TUNNLANDS ON TOUR: DRÖMSKA MACKOR KOMMER TILL LIV

ONSDAG - SÖNDAG 7 - 11 DECEMBER 2016

DRÖMSKA MACKOR KOMMER TILL LIV

Drömska pumpa-tofumackan!

På onsdag förmiddag tog vi en taxi från vår underbara lägenhet i Ushuaia till flyplatsen genom den taxiapp vår lägenhetsägare hjälpt oss att ladda ned. Hon kom även över för att säga hejdå när vi åkte. Värden berättade intressanta saker för oss, t.ex. att när spanjorerna seglade genom Magellansundet så såg de urinvånarnas eldar lysa i natten. Därigenom så fick Eldslandet sitt namn som lever kvar än i dag. Hon berättade även att en stor jordbävning slitit loss Eldslandet från Sydamerika och att Eldslandet sedan roterat en kvarts varv. Därmed går den avslitna delen av bergskedjan Anderna från väst till öst på Eldslandet, medan de går från nord till syd på fastlandet. Detta går mycket lätt att observera i Ushuaia, vi hade bara ingen aning om att bergen som omger staden var del av Anderna. Mycket intressant!

Innan detta så hade vi gått upp vid 08:00 och käkat grötfrukost och sett på den färöisk/svenska julkalendern. Klockan 09:30 serverades lunch: spagetti med olivolja och chili i en skål som man fick sticka ned en gaffel i medan vi sprang runt och packade. Allt började med andra ord precis som vanligt denna resmorgon.

Väl vid flygplatsen så checkade vi in efter en hel drös av pensionerade japaner. Vi gnällde lite för oss själva att vi skulle kommit tidigare, men det var innan vi såg den enorma kö som hade börjat byggas upp bakom oss. Väl inne i väntsalen så meddelades det att flyget var 1.5 timmar försenat. Detta tyckt vi var lite jobbigt eftersom vi nu skulle få kortare tid att återuppleva “vår gamla hemstad” Buenos Aires, där vi skulle tillbringa 8 timmar innan bussen mot Uruguay skulle avgå från centralstationen Retiro. Till sist så gick flyget emellertid och vi var nöjda igen!

Det vi skulle försöka hinna med i Buenos Aires var i alla fall att gå och käka middag på det gigantiska snabbmatsstället Burger 54 på Avenida Santa Fe, där vi tidigare ätit otroligt smaskiga vegoburgare. “Resdagar får man äntligen unna sig något onyttigt” tänker David alltid. Vi skulle innan detta försöka gå till den helt fantastiskt smaskiga chokladbutiken med det påskö-klingande namnet Rapa Nui och prova lite choklad och sitta med datorerna och fixa lite grejer och dricka chokladkaffe under några timmar. Vi hade tänkt ut att det skulle funka ypperigt eftersom Burger 54 och Rapa Nui bara låg några kvarter ifrån varandra.

Vi landar i Buenos Aires efter en mäktig inflygning där vi fick se hela staden på ett nytt sätt vilket var mycket häftigt. Vi käkar var sitt äpple medan vi väntar på baggaget och messar hem till familjerna att vi mår bra och har överlevt flygfärden. Vi tar på oss de tunga ryggsäckarna och går ut i den 30-gradiga värmen. Vi befinner oss på flygplatsen Jorge Newbery som ligger i princip mitt i staden. Skönt! Vi visste även att vi skulle ta buss 160, som vi hade bra koll på efter att ha tagit den hem från den heliga nöjesparken Tierra Santa för två månader sedan. Bussen skulle gå var 6:e minut, hade vi kollat upp på internet. Denna skulle ta oss till tunnelbanestationen i Palermo, varifrån vi enkelt kunde färdas några stationer för att ploppa upp i närheten av Rapa Nui. Vilken plan!

Ute vid busshållplatsen höll David ett brandtal om hur mycket han älskade att vara tillbaka i Buenos Aires. Vilken stad, vilket härligt ställe – han längtade redan tills vi skulle åka tillbaka! Efter 10 minuter så hade bussen fortfarande inte kommit, men vad gjorde väl det? Detta var ju Latinamerika, där är de ju lite sköna och inte så strikta och uppstyrda som i Sverige, hehe! Efter 20 minuter rann svetten, var i helsike var bussen? Hållplatsen var full med folk, alla hade antingen lätta väskor eller arbetade på flygplatsen. Det förhöll ju sig som så att vi nästan betraktade oss själva som Buenos Aires–experter, vilket gjorde att vi inte räknat med något annat sätt att färdas i staden annat än med lokalborna själva.

Efter en timme så orkade vi inte mer. Vi var helt förstörda av svett och alla lokalbor som stått vid busshållplatsen sedan början hade successivt bytts ut till nya, folk hade börjat ta taxibilar för länge sedan. Vi behövde således hitta en bankomat för att ta ut pengar och ta en taxi. Problemet var att det fanns ingen sådan i flygplatsen. Vi övervägde att köpa biljetter till en flygbuss (man kunde betala dessa biljetter med kort) men då hade vi kommit till Retiro direkt och inte kunnat njuta av dagens aktiviteter på Rapa Nui och Burger 54.

Plötsligt ser vi en buss 160 swisha förbi utanför. Vi inser att denna linje måste ha kommit igång igen och springer mot en busshållplats längre bort, i och med att vi vet att bussen skulle vara alldeles för full om vi skulle gå efter alla vid nästa busshållplats. Vi kom på bussen och njöt i fulla drag! Äntligen på väg! David erkände nu emellertid att han kanske inte skulle sakna Buenos Aires fullt så mycket.

Efter cirka 40 minuter så kände vi på oss att det var dags att hoppa av. Bussen tog nämligen en mystisk väg som vi inte kände igen av någon anledning. Vi chansade som tur var rätt. Vi kom ut på Avenida Santa Fe (dock cirka 7 kilometer från där vi skulle vara på samma gata) så kände vi knappt igen oss. Wow! Allt vägarbete som hade sinkat våra bussfärder dagarna i ända var borta. Hela mittpartiet av den breda vägen var upplåtet till busstrafik, brilljant! Om vi hade bott i Buenos Aires nu så hade kollektivtrafiken verkligen varit en njutning.

Nya stiliga bussfiler!

