaurang på stranden. Det är liv och rörelse och en del människor har gemensam underhållning på stranden utanför alla restauranger. Det tycks vara trolleri, skämt och musik som är temat (vi förstår inte helt deras spanska)! När vi ska betala så tar David i och ropar med världens mörkaste gubbröst "señoriiita" för att få kontakt med unda tjejen som serverat oss maten. Súsanna håller på att dö av skratt, för att han låter så tillgjord och konstig. För de människor som var med på fisk-festen på den färöiska "G!"-festivalen (regndagen) så är detta uttal i klass med Jákups spännande svenska: "Vad med diiig" hahahahahaahahhahahaha. Efter att vi har fått notan så vandrar vi hemåt och somnar gott till ljudet av vår brummande fläkt, vår trofaste vän i värmen.
 |
| Bloggning efter frukosten! Skönt att vara lediga för en gångs skull :p |
 |
| David läser något mycket intressant! |
 |
| På lunchen inspekteras den spännande krukan lite närmare.... |
 |
| ....den är batteridriven och... |
 |
| Lampan sitter i locket! Mycket bra ide! |
 |
| Soppor längs den asfalterade vägen... |
 |
| Vy över Taganga (från vänstra sidan) |
 |
| En varm söndag och många ligger och bobblar i ljumma vattnet! |
 |
| Längst där ute var vi och dök i går! |
 |
| DRÖMME |
 |
| Mer fiskmönster.... man blir ju sugen på at ha en likadan hemma ;) |
 |
| Och mönstrena i marken är matchade med målade fiskar på väggen! NAJS! |
 |
| OCH ANKARE! |
 |
| OCH VALSTATIV! De kan inte göra det tydligare hur mycket de älskar havet och allt som i det bor! |
 |
| Ett hus som har sett bättre dagar :p |
 |
| Det är brant uppe på berget, men folk är kreativa och får det att fungera! |
 |
| Fiskebåtshamnen <3 |
 |
| Restaurang på stranden |
 |
| Hungrig man |
 |
| Hemmagjord vinbar |
 |
| Folk (högsttroligtvis turister) chillar i mörkret på stranden. |
 |
| Ljus från berget <3 |
 |
| Tacos-middag! NOM! |
Måndag och sista heldag i Taganga! I går fick vi riktig mersmak för att utforska högersidan av bukten ytterligare. Om man följer denna och går över en kulle så ska man nämligen enligt kartan komma till en annan bukt, vilken har namnet Playa Grande (stora stranden). Det är dit många av försäljarna på Tagangas strand erbjuder båttransporter, vilka tar ungefär tio minuter.
Vi har emellertid slagit fast att vi vill gå till fots. Vi vill uppleva fler fina vyer och hälsa på alla de olika slag av kaktusar som verkar finnas i olika former och storlekar. Vad mer kan man önska sig liksom? Efter vår ägg- och pannkaksfrukost så beger vi oss således ut på en vandring. Klockan är inte mycket med det är redan varmt! Vi sätter på oss badkläder så vi eventuellt kan ta en dopp vid Playa Grande om värmen blir för intensiv (eller vi bara blir sugna).
David har fått lite ont i halsen (troligen efter dykningen), men efter att pratat om olika spännande ämnen vid frukostbordet så börjar smärtan gå över. Vandringen börjar längs den smala bergsstigen och det är verkligen helt surrealistiskt (läsare får göra din egen bedömning av bilderna nedan). Det är vackert, skönt och spännande. Många kaktusvänner får bli förevigade på bild där vi vandrar i det torra landskapet.
När vi når änden av högersidan på bukten (och står på en stekande het kulles topp) så beslutar vi oss för att gå ner till Playa Grande på andra sidan berget och förhoppningsvis ta oss ett svalkande dopp. Värmen är nämligen oerhörd. Trots den relativt tidiga tiden på tagen så är det redan många badsugna som ligger och bubblar i vattnet. Från ovan kan vi se hur en hel del människor snorklar på ett intilliggande litet rev. Det ser härligt ut!
