TUNNLANDS ON TOUR: NYA SKINANDE PÄRLOR I ECUADOR

LÖRDAG - ONSDAG 4 - 8 FEBRUARI 2017

NYA SKINANDE PÄRLOR I ECUADOR

David är med på ett familjefoto i Guayaquil :)

När vi vaknar upp så tuffar Cruz del Sur – bussen på genom landskapet i norra Peru. Vi ser gamar och annat, landskapet skiftar och ibland är det sandigt och ibland står lite glesa träd och kantar vägen. Efter att ha kört i några timmar så stiger vi över en kulla och kommer sedan ned till surfdestinationen Mancora. I skyn segelflyger mängder med mäktiga sjöfåglar var skuggor ser ut nästan som drakar! Häftig syn och havet ser fint och friskt ut från bussfönstret där det slår mot sanden. Till frukost så får vi en macka utan kanter samt en kaffe.

Mancora ser mycket fint ut och kanske inte fullt så turistigt som vi hade tänkt, det kanske hade varit ett bra stopp. Efter en liten paus med avsläpp av diverse individer så fortsätter vi upp längs kusten. Det är otroligt vackert och idylliskt och hade man varit lite smart så skulle man ha undersökt detta noggrannare innan avresan. Havet är klarblått i klassisk paradisfärg och mängder med fiskebåtar guppar i vattnet timmarna mellan Mancora och gränsstaden Tumbes.

I Lonely Planet så står det att staden Tumbes kvalificerar in sig på den inte allt för åtråvärda listan ”Top 10 shit holes in Peru”, men när vi rullar in i staden så tycker vi verkligen att det verkar som att det ryktet är överdrivet. Här hade vi definitivt kunnat stanna en natt utan problem (vilket vi från början tänkt men sedan undvikit på grund av recensionen som nämns ovan). Vi har inte heller sett röken av de översvämningar i Tumbes som vi sett på TV natten innan. Skumt!

Efter att ha stått stilla på Cruz del Surs kontor i Tumbes ett tag så rullar vi mot gränsen, dit det är ungefär 40 minuter. Vi noterar en ny typ av palm som planterats i staden, den ser ut som en solfjäder. Den vegetariska lunchen som intas på skakande brickor består av ris, potatismos och broccoli.

Vid gränsen är det stendött och själva kontrollerna går mycket friktionsfritt. Däremot så uppehåller vi oss mystiskt länge vid gränsen och man börjar undra vad som står på. Troligen så är det bara en väldigt lång paus där chaufförerna passar på att njuta lite extra eftersom vi ligger för i körschemat. Vi sitter mest och stirrar på en refug omgivna av små arbetande myror, men vi får även en glass vad det lider. En tjej i ett av bussens par utnämns av oss till dagens mysterium. Hon har rakat hår på sidorna och rasta, inget fel med det men det fungerar väl med hennes speciella attribut – att hon i ett bälte har en rockring (eller fet hoprullad plastslang) som studsar mot anklarna när hon går. Mycket skum grej att glida runt med!

Tids nog så får vi hoppa på bussen igen, då har vi slappat på refugen i över 1.5 timmar. Lite senare stannar vi för en poliskontroll. Vi börjar nu inse att vi inte alls ligger före schemat och att vi definitivt kommer att komma fram sent. Det står i vår eminenta booking.com –app (som även fungerar offline) att incheckningen stänger klockan 21:00. Detta kommer att bli riktigt tight, inser vi och vet inte riktigt vad vi ska göra. Vi vill inte stå utelåsta i ett nytt land och speciellt inte i staden Guayaquil som enligt vissa ska vara en ganska osäker storstad (vi har varit med förr om att vissa boenden inte har personal dygnet runt, utan att de kommer tillbaka först på morgonen). David struntar nu i att internationella samtal är dyra, för han inser att den enda chansen att säkerställa nattens boende är att ringa och meddela att vi kommer sent. Det visade sig vara enklare ordnat än man kunde misstänka, hotellet svarar direkt och personalen är supertrevlig och säger att det inte är några som helst problem. Allt lugnt!

Vägen är rak

Många ställen är "inte så mycket att se" tyvärr...

Cusco-verktyget (sked-gaffel-kniv-öppnare i ett) rycker in när Maracuyas (passionsfrukt) ska ätas på bussen

När vi väl kommer fram till Guayaquil så blir vi glada att bussterminalen är så lugn. På nätet har det stått att det är fullständig kaos, men det är snarare motsatsen. Terminalen är förvisso mycket stor, men den är även mycket sansad, välstädad, modern och det är inte mycket folk alls. Vi glider direkt för att kolla bussar mot kuststaden Puerto Lopez dit vi ska färdas efter två nätter i Guayaquil, en resa vi känner att vi behöver få koll på. En vänlig man berättar för oss att vi måste åka med ett bussbolag med det lustiga namnet Jipijapa, men att de stängt för kvällen och öppnar imorgon bitti 06:00. Bra, då vet vi det åtminstone!

Vi har ju inte fått någon middag och vi har läst på nätet att det inte finns några direkta restauranger i närheten av hotellet, samt att hotellet inte erbjuder någon form av mat eller snacks. Därför så köper vi var sin ostempanada till middag, samt två flaskor vatten. Vi får nu stifta bekantskap med ecuadorianska priser, vilka visar sig vara ordentligt tilltagna jämfört med Peru. Dyrt som satan är det (åtminstone gällande mat, priserna skulle absolut inte skämmas för sig i Norden). Efter att vi inhandlat vår påse med dessa godsaker så går vi ut i den ljumma natten och tar en taxi som verkar vara officiell i och med att den är gul, men ändå ser så risig ut att man inte känner sig helt bekväm.

Det visar sig efter kanske en halvtimmes körning att vi återigen lyckats ta en legitim taxi och den stannar utanför det hotell där vi ska bo. Portiern (ägaren) är mycket vänlig och hjälper oss att bära upp våra tunga väskor till tredje våningen i det hisslösa hotellet. Här väntar ett mycket stort rum med en dubbelsäng och två enkelsängar. Det finns även en fin luftkonditioneringsapparat och efter att ägaren stängt dörren så inser vi även att nätet är mycket snabbt. Oboy vilken dröm. Det man har sparat in på är väl typ en fungerande TV-apparat, men vi klarar oss bra utan latinamerikansk television. Annars är hotellet hur fint och fräscht som helst, vilket är ganska chockerande eftersom det var rätt billigt.