Vi knatade på med våra tunga väskor genom hettan tills vi trötta nådde tunnelbanestationen Palermo. Vi var nu supervarma och vrålhungriga och längtade tills vi skulle ploppa upp ur marken några tunnelbanestationer bort. MEN VA? ALL TUNNELBANETRAFIK AVSTÄNGD PÅ GRUND AV MASSIVT FEL? NEEEEJ, DET ÄR INTE SANT! Vad skulle vi göra, det var bara att gå till bussarna. Det var bara att lista ut vilken buss vi kunde ta av de kanske 30 busslinjerna som verkade passera den nybyggda platsen med namnet ”Oro” (guld) som vi en halvtimme tidigare hade imponerats av.

Genom att använda sitt oslagbara minne så lyckades Súsanna lista ut en handfull busslinjer som vi kunde ta. Vi skulle ju trots allt bara 7 kilometer ned längs Avenida Santa Fe, det vill säga samma gata på vilken vi nu befann oss. Problemet var bara att ALLA bussar som passerade oss var sprängfyllda. Endast ett fåtal människor lyckades tränga sig på varje buss som passerade. Detta gjorde ont i själen, då solen bakade och det kändes som att ryggen skulle knäckas i hettan eftersom busskön framför oss säkerligen ringlade 50 meter.

När vi över en timme senare (tack gode gud) kom på en buss så blev vi genast Buenos Aires mest hatade individer med våra stora ryggsäckar och de små väskor vi höll i händerna samtidigt som man stående försökte hålla i sig allt medan bussen segade sig fram och tvärbromsade om vart annat så att allt folk flög in i varandra. Luften stod verkligen still inne i bussen. Barn skrek och vi hade förlorat så pass mycket vätska att vi med säkerhet visste att vi såg ut som blöta, skrynkliga skinn med ryggsäckar och stendöda ögon. Vi kunde inte ens stå tillsammans utan var som pressade sillar på var sitt håll. Vi lyckades efter cirka en timme på bussen kommunicera till varandra att nu kunde ingen av oss klara en minut till. Detta var sanning! Vi stormade av bussen och började gå. Vi hade två kilometer kvar och hettan var olidlig samtidigt som det började skymma i staden. Trafiken stod helt still så vi drog emellertid snabbt ifrån bussen. Det var tusentals folk på trottoaren och svårt att ta sig fram. Det fanns inte längre tid för ”att mysa några timmar på Rapa Nui” utan nu var det ful fart mot Burger 54 för att hinna pressa i sig någon slags middag innan vi måste vidare mot Station Retiro och Uruguay.

Vi kan inte beskriva lyckan när vi fick slå oss ned i ett öde hamburgerkomplex och beställa två burgare med pommes och lökringar. Súsanna mådde dock så dåligt efter all stress och utmattning att David fick äta upp hennes mat. Strax efter att maten var nedpressad så var vi tvungna att lämna stället. Åh, vilken underbart mysig dag vi hade haft under återbesöket i Buenos Aires!

Feast på Burger 54!

Denna buss gick efter omständigheterna bra. Trafiken var kaosartad men vi hade sittplats. Bussen kunde inte köra fram till Retiro utan släppte oss en bit bort. Vi gick igenom ett enormt folkhav med försäljare, halvskumma typer och troligen helt vanliga resenärer på vägen mot bussterminalen. Vi såg att alla busshållplatser till Buenos Aires bussar hade enorma köer och at det rakt ut var någon form av trafikkaos i dag. Luften kokade och var fylld av lukten av dåligt kött. Súsanna mådde extremt dåligt av situationen, men vi krigade på. Inne i den minst sagt enorma bussterminalen så var det totalt annorlunda än senast vi var här (när vi tog bussen till Mendoza). Det är ingen överdrift att det säkert var 10 gånger så mycket folk. Súsanna tycker att det känns som att det nästan är inbördeskrig. Vi skojar inte att det var typ 50 meter kö till var och en av de otaliga små kiosker där man typ kan köpa kex, vatten och så vidare.

Stämningen kändes verkligen ”hell on earth”. Vi lyckas i alla fall lista ut att vi ska in i ett specialområde längst bort i stationen varifrån de internationella bussarna ska avgå. När vi skulle igenom säkerhetskontrollen så sade de emellertid till oss att det var så mycket folk att vi inte fick gå in på området förrän 30 minuter innan avgång. Vi satte oss på marken. Súsanna vaktade väskorna medan David begav sig in i människoinfernot för att köpa något att ha med på bussen för att äta.

David blev varse att inge ställen tog kort. Detta skulle bli en nattfärd utan mat förstod han. Han hade dock parets sista 50 pesos i fickan och ville inte göra Súsanna allt för besviken, hon hade ju haft en sådan jobbig dag med nackspärr och värmeslag och allt. David lyckades köpa en liten, liten, liten kaffe för de sista pengarna (vi snackar snapsglasstorlek). Detta efter 30 minuter i kö, men det blev lätt värt då han såg lyckan i Súsannas ögon där hon satt ihopsjunken i ett hörn på golvet utanför säkerhetskontrollen.

Medan David hade varit borta och genomfört sin hjälteinsats så hade Súsanna observerat något udda. Många från kön till säkerhetskontollen sprang (!) iväg med nervösa blickar. Detta skedde vid flera tillfällen. Vad som hände förstod hon inte, men det hon sett var tillräckligt för att hon skull be David gå och fråga kontrollkvinnan om allt var okej med våra biljetter eller om man behövde något annat papper.

Kvinnan sade att allt var ok och en stund senare stod vi i kön in till kontrollen. Det var nu 25 minuter tills bussen skulle gå. Väl komna igenom kontrollen (passkontroll + bagagekontroll) så kom vi in på internationella området av stationen, vilket kanske har 10 bussplattformar jämfört med ca 70 nationella plattformar för vanliga området. Vi hade nu tyvärr observerat och konstaterat att alla hade någon form av stämpel på sina biljetter och att detta antagligen var det som alla personerna som Súsanna sett sprungit iväg för att få. Súsanna frågade en av vakterna om alla behövde stämpel. Svaret var som vi fruktade. Såklart skulle alla ha det och det fick man på ovanvåningen! DOH!! Så vi stormar ut från det internationella området med våra svintunga väskor. Det är nu 15 min till avgång. Paniken är minst sagt stor.

