TUNNLANDS ON TOUR: SYDAMERIKAS BÄSTA DUSCHTRYCK

ONSDAG - FREDAG 1 - 3 FEBRUARI 2017

SYDAMERIKAS BÄSTA DUSCHTRYCK

Trujillo!

Vi vaknar denna morgon under ett stopp där många ska av. Vi har ingen riktig aning om var vi är, men bussen har slutstationen Trujillo så vi kan inte vara framme i och med att ett gäng sitter kvar på bussen. Ute är det grått väder och dimma. Vi passerar genom otroligt märkliga små byar, där uppseendeväckande många i befolkningen verkar jobba med att tvätta fordonen som passerar igenom dem. Vi ser mänga djur som används som transport och bärhjälp, en och annan stor sopansamling och många svarta gamgäng som cirkulerar över de platta landskapen.

När vi kommer till Trujillo så verkar inte staden alls sådär mysig som vi har fått intrycket att den ska vara, nästan tvärt om faktiskt. Jaja, vi ska ju ändå bara vara här i två dagar och skenet kan ju bedra – den kanske är supernice ”under ytan”! Lite information om Trujillo är att staden ligger i anslutning till havet och är Perus tredje största stad men det säger egentligen inte så mycket. Lima är ju en jättestad med massor av miljoner invånare, medan den nästa största staden Arequipa har kring en miljon invånare och Trujillo har 800,000 invånare. Hela landet Peru har över 30 miljoner invånare, så med tanke på invånarantalet så är inte städerna jättestora (ja, förutom Lima då).

När vi väl stannar vid det lyxiga bussbolaget Oltursas inte så lyxiga kontor, så står det några taxibilar utanför och väntar. Chaufförerna har Oltursas logotyp på skjortan fastän bilarna ser ut som skrotbilar, men förarna känns inte mindre pålitliga för det i det här fallet. De är glada gamla gubbar. Vi har emellertid lite problem med kommunikationen med vår chaufför och han fattar inte riktigt vart vi ska (det blir snabbt klart att det inte är så vanligt med körningar till vårt område).

Efter att ha kört ganska långt därifrån vi vet att centrum ligger så lämpar han av oss, efter att vi har gjort klart att vi är på rätt nummer på gatan. Vi ser ingen skylt eller något för ett vandrarhem, men det inget konstigt i vår värld – det har vi stött på förr. Det finns en porttelefon som vi trycker på, men rösten som svarar meddelar att vi är på fel gata. Jaha, här står vi i något skumt område i norra Peru och taxin har släppt av oss fel. Snacka om att vi blir lyckliga när vi lyckas lista ut att vår gata är en parallellgata till den vi nu befinner oss på! Tids nog lyckas vi hitta boendet, vars ingång består av ett stort galler mot gatan. Vi möts av en glad ung man med tandställning, han är i sextonårsåldern.

Vi släpps in i ett rum som är mycket litet och utan fönster. Känns lite som ett fängelse. Men detta boende har fått betyget ”Fantastiskt!” på booking.com (den högsta kategorin) så man får väl lita på omdömena. Det är varmt som i underjorden i rummet, men manspojken bär in en stor golvfläkt som kanske kan rädda oss. Jaja, nu drar vi på fläkten och vilar några minuter. Efter mikropausen så är det dags att duscha sig för att sedan bege sig ut i den ptroliga hettan. Nu upptäcker vi Trujillos stora hemlighet – världens kraftigaste duschtryck!

Det är lite intressant att vi får ett så bra duschtryck just nu, i och med att Filip och Fredrik precis släppt ett podcastavsnitt som till merparten handlar om att svenskar i allmänhet inte uppskattar sitt internationellt sett strålande duschtryck förrän de är på resande fot, något man verkligen känt igen sig i under den här resan. Nu är det omvänt scenario mot de vanligtvis så slappa strålarna, här är det högttrycksspruta som gäller – det gör nästan lite ont!

Efter duschupplevelsen så försöker vi boka buss från Trujillo till Guayaquil i Ecuador. David går som vanligt i taket av ickefungerande busshemsidor. Han lyckas med allt utom att betala, vilket då resulterar i att vi måste besöka bussbolaget Cruz del Surs fysiska kontor fem kilometer norrut under eftermiddagen. Efter att vi kollat lite mejl och liknande så beger vi oss ut ”på stan” för att se vad Trujillo har att erbjuda, samt vandra mot Cruz del Sur.

Det är varmt som i underjorden. Vi bor i ett lugnt område, men på bilvägarna är det full fart och det visar sig snabbt att Trujillo är ett paradis för bilister som inte tycker om att ta hänsyn till fotgängare. Det är i princip omöjligt att korsa vägarna i staden och folk kör snabbt som attan! Staden verkar ganska avslappnad i övrigt, men det känns även lite som att den på något sätt saknar själ. Det är en smal och långsträckt stad och trots att det är en havsstad så är det extremt långt mellan centrum och havet (vi bor ändå några kilometer nedanför centrum mot havet sett, men vi har ändå från vår position flera kilometer kvar till havet).

Vi går och går och tillslut så är vi framme i centrum. Om man ska nämna något som stuckit ut under färden så är det att vi sett en hel del nya fåglar i stadens många små parker, samt att det finns en påtaglig närvaro av kaktusar i trädgårdar, rondeller och gathörn i staden. Bra för fågelmannen och kaktuskvinnan!

I en taxibil utan säkerhetsbälten (standard) på väg mot vårt hotel!

En inte helt så charmig bild på Súsanna, men tycker den signalerar tydligt "the life of a backbacker"!

Fullt utrustad kök!!!!!

Trädet utanför hotellet har spännande långa bruna förkapslar!

En riktig skönhet

En man skådar Trujillos gator

Här finns det gott om risigt stora succulenter

David drömmer om att han och Wong (Jocke och/eller Lai-San) ska öppna en frisörsalong likt denna...

Oj oj oj oj oj

Ett grönt hörn i Trujillo

Asså HUR får man en sådan stor kaktus??????

David beskriver stjärten på en fågel som han inte han fotografera. Fågelidentifikation på hög nivå!

I många månader har vi nu träffat på träd efter träd med vittmålad stam längst ner - varför gör ni detta? Hur kan land efter land tänka samma sak??? Detta slutar aldrig förvåna oss!

OMG!

Vilken otrolig växt!

David har kollat upp stadens bästa veganställe, vilket ligger nära centrum. Här ska vi äta lunch! Stället är fullt med lunchsugna peruaner, de är säkert även sugna på en billig deal eftersom det är mycket lågt pris på den fasta menyn. Tyvärr blir vi besvikna, huvudrätten har gjort det klassiska misstaget att försöka efterlikna kött så mycket det går. Det blir kokta kikärtor och grytbitar av soja, vilket i ärlighetens namn känns ganska fantasilöst. Dessutom så är servicen helt sjukt långsam, alltså att det kanske tar en halvtimme att få respektive rätt – vilket kanske inte är optimalt i lunchtid. Men för oss spelar det ju inte så mycket roll. Jaja, mätt blir man och vi vandrar vidare!

På vår promenad mot Cruz del Sur så korsar vi många bilvägar och går längs med ett industriområde . Vi kan för vårt liv inte lista ut var någonstans på kartan som vi är, men som tur är så sitter det en glasskvinna i skuggan av en buske som uppfattar vår förvirring och hjälper oss. Det visar sig att kontoret för bussbolaget bara låg runt hörnet hundra meter bort. När vi kommer in så visar det sig att David redan ockuperat de platser vi vill boka med sin misslyckade internetbokning. De säger att platserna kanske frigörs om några timmar, men det kan vi inte chansa på. Den här bussen är vår enda chans och går bara två gånger i veckan, så vi måste få plats. Vi får helt enkelt boka sämre säten som inte går att fälla bak lika långt, men vi ska nog klara oss hoppas vi (billigare blev det ju också).

En annan sak som vi finner intressant med Trujillo är att det luktar skit överallt. Vi vet inte riktig var det kommer ifrån, men det måste vara från sopor av något slag. Men man vänjer sig säkert vid det också. Vi rör oss mot Trujillos centrala torg Plaza de Armas och tar en kaffe och banan med glass på det helt klart europainfluerade kaféet Van Gogh, smakar supergott. Plaza de Armas är förövrigt Trujillos mest ikoniska plats, med sin vackra gula katedral. Här är det faktiskt fint.

Efter det välbehövliga kaffeintaget så beger vi oss hemåt mot vår fängelsehåla med orimligt högt gästbetyg. Ska åtminstone bli skönt med fläkt, även om den inte hjälper mycket. Det är verkligen sjukt varmt! På vägen hem så stannar vi vid en stormarknad som heter ”Wong”, vilket utan tvekan är den mest väletablerade matbutikskedjan i staden. Eftersom vi är besvikna på veganlunchen och det inte direkt är supertätt mellan restaurangerna där vi bor så bestämmer vi oss för att skapa en Wong-fest. Vi köper bland annat soltorkad tomatröra, snacks, frukt och kex. Slurp! Eftersom vi har med oss en burk jalapeños från Lima så blir det superfest hemma, ingen restaurang kan komma i närheten av dessa fantastiska smaker!

Efter maten så har det faktiskt blivit så pass sent att det är dags att gå och lägga sig. Vi sätter fläkten på högsta effekt och låter detta brummande vidunder cirkulera den varma luften i fängelsehålan.

En hungrig (och varm) David på väg in mot det mycket populöra veganstället i Trujillo!

Väggarna är fyllda med politiska budskap!

Förrätten levererar (främst i bilden), medan huvudrätten, längst bak i bilden är rätt farg- och smaklös tyvärr....

Fint budskap om att läsa mer!

En välförtjänd superbanandesert!

Fin växt och plantinstallation utanför restaurangen!

Vi vaknar i det luftlösa lilla rummet med ett meddelande i Súsannas inkorg från Marius som arbetar för Tórshavns kommun. Det står ”Ring mig”. Súsanna släpar sig ut i soffan i allrummet (det som i booking.com:s beskrivning anges som ”fullt utrustat kök”, men egentligen endast är två uppsättningar tallrikar med bestick, så himla dåligt!). Där tvingas hon ringa till Färöarna i tro om att hon inte har fått jobbet, ett mycket jobbigt samtal att ringa.

Döm om Davids förvåning när Súsanna får världens chock efter några minuter i telefonen, när den hemlighetsfulle Marius tydligtvis avslöjar att Súsanna faktiskt har fått jobbet! Va! Vi blir båda så otroligt chockade och inser plötsligt att vi kommer att flytta till Leirvík, det snurrar i huvudena och vi får plötsligt extremt mycket att tänka på, det är svårt att förstå att det är sant.

Vi drar ut i staden. David är fast beslutad om att vi ska fira Súsannas nya jobb med en riktig höjdarfrukost. Vi letar och letar, men längs med den högtrafikerade avenyn som går upp mot centrum finner vi inga lovande ställen. Det blir att slinka in på en restaurang som olyckligtvis bara serverar diverse kötträtter till frukost (alltså, seriöst…?) men vi lyckas övertyga dem om att servera oss lite juice, rostat bröd (utan smör) samt en relativt bristfällig äggröra. Men det är ”good enough” för oss, det känns i alla fall som om vi gjorde ett tappert försök att fira den duktiga Súsanna, hehe! Efter detta så firar vi lite mer denna stora förmiddag med att lämna in lite tvätt på en tvätteria, innan vi beger oss hem.

Vi stannar även till vid den nya storhandel vi börjat frekventera, vid namn ”Wong”. Här köper vi mer kex och röra till ikväll, samt ett sexpack små burkar av Cusco-ölen ”Cusqueña”, vilket David tycker behövs för att fira Sus nya arbete lite extra (som grädde på moset efter frukostfirandet). Vi köper även alldeles för många kilo is som vi kan ha i vår Tereré. Tungt att bära! När vi kommit tillbaka till fängelsehålan med betyg 9.1/10 på booking.com (David kan inte sluta att förundras över detta) så får Súsanna ringa hem till Färöarna och berätta de glada nyheterna för sina jublande föräldrar. Sedan blir det till att ringa hem till inte lika jublande (men ändock förstående) svärföräldrar i Stockholm. Det blir även lite bloggning samt samtal till syster Fia. David tar en kall liten burköl.

När allt detta är gjort så är det lunchdags. David har kollat upp en bra italiensk restaurang, men när vi äntligen kämpat oss hela vägen dit i den stekande hettan (det var rätt långt) så kommer det fram att de inte har några vegetariska alternativ till lunch. Medan vi går tillbaka längs gatan vi kom så frågar vi på flera ställen, men ingen har något vegetariskt alternativ. De kan ”slänga ihop något” men när någon säger det så vet vi av erfarenhet hur det brukar bli (tänker bland annat på den berömda pommes frites/ris/stekt ägg/vattnig salad i Puno). Vi tröttnar efter några förfrågningar på diverse ställen, men någon mat måste vi ju få så vi promenera vidare.

David stannar för att fotografera några små och väldigt fina gula fåglar som han ser längs med den trafikerade vägen. Plötsligt ropar en man på honom. Det är en gubbe utan ben som sitter på marken och säljer färglada sopkvastar. Mannen har en påse med frön, vilka han till Davids förtjusning kastar ut framför trottoarkanten. Fåglarna kommer och David tar lite foton för att senare kunna identifiera dessa vackra skapelser. Mannen reagerar på kameran och börjar berätta historier om hur han sett folk på mopeder köra förbi människor och rycka deras kameror. Vi märker att detta är en man som gillar att babbla mycket, men vi blir ändå lite extra försiktiga i staden efter hans förmaning. Vi är trots allt de enda turisterna vi sett i Trujillo än så länge, så vi kanske ser ut som lockande byten för eventuella tjuvar.

Efter att vi stått länge och pratat med mannen som vägrar sluta snacka så får vi tillslut ursäkta oss i och med att hungern nu eskalerat till en i det närmaste ohanterlig nivå. Vi går lite till på gatan och inser att vi får ta en fruktlunch, det finns helt enkelt inget vegetariskt.

Plötsligt ger då Súsanna ett riktigt fräckt alternativ, något i det närmaste förbjudet. Hon har noterat att vi står bredvid en hål-i-väggen-restaurang som serverar Perus nationalrätt Ceviche, det vill säga rå fisk med lime, koriander, chili med mera. David blir först lite chockad att Sus vill äta fisk, för att sedan bli mycket intresserad och vi bestämmer oss för att ”synda” tillsammans. Maten smakar otroligt gott och starkt, fisken serveras med knaprig majs och kassavachips som sig bör.

Röda rosor och blå himmel!

Två spetsiga och en rund!

Vi kan inte få nog av att fotografera stadens kaktusar... förlåt!

Hus!

En sådan växtbalkong vill vi ha - dock kommer det inte dröja lång tid innan starka Färisvinden har blåst alla omkull!

Finns många små bilfria gator i Trujillo - uppskattas starkt efter att ha upplevt alla galna bilförare på denna kontinent!

En oas av Svärmorstungor!

Sopphögar lite här och var.... är det dessa tillsamamns med de 30 graderna som står för den "härliga" lukten

Den lilla söta gula fågeln som äter pratmannens små fröer!

Trujillo

En URGOD Ceviche !

Restauranghålan hade fixat mycket fint tyckte vi!

Och hade färgglada väggar som matchade deras färgglada maträtter!

Stärkta av denna mycket sena lunch så beger vi oss återigen tillbaka mot boendet (mycket fram och tillbaka blir det…). Súsanna måste översätta sina Pax-böcker. Efter att detta är gjort så går vi och hämtar vår tvätt, vilken redan är klar. När vi kommer tillbaka med tvätten så frågar vi manspojken i receptionen vart han tycker att vi ska gå, till någon av Trujillos parker alternativt till havet. Han tycker inte att vi ska promenera till havet, utan rekommenderar några små parker istället. Tänk, en varm stad vid Stilla Havets kust där det inte rekommenderas att gå ned till havet.

Vi når en av parkerna ungefär tio minuter från där vi bor, den verkar lugn och trevlig och ser ut att ha dragit till sig diverse familjer i kvällssolen. Parken ligger smal och långsträckt mellan två bilvägar, ett fenomen som gör att vi minns tillbaka till Punta Arenas i chilenska Patagonien där skolklasser hade picknick i liknande smala parker medan bilar susade förbi på bägge sidor.

Denna parks största attraktion ska precis ta sin början denna kväll, en väldigt speciell gata omgiven av vattenstrålar som skjuts i bågar. Just som pumparna böjar varva upp och skicka vattenstrålarna upp i luften så slaknar plötsligt strålarna innan full effekt uppnåtts. Staden verkar ha drabbats av ett strömavbrott, vilket känns ganska effektfullt nu när mörkret sveper in. En hel stad som är kolsvart men med en massa människor och bilar ute (detta har ju bara hänt oss i byar förr).

Vi rör oss successivt från parken och mot stora gatan som går mot centrum. Vi vet att vi inte har mycket för att dra hem. Det är sjukligt varmt ute denna kväll och att sitta inne i Alcatraz och svettas i mörkret känns inte speciellt attraktivt. Vi får vänta tills ljuset kommer tillbaka, helt enkelt.

Vi sitter på en stenbänk vid vägen och tittar på bilar som åker förbi och lyser upp gatan. Folk kommer och går runtikring oss. Efter att ha suttit där ett bra tag så bestämmer vi oss ändå för att det är dags att gå hem, klockan är runt 20:00 och vi är mycket hungriga. Vi får helt enkelt acceptera att strömmen ännu inte kommit tillbaka.

Vi äntrar Alcatraz (vårt hotel) där det är mysig stämning eftersom familjen som äger hotellet har ställt en mängd ljus på vita kaffekoppsfat. Dessa kan man ta och placera ut där man vill. Känns lite som att man är med i den mörka munkfilmen ”I Rosens Namn” eller något när man bär sitt lilla fat med ljus. Vi försöker förbereda våra kex i ljuslågans sken innan vi sätter oss på golvet i ”allrummet” och äter maten och tittar på den lite skumma scenariodokumentären ”A World Without Oil”.

Efter detta så går vi in i vårt hysteriskt varma rum. Ikväll kommer ingen fläkt att snurra (vad det verkar) och det finns ju inget fönster att öppna. Vi sätter på en podcast på högtalare och Súsanna somnar snabbt. David däremot är klarvaken och genomsvettig. Han duschar tre gånger, klunkar i sig fyra öl och lyssnar på en mängd podcasts i den ena ljuslågans sken efter den andra. Tillslut är han tillräckligt trött för att somna in i det genomkvava rummet. Han ser dock till att vakna några gånger under natten med sin väckarklocka för att kontrollera att inget av de många ljusen satt eld på byggnaden, hade det börjat brinna så hade vi givetvis varit instängda i det rum vi tilldelats.

Strömlöst!

Mysfaktor på Alcatraz

Súsanan hänger på golvet i bordslösa köket! Trots omständigheterna kan vi klart säga att detta var en bättre middag!

Efter en riktigt hemsk, vrålhet och luftlös natt (åtminstone för David) vaknar vi klockan 6:00 efter att fläkten äntligen brummat igång och puffar runt den varma luften i hålan. Súsanna får en bekräftelse via mejl på att hon har fått arbetet i Tórshavn och allt är frid och fröjd. I natt så ska vi åka vidare med bussbolaget Cruz del Sur mot Guayaquil, så vi packar väskorna redan nu så att vi kan ställa dessa i receptionen. Súsanna översätter också äntligen klart sin aktuella Pax-bok som nu får skickas iväg. Skönt!

Vi vågar inte lämna vår mest värdefulla saker kvar i hotellet, så dessa bär vi runt på under dagen. Bland annat så har vi med oss våra datorer. Planen är att gå och hänga på det Europa-doftande kaféet Van Gogh, vilket vi också gör. På vägen så delar vi på vår sista öl ”för att bli av med den” samt sippar på vår nygjorda tereré. Alla isbitar hade smält under strömavbrottet, men nu åter frusit till någon slags isplatta som vi fick banka sönder på morgonen. Väl på kaféet så tar David en smaskig burito och Súsanna får nitlotten i form av en macka som hon tror ska vara grillad men som inte är det. Efter att vi har ätit upp så sitter vi kvar, gör sökningar, tar in en kaffe med mera. Vi gör väl det som kallas att ”slå ihjäl tid”.