På morgonen så ringer vi till Fia och bestämmer att hon och Diego ska få byta till vår lägenhet när vi flyttar till Leirvík. Känns bra att vår älskade lägenhet förhoppningsvis kommer att tas så bra omhand! När vi äntligen kommer ut i den molniga och gråa dagen så är vi vrålhungriga eftersom vi bara fick en liten empanada till middag igår. Vi kommer ut vid klockan 11:00 och börjar leta efter restauranger.

Vi glider runt söder om centrum och Guayaquil känns storstadig torts att det är söndag och det mesta är stängt. Just i dessa områden är det mycket liv och det finns diverse marknader där man säljer billiga skräpartiklar och kläder. Vi blir attackerade av en aggressiv hund men det går bra och vi skrämmer bort den genom att slå efter den med vår vattenflaska (i luften). Det känns inte heller som att man plockar upp sin kamera i det område där vi går, det syns inte till en enda turist och lite skummisar står här och var. Som tur är så är det dag. David tar emellertid ett eller två foton utanför en bank där det finns poliser, det enda stället som kändes säkert.

Varje ställe vi markerat ut för besök och potentiellt intag av föda är stängt. Doh! De enda ställen som är öppna är såkallade ”Chifa”-ställen, vilka vi bekantade oss med i Peru. Dessa beskrevs i Peru som restauranger med kinesisk mat med peruanska kryddor, så vi antar att det är något liknande koncept här. Chifa-ställena i den här staden ser emellertid ut som ”hej-kom-och-hjälp-mig”, de ser rent ut sagt rätt vidriga ut. Vi letar och letar men hittar inte tillstymmelse till ställe med vegetarisk mat.

Vi går och går och utan att vi vet ordet av så har vi kommit till storstadens ”Mercado Central”, vilka ofta verkar ha en tendens att vara intressanta (vi var dock i en mindre bra sådan i Lima, men den var och andra sidan bara den centrala marknaden för Miraflores, området som vi bodde i). Guayaquils centrala marknad är tyvärr inte heller någon höjdare och den är mörk och murrig. Det mest intressanta vi får ut av marknaden (förutom att de hade extremt stora chokladblock som man typ hackade sönder med köttyxa) var att de hade ett relativt stort utbud av lösgodis! Med dessa små intryck så lämnade vi marknaden för vidare sökande efter vegetarisk föda.

Plötsligt så går vi förbi en staty av en pianospelare som börjar spela en riktigt skön melodi. En musikstaty! Den lockar uppenbarligen till sig en smärre mängd lokalinvånare och sprider god stämning. Vi står nu även invid en mycket imponerande kyrka och en park. Parken är liten och full av poliser, den ser även väldigt fin ut. Vi tänker att det inte skadar att titta in en snabbis på alla växter. Men det är inte det enda vi ska få se.

Súsanna skriker ”Gaaah, kolla!” och David fattar ingenting. Men så ser han vad hon vrålar om. På marken ligger en smällfet och lång ödla och steker i solen. När vi börjar ta foton på ödlan så märker vi plötsligt hur det kryper och krälar en massa stora tjockisar och små snabbisar överallt i denna park. Haha, så sjukt! De är i träden, på buskar i grupper och ensamma. Vissa går omkring och andra ligger som stockar i solen, med duvor som sitter på dem. Något av det sjukaste vi sett! Súsanna är så sjukt nöjd, glömmer all hunger och predikar om att vi nu absolut inte behöver åka till Galapagos. Leguanerna är så himla kul, de gör jättekonstiga ryck med halsen så halsskinnet fladdrar och ibland börjar de springa hur snabbt som helst. De verkar jättesnälla.

Efter att ha njutit länge i parken så inser vi att det är någon slags kris att få i sig mat nu. Det är efter lunchtid och vi har ju inte ens ätit frukost. Vi letar vidare efter de restauranger som vi har markerat ut i centrum, men samtliga är stängda. Efter att ha besökt den sista igenbommade porten så ger vi upp och går till en Chifa. När vi sätter oss ned så får vi emellertid en extremt dålig känsla och ingen av oss vill vara kvar, det känns bara som ett så himla äckligt ställe – risigaste Chifan hittills och riktigt dåliga vibar. Vi går istället till en Chifa som ligger vägg i vägg, där det är mer folk. Men här kan de inte erbjuda någon som helst vegetarisk mat, säger de i kassan. Suck!

Efter att desperat ha sökt oss runt så hittar vi lågvattenmärket Pizza Hut på stadens centrala stråk. Pizza måste man väl ändå kunna få vegetarisk! Det kan kan man och vi beställer in en liten vegopizza och en medelhavssallad. När salladen anländer så är den emellertid överöst med tonfisk, vilken David får göra sitt bästa med att peta i sig medan Súsanna får äta kaninmaten. När räkningen kommer så tror man inte att det är sant, vilka hutlösa priser för detta bottenskrap. Jaja, nu är vi mätta men vi måste ut i solen och tina upp våra frusna kroppar i och med att det i princip var minusgrader inne på Pizza Hut, där vi för övrigt var de enda besökarna.

Guayaquil - Ecuadors största stad

Fruktmarknad med spännande taggiga gröna frukter

I Ecuador verka lösgodis vara en grej!

Chocklad i määääääängder.... mmmmmm.....

Den färgglada sockerexpressen!

VAD ÄR DETTA FÖR SPÄNNANDE???

Den spikiga busken - nästan som en svärmorstungabuske!

De är överallt, de söta och snabba leguanerna!!!

Hej hej!

Vilka paradisträd!!!

I parken lever leguaner och duvor i symbios - duvorna sitter mer än gärna på leguanerna som inte verka bry sig märkbart!

En leguan tittar ut :)

Så fina och facinernade varelser och snabba som satan! Undrar om de kommer ta över världen när vi homosapiens har utrotat varandra??

Leguan-söndagsmys

Duva myser på sin leguankompis

En ekorre fick också plats i parken!

Leguaner chillar på svärmorsbusken!

Blir bara fler och fler...