Vi rusar upp för trapporna och möts av total chock. Kön för att få en stämpel är absolut minst 100 meter. Súsanna frågar en kvinna vad vi ska gör och hon säger att vi ska ställa oss längst bak i kön. Vi ställer oss där, men vet ju att det inte finns en chans att vi kommer att hinna fram till luckan. Súsanna rycker tag i en man som står längst bak i kön och frågar vad vi ska göra. Vi vet knappt varför vi står i kön eller varför vi ska ha stämpeln. Det visar sig att mannen är världens snällaste person och pratar engelska. Han förklarar för oss vad det mystiska ”Boletería 207” är för något och springer med oss dit. Lyckans stjärna lyser på oss och det visar sig att vi ställt oss i fel kö. Kön till vårt bussbolag Pullman existerar inte och vi kan be om stämplarna direkt, tjoho!

Dock så är de mycket sega i boleterían. De förväxlar i vanlig ordning Sverige med Schweiz med mera. När vi springer ned för trapporna igen så är det fem minuter till avgång. Vi får ta mod till oss och springa före hela kön till säkerhetskontrollen. Tjejen som tidigare ljugit för oss släppte in oss direkt. Nu skulle vi bara hitta bussen.

Det stod många bussar inne till Montevideo men ingen med företaget Pullmans logotyp. Vi väntar ett tag men när klockan passerat avgångstid så börjar vi fråga runt bland andra uppenbarligen väntande personer och det visar sig att ingen verkar åka med den bussen som vi skulle ta. Klockan börjar närma sig midnatt i den otroligt varma och fuktiga natten. Tjugo minuter efter avgångstid så blir David utsläppt av vakterna för att i raketfart springa upp för trapporna till bussbolaget och fråga om bussen avgått eller inte. Han tar risken, fast han är medveten om att bussen kan komma när som helst om den nu inte gått. Väl i Boletería 207 så fattar han inte riktigt vad de säger, mer än att de inte har någon aning om var bussen är. Däremot så uppmärksammar personalen David på de hysteriska köerna som tydligen fortfarande var kvar denna sena timma. David kom väl ihåg de köer som gjort hans och Susses dag i Buenos Aires minnesvärd på ett mycket olustigt sätt och förstod att de kanske var än mer omfattande än vad han först hade trott.

Vakterna släpper in David igen och han meddelar Súsanna läget. Nu kan vi bara vänta och se vad som händer. Súsanna fylls av ett plötsligt lugn. Nu kan vi inte göra mer, det som sker det sker. Vi sjunker ned med våra väskor mot en vägg, genomsvettiga efter allt springande med väskor denna horribla stressdag som började med ett försenat flyg i på Eldslandet. Súsanna ställer frågan om David var tvungen att välja vilket han skulle göra om av två alternativ. Antingen cykla hem från Cerro Benítez (se inlägget La Silla del Diablo) eller återuppleva att dagens stående åkning med ryggsäckarna i Buenos Aires utomjordiskt svettiga lokaltrafik. Det gick inte at välja, smärtan var för stor från bägge minnen.

Mayhem vid internationella busshållplatserna! Det är bara att bita i det sura äpplet!

Närmare 00:30 rullar en buss med Pullman-logga in. Vår buss hade varit fast i trafiken, vi hade ropat ”hurra” om vi inte hade varit så trötta. På bussen fanns mat, men det visade sig vara kycklingsallad och alla som känner Súsanna vet att hon efter en skräckupplevelse inte kan äta kyckling. Speciellt inte torr, hackad kyckling. Det blev en resa utan mat, men det gjorde inget. Resan hade ett litet störande moment i form av gränskontroll mot Uruguay klockan 04:00, men den gick och andra sidan smärtfritt. När vi sedan vaknade utslagna vid 08:30 i Montevideo så hade alla andra gått av bussen. Vi skyndar ut.

På busscentralen letar vi efter två saker, bankomat och mat. Stationen, som heter Tres Cruces, är mycket stor och har försäljning av bussbiljetter på plan 1 och en fläskig galleria på plan 2. David har i uppdrag att leta pengar. Han provar på alla olika sätt att få ut dessa ur de många Scotia Bank – automater som finns utspridda över stationen, utan resultat. Han går till växlingskontoret och andra pengarelaterade ställen men ingen hanterar kontanter. Suck! Det går inte bättre med maten, det är antingen kött eller tårta som gäller. Det måste gå att hitta en bättre start på vårt besök i Montevideo.

David säger till sist att det bara finns en sak att göra, nämligen att hänga upp ryggsäckarna på våra halvbrutna kroppar och ge oss ut i värmen för att hitta en bankomat. Vi kommer ändå att behöva pengar till taxi, det känns för långt att gå till vandrarhemmet med all tung packning denna trötta morgon (ligger 5 km bort). Vid utgången på stationen finns en sista ensam bankomat. Súsanna tycker att den ska provas trots att David har gett upp, han har ju provat fem stycken likadana automater från Scotia Bank. Men denna funkar. Hurra!

Cirka 500 m från stationen ligger också ett svinbra café som heter La Stampa. Här köper vi två empanadas var, vilka kan vara de bästa vi provat (utmattningen och tacksamheten kan förvisso ha spelat in). Vi fick även ta så mycket citronvatten vi ville, gratis. Stärkta av frukosten gick vi tillbaka till stationen och hoppade in i en taxi som körde oss till vandrarhemmet Pocito’s Hostel för 50 kronor. Pocito är förövrigt namnet på den stadsdel som vi bor i.

Stora flaggan utanför busstationen!

Åh som vi skulle njuta på La Stampa! GÖTT!

Väl på Pocito´s så blir vi tvungna att vänta en timme i trädgården medan rummet färdigställs. Men det gör inte så mycket, trädgården är som en liten bakgård och är mycket mysig. Väl på rummet så får vi den obehagliga överraskning som vi tidigare fått på andra vandrarhem, nämligen våningsäng i det privata rummet. Jaja, vi får göra som brukligt, klämma ihop oss i den ena och ha prylar i den andra. Vi vilar lite och drar sedan ut för att titta på var vi har hamnat.

Det visar sig att Pocito´s Hostel ligger långt ifrån det som heter Ciudad Vieja (gamla staden) där de flesta turister centreras. Däremot så kommer vi snabbt ned till havet och en lång sandstrand nedanför stadsdelens byggnader. Nice! David går ned för en trapp och ska känna på vattnet. Såklart kommer en lite för stor våg och blöter ned halva honom när han har fingrarna i vattnet, men han påstod att vattnet var skönt och att det inte skulle vara några problem att bada i alla fall.