Det första vi ser när vi lyckats ta oss ned till stranden är en rolig scen som utspelar sig. Ett par (50+) har köpt fina cocktails som de "avnjuter". Kvinnan har fått för sig att det skulle se väldigt lyxigt ut om hon blev fångad på bild när hon ligger och flyter i vattnet med sin drink och har det bra. Hon glider ut i vattnet och lägger sig i en härlig flytposition och sätter sugröret mellan läpparna. I en sekund ser det bra ut och hennes partnern gör allt vad han kan för att ta bild som ska få många "likes". MEN! I nästa sekund så kommer vågorna som får henne att guppa och i det närmaste halvsnurra runt på magen. Hon kämpar och kämpar för att se ut som hon njuter med sitt fejkade leende, Havsvatten skvalpar i hennes stora cocktail. Det blir verkligen omöjligt att få till den där bilden de drömt om, som ska sändas ut på sociala medier. Men de ger sig inte, bilden ska tas och hon ska se ut att njuta. Haha, detta Instagram-kämpande är bara för kul!
Vi badar och simmar runt och njuter! Vi är numera helt orädda för havet och alla deras djur och runt om oss är det små fiskstim som hoppar ur vattnet. Kan det vara sardiner? Inne på stranden ser vi två vi känner igen - det är det där två "typ"-svenskorna som vi såg på Café Bonsai för några dagar sedan! De chillar i solen och arbetar på solbrännan. David ser snabbt till att vi byter språk, han är nämligen inte kvitt sin fobi för 18-åriga svenskor.
När vi känner oss nöjda vandrar vi tillbaka till Tanganga för lunch på samma ställe som i går till följ av deras GODA MAT och Maracuya-juice!!!! Vi vandrar sedan runt på de slitna och dammiga gatorna i den lilla byn. Súsanna tittar på hantverk och souvenirer medan David har blivit desperat efter att köpa en kopp kaffe från en kaffevagn som han tidigare sett.
Medan Súsanna botaniserar bland prylar så finner David sin eftertraktade kaffevagn längst bort i byn (nåväl, byn är väl bara fem minuter lång). En gammal man har vagnen med kanske 10 termosar med kaffe som han uppenbart bryggt hemma. En kopp kaffe kostar ungefär två svenska kronor, vilket är ett oerhört bra pris i denna någorlunda dyra ort. Just som han betalat och tar första slurken av det varma kaffet så upptäcker han at det är kaffe med maxad mängd socker i. Fyyyyyyyy! David hatar kaffe med socker i, stackars honom, hehe!
När David möter upp Súsanna igen så är hon kompis med en försäljerska, denna kvinna berättar för oss att man ska ha honung eller kanel i kaffet för att det ska smaka gott. Således inte socker, men väl andra konstigheter skulle stoppas i. Kan det vara för att Colombia exporterar så mycket av sitt berömda kaffe och att man behöver någon extra tillsats för att göra det drickbart? Vi minns väl hyllorna med det sockrade och billiga kaffet i Argentina!
När värmen närmar sig max på stekskalan så drar vi oss tillbaka till hotellet för bloggandet. David sätter sig på hotellets terrass, medan Sus måste svalka sig med fläkten på rummet. Plötsligt när David sitter där så kommer en äldre kvinna stormandes och pekar in i en buske på terrassen. Vad David kan utröna så säger hon att det är en falkunge i busken som inte riktigt kan ta sig därifrån. I närheten finns fågelarten Mexikansk båtstjärt, vilka hon påstår vill äta den unga falken. Men falkmamman och falkpappan är i närheten och beskyddar ungen mot de illvilliga "båtstjärtarna". De låter som galna. Vad vi vet så gick det bra för fågeln och vi fick några fina bilder (David gick givetvis och hämtade Súsanna så att hon fick se den praktfulla skapelsen).
Innan vi går ut för kvällsmat så blir det lite reseplanering (i morgon bär det av till Cartagena och i övermorgon blir det en lååååång resa till Nicaragua med multipla flygbytem)! Efter "kepsincidenten" är personalen på hotellet extra snälla och tillmötesgående. De hjälper oss med att skriva ut alla biljetter och bokningar. Allt känns således bra inför morgondagens busstur till Cartagena och de efterföljande flygningarna!
Vi glider ut för kvällsmat när mörkret börjar lägga sig på och kan inte motstå gårdagens tacoställe (där David körde sitt konstiga "Señorita!") där vi tar in en tallrik quesadilla och en tallrik tacos. I dag är det heeeeelt sjuka folk som är där och uppträder (om man nu kan kalle det för att uppträda) - de skriker, vrålar och slår på trummor. Men maten är återigen god och vi njuter av vår sista kväll!
Vi går sedan en liten tur nere på den mörka stranden. Det är liv i byn och det är någon slags fest som firas idag. Människor har kastat vitt pulver i ansiktet på varandra under kvällen, men vi lyckas undvika att bli attackerade! Vi ser vår Under Pressure - vän från Spanien som hänger med någon tjej, men han var ju inte den mest spännande människan så vi engagerar oss inte i någon konversation, hehe. Till sist så vandrar vi den korta vägen hem, denna varma och sista natt i Taganga.