Nu drar vi oss mot en av Guayaquils huvudattraktioner, nämligen strandpromenaden ”Malecon 2000” (låter ju som ett hittepånamn som ska låta fräsigt!). Detta ställe visar sig dock vara en stor succé i vår bok! Jättefin promenad längs med det inte så fina vattnet, mycket familjer ute och en härlig stämning. Vi tar var sin överprisad kaffe på en terrass och fortsätter sedan stärkta vår utforskning av Malecon 2000.

Vi når sedan ett helt fantastiskt ställe, det visar sig nämligen att längs en lång del av Malecon 2000 så sträcker sig en suuuperfin botanisk trädgård med massvis av olika slag av palmer och andra spännande växter. Vi var verkligen i trädgårdsparadiset! Dessutom så hade man gjort en liten fågeldamm där David fick njuta och se lite olika typer av hägrar och skumma ankor – så sjukt nice! Vi stannar jättelänge i den botaniska trädgården och njuter och undersöker den i detalj. När vi till slut känner oss nöjda och fulla av växtinspiration så beger vi oss mot dagens mål – kullen Santa Ana.

Denna kulle är mycket ikonisk för Guayaquil och är uppenbart ett ställe där många fattiga bott och fortfarande bor. Men det är som tur är inte fråga om någon ghettoturism utan det finns en hel del restauranger och butiker på väg upp för kullens 400 trappsteg. Dock finns det ganska många biffiga poliser utplacerade också, så det kanske blir lite annorlunda stämning framåt kvällen. I en butik med världens trevligaste man som pratar supertydlig och långsam spanska får vi äntligen fynda en stor hantverksfilt, vilket Sus har varit sugen på i flera månader. David får i sin sedvanliga turistanda upp ögonen för en påse/tygväska som det står ”Ecuador – Ama la vida” (älska livet) på, med någon slags konstig symbol. Detta visar sig senare vara typ Ecuadors landsslogan och symbol, precis som att Peru har en mycket distinkt logotyp med sitt snurrade ”P”. Han slår till.

Vi hade precis tillräckligt med pengar, vilket vi tycker är en lycklig slump. Men nu kan vi inte köpa någon mat då vi inte har med oss något kort, så vi får lösa det senare. Sedan fortsätter vi upp för den färgglada kullen medan det börjar regna, men det är fortfarande varmt i luften så det gör inte så mycket. Uppe på kullen så har vi en mycket fin utsikt, bland annat över en vacker grannkulle som vi inte vet vad den heter men som är ett riktigt landmärke i staden. Den ser nog ut ungefär som kullen vi nu befinner oss på, men är nog inte lika turistinriktad och är högst troligen något farligare. Uppe på Santa Ana – kullen där vi är så finns en berömd liten fyr, samt en berömd liten kyrka. Vi går inte in i kyrkan men tar oss upp i fyren och tar några foton. Det är gratis att gå upp i den lilla fyren, vilket redan här markerar en viss skillnad mot Peru där vår upplevelse är att de verkligen hittat ett sätt att ta betalt för det mesta du kan tänka dig.

På vägen ned så går vi förbi butiken med den vänlige mannen igen. Súsanna vill så himla gärna få sig en magväska, men den vänlige mannen kan tyvärr inte acceptera Nuevo Soles (vilket är den enda valutan vi har, våra få dollar är slut och vi har inget bankkort med oss). Vi vandrar mot hotellet längs strandpromenaden Malecon 2000. Vi ser jättehäftiga och konstiga små hägerliknande fåglar som sitter i ett träd bredvid en låda som det dånar hysteriskt galna ljud ut (det är tydligen en mångdimensionell biograf). Många barnafamiljer vandrar i eftermiddagssolen och verkar njuta av en avslappnad söndag. Middagstiden är kommen, men nu orkar vi inte leta i flera timmar efter någon öppen institution med vegetariska alternativ – så vi bestämmer oss för att handla i butik efter att vi hämtat pengar på hotellet.

Tids nog så kommer vi äntligen hem till hotellet där vi kan hämta ett pengakort och bege oss ut i skymningen för att få till närmaste stormarknad. Den ligger kanske 500 meter från där vi bor. När vi kommer in i den så inser vi att vi befinner oss mitt i något slags koncept som närmast kan beskrivas som ”Bauhaus möter Coop”, vilket känns superkonstigt. Vi får spendera lång tid i stormarknaden för att få ihop någon mat. Vi köper snacks, frukt, vatten och festar till det med några öl. Efter säkert en timme på detta varuhus så beger vi oss hemåt, så himla skönt.

I vårt feta hotellrum så sätter vi oss på golvet och skär frukt med vår armékniv (som även har gaffel och sked) vilken vi köpte i Cusco då vi insåg att en sådan skulle kunna gynna oss på resan. Det funkar mycket bra att skära frukten, vilken bland annat består av något som ser ut som en enorm apelsin (inte god), ett nät med goda tomatfrukter (som vi tror heter tomates del arból, dvs. tomater från trädet) samt mycket läcker mango. Till efterrätt så blir det en mörk öl och vi avslutar denna härliga och innehållsrika dag i Guayaquil med att ta back-up på resans bilder samt kolla på och uppdatera vår resplan. Efter detta så somnar vi gott.

Affären "OKI DOKI" - ha ha ha

Pariserhjul vid strandkanten

David tog en båtbild

Avnjuter söndagskaffe

En sådan har vi hemma! Plötsligt trillar poletten ner - den är ju en palmväxt!!! Och vi som trott att den har mått dåligt när den har tappat alla sina blad längst ner! NU FATTAR VI ALLT!

Här är det inne med hängväxter -

i sådana "trådkrukor"

En sådan har vi mer än gärna tagit med hem! Vackra löv!

DRÖMME!

En bra dag för en fågelskådare!

Och en kaktusälskare!

... MYCKET BRA!

Vad sa den danske kaktusen när den fick hjälp av sin kompis Mats? "Tagg tagg Mats"... :p

Guayaquil - framtidsstaden!

Mer av dessa solstrålar i norden!

Bananplanta! OBS de små plupperna är bananer in the making!

Vilka vackra löv! Som Dileva säger det så bra: "vi är alla löv på samma träd!"

Någon annan som ser en arg person i trädet?

David och en minipalm

Guayaquil kör på temat re-use

Även när det gäller bildäck!

Odlingsprojekt!

kul!!