Vi går längs med kusten och är i princip ensamma på den fina gångvägen bredvid den väl tilltagna cykelbanan. Palmer och gröna gräsmattor överallt. Montevideo verkar onekligen vara den renaste och modernaste staden hittills på resan. Just idag ser det ut som att en massa rikt folk bott där vi går, för att sedan kanske ha dött ut i en oväntad zombieattack eller liknande. Plötsligt ser vi en fågel som ser mycket speciell ut. Vi följer den in i en buske där den skriar och skränar med sina fågelkompisar, vid senare identifiering så visar sig fågelarten vara en typ av Uruguayansk gök som ser rätt galen ut faktiskt.

Inte sämst! 5 minutter från hostellet!

David känner på ljumma vattnet och blir lite blöt om fötterna.

Gök i träd!

Palmer vid kusten - drömme

Träd idyll! Här mådde man bra!

David har kollat in en restaurang som heter La Papa där vi kanske skulle kunna äta en tidig middag. Vi svänger således av från kusten och går upp i ett av stadens kvarter. När vi äntligen kommer fram till restarangen så är klockan 17 och vi har inte ätit något sedan våra två empanadas imorse. Vi blir därför lite besvikna när restaurangen är stängd, men här ingen äter väl middag så tidigt såklart. Vi går in i en butik precis bredvid restaurangen som visar sig ha en otroligt trevlig ägare. Han vill prata engelska och han pratar superbra. Han frågar vad vi tycker om Urguay men vi får helt enkelt säga att vi bara har varit här i några timmar och att han är den första som vi pratar med ordentligt, men att det verkar fint!

Vi har nu köpt kex, katrinplommon och ett paket grönsaksravioli som vi kan äta lite senare. På hemvägen ser vi massor av bås i anslutning till en park som utan tvekan varit vattenfylld och fin, men nu på grund av arbete verkar vara torrlagd. Därmed blottas alla sopor som folk har slängt i vattnet, en ganska deppig syn. Mitt i allt skräp står en häger. Vi tittar på hägern och äter våra kex och plommon. Båsen bredvid ser emellertid mysiga ut och folk vid busshållplatsen står och äter stora, platta bröd med socker som någon säljer. Båsen håller precis på att vakna, så vi får säkert se någon kväll hur denna marknad ser ut när den förhoppningsvis är full av liv. Det finns säkert 100 bås.

David frågar Súsanna om hon kan se något väldigt annorlunda med Montevideo jämfört med alla andra ställen vi har varit på. Súsanna tänker så det knakar, men kommer inte på förrän efter några ledtrådar vad som är annorlunda. ”Ahaaa, inga gatuhundar!” utbrister hon då. David börjar diskutera varför det inte finns några, men han har knappt börjat så kör en fet hundfångarbil förbi. Jaha, där hade vi föklaringen.

Finar färger!

Efter ett ytterligare tag på väg hem så ser vi ett café med en WiFi – symbol på fönstret. David har burit med sig sin dator för att kunna lista ut hur vi ska ta oss till Paraguay, landet som David verkligen tjatat in i resplanen och som ingen annan resande verkar rekommendera. Det är troligen över fem bussar som ska bokas och matcha, samt att vi måste ha ett boende. Ett projekt på flera timmar, uppskattar han. Att planera från punkt A-B är inte helt lätt i Sydamerika alla gånger. Vissa bussar går bara en eller två gånger i veckan till exempel.

Pocito´s Hostel hade inget tillräckligt bra internet för några hemsidor skulle kunna fungera, därför hade datorn fått följa med ut då David börjat känna att det var ganska bråttom. David köper kaffe och till och med en bit tårta för att kunna motivera att han ska kunna stanna länge och parasitera på internetlinan. Nätet fungerade dock inte hos kaféet och där satt teknikkonsulten med sin tårta med kaffe och kokade av ilska. Noll njutning för denne detta besök. Súsanna tror att om David kommer till himlen så behöver han bara två saker för att leva i harmoni för all evighet, fungerande internet och stickkontakter som glider lätt in i vägguttagen.

Efter besöket går vi hem och kokar vår grönsaksravioli som vi steker tillsammans med chili, vitlök och oliver. Stämningen på Pocito´s är väldigt avslappnad, en handfull folk i olika åldrar (somliga med vitt hår) sitter i soffan eller liksom glider runt och flyter. Vi får plötsligt ett ”Ahaaa!”-ögonblick och inser att den lugna, flytande stämningen beror på att majoriteten är höga som hus. Vi har definitivt hamnat på ett vandrarhem där klientelet gillar att smutta på en holk när andan faller på, det sitter till och med reklam för en tredagars marijuanakonferens uppsatt på väggen. Jaja, vi kunde inte bry oss mindre om det för tillfället. Mycket hellre detta lugn än något galet och alkoholstint partyhostel, vilket vi hittills i och för sig har lyckats undvika. Slitna efter den horribla dagen i Buenos Aires och den korta natten på bussen så somnar vi rätt tidigt.

David är hungrig. Bakom: väggkonst på hostellet.

Súsanna hittar en svensk bok: Kallocain av Karin Boye... som hon senare snor...

Ett av hostellets höga hus och ägare tror vi...

Fredag morgon vaknar vi endast halvt utvilade efter en stel natt i undersängen. David har gett tydliga order om att vi ska upp tidigt och duscha och äta gratisfrukosten innan alla ”gamar” kommer. Det var dock ingen tävling om att komma först till äggröra eller liknande, det visade sig vara den klassiska frukosten: bröd med en burk dulce de leche som man kunde ta av. Dock var kaffet gott! Ett plus i vår bok, vandrarhemskaffet på denna kontinent kan minst sagt variera i kvalitet.