När vi kommer hem till hotellet igen så har vi dessvärre fått mail om att vi måste checka in på ett av våra flyg och sedan skriva ut biljetterna igen, de vi har är således värdelösa. Bläää! Detta får vi helt enkelt fixa imorgon bitti, nu är vi alldeles för trötta och det är sent! Sista natten i Taganga sover vi jäääääkligt gott.
Vi äter frukost i lugn och ro tills vänlige mannen kommer upp till terrassen och börjar vifta efter några illvilliga och hysteriskt ljudande Mexikanska båtstjärtar på taket. Det visar sig att de håller på att attackera lill-falken från i går som ännu inte kommit iväg från busken på hotellets tak. Efter en dramatisk stund så kommer någon form av fågelräddningstjänst och fångar lillfågeln och tar med den från hotellet. Förhoppningsvis till ett bra ställe!
Eftersom vi har lite extra tid nu på morgonen så passar vi på att Instagram:ma (Sus-uppgift) och Duolingo:a (Dav-uppgift) innan den lilla bussen kommer. När vi väl har kommit på bussen (som hämtar oss på hotellet) tar det oss kanske 30 minuter att komma ut ur Taganga eftersom vi
ska köra runt till olika hotell och hämta upp minst 10 personer. Eftersom vägarna är så dåliga så får vi även köra vääääldigt försiktigt. Det är minst sagt en skumpig berg-och-dalbaneupplevelse som de krackelerade gatorna i byn bjuder på, om man hade velat läsa en bok så hade det bara varit att glömma!
Vägen till Cartagena är på något slags nedgånget men vackert sätt väldigt drömlik och det känns som om vi är i filmen
”Beasts of the Southern Wild” vilken filmades i Louisiana. Mycket våtmark och smala vägar med vatten på båda sidor och hus på stolpar! Vid ett stopp köper vi ett ostbröd och runda chips av en man som i vanlig ordning stormar in på bussen.
Resan tar runt 4-5 timmar (dvs ingen tid alls efter våra nya mått) och när vi rullar in till Cartagena blir vi sjukt taggade. Innanför den gamla stadens murar så bjuds det på smala gator, färgrika hus och oerhört mycket vacker gatukonst. Detta kan bara bli bra!
Det tar otroligt lång tid att hitta fram till hotellet då gatorna är smala och många är enkeltriktade. David ropas fram för att guida chauffören. Hans telefon har ingen GPS-funktion då den sjunger på sista versen, men han har åtminstone en karta. Dessutom så är telefonen inställd på spanska, vilket underlättar något för den stressade chauffören.
Bussen får tillslut stanna 5 minuters gång från hotellet. Vi vandrar med de tunga väskorna mot hotellet som visar sig ha sjömanstema. Väldigt passande för denna sjömansstad. Efter att ha lämnat väskor och splashat kallt vatten i ansiktet så beger vi oss ut för inspektionsrunda i den till synes spännande staden. Första målet är en Arepa-restaurang som David kollat upp online. Staden är myllrande och överallt så säljs frukt från släpkärror och vagnar
Arepas är Colombias nationalrätt (liksom i Venezuela) och kan beskrivas som en slags majsmjölsbaserat bröd, vilket estetiskt liknar pitabröd. När vi väl hittar stället som vi ska käka på så köper vi samtliga sorter av de vegetariska Arepas som är på menyn: en med svamp och lök, en med svamp och grönsaker och en traditionell med bara ost. Alla är jättegoda och tillsammans med kalla ölen är det som en dröm, slurp!
 |
| Är det någon som kan gatukonst så är det Cartagena! |
 |
| Vi skulle inte tacka nej till att bo i detta drömska gula huset! |
 |
| Gatukonst som vill något! |
 |
| Perfekt kombo mellan grönska och konst! |
 |
| Vi är sålda! |
 |
| Söta små gator! |
 |
| En pärla! |
 |
| Grannar som vet vad de vill! Vilken sida skulle ni välja? |
 |
| Cartagena event! |
 |
| Eftersom vi aldrig besökte Venezuela så var David överlycklig att äntligen få prova på Arepas!!!! Speciellt eftersom den intogs med en kall ööööööl! |
 |
| Arepa deluxe! |
 |
| Färg och tvätt! |
 |
| mmmmmmmmmmm |
Efter maten går vi runt på de smala gatorna och njuter och tar bilder. Verkligen drömsk stad måste sägas (dock jämförelsevis dyr!). Vi går upp på den supertjocka muren och går runt om stadens populära gamla delar. Här njuter vi av solen och har det bra. Vi får sedan för oss att gå till stadens ikoniska fort som ligger på en kulle några kilometer bort.