Stråmannen

Fågel

Företaget som har som mål att "lura Bo"!

Det nya innan vimplar: mixa med "solar"

Så här vill vi också bo!

På väg upp för backen (noterna nummerna på trappstegen)!

Kullen!

Vyn från toppen! FINT!

Alla borde satsa på mer färgstarka hus!

Hur tråkig är inte vida delen av staden jämfört med färgkullen?

Söndagsbasket!

Mer färg till folket

Korset som vi tyckte liknande en näsa...

Fyren på toppen som vi såklart ska upp i (är gratis!!!!!)

Snurrtrappa!

Från toppen av fyren ser man ett halvt skepp

Kull-kyrkan!

David med sin nya kompis och sin nya väska!

Alla statyer gjorde David lika busig som en femåring!

Växt-inspo

Spännande (ännu oidentifierad) fågel!

Haaaa? vad sa du?

Blickar ut i den stora världen!

När man shoppar matvaror på Ecuadors "Bauhaus"... kul koncept? Hitt eller diss?

Guayaquils älsklingslag!

Middag på nya filten!

Utsikten från rummet!

Nästa morgon så stiger vi upp mycket tidigt. I all hast så packar vi, skriver ”identificador:er” för bagaget samt pressar i oss tre bananer var i ett våldsamt tempo. Sedan bär vi ned väskorna för de långa trapporna och ber den vänlige receptionisten ringa en taxi medan vi springer och hämtar pengar. När vi sedan kommer tillbaka till receptionen så väntar vi och väntar på den beställda taxin, men den dyker inte upp. Den snälle mannen i receptionen korsar tillslut den trafikerade vägen utanför hotellet med oss i ösregnet och hjälper oss att vinka in en taxi och se till att vi får bra pris till terminalen. Taxin är fruktansvärt risig, men vi hoppas att den gamle mannen i framsätet inte är mindre ärligt för det (ett klassiskt tips är att inte ta nedgångna taxis om man vill undvika att bli rånad, vet ej om detta stämmer).

När vi kommer till Guayaquils bussterminal så drar vi direkt till bussbolaget med det härliga namnet Jipijapa. Vi säger att vi vill åka till Puerto Lopez och de frågar ”vill ni åka kvart över nu, eller kvart över om en timme?”. Vi fattar ingenting, klockan är nämligen 20 minuter över (till och med enligt deras egen klocka inne i hytten). Vi fattar emellertid att det nu har blivit ännu mer ”latinamerikanska tider” om man får vara så generaliserande, det är helt enkelt en ny nivå av klackspark som man tar tidtabellen med.

Vi bestämmer oss för att ta bussen som enligt schemat inte redan avgått, det vill säga den som går om ungefär en timme. Vi hinner gå och hosta upp dyra slantar för en grillad macka till Súsanna och en bit spenatpaj till David. Smakade dock över förväntan! Vi hinner sedan med en kisspaus innan vi glider genom spärrarna mot bussen. Det står ”Jipijapa” svinstort över hela vår buss, så den är lätt att hitta. Bussen är rätt risig (på nivån inga sittbälten) men lyckas ändå höja lyxighetskänslan genom att ha en 50- tums platt-TV integrerad i panelen bakom chauffören, samt att ljudsystem med ett sjukt tryck.

Bussen i sig är för övrigt som en show (en show som det är osäkert på om man skulle betalt pengar för att se, eller betalt pengar för att undvika). Långa delar av bussfärden går långsamt (det vill säga gånghastighet) med öppen dörr genom diverse samhällen. Detta sker för att kunna släppa så många försäljare som möjligt. Försäljarna verkligen dundrar på bussen och det är fullt kaos där de säljer allt från gigantiska nät med lime, till friterade bakverk och nötter. Vid ett tillfälle så kommer en kille på och kör världens rap-show och en utläggning som sitt kriminella liv. Vid ett tillfälle ställer sig en timid äldre man med hatt, lockigt hår och vänliga ögon bakom sina guldbrillor upp och vrålar för full hals om gud och frälsningen i minst 20 minuter. Allt blir bara så bisarrt eftersom (i vanlig ordning) någon av Fast & Furious – filmerna går på TV:n i bakgrunden med extremt högljudda bilkrockar och explosioner.

När vi kommer till själva Jipijapa (den sista stora byn innan den Ecuadorianska kusten tar sin början) så tror vi nästan att vi är med i en film själva. Mitt bland alla snacksförsäljare så är nu en man ombord och försöker pracka på bussresenärerna ett blodigt sköldpaddsskal. Så sjukt! Det skal även kommas ihåg att vi var de enda västerlänningarna på denna buss, så det är liksom ingen som säljer smuggelgods till turister utan betydligt mer vardagskänsla över det hela. När vi ska åka så kommer en passagerare på som sticker ut lite extra. En kvinna sätter sig nämligen snett bredvid oss med något udda i handen som gör ljud. Det är antingen middag eller hennes kompis, men det är i vilket fall en duva – precis en sådan som man ser på gator och i tunnelbana. När vi lämnar stationen så noterar vi även den trend som vi börjat se överallt, nämligen män som visar (eller ska vi säga ”svalkar”) magen genom att rulla in t-shirtens kant i tröjan så att det ser ut som att de går med topp. Undrar om de ser sig själva som ögongodis till alla tjejer? Det ser i vilket fall sjukt risigt ut.

En timme efter Jipijapa så kommer vi fram till Puerto Lopez. Vi mottages genast av en (enligt oss vid tillfället) halvskum typ vid namn Raúl, som vill att vi ska ta en taxi som han har valt ut till oss. Vi hälsar att vi bara ska köpa bussbiljetter till Quito först, vilket vi också gör i stationens enda öppna försäljningsbås. Raúl väntar på oss när vi är klara och eftersom vi inte kan undvika honom så låter vi oss förföras. Tillsammans så hoppar vi in i en trehjulig taxi (det vill säga en korsning mellan moped och bil) och bränner iväg. I trehjulingen så vill Raúl sälja en resa till Isla de la Plata (även känt som ”fattigmansgalapagos”) och eftersom vi gjort mycket efterforskningar kring just en sådan tripp så vet vi att han ger oss ett bra erbjudande. Kontoret visar sig också ligga i byggnaden bredvid vårt hotell, även om det verkade lite mystiskt att kontoret för tillfället var stängt och Raúl kunde inte komma in. Vi gjorde istället upp affären på hotellets terrass, då det som tur var visade sig att vår hotellägare kände Raúl.

Hotellet visade sig förövrigt vara kanonfint, vilket var trevligt i och med att vi planerat att lyxa till det lite extra eftersom Súsanna fått sitt nya jobb. I hotellets trädgård finns mängder med grönska och rummen är oklanderliga. Boendet ligger också mycket nära vattnet. Här skulle vi definitivt trivas (och om bara nätet hade varit lite bättre så hade detta varit himmelriket, hehe)!

Vi ska nu äta sen lunch och beger oss ut på byn. Det lilla samhället verkar mycket mysigt och lugnt. Det är även på något sätt mycket fint i all sin slitna charm, trots att det såklart finns en viss sunkfaktor och att vägarna är gjorda av gropig jord och så vidare. Vi går till ett ställe som vi läst om, vilket heter ”Cappuccino”. Här serveras lunch av bra snitt på en liten träveranda av den vänliga ägarinnan. Sus får en liten vegopizza och David gottar sig ordentligt med sin kaloribomb i form av pasta med chili, vitlök och olivolja.

En lite sne Súsanna avnjuter frukost på bussterminalen - gott kaffe kan läggas till!

Åker moppe-taxi!

Raul som hoppade med på taxin försöker sälja olika turar till Súsanna!

Drömboende!!!!

Hotelväxter!

Hotelpool

Gaturkonst av lokalfågeln: Blåfotad havssula

Mer konst som påminner oss om att nu är nog svinat! Dags att ta ansvar!

Möbelinspo!

GOTT! Stället "Cappucino" levererar!

Efter njutningen så beger vi oss för inhandling frukt och vatten (vi har alltså redan planerat inför kvällens middag). Samtidigt som vi inhandlar kvällens vatten så slår vi även till på en sak som vi letat efter sedan vi såg den på TV i Peru för några dagar sedan, nämligen en fantastisk gjuten limepress! Herre så nice, här ska pressas.

När vi kommer tillbaka till hotellet och har lastat av inköpen så är David galet badsugen och kan inte vänta längre. Vi badade ju senast i december, herre gud! Vi drar ned till stranden någon halvtimme innan det börjar skymma och vadar ut i vattnet med fiskebåtarna guppande lite längre ut. Det är vackert så det förslår, vattnet har däremot ganska mycket spår av växter och annat jox – detta innebär att våra simglasögon inte ger oss någon vidare njutning då vi inte ser något under vattnet, men vi mår mycket gott ändå! Dessutom så lyckas vi återigen fiska upp en hel drös stenar som Súsanna använder för att göra våra ryggsäckar extra tunga. Allt i en manisk stensamlares namn (David och sin sida undrar om det inte finns något som väger mindre som man kan samla istället?). Jaja, starka ryggar åt folket.

De stora drakliknande fåglarna vi såg under bussfärden i norra Peru seglar över oss medan solen går ned havet, så himla fint. Vi unnar oss varsin Caipirinha i en strandbar som David ville gå till eftersom han tyckte att de spelade så bra musik. Sedan drar vi hem till hotellet (som heter “Casa de mer”), frågar efter två tallrikar och beger oss upp på rummet för att skära frukt. Denna dag har vi köpt helt sjuka frukter och vi har ingen aning om vad någon heter, förutom ananasen. Vi gör ett berg av fruktsallad och orkar bara äta hälften (resten spara vi lite ocharmigt på en av tallrikarna i en sängbordslåda för att äta imorgon). Vi ägnar oss parallellt med ätandet åt att samla fröer till vår möjligtvis illegala och ständigt växande samling som vi bär runt på genom hela Sydamerika. Efter maten så tittar vi på nyhetsprogrammet Dagur og Vika innan vi skriver lite på bloggen och somnar.

Annanas växer på pinne!!!!

En sådan kaktus som vi har hemma - denna är dock liiiiite större än vår (David är måttstock)!

Fruktparadise!!

På väg mot vågorna!

Wiiiiii

Nu bara ett huvud!

Vågorna är inget emot Punta del Diablos vågor, men rätt kul ändå!

Inte sämsta måndagen: vågor och solnedgång!

SKÅL!!!!

Strandbarer

Mysfaktor 100!

Här finns allt du kan drömma om :)

Hemma är det fruktfest!

Trädtomat! Spännande frukt!

Röda spetsiga och en kul stor!

Taaaaadaaaaa

Vår ursnygga rumsnycket - gjord ut en kärna!

Ingenjören David är alltid redor att fixa när olika saker går sönder... här är det den helige datorladdaren som sjunger på sista versen... tur vi tog med den feta Färöiska/Spanska ordboken ;)

Nästa dag vaknar vi tidigt och beger oss ned för frukost. Det bor mest västerländska pensionärer på hotellet, tillsammans med vissa sydamerikanska familjer. Frukosten är simpel men god. Vi har nu mycket att fixa med vår lägenhet och hur vi ska kunna skicka få alla grejer till Färis, så vi ägnar morgonen åt detta. Sedan beger vi oss ut på den första springturen på mycket länge, eftersom David har en dröm om att springa och bli svettig för att sedan löpa ned i havet.

Det är svinvarmt ute och vi kommer nog endast knappt en kilometer innan det är dags för det första stoppet. Detta beror inte bara på värmen utan framförallt på att en fantastisk scen utspelar sig framför våra ögon (tyvärr så har vi inte med oss någon kamera). Det är nämligen så att en drös små fiskabåtar kommit in mot stranden och tömmer sina överblivna fiskförråd (eller något) medan hundratals av den drakliknande fågelsorten (samt massor av pelikaner) har en ordentlig fest. Det ser verkligen ut som en skriande svärm av Egyptens gräshoppor. Fantastiskt! Medan vi står där och njuter och dricker vårt limevatten (gjort med vår nya press, vilken funkade perfekt) så kommer det fram två tjejer och en kille och vill intervjua oss för en skoluppgift. I den olidliga värmen svarar vi på diverse frågor om hur Puerto Lopez kan förbättras och så vidare, medan vi inte har stenkoll på den lokala geografin som vi också förhörs om.

Efter detta så fortsätter vår lilla springtur tills vi ganska snart stöter på ett uppställt knölvalsskelett som ser mycket fint och fascinerande ut. Skelettet tillhör knölvalen Fritz, den största val som hittats längs Ecuadors kust och han visas upp på något slags gratis utomhusmuseum (som då innehåller ett enda objekt, nämligen Fritz). Ganska nära platsen där valen Fritz är uppställd så bestämmer vi oss för att det nu är dags att bada istället för att springa, det är helt enkelt för varmt.

Vattnet svalkar skönt och vi vill knappt gå upp igen. Vi dyker i vågorna och försöker att glida som sälar, men Sùsanna har blivit superkaxig sedan Uruguay och tycker att vågorna är alldeles för små. På vägen hem från det sköna badet så går vi längs stranden och hittar stenar och pinnar att ta med hem. Vi ser även två helt sjuka uppspolade fiskar, en svinsmal och lång samt en rund och tjock. Precis när vi ska upp från stranden och kliva över gatan till hotellet så får David någon slags vidrig metallbit i foten. Han börjar blöda och får mycket ont, foten börjar svullna upp kring hålet relativt omgående.

Han kan inte stödja på foten och vill duscha bort allt skräp i en fotdusch på stranden, men något litet barn kräver pengar för att han ska få använda duschen. Súsanna drar två strumpor över foten och sedan så får David gå hem som någon slags dåre, med ena foten bar och två strumpor på andra foten. Han får lite blickar av mötande folk, inbillar han sig åtminstone.

När vi kommer hem så gör David det enda rätta i hans begränsade värld, nämligen att ringa hem och beklaga sig för mamma och pappa i Gullebo. Medan han gör detta så jobbar Súsanna för fullt med att skriva ut diverse papper gällande lägenheten hemma i Stockholm, som nu förhoppningsvis ska tillfalla Fia och Diego om det stundande bytet går vägen. Efter att David plåstrats om ytterligare och intalats av sina kära föräldrar att han troligen inte har blodförgiftning så går vi ut igen. Uppdraget är att gå och fota valen Fritz i hans lilla valmuseum.

När Fritz är fotad och museet besökt så glider Súsanna runt och fotar lite valkonst medan David går till stranden och filmar någon stor hägerliknande fågel som står och regerar i sin ensamhet. Himlen är nu helt grå och det ser ut som att oväder är att vänta. Inget oväder kommer som tur är, men det börjar spöregna ordentligt.

Nu har vi köpt en limepress!

Palmlivet... man vill nästan byta namn till Palme, men då kommer man bara till att tänka på lilla Olof och inte dessa vakra palmer... snacka om att äga ett ord!

Shop!

Lekplats

Strandliv

En snabb taxi

löv

Strand och många fåglar

Mer löv!

Knölval!

Fritz dog av cancer! Nu är han förevigad här i Puerto Lopez

Så sjukt stor!

Valtemat är inne här! I septembermånad är det fullt med parningssugna knälvaler utanför Ecuadors kust!

Mer val!

Byens coola pallbar!

Beachhäng!

Planen är nu att ge sig bort från stranden och besöka en hörnet i Puerto Lopez, där man tydligen har ett bra chokladställe. Vi lyckas utan större svårigheter finna detta hus, men vi är nu dyngsura av regnet. Vi har stället nästan för oss själva, så när som på två spanska väninnor som också sökt skydd i för regnet i chokladens värld. Vi köper en chokladkaka och två kaffe som vi delar på under ett tak på den minimala uteserveringen (vilket måste vara chokladfamiljens baksida). Vi sitter precis vid ett fint bananträd och regnet dundrar mot bladen och det tunna taket ovanför oss. Trevlig känsla, riktigt mysigt!

Efter chokladen så regnar det mindre. Súsanna har blivit lovad en hantverkstur i den lilla byn och det får hon nu äntligen. De allra flesta ställen av sådan karaktär riktar sig till turister och ligger således nere vid stranden. Vi går runt och spanar diskret in i butiker av olika kvalitet, man vill till varje pris undvika att bli insugen av någon påträngande galning. En gång blir vi infångade, men vi lyckas slita oss loss endast med hjälp av hela vår arsenal av ursäkter och artighetsfraser. Annars slipper vi undan lindrigt. Endast en butik känns genuin nog för att den ska förtjäna ett helhjärtat finbesök från oss kännare. Här finns riktigt fina grejer! Vi köper en liten fiskskulptur (till David) och ett halsband (till Månfare).

Efter shoppingturen så går vi återigen och äter på det säkra kortet Cappuccino eftersom det bohemiska krypinnet Raices (”rötter”) som vi hade tänkt prova var stängt. Ingen ångest över detta dock och på den lilla italienska restaurangen så smakar maten drömme och sköljs ned av var sin Michelada av nytt snitt (här har de adderat ordentligt med chili i ölen, vilket smakar riktigt gött). Vanligtvis brukar det ju bara vara salt och lime/citron. Efter att vi kommit hem så golvas vi av hur mycket det kommer att kosta oss att komma till Nicaragua från norra Colombia. Vid hade räknat med kanske 3000 men det kostar 10000 enligt rome2rio.com. Detta måste undersökas ordentligt under de kommande dagarna!

I regnet mot chockladstället

Bananer

David torr i regnet!

Snyggt va?

Puerto Lopez

Igenväxt flod!

Färg!

Nästa dag är det den stora dagen för oss under vår vistelse i Puerto Lopez! Det har tyvärr spöregnat under hela natten och då vi vaknar tidigt tisdag morgon så regnar det fortfarande ordentligt. Typsikt! Undrar om resan till Isla de la Plata kommer ställas in på grund av regnet eller om vi får åka och uppleva fattigmans- Galapagos som vi hoppats? Vi äter frukost på hotellets uteplats mot huvudgatan utanför, vilken som tur är finns belägen under tak. Sedan tar vi på oss regnjackorna och läggar badkläder i en påse och drar över till byggnaden bredvid hotellet där vår byrå ligger. Inne i byggnaden är det kanske fyra pensionärspar och resten lite blandat yngre folk. Vi får vara maximalt sexton personer i båten.

Vi sitter där i den lilla recebyrån/dykcentret och väntar då vår ”gamle vän”, den lite runde, glade och skäggige Raúl (som sålt på oss resan) plötsligt dyker in med andan i halsen och flämtar fram våra namn. Han berättar att han har väntat utanför vårt hotell i 20 minuter och blivit superorolig…oooops! Han berättar nu för kvinnan som äger agenturen att vi redan har betalt 20 dollar av priset och så vidare. Efter att vi har betalt resten av pengarna så kan vi bege oss iväg med vår lilla 16 – mannagrupp i det strilande regnet. Vi har fått en kvinna som guide, vars främsta kännetecken är 1) hon är abnormt kort 2) hon har en extremt överdimensionerad keps nedtryckt lågt i pannan. Dessa båda faktorer bidrar till att vi faktiskt aldrig riktigt får se hur hon ser ut. Men vad gör väl det.

Vi promenerar nu bort till en för oss obesökt del av den långa sandstrand som löper framför hela Puerto Lopez. Vid denna del så finns det mängder med fiskebåtar och även en väldigt stor fiskmarknad nu på morgonen. Väl ute på piren så får vi titta på pelikaner och mindre fregattfåglar (som vi nu tagit reda på att de glidande fåglarna med drakliknande skuggor heter) i mängder i hopp om att få en fisk eller två, medan duggregnet faller. Till sist så får vi gå på vår båt för dagen. Vi sitter på två säten längst fram och David håller på att få riktig panik för att det är så kvavt. Känslan slår över på flera passagerare och till sist kommer någon på att man kan rulla upp de plasttäcken som sitter för fönsterplatserna och skapar växthuseffekten. Vilken befrielse!

I nästa stund så har det emellertid uppstått en kris ombord. Vi får ju bara vara sexton personer i båten men nu är vi sjutton. Detta verkar med tanke på det drama som uppstod vara det värsta som kunnat hända researrangören. Först så var det en passagerare som inte var på listan, men arrangörerna hade glömt att skriva upp henne eftersom hon bokat med fem andra personer – så hon gick inte att slänga av visade det sig. Då började de plötsligt förhöra folk om hur de hade bokat. Det visade sig att vi och ett annat par inte hade bokat genom resebyrån direkt, utan bokat genom Raúl (som de av någon anledning refererade till som ”Coca Cola”). Detta blev ett saftigt bete för arrangörerna, nu hade de något att skylla på – en person som bokat med Coca Cola skulle av!

Tur att vi var i par och tur att det andra paret också bokat med Raúl, annars hade vi blivit avslängda direkt. Nu blev det kortslutning i hjärnan för resebolaget eftersom de inte lika gärna kunde be oss dra sticka om vem som skulle av, inte heller dela på ett par och slänga av endast en person. Tillslut så kastade i alla fall båten loss ungefär en timme försent och vi förstod då att de valt att kringgå begränsningsreglerna snarare än att slänga av någon. Skönt!

Gula fiskegubbar

På väg ut mot dagens fangst!

En fregat med vitt huvud!

Fågelparadiset - obs fregatten i hörnet är bara för söt!

Alla vill ha sin del av fiskefangsten!

En pelikan sväver över båterna!

När båten stormar fram över vågorna så ombeds paret Turberg samt ett franskt par att flytta från sina platser längst fram till platserna längst bak utomhus, för att flytta vikten bakåt i båten. Plötsligt hojtar kaptenen att det är delfiner framför båten och vi får njuta av en delfinshow medan adrenalinet steg något – mycket häftigt att få se dessa varelser!

Till sist når vi Isla de la Plata och en drös med fåglar cirkulerar kring ön medan vi kör längs med den mot den plats där båten ska lägga till. Fantastiskt nog så är vi den enda båten som tar sig ut till ön idag, så vi har hela ön för oss själva. Ryktet går att de andra bolagen ställde in dagens tur eftersom det regnade så hårt imorse. Precis när vi ska ankra så händer det som vi tycker är så oerhört sjukt – ett helt gäng med havssköldpaddor dyker upp bakom båten! Detta hade vi aldrig räknat med och det är verkligen sjukt häftigt att se dessa vänliga bjässar, de är liksom delfinerna emellertid mycket svåra att fånga på bild.

Vi går sedan i land på ön. Man får hoppa i vattnet och vada in, vilket är lite jobbigt eftersom det är en massa spetsiga stenar på botten. En pensionär vrålar för full hals medan hon vadar, men som tur är så skrattar hon samtidigt. Pensionärerna är amerikaner som uppenbarligen kan lite spanska men har den karaktäristiska amerikanska accenten som låter lite som ett skämt (vi låter ju säkert själva helt sjuka, men det kan vi ju inte veta).

Först får alla gå på toaletten och sedan börjar turen med att vår superkorta guide med keps pekar ut en Långstjärtad Härmtrast (long-tailed mockingbird på engelska). Sus hör plötsligt hur guiden säger till någon att det kan bli 40 grader på ön, men David tror inte på henne när hon berättar det. Detta eftersom att han tidigare på morgonen läst att temperaturen i Puerto Lopez skulle vara strax över 30 grader. Vi får se en karta över ön och blir varse att det finns den lätta turen och den något svårare och längre turen.

Vi går längs plan mark och ser några ödlor som bara är en decimeter långa, vi ser bägge sorter som finns på ön och de är gulliga. Vi ser även blommor som kan sänka feber och andra små frökapslar som traditionellt använts både som lim och hårgelé. Intressant! Naturen är inte så spektakulär, utan mer torr och knastrig den här tiden på året – men vi trivs bra ändå och blommorna är på gång. Vandringen går gemensamt upp för en större mängd trätrappor, tills vi kommer till startpunkten på höjden på en kulle. Vi väljer att gå med den mer utmanande och långa turen då vi känner oss fräscha.

Det första som händer på turen är att vi ser en blåfotad havssula, öns stora attraktion. Folk blir som galna och fotar och fotar. Vi ser dock på guidens ansiktsutryck (vi har nu fått en manlig guide medan vår originalguide gick med andra gruppen) att vi troligen kommer att se något hundratal blåfotade havssulor till, så vi väljer att inte sugas med i fotoeuforin. Mycket riktigt stöter vi inom någon minut på fler fåglar av samma art som är ute och vandrar. Så himla komiska och fina fåglar! De ser på något sätt så dumma och gulliga ut. Nästa fantastiska fågel vi ser heter Nazcasula på svenska, den ser också nästan tecknad ut med sina tättsittande ögon.

Vi går och går på vår tur. Ön har inte speciellt mycket vegetation där vi är, mest små buskväxter och kaktusar i det torra landskapet. Ön är även lerig längs med stigarna, vilket säkerligen beror på regnet! När vi gått i kanske två timmar i stekande hetta så börjar stigningen uppför en mycket hög och brant kulle som visar sig vara den plats på ön där fregattfåglarna håller till. Det finns säkert tre sorter av dessa, som alla skiljer sig från varandra. Fregattfåglar känns också som mycket speciella fåglar, de är över två meter mellan vingarna och några av de bästa fåglarna på att flyga tydligen. Detta förklarar deras majestätiska drakglidningar som vi observerat under resan. Hettan är nu så fruktsvärd att David inte längre tvivlar det minsta på att det är 40 grader. Allt vatten har också tagit slut! Plötsligt får vi dock se en av Galapagos mest berömda fåglar, vilken David velat se länge. Den får oss att för några minuter glömma hettan och den heter Praktfregattfågel på svenska. Denna art har en röd säck under näbben som de kan blåsa upp, vilket ser helt sjukt ut där de ligger och slappar i de bladlösa och uttorkade träden. Andra fregattfåglar har landat i med helt utsträckta vingar i buskar, så att det ser ut som om de kraschlandat där de ligger och vilar sig. Aldrig sett detta fenomen hos någon fågel förr!

Delfinhopp!

Spexar för fullt!

Svåra att fanga på bild - men heeeeeelt fantastiska LIVE!

En man som mår rätt gött!

Och en till som njuter!

Närmar oss fågel-guld-gruvan!

VA? omg! En sköldpadda!

hej hej hej här är jag!

Helt otroligt! De var hur nära båten som helst och hur många som helst!

Lekfulla!

Har så små gulliga huvud!

Plask plask plask

Sedan så träffa vi på denna här - gulligaste Blåfotade havssulan!

Kaksig och orädd

Visade upp sig ordentligt

Innan den tröttnade och begav sig mot roligare grejer!

Blåfotad havssula

Börjar spexa!

Helt villd!

Förälder och unge!

Nazcasula

Hur gullig är inte jag?

Ha? Jag tycker jag är urgullig!

Vackert (och hur varmt som helst!)

Vackra blommor!

Och kaktusar - vad mer kan man behöva?

Blåfotad havssula

Två fregatter

Fågelträdet fyllt med olika fregattyper!

Dessa fregatter kan blåsa upp halsen - hur sjukt är inte det?

MYCKET SPÄNNANDE tycker fågelmannen

Två skönheter

Och en nyfiken farbror

En skeptisk ungkarl

Som tyvärr skitit på sig...

Kaktusfoton skulle tas till Súsanna

Neders har kaktusstammen blivit träd! Mycket spännande fakta enligt vissa!

Sista vattendroppen är uppdrucken nu gäller at gå ner till båten snabbt som faaaaan

Helt genomsvettiga och hur törstiga som helst så når vi till sist kullens topp och efter att ha legat utslagna under ett vasstak på toppen av kullen under cirka femton minuter så får vi äntligen bege oss mot båten. Alla är helt möra, det var en riktigt utmattande tur! Det är otroligt skönt att sätta sig ned på båten och vi får mackor och läsk. Vi känner att vi lika gärna skulle kunna åka hem till hotellrummet men båten kommer att göra ett entimmes stopp för snorkling, vilket vi väl inte är helt taggade på eftersom vi är lite rädda och inte vet om vi är bra eller inte på att snorkla.

Vi är emellertid extremt varma och nu när båten stannat så ser vi svarta fiskar med magiska orangea detaljer simma under båten. Sjukt! Sùsanna byter om i båtens för med en chilensk tjej med kort hår som är tatuerad i ansiktet. Hon är tydligen från något ställe nära Puerto Varas, som vi ju tyckte var så fint. David har varit iförd badbyxor hela dagen.

Vi hoppar i vattnet och ser hur många fiskar som helst och den lilla osäkerheten går bort direkt. Här ska utforskas! Vi ser den långa, smala fisken med näbb ligga och flyta så stilla nedåt botten. Vi ser även en liten manta och blir lyriska. Plötsligt händer det sjukaste någonsin, när två havssköldpaddor dyker upp från ingenstans och simmar rakt emot oss. Vi bubblar av lycka och spänning, detta är verkligen en helt sjuk syn som man troligen aldrig någonsin kommer att glömma. Vi blir dock lite osäkra på om de vill komma och bita oss, men de väjer plötsligt undan lite framför. Vår teori är att de har dålig syn och inte såg oss förrän de var mycket nära.

Efter mycket runtsimning och upplevande av denna nya fantastiska känsla så kommer vi ombord igen efter en timme. Vi är helt frälsta och Súsanna säger till och med att om hon var ensam på en öde ö så skulle hon ha med snorkel och cyklop om hon fick välja. Till och med båtens äldsta resenär, en dam i 75-årsåldern var nere och snorklade så detta är något man kan göra länge.

Vi beslutar även att vi måste ta dykcertifikat, vilket i så fall blir när vi kommer till kusten i Colombia. Vi ser i denna stund så otroligt mycket fram emot nästa gång vi kan hoppa i vattnet och få titta in i den parallella blå världen som finns därunder! Vi njuter sedan mestadels i tystnad hela vägen under de två timmarna hem till Puerto Lopez.

När vi kommit iland så pratar vi en hel del med pensionärerna som varit med. De är från USA och Kanada. En av tanterna visar sig bo i Quito sedan många år och det är hon som är så bra på spanska men har en helt sjuk accent när hon talar spanska. Vi går i sakta mak hemåt medan solen sänker sig och massa ungdomar spelar fotboll på stranden och verkar ha det mycket kul, en väldigt idyllisk och vacker syn. När vi kommer hem så är vi mycket trötta efter denna underbara dag och vi orkar inte gå ut för middag. Vi äter lite snacks och frukt och ser första delen av dokumentären ”The Century of Self” som verkligen är svinigt intressant. Sedan somnar vi gott, vilket är tur eftersom vi måste upp innan 05:00. Imorgon tar vi nämligen en tidig buss mot huvudstaden Quito!