Vi går och duschar i var sitt badrum som är bredvid varandra och njuter. Det var några dagar sen sist. Trots att duschningarna inte varade allt för länge så var det kö utanför när respektive person i paret var klar. Alla i kön hälsade dock glatt, så det var ingen fara. Efter duschen så blev det efterforskningar för att ta sig till Paraguay efter nästa stopp som är Punta del Diablo som är en liten by i nordöstra Uruguay. Internet har nämligen börjat fungera. Enligt resplanen så vankas en lång men prisvärd dag den 19:e december. Den pusslades ihop enligt följande och beräknas ta strax under 30 timmar:

· Punta del Diablo (Uruguay) – Montevideo (Uruguay)

· Montevideo (Uruguay) – Salto (Uruguay)

· Salto (Uruguay) – Concordia (Argentina)

· Concordia (Argentina) – Posadas (Argentina)

· Posadas (Argentina) – Encarnación (Paraguay)

Efter att allt som kunde bokas var köpt så var vi tvungna att dra till bussterminalen Tres Cruces för att köpa biljetterna inom Uruguay, bland annat biljetten till Punta del Diablo (där vi ska spendera åtta nätter). Denna gång hade vi inte vår tunga packning, så det var inga problem att gå de fem kilometerna, men det var varmt. Mycket folk hängde på stationen, betydligt fler än i går morse. I kaoset lyckades vi oväntat köpa de biljetter vi behövde relativt smärtfritt, ibland ska det gå vår väg också! Vi belönar oss med två empanadas var på La Stampa, favoritstället från igår. Smakade nästan lika bra, så vi kunde enas om att dessa empanadas var av toppklass med våra mått mätt. Sedan bestämmer vi oss för att utforska Montevideo till fots.

Mer Stampe!

Vi knatar på genom lite öde kvarter och ser en och annan själ vandra gatorna upp eller ned Det känns alltid lite obehagligt när det finns kvarter utan folk, men ingenting konstigt hände. Vi sökte efter ett tag oss till en gata med fler folk och följde denna tills vi kom till en aveny, som vi direkt insåg var någon slags huvudgata som man kunde följa. Massvis av folk och butiker pyntade inför julhandeln med diverse plasttomtar och annat. Vi fattade att om vi bara följde denna aveny så skulle vi komma till gamla delen av staden, som alla talar så varmt om.

Vi vandrar ett par kilometer längs med avenyn och kommer till slut fram till en scen som vi känner igen från alla bilder på Montevideo. Vi befinner oss på Plaza Independencia, som är ett gigantiskt torg med gamla och nya byggnader och statyer samt en mängd välskötta palmer och gräsmattor. Rätt häftig plats faktiskt, även om det inte finns så mycket mer att göra än att hänga på någon gräsplätt och kanske smutta på någon yerba mate om man hade access till något sådant. Faktiskt så hade majoriteten på denna öppna yta matekoppar med tillhörande termosar, Uruguay är nämligen känt som ett extremt mateberoende land. Här finns dock inte några mateväskor i större antal, populärast är att hålla koppen i handen och klämma termosen i armvecket.

Väl framme i gamla stadsdelen Ciudad Vieja så inser vi att den är fin, men inte överväldigande för oss. Byggnaderna är koloniala och går mestadels i vitt. Palmer mitt i gatan. Alla parasoll och stolar var dock Coca Cola – sponsrade (utom ett parasoll som Súsanna hittade som var sponsrat av Visa). Vi slår oss ned på ett kafé på en tvärgata där vi lyckats hitta stolar som inte är sponsrade av läskföretag. Vi tar varsin Uruguayansk hantverksöl och pustar ut i värmen. Efter det tar vi en stor flaska Uruguayansk fulöl och delar på, den slank ned bra den också. Vi sitter där rätt läng och slappar efter att ha gått halva dagen.

Montevideos gator!

David

Súsanna och en storstor växt!

Ungdommar chillar under ett träd!

Torget vid gamla stadsdelen! Stora byggnaden är Sydamerikas älsta skyskrapa.

Palmer utenför vad som troligen är en byggnad med flera jättekontorslandskap!

Vi närmer oss marknaden.

Välförtjända öl(er)

Fredag och bjór.

Vi vandrar sedan tillbaka längs huvudavenyn. Målet är att komma till restaurangen La Papa, veganrestaurangen vi inte lyckades komma in på igår. Under den långa vandringen dit så får Súsanna plötsligt inte fram ett ord, hon stammar och David fattar ingenting förutom något om någon flagga. David blir även han helt chockad när Súsanna pekar på en kille långt bort i folkhavet som passerat oss och säger att han hade en stor fet Färis-flagga på bröstet. David undrar varför hon inte sa något till honom, då han verkligen såg latinamerikansk ut. Hon sade att hon inte visste, men att hon hade blivit så himla förvånad. Vem han var får vi aldrig veta, ett evigt mysterium. Men nästa gång vi ser en fet Färö-flagga på någon så ska vi vara beredda.

Väl på vegostället är vi de enda gästerna. Vi beställer linsburgare med världens lösaste majonnäs och en apelsinflan till efterrätt. Vi får även en gratis kaka med choklad och banan till kaffet, nice! Varmrätten var god men rätt tam, som så många gånger förr. När på resan ska vi stöta på någon som verkligen kan krydda till vegetarisk mat? Lite lök eller vitlök skulle inte vara fel heller. Vi blev i all fall mätta och nöjda! Middagens samtalsämnen hamnade mest om hur mycket fröer Súsanna ska ta hem från Latinamerika, ibland behöver man bara prata om det lilla.

Vi vandrar hemåt i natten för att lägga oss på rummet. Klockan är cirka 23 men när vi kommer till parken med alla bås där vi såg ”Skräp-Hägern” igår så är det full fart. Massor av liv och spännande försäljare och otaliga maträtter. Detta är första gången vi är på nattmarknad och vi älskar det! Så otroligt mysigt med rök i natten, lyktor och lampor. Vi går runt länge och tittar och luktar, vi ser många spännande saker som Sùsanna fotar och kan lägga till i sina inspirationsarkiv. När vi närmar oss marknadens slut så hör vi plötsligt tonerna av cellos.

I en park nära marknaden så visar det sig att fyra stycken tjejer sitter i sommarnatten på en liten scen och spelar. Fullt med folk beundrar den lilla orkestern och det är verkligen mysigt med utomhusmusik i sparsam belysning. Plötsligt får Súsanna syn på några ballonger som delas ut. De är svarta och orangea och det står något om ”noche” och ”museos” på dessa. Vi lägger ihop ett och ett och inser att det inatt är dags för Uruguay att arrangera samma event som vi gick på i Argentina för kanske två månader sedan, en natt då alla museer är gratis! Vi ser att vi råkar befinna oss utanför ett konstmuseum och glider helt enkelt in.