Medan vi går genom staden så känner man att det är ett bra ställe. Det känns som att mysighet, tradition, häftiga restauranger och moderna faciliteter blandats i en härlig mix. Det är många turister och många lokalbor som vi passerar på de smala och vackra gatorna, en salig blandning helt enkelt. Vi går längs med vatten i form av en bred kanal och stora dammar på vår vänstersida och den gamla stadens mest trafikerade bilväg på högersidan. Det är helt klart att folk kör som galna.
Vi går över en bilbro varifrån man kan se den moderna delen av Cartagena långt därborta på andra sidan ett vatten. Vilken kontrast! Stora, flådiga höghus som glittrar i kvällssolen. Vi fortsätter över bron till parakiters skränande. David lyckas emellertid inte identifiera arten, men vilken den en är så är den oerhört talrik! På andra sidan bron så hamnar vi i ett trafikinferno, här stannar man inte för fotgängare.
När vi beger oss upp för kullen mot fortet så ser vi ganska snabbt att det vaktas av män i uniform. Eftersom vi trodde att inträdet skulle vara gratis så blir vi lite nedslagna och mycket riktigt så kostar det långt över vår budget att äntra den det gamla landmärket. Typiskt när vi gått så långt och nu är solen på väg ned! AJ AJ AJ, men då njuter vi hellre av att vandra runt i staden gratis. På vägen tillbaka över bron så stannar vi så att David kan ta lite bilder då solen sänker sig över den moderna stadsdelen där i fjärran.
Vi beger oss över den trafikerade vägen innanför muren och dyker in i staden. Vi ser folk som går och sippar på kokosnötter och blir intresserade av konceptet! Stegen styrs mot stadens främsta landmärke, vilket är ett klocktorn. Tornet var tidigare huvudingång för att passera igenom den tjocka muren och heter "El Torre de Reloj", vilket är ett logiskt namn eftersom det betyder just "Klocktornet". Tornet är mycket vackert och i skuggan av tornet (den mörka skuggan, eftersom det nu är nästan mörkt ute) så får Súsanna äntligen köpa sin efterlängtade kokosnöt med sugrör. En försäljare med hästkärra hugger med van hand upp kokosnöten med sin machete och serverar den törstiga Súsanna. Den är lite väl söt, men njutig att hålla i (och bildvänlig, hehe).
Det är många turister i omlopp och nästan lika så många försäljare och hästvagnar som skumpar förbi. Dessa önskar givetvis att plocka upp turister och köra runt dem i staden för en dyr peng. Vi är för snåla för en hästvagn (även om det onekligen ser väldigt mysigt ut) och vandrar istället runt både ovanpå muren (där man kan se ut över Cartagenas berömda hamn samt titta på en och annan kanon) och nedanför muren där mängder av gatuförsäljare etablerat sig.
Stämningen är verkligen fantastiskt mysig där man vandrar längs stengatorna och de stora torgen i mörkret.
Plötsligt får vi ett infall och kastar oss över en mangoförsäljare som säljer den söta frukten färdigskivad i plastglas. Hittills så har det nästan alltid varit succé när vi köpt liknande "mangogodis". Det visar sig snart att denna gång inte ska vara någon undantag - tvärtemot - får vi prova på vårt livs godaste och sötaste mango!!!!!!!!!!!!! Oförglömlig. HURRA, LIVET LEEEEER! Vi kollar in några roliga affärer men känner oss lite snåla. David köper en till superbillig och sockrad kaffe från en termosvagn, vilken konsumeras på en bänk i lampskenet innan vi fortsätter vår promenad. Nu behöver vi lite mat!
David har i förväg kollat upp lite matställen (i vanlig ordning), men då vi ska gå till det som ligger närmast hotellet kommer vi in på en mörkare gata som direkt ger oss båda lite skumma vibbar. Pricken över i:et i denna "skumma känsla" är en gammal tant som i världens långsammaste tempo rör sig mot oss med en skugga som är som tagen ut en skräckhistoria (Obs! se bild längre ner)! Vi har lärt oss att lite på vår magkänsla, vilket är ett klassiskt tips som har fungerat bra hittills.