När tiden är tillräckligt ihjälslagen så beger vi oss ut på Plaza de Armas. Vi går längs några gator vi inte besökt ännu och rör oss i ett spännande myller av folk. Vi har helt klart hamnat längs med Trujillos ”drottninggata”. Vi märker av att butikerna är uppdelade i kluster på klassiskt peruanskt manér och på ett ställe så ligger det exempelvis MINST 25 optikerbutiker vägg i vägg på bägge sidor om gatan. Så himla intressant fenomen alltså!

Plötsligt glider en man upp längs med Súsanna där hon går på trottoaren och börjar snacka om hennes termos och så vidare. Han är en riktig papegoja så han märker inte av att Súsanna inte är från Latinamerika. Efter kanske fem minuters prat så går det äntligen upp för honom att Súsanna kommer från Nordeuropa. Han säger då ”jag tänkte för mig själv att HERREGUD vilken märklig dialekt de har i Asunción!”. Haha, på något sätt så hade han fått för sig att Súsanna var från Paraguays huvudstad, detta hade med all säkerhet att göra med hennes termos.

Vi besöker lite ekobutiker och köper snacks och frukt inför kvällens resa på ”Wong”. Vi bestämmer oss för att ta en tidig middag runt klockan 17:30 och vandrar bort till den italienska restaurang där vi misslyckades med att få vegetarisk lunch igår. Nu går det bättre och vi är ensamma på restaurangen i denna tidiga middagstimma. David tar en vegetarisk pasta och Súsanna tar gnocchi, det smakar gott men inte världsbäst så att säga. Maten gör emellertid jobbet och vi kommer inte att behöva äta innan bussresan, som ska ta sin början runt midnatt.

Vi går hem och hänger i den lilla soffan i allrummet. Där blir vi sittande i 2 timmar innan hotellets vänliga ägarinna fixar så att en taxi kommer och plockar upp oss för att köra oss till Cruz del Surs kontor. I taxin så är fönstren nedvevade och varm kvällsluft strömmar in. Vi tycker bägge att det ska bli mycket skönt att lämna Trujillo. Varken maten, boendet eller staden som helhet har tyvärr lyckats charma oss och hit kommer vi nog aldrig tillbaka. Det har inte varit dåligt, farligt eller ovänligt – bara lite själlöst eller något sådant. De små brisarna av skitlukt är ju dessutom inte så trevliga de heller. Men ett jäkla starkt duschtryck hade de, det kan man inte ta ifrån dem!

Väl på terminalen så är bussen försenad 1.5 timmar. Den går således inte förrän 01:30 på natten vilket är lite i senaste laget. Tiden har vi fått att gå genom att titta på peruansk TV och på folk som klivit av och på bussar. På TV:n så imponeras vi av en limepress som en TV-kock använder för att göra Pisco-drinkar och pressa lime till ceviche. Det är tydligen Pisco-nationaldagen eller något liknande imorgon. Alla på TV:n är vita i huden, vilket är otroligt märkligt att observera. En annan oroväckande grej är att det verkar vara massiva översvämningar i norra Peru. De visar översvämningsbilder från gränsstaden Tumbes, genom vilken vi ska äntra Ecuador. Hoppas att bussen kan köra över gränsen!

Tids nog dyker bussen upp. Trots att vi inte kan fälla sätena bakåt lika långt som vanligt så är det en riktig lyxbuss. Eftersom vi sitter längst fram på övervåningen så har vi dessutom ingen som fäller bak sina säten på oss. Bussen överraskar genom att ha en individuell skärm där man kan välja filmer och liknande precis som på ett flygplan – vilken lyx! Det blir dock ingen skärmtid eftersom vi är så pass trötta denna sena timma. Det blir till att sätta i hörlurarna och dra upp den sköna och mjuka filt som Cruz del Sur lagt på respektive säte. Dags att somna in, ZZZZZZZZZZ!