Därinne är mycket folk denna natt. Vi är trötta men får en liten nytändning inne i det upptända museet. Framförallt så tycker vi om Nelson Ramos verk i papp och kartong som skapades för cirka 30-40 år sedan. De var ganska makabra och lite läskiga verk som behandlade de mord och andra hemskheter spanjorerna förde med sig när de invaderade kontinenten för länge sedan. När vi klarat av att vandra igenom hela museet så tycker vi att vi äntligen är värda att gå hem och lägga oss, klockan har ju hunnit bli betydligt mer än 23 (då vi först var på väg hem) vide det här laget.

Superburgaren

Cookies till kaffet

Vegansk flan - MUMS

Kvällsmarknad med baddräckter och vimplar!

Maten såg inte så dum ut... tyvärr var man helt full av bugare och flan!

Lyxiga handgjorda produkter

Växter behövs vid alla tillfällen!

Utekonsert på kulturnatten

Mycket folk på museumet även om klockan närmade sig midnatt.

Nelson Ramos

Närbild av Nelson Ramos verk

Konst!

Blindtolkning av bilden ovan - rätt coolt!

Klänningskonst.

Lördagen vaknade vi upp till strålande sol. Vi började med att äta frukost med dulce de leche. Många är vakna och redan ute i den lilla trädgården. En gubbe som med runda glasögon, flint på huvudet och en liten tofs i nacken kommer in genom köksdörren och sätter sig i soffan, lutar sig tillbaka och stirrar. Vi vet nog vad den gubben ”åt” till frukost, hehe. En annan gubbe, mager och med långt vitt skägg, glider runt i slappa indiska byxor. Han är ägare av vandrarhemmet och verkar således ha byggt upp dess kultur. Ägna dig åt hantverk och musik, ät vegetariskt och kompostera samt rök gräs. Det ska nämnas att det sitsnämnda inte är någon olaglig aktivitet, att bruka marijuana är lagligt i Uruguay.

Efter frukost så görs de sista bussbokningarna av David medan Súsanna knappar på bloggen. Efter detta drar vi iväg med en lokalbuss till Ciudad Vieja, där det ska vara någon marknad. Vi tog bussen idag eftersom det var så otroligt varmt och gårdagen minst sagt var lite jobbig promenadmässigt. Marknaden var inte stor men hade ganska bra prylar. Det enda som köptes var dock en röd brosch med en randigt klädd sjöman som David ville ha.

Eftersom julen börjar närma sig så smått uppträdde det en barnkör utanför en kyrka så att det hördes över hela parken. De sjöng efter den gamla devisen ”hellre än bra” men det var onekligen ett mycket trevligt inslag och vi lyssnade på ganska många sånger. Sedan vandrade vi huvudgatan mot en annan marknad vi hört om, belägen nära hamnen. När vi kom fram så visade sig att marknaden hade ett enda fokus: att folk skulle vräka i sig oerhörda mängder grillat kött, korv och ändtarmar med mera. Ganska häftigt ställe dock, svinstort med enorma eldar och vinklade gigantiska galler som läckerheterna placerades på. Inget för två vegetarianer men vi förstår att de som inte är det skulle gilla denna institution.

En kör smör och en kör dulce. Båda dricker svart kaffe.

Konst i gamla stadsdelen

Lördagsmarknad

Mer lördagsmarknad

Smyckor i alla dess former!

David fick en röd sjömansbrosch

En barnkör spred julstämning till marknaden.

Mysig bokaffär i gamla stadsdelen

Mer bokaffär

Handmålade krukor

Mer krukos och växter!

Vi gick istället för att handla isglass (som smälte efter tre sekunder) och började sedan promenera mot bussen. På vägen gick vi in i en klädbutik med second hand – kläder som låg i en stor kolonialbyggnad med ordentligt tilltagen balkong. David hade börjat bli ordentligt hungrig och hängde mest på balkongen och flåsade och tittade ned på gatan nedanför. Súsanna anade att han kanske skulle starta ett av sina berömda blodsockertjafs så vi gick därifrån tomhänta, hehe.

David klarade snart inte längre men Sus fann på råd som den visa kvinna hon är. Vi dök in i en fröbutik som visade sig vara en vegetarisk shop. Här kunde David trycka i sig två empanadas med persilja och vitlök. Slurpigt, tyckte han. Annars så köpte vi på oss en hel del, så som pumpasylt, tofu, kardemumma, kryddnejlikor och andra julkryddor. Tjoho, det kanske blir jul ändå! Glögg och pepparkakor i Paraguay?

Vi tar bussen i riktning hemåt, men bussen passerar inte vårt vandrarhem. Slutar med att vi hamnar långt bort på Playa Pocito’s och får gå lite extra i den brännheta solen. Allt vi kan tänka på är att vi vill ta vårt första dopp i Sydamerika.. och det NU! Vi kämpar med svetten rinnandes mot vandrarhemmet som ligger uppför en svagt sluttande och lång gata, det känns långt borta. Vi glider in i en butik och handlar basilika, lök och bröd som vi ska försöka göra någon slags mackor av med tofun och pumpasylten som vi köpte. Köper även en liten burköl var som man kramar i sig som Karl-Alfred.

Väl på vandrarhemmet så vänder vi snabbt med badkläder i hand och går ut i värmen igen. Det är en hel del folk på stranden och vattnet var svalt men inte allt för kallt. Denna strand är fin estetiskt men den kunde ha varit lite fräshare om inte människor hade varit så nonchalanta. Till exempel så var det några tjejer i bikini som kastade påsar med färg medan de blev filmade för en musikvideo eller något. Sedan stack de bara utan att plocka upp efter sig. Súsanna blev arg och slutade sola och gick med två plastpåsar och plockade upp allt skräp hon kunde hitta. De blev snabbt fulla – vilket föredöme! Varför inte bry sig mer när man har en sådan fin strand mitt i staden? Súsanna plockade i och för sig lite snäckor och stenar till sin samling, så detta kanske var hennes sätt att betala för att hon snor lite av Uruguayanernas natur!