Vi tar ett snabbt beslut att vända på klacken och istället gå till en så kallad taqeria som ligger vid ett livfullt och mysigt torg nära vårt hotell. Ett underbart stekos ligger i luften och man blir nästan sugen på kött, hehe! Torget är omgivet av spännande restauranger, men vi tänker att tacos är en mattyp som brukar kunna erbjudas vegetariskt.
Taqerian har jättefin dekoration med massa blommor på väggen. Maten, (vegetarisk och space:ade minimala tacos) är också väldigt smakrik och intas med en iskall Michelada. NAM NAM! På torget utanför restaurangen är det full fart - många har samlats och nu har ett "pojkband" börjat underhålla med sin livliga musik. Det är heeeelt uppe i varv och de spelar gitarr, klarinett, saxofon och allt möjligt! Absolut roligast är trummisen som trummar med sina ringar på en tvättbräda! Vi star kvar och lyssnar, njuter och smådansar. Efter några låtar kommer polisen eftersom de kanske inte har något lov att spela - men pojkarna charmerar polismännen och får lov att avsluta konserten. De spelar verkligen för livet och ger denna kväll en riktig guldkant, så nice!
Tillbaka på hotellet får vi lite chock - David har fått en mail om att vi inte fyllt i informationsuppgifterna för "stad" i bokningen för flyget mellan Medellín och Panama city och att biljetterna inte är gällande innan vi gör detta. What? Gäller inte biljetterna imorgon för första flyget? Då kommer vi att missa de tre efterföljande! Vi vet att vi har fyllt i alla fält.... vad är detta för skämt? Det går hur som helst inte att ändra online. SUCK - alltid är det något som ska göra en nervös! Vi skickar ett desperat mail till bolaget om att vi ska åka om 13 timmar och inte förstår vad som de menar med... sen får vi hoppas att vi får svar innan vi lämnar hotellet på morgonen. Puh! Tur att sängen och luftkonditioneringen i alla fall är skön. Vi somnar något oroliga efter en underbart härlig dag i en stad som vi gärna hade sett mer av!
 |
| Man vill ju bara åka hem och måla!!!!!!!! |
 |
| HUR FINT ÄR INTE DENNA TREENIGHET?!?!?!?!?!? |
 |
| Vilken gata! |
 |
| Vilka linjor! |
 |
| Det moderna Cartagena! |
 |
| Folk ute på stan! |
 |
| Borgen som vi var för snåla att gå in på... |
 |
| Är även fin från utsidan! |
 |
| De nya tiderna når även Cartagena! |
 |
| Torn! |
 |
| Lars David. |
 |
| Súsanna på väg till en kokusnötförsäljning |
 |
| Här får 27åringen sitt livs första kokusnöt! |
 |
| Glider runt och är söt med sin lilla nöt! |
 |
| Old town! |
 |
| Kväll och fortfarande full farte ute på gatorna! |
 |
| Skäpp ohoj! |
 |
| Vackert upplyst! |
 |
| Vi minnst tillbaka på Louis och säger Col-OOOOOMMMMMMM-bia |
 |
| Väskförsäljning |
 |
| Väskförsäljning deluxe |
 |
| En mycket bra bild av några försäljare efter att mörkrets har dragit över staden! |
 |
| På väg mot ett av vår livs bästa beslut! |
 |
| = den sötaste och godaste och bästa mangon ever!!!!!!!! Vem kunde ha anat! |
 |
| Hästvagn! |
 |
| Cartagena by night |
 |
| Försäljning |
 |
| Mask! |
 |
| Konst |
 |
| Súsanna pose:ar mellan vackra konstverk! |
 |
| Aldrig långt till närmare streetvendor! |
 |
| Samlingsplats! |
 |
| Plötsligt händer det!!!! Vi fångar världens långsammaste och mest creapy tant på bild! |
 |
| Uhhhhhhhh.... i'm coming for yooooooouuuuuu... |
 |
| ...ingen kommer uuuundan miiiiig!!! |
 |
| Blommigvägg! |
 |
| Michelada ska man såklart få njuda av en tisdagkväll! |
 |
| OCH GOD MAT! |
 |
| Pojkarna som visste vad de ville! |
 |
| Körde som galna! |
 |
| Även efter att polisen dykt upp (se bakgrunden) pga klagor om larm! |
 |
| Denna långa och bildrika blogg avslutas med en bild på denna snubbe som var något helt särligt då kan körde som FAAAAN på sin hemmagjorda tvätt-trumma! Mera sånt folk till världen! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar