TILLBAKA PÅ NOLL I LIMA!
 |
| Flummig mysstämning på KCALLA - The Healing Dog! |
Då
vi vaknar på bussen morgonen efter så åker den genom ett ökenliknande landskap.
Vi åker längs havet och vet således att nu är vi äntligen tillbaka på noll
meters höjd (havsnivå) efter att vi har varit uppe på de höga höjderna närmare
en månad. Bussbolaget Excluciva bjuder på en mycket enkel (och sockrig) frukost
och ett sådant där standardiserat shotglas med varm dryck (fritt val mellan
cocate och kaffe). När klockan börjar närma sig lunchtid börjar vi rulla in mot
Limas förorter. Det är långt från samma vackra vibbar som vi hade när vi
färdades i Cusco trakterna, Lima är mycket mer modernt, naturlöst, inte
speciellt färgglatt och skulle kanske kunna vara vilken som helst europeisk
stad med halvbra rykte.
Vi
blir avsläppta vid bolagets egna terminal där bolagets kompistaxibilar väntar.
Klimatet i Lima är hur varmt som helst och har hög fuktighet, inte alls likt
den friska bergsluften i Cusco. Vi tar en taxi till vår vandrarhem som kanske
har resans skummaste namn: KACLLA – The
healing dog hostel som ligger i statsdelen Miraflores. Denna stadsdel som alla verkligen har pratat
sjukt varmt om. Vi har hört mycket om folk som blir rånade i farliga storstaden
Lima så vi har båda på oss magväskorna (gömda under våra t-shirts) som vi har
fyllt med pass, hårddisk (med bilder och filmer), kontokort och pengar. Vi
kommer fram till vandrarhemmet utan några problem och bemöts av en mycket
trevlig ung herre. Han säger att vårt rum ska blir klart kl 15:00, men att vi
kan byta om och använda toaletterna innan vi beger oss ut i staden för sen
lunch. Två tjejer sitter i receptionen och de tycker att vår Tererétermos är
hur stilig som helst – detta glädjer oss mycket! Vi får även träffa på Pisco,
en hårlös peruansk hund som glider omkring. Rasen kallas för KACLLA (på
Quechua, indianspråket) och vandrarhemmet har således fått sitt namn efter hunden
Pisco. Han är rätt äcklig på något sätt enligt oss, men verkar snäll!
Precis
när vi ska röra oss ut från vandrarhemmet med våra tomma magar så säger den unge
mannen att vårt rum är klart. Hostellet är långsmalt och är centrerat runt ett
utomhusområde (en liten öppen och mycket fin gård med några bord). För att
komma upp till vårt rum så är det en smal trappa som gäller och detta är lättare
sagt än gjort med våra väskor efter som vi har satt ihop dem två och två för
att inte någon skulle ta handbagaget medan vi var ute. Men med Davids starka
armar så går allt bra och vi kan lägga oss på sängen i vårt svinvarma och kvava
rum som lyckligtvis är utrustat med en fläkt. Rummet skulle nog emellertid
behöva en AC, men man kan inte få allt!
Det
blir en snabb dusch för båda innan vi ska ut och hitta lunch. Matlusten är
tillbaka efter en svajig period uppe på höjden och det pratas om att stället Papacho's som ska ha risigt goda burgare och pommes. Vi
upptäcker snart att stadens biltrafik inte är att leka med och att grisar
kommer flyga ur röven på oss innan en bil stannar för att vi ska gå över gatan.
Så det gäller att vara extremt vaksam och på hugget. Vi hade värsta
föreställningarna om att vi skulle vara hur fräscha som helst efter en månad
uppe på höjden med stora mängder röda blodkroppar och bra kondition. Dock så är
värmen i Lima så massiv att all den energi som vi hade tänkt att vi skulle tjäna
på att åka ner till havsnivå blir uppslukad av värmen och vi känner oss inte
ett dugg fräschare, haha.
Papacho’s
är hur modernt som helst och har stiliga menyer och häftig inredning. Vi tar
varsin burgare, en pumpaburgare med sötpotatispommes och en
broccoli/quinoa-burgare med vanliga pommes. Till maten blir det varsin lemonad
– nu ska det bli feast! Dock hade vi ingen aning om hur stor feast det i
realiteten skulle bli… Maten var så god och precis vad vi behövde, men
portionerna var så pass enorma att inte ens vår ”käre” Bigfoot från Patagonien
kunde ha ätit upp allt!
Efter
vi har ätit och betalat beger vi oss ut i värmen igen för att utforska
Miraflores som alla pratar så varmt om. Vi blir tyvärr lite besvikna för det
känns så modernt och själlöst, det är liksom inte något speciellt över området.
Vi förstår även att det kanske är därför att alla har rekommenderat det till
oss, de tror att det är så vi vill ha det. Det känns väl som sagt som första
intrycket, Europeisk storstad med rätt omysiga restauranger och caféer,
gallerior, modebutiker med mera. Runt plattan vid Sergels Torg kanske
stämningen är ungefär densamma, medan man ofta resande fot kanske vill ha lite
mer kreativa vibbar. I alla fall om man som Súsanna konstant letar inspiration
till hemmet och närmiljön när man rör sig längs gatorna i olika städer. Är
ordet vi letar efter kanske ”själ”?
Vid
Miraflores centrum hittar vi i alla fall en skylt om en antikmarknad som ska
äga rum på söndag. ”Yes, som vi har
saknat att gå på loppisjakt!”, tänker vi. Efter några timmars vandrande beslutar
vi att ”nu är det nog” och beger oss hemåt mot vandrarhemmet med den spännande
hunden. Vi besöker en jättefin matbutik och handlar in mat till kvällens middag
som ska bli gröt och frukt. Peru ska ju vara ett mattokigt land och vi blir
inte besvikna på utbudet av frukt och grönt!
Vi skulle även passa på att köpa Yerba Maté till vår Téreretermos , då
vår matépåse från Ushuaia tyvärr tog slut i Cusco. Súsanna håller på att bli
galen av längtan efter matésmaken. När vi frågar en av affärens arbetare får vi
dagens första och största chock: i Lima finns det inget yerba maté för det är
ingen som dricker det!
VAD?
HUR? Vi får gå hem med tunga huvuden. Inte heller hittade vi någon is till
tererén. Hur ska detta gå? Súsanna hör i sitt huvud Davids ord, som han har
repeterat varje gång hon har velat köpa en matékopp eller en bombilla (sugrör):
”Ska du inte vänta tills vi är i Peru, det är ju maté-landet nummer 1, vill du
inte ha en riktig maté kopp därifrån istället?” Hon muttrar för sig själv: ”…vilket
jävla maté-land….?”!
På
väg hem till The Healing Dog ser vi något oerhört konstigt – det svävar några
jättefåglar i en ring över staden. Vad är detta för stora fåglar? Det känns
lite olycksbådande och egentligen helt sjukt! Skräckfilmskänsla. Efter att vi
har kommit hem och ätit middag så somnar Súsanna direkt, hon var helt slut
efter nattens bussresa och dagens enorma värme. David stannar däremot uppe
några timmar extra och myser med Duolingo och med bloggen.
 |
| Två hårlösa individer: David och hunden Pisco |
 |
| De får smörja solkräm på Piscos vila fläckar |
 |
| Mycket växter på KCALLA |
 |
| Hela stället ångar av spirituella själar... |
 |
| Rum nummer 9 |
 |
| Annorlunda stubbe |
 |
| Taket är gjort ur blommor! |
 |
| Palmar på uteplatsen/matplatsen |
 |
| Skönt med lite grönterapi, speciellt då man saknar sina växter hemma i hby! |
 |
| Det nya: suculent DIY box att hänga på väggen! |
 |
| Majspynt! |
 |
| Träkonst och en torkad frukt |
 |
| Stairway to heaven? |
 |
| Smart: växt i bur! |
 |
| David utanför vårt rum |
 |
| Innegården/uteplatsen/matplatsen! |
 |
| Superfeast! |
 |
| Stiliga bord! |
 |
| En liten tjej i en stor kaktusvärld |
Lördag
ska vi på gratis statsvandring i Limas centrum som den vänlige unge herren på Healing
Dog har rekommenderat oss att gå på. Turen börjar i Miraflores och sedan tar vi
oss med hjälp av buss in till centrum. Vi har fått veta från Heyly och Diana i
Arequipa att Limas centum är mycket fint, men att runt om centrum finns en
kåkstadsliknande statsdel där du med garanti blir rånad. Så, för att komma in
till centrum bör man ta taxi eller liknande. Lite märklig uppbyggnad av en stad
tycker vi. Först ofarligt, sedan en farlig ring och sedan ett ofarligt centrum.
Vi
går ner till utegården för att äta frukost och det visar sig att varje besökare
får en egen frukostpåse med två andinska bröd, små behållare med hemmagjort
jordnötssmör och någon form av sylt samt en påse granola. I köket finns det
dessutom kaffe, kokate, frukt, yoghurt (till granolan) och apelsiner (med en
manuell apelsinpress för att göra juice). Vi mumsar i oss och sedan blir det snabba
ryck, för vi måste båda duscha och sedan komma iväg till mötespunkten i
Miraflores centrum (utanför McDonald’s, där turen ska börja!). Vi hinner precis
komma iväg i tid och även att komma över de olika gatorna med galna bilister utan
att bli påkörda.
Det
är omkring 30 personer som ska med på turen, både engelska och spansktalande. Bussen
som vi ska ta till centrum är en billig version av tunnelbana fast i bussform.
Sjukt smart om staden vill spara pengar på infrastruktur! Bussmetron har
perronger som en tunnelbana och har sedan en egen bilfri fil som den kör i. Det
är hur mycket folk som helt på bussen och alla 30 individer får trycka sig på
den med samlad kraft. Det är oerhört varmt och vår fräschhet efter duschen är numera
sedan länge försvunnen. Toksvettning står på schemat. David småpratar om att alla
som är rädda för intimitet kommer helt säkert övervinna rädslan genom att åka
med en sådan här buss – fy helsike så trångt det är. Bussen gasar på för fulla
muggar och 10 -15 minuter senare är det dags att kliva av.
Vi
får lite instruktioner av guiden, så som att om vi vill komma tillbaka till
Miraflores så måste vi antingen köpa och fylla på busskort eller fråga någon
Lima-bo om vi kan betala dem och att de blippar sitt kort. Så dags at säga det
nu! Jaja, den tiden den sorgen. Nu börjar turen, med Limas centrala torg,
vilket som vanligt i Sydamerika heter Plaza de Armas.
Plaza
de Armas är väldigt mysigt med många stora byggnader runt omkring. Det är dock
inte det som fångar det mesta av vår uppmärksamhet… istället är det de 50-tals
stora fåglarna som svävar över torget. ”Detta måste vara samma fåglar som vi
såg i går!”, tänker vi. Men vad är det för några? De är svarta och risigt stora
och då pratar vi RISIGT STORA! Åtminstone för att vara stadsfåglar. Det är
snabba ryck som gäller och David går direkt fram till vår snälla tourguide Ricardo
under första pausen för att fråga mer om fåglarna. Vi får då reda på att det är
stadsgamar som äter soppor och annat dött i staden! WHAT? FRISVÄVANDE
KONTORSLÖSA STADSGAMAR? DET TRODDE MAN INTE FANNS! (hohoho, bra Sùsanna-skämt,
annars brukar stadsgamar återfinnas framför datorn).
På
touren får vi höra om spanjoren Pizarro som erövrade Peru från Inkakungen
Atahualpa. Pizarro gjorde Lima till huvudstad istället för Cusco, eftersom Cusco var Inkahuvudstaden .Han var
fortfarande var rädd för att inkafolket skulle göra uppror eller angripa. Genom att ha sitt huvudsäte i Lima så var det
nära till havet om han behövde fly. Under inkatiden bodde enbart 1000 folk i
Lima, staden har fått sitt namn genom att benämna den på samma sätt som ett
orakel som fanns i trakterna som hette Limaq, vilket betyder ”talare” eller
något sådant på Quechua-språket.
Vid
torget så får vi också höra en helt sjuk historia om att man för några år sedan
bestämde sig för att byta ut vattnet i jättefontänen på Plaza de Armas mot
Pisco Sour på Perus nationaldag (drinken Pisco Sour är Perus nationaldryck).
Man blev dock tvungen att sluta med denna tradition. Folket hade ju blivit
jätteglada för det hade varit världens fest, men med en aldrig sinande fontän
av den starka drinken så hade det urartat och Plaza de Armas hade mer eller
mindre ruinerats. Haha, så himla sjuk idé och sjukt resultat av dess
implementering.
Vi
besöker en kyrka som har en jättefint och stort valv i taket med många olika
figurer. Denna kyrka har klarat sig genom många jordbävningar, men det syns
tydliga sprickor i valvet så Ricardo säger att den tyvärr nog inte kommer hålla
länge till. Framförallt är den ovanlig och mäktig eftersom man byggt in stora
statyer i kyrkans kupol. Vi vågar inte tänka på hur läskigt och sorkligt det
måste vara den dagen dessa imponerande statyer skakas ned!
När
vi gick till kyrkan så kom det en kille fram till oss och frågade på svenska om
vi har varit i Paraguay som en öppningslinje (vi går runt med vår termos).
Svensk nummer två på resan har uppenbarat sig (efter Helmer i Sucre)! Han heter
Alex och är också Stockholmare. Han är på tur (som norskorna skulle säga) i Sydamerika
i tre månader. Han berättar att han även gått på ”free walking tours” i
Stockholm med sin Vietnamesiska flickvän och att det var superbra och mysigt
(tips till alla!). Man får tydligen bland annat räkna lattepappor.
Vi
hänger med Alex resterande del av det som är kvar av den guidade turen. Vi får
besöka den bruna floden, titta bort mot en färgglad kulle med Limas kändaste
kåkstad och lära oss om Mario Vargas Llosas sjuka förhållanden med mostrar och
kusiner och allt möjligt. I slutet av
den guidade turen så bjöds det på Pisco – provning. På affischen för guidade
touren stod det ”Free Pisco Sour”, men det fjärdedels fyllda shotglaset av
pisco som vi fick skulle nog knappas räknas som en drink… kanske därför det
inte stod ”Free Pisco Sour DRINK”, haha. Vi provar tre olika sorter och sedan
är det tack och hej till turledaren för den här gången!
 |
| Plaza del Armas |
 |
| Mycket folk lördagmorgon |
 |
| Fina färger |
 |
| Gamtornet |
 |
| En gam högst uppe på statyn |
 |
| Piscofontänen |
 |
| Här inne ligger Pizarros kvarlevor |
 |
| Färgglada "kåkstaden" rumt om centurm! |
 |
| På kullen är hur många hus som helst! Så fint! |
 |
| Floden... |
 |
| Piscoprovning |
Då
vi går mot torget blir vi approcherade av en tjej och en kille från turen som
undrar om vi ska gå och ta en öl. Vi hade tänkt åka hem, men det var ett tag
sedan vi hängde med folk så vi tackar ja till inbjudan. Svensken Alex och
killen som heter Antoine (och är från Belgien) har varit i Nasca i Peru
tillsammans och träffades nu på guidade turen av en slump. Tjejen heter Abigail
är från Israel och bor på samma hostel som Antoine. Abigail har full koll på
läget och är extremt snabb på att leta i sin Lonely Planet - app efter olika
barer i närheten.
De
flesta av ställena i närheten är lunchställen med traditionell mat (och ofta
rätt risig mat för vegetarianer). Det finns inte jättemånga barer där vi är,
men vi lyckas tillslut hitta en mitt på en gågata. Baren är tyvärr driven av
några småpojkar som spelar HUR HÖG MUSIK SOM HELST (vi lovar, det är inte
gammelvarning för att man klagade på den horribla volymen, det gick inte att
höra ett ord av vad någon sade). Baren var dessutom helt tom, kanske alla andra
också blev bortskrämda av musiken?
Efter
att ha konstaterat att det inte finns andra barer i närheten går vi till ”höga musikbaren”
och frågar vänligen om de kan sänka musiken lite. De sänker lite motvilligt och
vi köper in några Cusqueñas (öl från Cusco).
När vi sitter och dricker ölen och pratar om allt möjligt från
reserfarenheter och upplevelser till politik och miljö så märker vi att musiken
för varje låt höjs lite. Ungdomar! Efter någon timme är vi tillbaka på den höga
nivån som vi var tidigare och gänget beslutar att skicka fram den äldste, David
för att be småpojkerna sänka musiken igen (blev i och för sig liiite
gubbvarning då måste erkännas).
Vi
har det oerhört mysigt med de nyfunna vännerna och en öl blir till några till.
Efter två-tre timmar börjar hungern krypa sig upp på oss, klockan närmar sig nu
16:00. Vi har fortfarande inte ätit
lunch. Det blir första bästa ställe där vi veggosar äter choclo (majskolv) med
stark sås och ost till förrätt och sedan stekt banan med ris till huvudrätt. Vi
beger oss sedan hemåt tillsammans med vännerna. Runt Plaza de Armas har stadens
shoppinggator fyllts upp under dagen med sugna shoppare och gatuartister. Den
mest vanliga ”gatukonsten” är att vara en ”stillastående person” med krigstema
(sjuk trend!) det vill säga att man bär någon form av vapen och gärna är målad
helt och hållet i metallfärger. Bussen tillbaka till Miraflores är tack och lov
inte lika full som tidigare och vi får till och med sittplats (Alex har
busskort som vi fyller på och sedan släpper han in alla). Vi beslutar sedan att
mötas upp senare på kvällen föra att dra till det hippa området Baranco på senare på kvällen för lite
Pisco Sour, i sann Lima-anda.
På
väg hem handlar vi lite på en stormarknad och hittar även is och någon form av
té till tererén – woh! Ingen yerba maté men ”det duger i krig”. Vi köper även
den lite myntasmakanda färska kryddan
Yerba Buena att lägga i tererén. Hemma
äter vi lite frukt och Súsanna börjar blir trött och funderar på att ställa in
kvällen. Tankarna är ju lite på personliga jobbtestet med 320 frågor som måste
göras senast i morgon och skickas in. Puha! Men David är snabb på att peppa upp
henne och då gänget kommer för att hämta upp oss går det inte att säga nej.
Abigail
har inte ätit någon middag och vill gärna köpa något sött för att piggna till.
Vi stannar vid fiket på hörnet och Abbi köper ett wienerbröd och Súsanna två
praliner. Woh! Så är kvällen så sakteligen igång. Nu ska vi bara hitta en taxi!
I
det fina konstnärsområdet Baranco glider vi in på den vackra klubben Ayahuasca
som ska ha Limas bästa Pisco Sour enligt Lonely Planet -boken som Abigail
använder som en bibel (eller kanske i hennes fall Torah). Klubben är hur stor
som helst (belägen i ett gigantiskt kolonialhus som troligen har varit någon
form av rikemanshus back in the day). Vi fem turister beställer alla lite olika
Pisco varianter: Pisco Tumbo, Pisco Grenadilla och Pisco Sour. Enligt Súsanna
smakar de helt ok, lite väl mycket
koncentrerad saftsmak. Hon skulle önska sig lite mer ”färska råvaror”. David
noterar inget mer än att han tyckeratt det är gött och att han är redo för att
festa (det vill säga han tar en dubbel)! Efter sippande på drinken och ett
långt samtal om hur man gör perfekta belgiska pommes, så kallade ”tripple fried
pommes” så har vissa i gänget (Abigail) hunnit bli lite hungriga och vi
beslutar därför att vi ska röra oss ner mot torget för lite, just det….pommes!
Tyvärr
hittar vi inget pommesbås och tvingas därför vandra mellan alla Barancos barer
och leta efter någon typ av nattsnacks. Det
finns många coola ställen i Baranco, men jämfört med andra hipsterområden runt
om i världen så kanske inte det får mest poäng i ”wow-känsla”. Men det är fint
och avslappnat! Klockan är efter midnatt men småbarn springer runt och leker
kring benen på de drinksugna föräldrarna. Efter ett tag hittar vi ett ställe som har
lite mat (stället är såklart rekommenderat av Lonely Planet) och sjukt
spännande rum. Vi sätter oss i ett rum med speglar i olika storlekar , från
golvet och upp under taket. Vi beställer in var sitt glas ytterligare Pisco Sour
(alla gillade orginalet bäst) och risigt goda friterade raviolis med
roquefortsås. Allt satt riktigt fint måste vi säga! Efter maten åker vi
tillbaka till Miraflores. Under natten är Limas hetsiga trafik nästan död så
det var inga problem att gå hem från stället där vi blev avsläppta av taxin (ett
diplomatiskt ställe mittemellan allas våra vandrarhem). När vi kommer till
Healing Dog så somnar vi mycket snabbt in trots att det är otroligt varmt i
rummet och att det luktar som en riktig fotsvettsfabrik (lukten kommer ur
Davids skor ska sägas…..!!!).
 |
| Súsanna, Abi, Alex och Antoine mätta och belåtna |
 |
| GAMAR! |
 |
| Mer gamar!!! Hur sjukt! |
 |
| Mycket folk i centrum nu |
 |
| Lördag i Lima |
 |
| Súsanna med sin termos |
 |
| Gatukonst! |
 |
| Gatukonst och en restaurang |
 |
| Lyktor på Ayhuasca |
 |
| Baranco |
 |
| Baranco |
Söndag
29:e januari och vår 5 års dag! Hurra! Vi är lite extra kära men firar det inte
med någon speciell gest. Det blir ”säckfrukost” som vanligt. Yyoghurten är slut,
men en upptäckt blir att Súsanna kan förfina de andinska mackorna genom att ha banan
på sylten (hon äter ju inte jordnötssmör). Båda individer är rätt trötta efter
gårdagens långa festkväll, men i dag är det en superviktig sak som ska göras,
nämligen personlighetstestet till Súsannas eventuella Färisjobb. Puha!
Det
visar sig i sin tur inte vara särskilt svårt att svara på, men tar väldigt lång
tid. Testet är som tidigare nämnt 320 frågor långt och ska ta cirka 1-1,5
timmar att göra. När Súsanna färdigställt testet är båda vrålhungriga och vi beger
oss ut för att äta en arepa vilket är en majsbaserat bröd med fyllning. Det är
typ Venezuelas nationalrätt, men vi ska tyvärr inte besöka det landet på grund
av krisen. Men eftersom att det är söndag så är arepstället stängt och även de
andra ställena som vi har kolalt upp. Doh! Vi går mot marknaden i hopp om att
hitta någon restaurang som är öppen och som tur är, hittar vi en öppen Chifa
(kinesisk mat med peruansk touch) vilket är ett koncept som verkar slagit stort
i landet.
Fokus
är givetvis på kött och det finns endast ett vegetariskt alternativ. Vi
beställer in varsin vegorätt med grönsaker och nudlar som vi spexar till på
olika sätt. Stekt ägg till David och tofu till Súsanna. Då maten kommer in så
blir vi helt paff a– det är ENORMA fat! Vardera med en portion som i Sverige skulle motsvara mat
till tre personer. Vi är som sagt vrålhungriga, men klarar bara mumsa i oss
just en tredjedel av alla mat. Det smakar gott, men till slut orkar magarna
inte mer. Vi tycker det är lite roligt att årsdagen firas på ett halvskruttigt
Chifa-ställe och frågar servitrisen om vi kan få med resten hem. Sedan går vi
till den upphajpade antikmarknaden som ligger två minuter från restaurangen och
kollar in vad de har för spännande. Det finns många fina grejer, men alla var
antingen för stora för våra ryggsäckar eller gjorda av glas eller porslin och
därför svåra att transportera. Marknaden var mycket lite och klarades av på max
en halvtimme.
David
som har (på grund av sin höga ålder) blivit lite extra trött efter gårdagens Piscos
lägger fram ett önskemål om att gå hem och vila. Detta har Súsanna (som även hon
är trött efter dagens intensiva tänkande i samband med personlighetstestet)
inget emot. Vi vilar och äter sedan lite av våra kvarvarande ”chifor” till
middag. Vilken årsdag, 100% chifa!
Hostellet är i vilket fall så himla mysigt med alla blommor och den fina
inredningen, så det är skönt att få hänga här lite och njuta av allt. Efter
middagen så blir det en massiv intervjuövning till långt efter midnatt för
lilla Súsanna som ska ha ett samtal kring hennes test i morgon. Abbi och
Antoine ska ut (Alex har åkt mot Galapagos), men vi säger att vi inte hinner
följa med och att vi istället vill gå ut och hänga lite i morgon. Vi är de
sista på boendet som går och lägger oss..
 |
| Superchifan från yttre rymden... |
 |
| Superchifa nummer två! |
 |
| Marknad |
 |
| Marknad del 2 |
 |
| Wongchipsen! |
Måndag
och ännu en dag på The Healing Dog och ännu en påsfrukost. Efter att denna
intagits så är det full fokus på att se till att nätet är på sitt maximum när Skype-samtalet
till Färis ska genomföras. Det gäller att hitta perfekta stället och se till
att ingen tankar film eller låter mycket. Då platsen är hittat placerar David
sig nära för att vara redo att gå säga till folk som stör eller använder för
mycket nät. Helt enkelt en mästerplan! Som tur är visar Skype sig från sin
bästa sida (ovanligt!) under hela samtalet. Nu är bara att vänta på vad de
avgör där borta i öriket… PUHA!!!! Under samtalet så lyckas David bryta av ena
kontaktpinnen på sin svindyra nya datorladdare som han köpte i Arequipa, men
han håller masken eftersom han inte vill påverka Súsanna med negativ energi,
hehe.
Till
lunch blir det de sista portionerna av Chifa. Medan maten är i mikrovågsugnen
ska Súsanna bara springa snabbt på toa, men i samma ögonblick som hon drar upp shortsen så hör hon ett ”plums”
och där i hennes kissvatten (i Peru slängs toalettpappret i soptunnan) ligger
hennes kära backupmobil som dessutom är helt sönder på skärmen och har hål helt
in på displayen.” FUUUUUUUU” – hinner hon knappt tänka innan hon likt en örn är
med händerna nere i toaletten efter telefonen, hennes sista livlina till
civilisationen.
Sedan
är det snabba ryck som gäller att skölja mobilen i någon sekund, att plocka isär den och lägga alla bitar i
solen för torkning! Där snackar vi ”puha-faktor”! Vidrigt men imponerande. Hela
förloppet tar ungefär 15 sekunder – nytt världsrekord och David som kommer med den
tredje och sista portionen av chifan hinner inte fatta vad som har hänt innan
mobilen ligger i sex delar på uteplatsen. När vi sitter och mumsar i oss chifa
så kommer en månfareliknande man och frågar om Súsannas mobil (som ligger
utspridd på en trappsteg) har fått vattenskada. Han säger att han har ris och
att vi kan lägga den i en kastrull med ris i solen för att då kommer den
garanterat bli torr. Personen som rekommenderade riset visar sig senare vara
Healing Dog – vandrarhemmets ägare.
Mobilen
ligger i riskastrullen i någon timme, medan vi fixar lite olika saker. Då
Súsanna sedan sätter ihop den innan vi ska dra så fungerar den perfekt – WOH! Det
första vi gör är att bege oss mot Miraflores stora frukt – och
grönsaksmarknad med det inte så kreativa
namnet ”Mercado1” för att se om vi kan hitta lite nya spännande
frukter eller om vi kanske till och med skulle hitta lite yerba mate. Tyvärr
var marknaden rätt sunkig jämfört med många andra vi har stött på under resans
gång, men vi köpte i vilket fall en påse med torkade starka majskorn (typ det
som i Cusco hette Incacorn) som vi sedan går och knaprar på i värmen medan vi
sippar på vår fejk-tereré. Efter marknaden går vi till en riktig affär och
köper ingredienser till morgondagens middag och lunch, då vi har tröttnat lite
på att äta ute hela tiden och nu helst vill äta vår egna starka och goda mat.
 |
| Hitta en parakit! |
 |
| Den har rätt huvud! |
 |
| Lättare nu? |
 |
| Jag är så gullig och orädd |
 |
| Hej hej hej |
 |
| Fågelidentifieraren David avbildar alla fåglar... |
 |
| Glad och förväntnandsfull |
 |
| Vackert! |
På
kvällen har vi avtalat med Abigail och Antoine att vi ska gå ut och äta och ta
en eller flera Piscos. Vi tar en taxi till Baranco för att möta upp dem (de
skulle dansa men det verkar som om dansen blivit inställd) och beslutar snabbt
att vi ska gå och äta burritos. Men när vi kommer till adressen så är stället
är stängt (jobbigt för David som älskar burritos). Typiskt!
Vi
går mot baren Ayahuasca (med de artificiella Pisco-drinkarna) som vi var på för
två kvällar sedan. Abbi håller på och velar fram och tillbaka om hon ska köpa
en tröja i en liten butik. Här ska också ligga en restaurang, men eftersom det
är måndag så sitter ett hänglås på dörren även här. David argumenterar nu att
vi ska följa hans efterforskningar och avvika lite från Lonely Planets
rekommendationer. Då Davids ställe visar sig ligga 100 meter bort så övertygas
gänget att det är värt ett försök.
Vi
stiger in i en mycket mysig italiensk restaurang. De har massa goda pastarätter
och pizzor – MUMS! Abigail är sugen på gorgonzola så hon och Súsanna delar en
vegetarisk gorgonzolapizza. David tar gnocchis med smör och salvia (risigt
goda) och Antoine en köttigpastarätt. Till maten dricker alla en Cusqueña. Vi
skrattar mycket och Abbi berättar om sina teaterdrömmar som började då hon i
fjärde klass var med i pjäsen ”The Ant” och fick spela själva myran, en väldig
stor upplevelse enligt henne. Antoine berättar att han är nyexaminerad ingenjör
och att han om tre timmar har ett flyg till Belgien – hahaha, VA? Enligt
Antoine så hade han sagt detta flera gånger tidigare, men det var ingen som
lyssnade…hehehe). Vi kommer snabbt överens om att om så är fallet så måste vi
snabbt ut och ta en ”sista Pisco Sour” (detta blir ett fenomen) tillsammans och
kvällen börjar refereras till som ”the last Pisco Sour”.
Vi
tar en taxi tillbaka till deras vandrarhem och hjälper Antoine pressa det sista
ner i väskan. Sedan tar vi med oss all
packning till den närmaste baren och beställer in fyra stycken Pisco Sour, även
kallade ”the last pisco sours” såklart, hehe. Det är lite sorgsen stämning, vi
har bara känt varandra i två dagar men ändå känns det som en liten evighet. Det
gick snabbt att lära känna Abbi och Antoine. Lite som när någon på jobbet ska sluta och
alla bara säger ”ohhhh hur ska vi klara oss utan dig?” och ”Du kan inte sluta!”
– fast sedan går allt hur bra som helst. Nästa dag ,fastän personen inte är
där, är det inte någon som riktigt lägger märke till det. Liiiiite cyniskt kan
man tycka, men sådant är livet!
Att göra ”the last Pisco Sour” är
uppenbarligen ett hantverk – det verkar killen i baren åtminstone tycka och veta
för det tar honom nämligen minst 30 minuter att skaka fram fyra stycken ”piscos”,
trots att vi fyra är de enda kunderna. Herre! Under den tiden har vi hunnit
planera att ”vi alla ska ses i Bryssel för julmarknad” (klassiskt
farvälsnack..) då Antoine ska flytta dit för jobbet när han kommer hem till
Belgien. Då drinkarna är bottnade drar vi ut för att hitta en taxi till Antoine
som ska till Limas flygplats. Det hela går snabbt och 1-2-3 så är han borta,
kvar står vi och Abigail och vi planerar att ses i morgon för att gå på Limas
Moderna Museum och hänga. Vi vandrar hem bland de blommande träden med
änglatrumpeter och somnar in gott i det allt för varma rummet.
 |
| Kyrka i Baranco |
 |
| Väntar på maten |
 |
| Abi tänker på sin gorgonzola |
 |
| Antoine redo att återvända mot Europa, men först... |
 |
| En sista pisco och en gruppbild! |
Vi vaknar
för sista gången i The Healing Dog kippandes efter luft. Det är en sån där
kraftig värme att man inte vet vad som är upp och vad som är ner! Frukosten har
vi pimpat genom att köpa lite vattenmelon i går. GOTT! Vi äter, packar ihop
våra grejer och passar på att ladda ner lite podcasts och så vidare. Tiden
flyger iväg och plötsligt är den 11:00 och vi ska checka ut. Vi får dock spara
våra grejer i ett förråd under dagen, eftersom vi inte ska åka förrän ikväll.
Vi hade planerat att träffa Abbi vid 12:00, men vi skickar iväg ett snabbt SMS
om att vi måste äta och att vi kommer 12:30, sen brassar vi på pastan som vi
köpt igår. Lite efter 12 noterar vi att Abi inte har läst vårt meddelande
(tacka gud för den Whatsapp-funktionen) och ökar takten på matintaget för sedan
att rusa mot Miraflores centrum där vi ska möta henne.
Vid
mötesplatsen finns ingen Abigail, vilket såklart beror på att vi är försenade. David
skickas på en runda i parken för att leta medan Súsanna står och väntar vid
bestämda platsen. Efter 10 minuter återvänder David utan någon Abbi… hmmm. Just
som vi börjar ge upp och inse att hon har åkt till museet utan oss så ser
Súsanna vår israeliska väninna komma mot oss från andra sidan vägen. Abigail
förklarar att hon inte har haft täckning då hon och två nya vänner från hennes
vandrarhem (det gick visst snabbt att ersätta Antoine..) har varit på ett
köpcentrum och där har hon köpt en tröja. De två nya vännerna var hungriga, så
då vi inte dykte upp så gick de till en restaurang i närheten. Där hade hon
hoppats på Wifi. Tyvärr fanns inget Wifi och då hon gick in på en frisörsalong
med skylten ”Wifi” så vägrade de att dela med sig av nätet. Hon hade således återvänt
till mötesplatsen för att se om vi nu hade anlänt, som vi som tur var hade
gjort! Låt dagen börja.
Vi går
därmed alla tre till restaurangen i närheten (rekommenderat av Lonely Planet,
vad annars). Där satt två nya mer eller mindre spännande karaktärer och
väntade: amerikanske Josh som undervisat engelska i Brasilien i två år och som
nu skulle resa runt i Sydamerika innan han återvände till USA var den ena. Den andra
var en nyutbildad läkare vars namn vi har glömt. Hon kom från Österrike och
hade gjort den sista delen av utbildningen i Mexiko. Nu ska hon resa runt i
någon månad innan hon återvänder hem till Europa. De båda var mycket snälla och
oerhört glada och pratsamma. Framförallt Josh var pratsam.
De
nya ”kompisarna” är snabba att fråga kring tererékoppen som Súsanna har i
handen – hur fylls den upp? Var köper du vattnet? Då de sedan får se termosen
hörs ett långt ”ahaaaaaaaaaa….!” och vi får höra hur fin den är (som vi själva
också tycker). Det värmer i Súsannas
hantverkshjärta.
Ingen
av dem har ätit lunch och de verkade brutalt hungriga. De beställer in anka,
ceviche, cassavachips och friterad fisk. Vi båda är hur mätta som helst från
den drömska pastan vi gjorde på vandrarhemmet, så vi tar varsin dricka. En bubbelvatten
och en sådan där lila chicha morada gjord av den svarta majsen (tidigare idag
har vi på marknaden Mercado1 fått
reda på att det enda man använder svart majs till i Peru är just denna dryck,
man kan inte steka den).
Vi
pratar och skrattar. Successivt så kommer det fram att Josh är en riktig
karaktär. Abigail pratar om att hon är lite småkär i någon som hon har träffat i
Mexiko och när frågan ställs om vem det är och om ”is it a human” så svarar
Josh (i enlighet med The Killers låt ”human”) ”….or are we dancers?”. Súsanna
som fattar att han refererar till en låt skrattar, men ingen annan hänger med
så han får alla att spela upp scenariot igen så att han kan lägga sin ”OR ARE
WE DANCERS???” –replik. Han blir HUR nöjd som helst med sitt eget skämt och
skrattar hejdlöst åt sig själv med sina otroligt uppspärrade och spända ögon (som
vi under dagen skulle få se mycket mer av). Det visar sig att Abbis kärlek är
en ”paddelboard-instruktör ”som hon träffade då hon tog en paddelboardtur. De har
sedan hållit kontakten över nätet. Nu
har hon bestämt att åka tillbaka till Mexiko i en månad innan hon flyger hem.
Så romantiskt! Dock så tyckte hon knappt att man kunde hitta länder som var
längre bort från varandra än Israel och Mexiko, så hon var inte helt positiv
till hur långe romansen skulle hålla.
Josh
och tjejen från Österrike kommer med uppmuntrande inputs om att Abbi bara ska ”njuta
av grejen” och att det inte är så farligt om det inte håller (känns som om vi
är med i Oprah eller något). De utvecklar det med att hon bara ska ”go with the
flow” och sedan se vad som händer. De berättar att de har erfarenheter inom området
”summer love” som har fallit platt men som de, trots det, inte skulle vilja
vara för utan. För att lätta den otroligt seriösa stämningen som nu råder
börjar vi att spana på filmen ”The Paddelboard Instructor” som skulle vara
något nytt inom det romantiska filmområdet enligt oss. Den taggade Josh tar det
steget vidare (med helspända ögon såklart) och börjar byta ut ordet ”samlag”
mot ”they went paddelboarding” (återigen
sjukt nöjd med sin egen förträfflighet). Efter någon timme och mycket skratt är
det dags att röra sig mot bussen som ska ta oss till Moderna Museet.
 |
| Äter chifarester och tar lite Terére |
 |
| Josh i gröna shorts och läkaren i vit kjola |
 |
| På g mot museumet |
 |
| Keramik |
 |
| Keramik |
 |
| Hur fin är inte denna? |
 |
| Fin skål |
 |
| Krabbe |
 |
| Fina bägare |
 |
| Vill ha denna med hem |
 |
| Gubbar |
 |
| Argasnickaren - back in the days! |
 |
| Fisksmycken |
 |
| Silvergubbe |
 |
| Folk från back in the days |
 |
| Ursprungsfolk i traditionella kläder |
 |
| Kvinna med sin lama |
 |
| Rik kvinna |
 |
| Typsik Lima-kvinna - välgömd och förförisk! |
 |
| En lite mer spexig Jesusbild |
 |
| Där ute finns staden! |
 |
| Gubbtävling |
 |
| Jakt |
 |
| Modärna tider |
 |
| Mycket fortjusande berg enligt Berget |
 |
| Súsanna, Abi och Josh tar en slappare i båten |
 |
| Läkaren joinar! |
Bussen
är rätt packad, men vi klarar att trycka oss in och sedan härda ut i 15 minuter.
Abigail är reseledare och resten av oss följer efter henne. Det är mycket varmt
ute, den varmaste dagen i Lima hittills faktiskt. Det känns mycket skönt att
komma in i de nerkylda museilokalerna (även om det bara var ett fåtal rum som
var nedkylda). Inträdet är 30 nuevo soles per skalle (90 SEK), men det får det
vara värt.
Museet
är uppbyggt enligt en röd tråd som visar olika tider i Perus konsthistoria,
först är det massor av väldigt gammal konst i form av silverfigurer, smycken,
statyer, fat och annan keramik. Sjukt fina och sjukt imponerande måste man
säga. Vilket bra sätt att utrycka sig! Allra finast är keramiken från
Nasca-kulturen och konstverken som inkaindianerna har gjort är också mycket
imponerande. En del av konsten, som spänner över tusentals år, är mycket brutal
och mörk. Till exempel så finns en kopp som man kunde dricka ur, vilken var hur
gammal som helst, vilken hade som utsmyckning en man fastbunden vid ett träd
med gamar som åt hans ögon. Inte allt verkade vara bättre förr.