Hemma stekte vi tofu i säkert en timme innan de fick färg i stekpannan på den klena gasspisen. Detta skedde medan vi smuttade på lite vin och observerade vandrarhemmets klientel. Ute i trädgården stod någon tatuerad spinkis med ett stämjärn och hackade i trä, medan några andra sömniga gäster i olika åldrar stod och tittade på. Gubben med tomteskägg och lösa yoga-byxor passerade oss med en fiollåda, han skulle tydligen iväg och spela någonstans. Vi är helt säkra på att vandrarhemmet är grundat så att de som jobbar där mest ska kunna ägna dagarna åt avslappning i form av konst och rökning. Maten smakade i alla fall heeelt otroligt gott! Härefter ska vi bli trogna mackreligionen, vi får försöka experimentera lite i Punta del Diablo!

Recept super-pumpa-tofu-mackor

Stek tofu tills den blir krispig

Stek lök till den blir mjuk

Blanda löken med tofun

häll i färsk basilika och lite chilli efter smakbehov

Smörj bröd med pumpasylt och ha på röran.

... DRÖMME ...

Vi sparade hälften av tofu-chili-basilikaröran för att kunna göra mackor till bussresan imorgon. Kvällen ägnades sedan mest åt packning och praktisk planering inför morgondagen. Ska bli roligt att åka till den lilla byn i norr! Vi somnade in till tonerna av någon slags fest som fick en viss man att vakna till flera gånger under natten.

Så redo att dyka i ljumma vattnet!

Basen - pumpasylt, självklart ekologiskt.

Tofu-basilika-lök röran i närbild

Mackning pågår! (OBS Att macka - göra en macka)

Julkryddor!!!!!!! (Dam, dam, dam, dam - dam, dam, dam - dam, dam, dam, dam... tänd ett ljus)

Vi vaknade för sista gången i det rökglada vandrarhemmet Pocito’s Hostel. Solen sken och fåglarna kvittrade. Klockan var 07:00 på morgonen och Súsanna hade sovit som en klubbad säl efter allt av gårdagens badande, solande och promenerande. David hade däremot fått lega vaken i den övre sängen och lyssna på vad han påstod var ”världens fest” under halva natten. Han fick sova lite extra medan Súsanna packade det sista.

Vi letade oss sedermera ut i köket där vi skapade några mackor med det fantastiska pålägget från igår (pumpamarmelad och basilikatofú) och bad den oerhört slitna killen i receptionen (kanske varit på braj-konferens igår?) att fixa en taxi till om 20 minuter. Inga problem! Tjugo minuter senare stod vi med full packning nere på gatan. Tio minuter efter det gick vi till en annan gata och stoppade en taxi. Den taxi som braj-receptionisten skulle fixa verkade nämligen inte dyka upp (ändå inte oväntat att misslyckades med denna enkla uppgift). Nu var det bråttom!

Taxichauffören brände dock på bra, så vi var på plats på Montevideos bussterminal Tres Cruces i hyfsat god tid ändå. 30 minuter till bussen mot Punta del Diablo skulle gå. Punta del Diablo sägs vara en mysig fiske – och surfby med fantastiska stränder cirka fem timmar norrut. Nu skulle vi bara ta ut pengar för att kunna ge till vandrarhemmet. Vi planerar nämligen att vara i Punta del Diablo under hela åtta nätter så vi behövde en hel del kontanter.

Väl vid pengamaskinen så drabbas vi av fullständig panik. Vi får inte ut några pengar! Dvs. precis samma problem som första dagen vi anlände till Montevideo! DET ÄR INTE SANT! Oh ja, vi glömde ju nämna att anledningen till paniken är att man bara kan ta ut pengar i Punta del Diablo under januari och februari. Resten av året så är det torrt på cash.

Vi försökte på alla möjliga sätt att få ut våra efterlängtade pesos ur maskinen. Besparingar, kredit, debet – allt som stod på skärmen tryckte vi på utan att maskinen kunde ge oss några pengar. Vi sprang till en ny automat, samma visa. Blev stoppade av en kille och en tjej som ville att vi skulle peka dem mot ”los colectivos”, vilket vi antog var lokalbussarna. Efter att chansat var vi skulle peka (pekade mot utgången som ledde ut mot gatan några hundra meter bort) så sprang vi runt och letade efter någon annan bank en ”Bank Scotia” som verkade äga alla uttagsmaskiner i Terminal Tres Cruces. Men det var ingen idé, Bank Scotia hade monopol!

Råkade se ett växlingskontor och sprang dit och försökte kommunicera med gubben inuti. Han förklarade att han bara växlade kontanter mot kontanter, man kunde inte ta ut pengar med kort. Vi hade inget annat att göra än att försöka ännu mer att få ut pengar ur maskinen, vilket kändes som ren dumhet men vi kunde ju inte bara stå där. Vi kunde ju liksom inte dyka upp på ett vandrarhem i en isolerad by utan bankomat och säga ”nejmen bankomaten fungerande inte så vi kan tyvärr inte betala något för de här åtta dagarna, hoppas att det är lugnt!”. På väg mot bankomaten så mötte vi ett halvjoggande par. Paret vi tidigare pekat i fel riktning. Nu verkade de stressade för att vi lurat dem, men vi valde att inte söka ögonkontakt utan fokuserade på vårt enda mål: pengar!

Vid bankomaten slogs Súsanna av världens mest ologiska tanke. Det fanns nämligen ett val på maskinerna att man kunde ta ut pengar i dollar istället för pesos. Vi har inget att förlora på att prova. Och…….detta funkade otroligt nog! Vi sprang giriga med våra dollar till växlingsgubben och han var snabb på att ge oss uruguayanska pesos som vi pressade ned i plånboken och sprang mot bussplattformarna. Vi hann! Och vi hade pengar!

När vi fått hjälp med bagaget och ska hoppa på bussen så slås bägge i paret av samma tanke ”NEJ, DET ÄR INTE SANT”! Paret som vi pekat i fel riktning och sedan ignorerat eftersom vi aldrig ska se dem igen ska med samma buss! Pinsamt! Súsanna klarar det inte länge och går direkt bort och ber om ursäkt medan David fortsätter att låtsas ignorera dem. Bussresan tar fart och det blir 5 timmar genom ett väldigt Danmarkliknande landskap, men kanske med något fler palmer. Vi njöt i fulla drag av våra tofu – och basilikamackor med pumpamarmelad.

Busspassagerarna lämpas tillslut av på en öde terminal med sandparkering. Vårt vandrarhem ”La Viuda” skulle plocka upp oss, men dessa såg vi inte till. Vi började prata med ett yngre par som stod med svinstora resväskor, något man inte ser så ofta. De skulle tydligen spendera 10 veckor i Uruguay och var från Kalifornien. Vi tyckte att det var häftigt att ge Uruguay så lång tid. De var hur trevliga och snälla som helst och killen hade tydligen tagit med sig facklor som han skulle tända på och jonglera med på stranden. De skulle inte bo på vandrarhem så vi sade hejdå och de frågade då om våra namn. När vi hälsade på dem så sade tjejen typ ”Morgane” (Morgejn) men fick säga om det flera gånger eftersom det var ett namn vi aldrig hade hört och som lät lite gotiskt eller skräckfilmiskt. Killen sträckte fram handen och presenterade sig helt seriöst som ”Banana”. ”Yes, like the fruit.”.OK?

Súsanna fann plötsligt en flakbil med vårt vandrarhems namn på och snart kom en snubbe i gulrött linne med samma namn på ut ur terminalen. Det visade sig att samtliga turister som klivit av i Punta del Diablo förutom Morgane och Banana bodde på samma vandrarhem som oss. Vi var 8 personer och alla skulle med i bilen. Detta innebar att paret som vi tidigare på dagen lurat i bussterminalen i Montevideo skulle bo på samma vandrarhem som oss, vilken otroligt pinsam slump! Súsanna snodde åt sig en plats inne i pick-up:en, David fick sitta på flaket med två brittiska tjejer och allt baggage. Han fick även sitta och hålla ryggsäcken tillhörande mannen som han lurat. Han hade aldrig anat att det skulle sluta såhär när han stressad snäste av paret imorse.

Vandrarhemmet visade sig vara extremt livat och jättestort. Personalstyrkan var enorm och visade sig bestå av personer som jobbar för att få bo gratis och festa tillsammans. Detta vandrarhem andades ”uppstyrt partyhostel”, det var rent och snyggt men människorna andades ”fest”. Utanför fanns en fin pool och trädgård med diverse mysiga trähus. Efter ett tag så fick vi vårt rum och vilade oss i kanske 30 minuter innan vi begav oss ut för att titta på Punta del Diablo.

Det blev snabbt klart att detta verkligen var en avslappnad plats. Ingen asfalt, bara röd sand, täckte vägarna. Luften var ren och fåglar kvittrade här och var, inte en människa syntes till medan vi gick mot byn. Det skulle finnas ett litet kluster av restauranger och butiker nere vid havet, närmare bestämt vid fiskestranden där traktens fiskebåtar dras upp var dag. Vi bodde långt ifrån ”centrum”, det var minst 30 minuters promenad i detta samhälle som endast har cirka 900 invånare. Så i det perspektivet är det långt.

Största kotten hittils... tyvär fick inte Súsanna ta den med pga platsbrist. David har lovat att vi hittar en ny i Mexico.

Här kan man bo!

Någon form av traditionellt hus?

Ett annat mysigt hostel med ute bar och restaurang

Drömmen

Gaffelstjertstyrann

Svala

Växtparadis

Palm med röd-gul-blomma? Mycket fin iaf.

Plötsligt nådde vi några helt fantastiska sanddyner med klickar av grönt gräs, vilka låg innan vi kommit fram till fiskebåtsstranden. När vi gick över dynerna så fick vi se en otroligt vacker sandstrand som sträckte sig så långt man kunde se. Vågorna rullade in med stor kraft. När vi kom ned till havet så lyckades vi känna på vattnet genom att röra vågorna som gled långt upp på stranden. Det kändes definitivt som att det skulle gå att bada om det var sol imorgon på Súsannas födelsedag!

Vi rörde oss bort mot fiskebåtsstranden. Den var jättefin med båtarna uppdragna, men den tidigare stranden kändes mer som en naturstrand med högre vågor och så. Våra badplaner för morgondagen gällde således fortfarande stranden borta vid sanddynerna. Vi såg en tjej som stod med en del burkar som såg spännande ut. När vi provade innehållet i burkarna så dog vi nästan så gott det smakade.

Tjejen hade olika sorters pesto, någon blandning av typ karamelliserad lök och nötter samt en hummus med aubergine. Alltså det var SÅ gott, helt otroligt faktiskt. Annars så har den maten vi provat hittills i södra Sydamerika inte varit några smakexplosioner i allmänhet, chimichurri är tillexempel att räkna som ”stark smak” för argentinare. Troligen förlitas mycket smak på det goda kött som finns, antar vi i alla fall. Tjejen hade dock sålt slut på nästan allt eftersom klockan närmade sig 19:00. Vi fick dock köpa en burk med Súsannas favorit, pesto på soltorkade tomater. Perfekt för födelsedagen!

Tjejen hade mer röror hemma och erbjöd sig att komma till Hostel La Viuda med vad vi önskade, men vi bestämde att vi skulle ses på samma plats under morgondagen istället. Vi lämnade stranden medan skymningen var på ingång. Punta del Diablo verkade verkligen urmysigt! Vi lyckades leta upp en liten mataffär som rekommenderats av personalen och handlade ingredienser för att göra mackor till middag. Detta eftersom vi var så taggade på mackor efter gårdagens succé.

Mackorna tillreddes med den gudomliga soltorkade tomatpeston, samt en stekt blandning av koriander, rädisor, aubergine, sivripaprika, rödlök samt diverse kryddor. DET SMAKADE FANTASTISKT! MUMS ALLTSÅ! Vi insåg också det var många som skulle laga mat samtidigt kring den enorma köksön, samt att personalen lagade otroliga mängder mat eftersom vandrarhemmet visade sig sälja middag och lunch varje dag för en billig peng. Fullt med folk i matsalen och ordentligt liv på konversationerna. Vinflaskor poppades och ölkylen gav en ringklockesignal varje gång den öppnades. Vi drack dock vatten denna kväll, innan vi gick och bredde ut oss ordentligt i dubbelsängen. Vi hade en känsla av att vi verkligen skulle trivas i Punta del Diablo.

Recept super-pesto-korriander-aubergine-mackor

Stek aubergine, rädisor, sivripaprika
Häll på korriander och stek på
Krydda efter smak - vi hade på chilli he he

Bred mackorna med super-soltorkadtomatpesto
och ha på stekta röran

... RE-DRÖMME ...