Efter
de mycket fina pre-Columbus-sakerna så kommer vi in i den kristna perioden med
stora bilder med änglar, Maria eller Jesus. Inte lika mysigt och inspirerande
på något sätt, så denna del glider vi lite fortare igenom för att komma till ritade
teckningar som skildrar vardagliga livet i Peru efter Columbus. Det fanns
väldigt många med afrikansk bakgrund som var slavar i Peru (detta visste vi
inget om) och detta syns tydligen i tekningarna. Det syns även tydliga
skillnader mellan infödda och européer. Lokalbefolkningen skildras ofta i
traditionella kläder medan den vita adeln har stora klänningar och blir
betjänade av slaver eller infödda i konstverken. Intressant att få se detta
genom ögonen på en människa som levde under den här tiden och som var på plats.
Sista biten av museet är präglat av fler kristna målningar men även motiv där gammal
kultur möter ny kultur. Bilderna är väldigt starka och man drömmer sig tillbaka
till en tid för länge sen. Allra sista delen är fylld med olika mönster och
illustrationer och med modern kost! Mycket inspirerande och det tas många foton
till framtida pysseltimmar.
Efter
rundvandringen som tar närmare 1,5 timme så möts vi utanför den sista salen i
en roddbåt som har omvandlats till en soffa. Vi planerar för hemgång och att
sedan träffas för det nya konceptet en ”Last Pisco Sour (vol. 2)” lite senare på
kvällen.
Vi
kommer efter en promenad när i underjorden till busshållplatsen. Denna gång var
det inte lika enkelt med bussen om man säger så. Det kom massa bussar som alla
var helt fulla med folk och som det därför inte gick at trycka sig på. Efter 30
minuter (enormt trött och svettig väntan samt fyra fulla bussar om det INTE
GICK att komma på med några som helst medel) så gav vi allt vad vi hade och
klämde oss på en buss. Om vi tidigare pratat om ”trånga bussar” så är de
verkligen pepparnötter jämfört med denna buss. Sjukt var det! Det var så trångt att om någon inte nuddade
golvet så skulle denne hänga kvar i luften ändå. Det är varmt, svettigt och 3
gånger så mycket folk på bussen som det är tänkt – fy helskotta. Rusning i Lima
är inte så jättemysigt! Men, som tur var kom vi hela tillbaka till Miraflores.
Klockan hade nu hunnit bli 19:00 (mycket mer än vad vi hade tänkt) och vi tog
ett snabbt beslut att träffas 20:30 för en sista Pisco.
På
vägen hem så stannade vi för att köpa något litet att äta, vi hade blivit
rekommenderade av Diana i Arequipa att vi MÅSTE prova små friterade
pumpabaserade peruanska munkar som heter Picarones innan vi lämnar landet. Sagt
och gjort, i parken ”Kennedy” (efter John F. Kennedy) på vägen hem så ser vi
hur man säljer denna hälsovådliga skapelse från diverse små vagnar. Vi köper en
portion och försäljaren häller sirap över de små friterade underverken. Detta
ska visa sig vara ödesdigert. Vi blir attackerade av minst tio getingar som gör
att vi får släppa allt och fly hals över huvud! Tack för den, Diana….!
Sedan
rusade vi hem och fick i oss pasta och gjorde oss redo för nattens resa. Vi
hade bestämt oss för att göra oss av med diverse kläder till välgörenhet och
som tur var så kunde Healing Dog Hostel hjälpa oss med detta. Därmed så behövde
Sùsanna inte hetsa ut på stan, vilket hon från början planerat. Det visade sig
även då vi tittade på bussbiljetterna att vi skulle vara på terminalen senast
en timme innan avgång och hämta ut biljetten (typiskt Sydamerika). Detta hade
Súsanna räknat med efter som vi alltid har fått göra det när vi köpt vouchers
eller biljetter på nätet. Roligt var att den ”smarte och erfarne” David hade
varit 100 % säker på att så inte var fallet i dag. Han hade ju köpt biljetten på
företagets egen hemsida. Han hade fel och fick därmed krypa till korset. Vi
fick även när detta uppdagades ta ett snabbt beslut och ringa Abbi och ställa
in kvällens ”The Last Pisco Sour”. Hon blev jätteledsen, men förstod att det
var det mest rimliga att göra. Vi
beslutade istället att möta upp i Bacalar i Mexiko och eventuellt ta en
paddelboardlektion tillsammans.
Då
vi skulle dra från Healing Dog (ett av resans mest omtyckta boenden, sådan
mysig stämning) fanns det som tur var redan en taxichaufför på vandrarhemmet
som precis hade släppt av en gäst. Vilken tur, så vi slapp ta en skum taxi. Vi
hoppade i chaufförens bil och satte kurs mot Oltursa-terminalen (vårt
bussbolag, enligt Diana så är det Perus bästa). Chauffören pratade mycket om
fotboll och om mysteriet kring hur Uruguay kunde vara så bra med sina 3 miljoner
invånare, jämfört med alla andra länder som har flera gånger så många.
Vi
åkte från Healing Dog med lite extra marginal så att vi skulle ha tid med
eventuella hinder, man har ju varit med förr. I kväll skulle det visa sig att
vara Limas enormt täta trafik som försenade oss så att vi kom fram precis i tid
– tur! Vi köpte två små churros i den lilla terminalen (som var överraskande
goda!) och fick sedan vänta i 40 minuter innan vi kunde börja ombordstigningen
på bussen. Oltursa var ur proffsigt som helst och det kändes väldigt tryggt.
När
vi ska gå på bussen säger emellertid en kontrollant att Súsanna ”inte får röka
den där” på bussen och pekar på tererésugröret (bombillan). David skrattar
inombords, men Súsanna fattar nada. Även detta visar på att Peru INTE är det
yerba mate-land som David av någon anledning målat upp i sin galna fantasi. På bussen till Trujillo är det svinskönt och
vi har säten längst fram, det vill säga att det inte ens finns någon möjlighet
att ”köra en full cama” ned på oss. Imorgon väntar Trujillo, som vi inte
riktigt vet vad det är för ställe. Klockan är runt 22:00 och nattmaten som
serveras är en macka med ost och tomat som David äter båda av. Súsanna somnade direkt i samma ögonblick som
hon satte ner sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar