PARAGUAY BABY!

MÅNDAG - TORSDAG  19 - 22 DECEMBER 2016

PARAGUAY BABY!

Julvid i en julig galleria i staden Salto

Det spö- (med stort spö), spö- spöregnade under hela natten mot måndag. Det kändes sådär. Vi hade beställt taxi till klockan 05:20 och allt vi kunde tänka när vi under natten vaknade av regnljudet (alternativt av ett myggsurr) var att "nu kan bara allt gå fel". Speciellt en dag som denna när mycket stod på spel och alla bitar var tvungna att flyta ihop perfekt för att vi skulle komma fram till Encarnación om ett 30-tal timmar. 

Planen var följande: Taxin (om den behagade dyka upp) skulle ta oss till den alltid ödsliga busstationen i Punta del Diablo. Därifrån skulle vi sedan ta en buss till Montevideo, där vi skulle få förmånen att pusta ut på stationen Tres Cruces i 2 timmar, för att sedan ta en buss mot gränsstaden Salto i västra Uruguay. Efter detta skulle vi passa en minibuss över gränsen till den argentinska staden Concordia och därifrån en nattbuss till Posadas, en argentinsk gränsstad mot Paraguay. Efter Posadas så har vi inte kunnat boka någon buss till Encarnación, men internet har skvallrat om några risiga vita bussar märkta "Internacional" som går frekvent över den långa bro som sammanbinder Argentina med Paraguay. Vi hade varit oerhört glada om vi imorgon åtminstone kommit till Posadas, så kunde vi lösa den sista sträckan till Paraguay på plats.    

Strax efter 04:00 ringde klockan. Det hade inte blivit mer än ett par timmars sömn efter denna myggtäta natt. Vi hade dock satt klockorna på 04:45 och larmet var orsakat av Súsannas extramobil. Vi tänkte försökte njuta av de extra fyrtiofem minuterna som vi nu fick, men när vi skulle krypa ned i sängen igen så ser vi 8(!) hungriga myggor sitta på väggen. Var kommer de ifrån !?!?!?!? Inte en chans att vi missat åtta fetingar igår kväll och under natten. Det var bara att smälla på.

Det som är positivt är att det nu slutat vrålregna och vi får något litet hopp om att taxin kommer att komma! Vi packar, borstar tänder och försöker frenetiskt betala räkningar (varför insisterade David på att göra detta 04:30 på morgonen kan man fråga sig?). David måste springa ut i den mörka trädgården för att betala räkningar, det nät som är inomhus fungerar inte. Det ligger fullt med herrelösa hundar på golvet i mörkret när vi ska ut och dörren är låst med nyckel. Vi tar vägen ut genom ett stort fönster och en av hundarna följer med, glad att slippa ut i morgonluften. Taxin är tidig och vi inser att vi kommer att komma i tid till buss nummer 1, vilken fantastisk känsla! Stationen är helt öde så när som på en polis och bussen anländer prick 05:45 som den skulle. Resan går bra, med det stora minuset att våra supermackor blivit svinblöta  och det som skulle blivit en njutning blir istället en övning av kräkreflexerna.

Öde utanför hostellet...

På stationen står Súsanna och en polis

David i reseuniform

I Montevideo så hittar vi några bord med närhet till stickkontakter högst upp i Terminal Tres Cruces. Vi tar en kaffe och försöker blogga lite. Bredvid oss sitter en gubbe som startat dagen med en öl och somnat över sin bok. I köpcentrets mataffär så köper vi sedan banan, solkräm och (skulle det visa sig) världens godaste grönsakskex. På bussen mot Salto får vi sköna platser längst fram på undervåningen. Mycket trevligt.    

I bussen somnar Súsanna till Värvetavsnittet om Henrik Schyffert medan David krigar för att hålla ögonen vakna. Annars tror han inte att han kan somna på nattbussen senare ikväll. Súsanna vaknar efter någon timme. Båda i paret sitter med sina datorer och skriver olika ting. Med jämna mellanrum hjälper vi en ung flicka som inte får upp dörren till toan, detta skedde kanske 7 gånger på resan. Mycket ansvar att sitta längst fram med så kissnödiga barn ombord.  

Vi kommer fram till Salto runt 18:30. Detta var lite senare än vi hade räknat med, men det orsakar inga problem för oss. Stationen känns mysig och säker. Även denna station sitter ihop med ett shoppingcenter, om än inte lika omfattande som det i Montevideo. De har dock satsat mycket hårt på julstämning och det finns till och med en livs levande tomte. Vi hittar inget övertygande matställe, vilket är synd. Vi har ju endast ätit bananer och kex de senaste timmarna. Vi bestämmer oss för att leta upp en restaurang i Concordia istället, eftersom vi skulle vara där inom några få timmar. Detta visade sig i efterhand vara en mycket dålig idé, men mer om det senare. 

Vi gick istället in på denna stations mataffär. I Buenos Aires så hette den överlägset mest dominerande mataffärskedjan "Coto" och här i Uruguay så heter den "Tata" och logotyperna ser precis likadana ut. Vi köper mer kex, mer bananer och David får lägga vantarna på några osaltade jordnötter. Vi växlar sedan alla kvarvarande pengar till Argentinska pesos och väntar. Strax innan bussen ska gå så kommer vi emellertid på att vi ska korsa en gräns och att vi kanske måste checka in hos bussbolaget. Vi minns bägge mardrömmen på Retiro i Buenos Aires när vi skulle till Montevideo.....David springer iväg och mycket riktigt så återvänder han med en mycket liiiten stämpel som kostade 15 pesos att få. Tur att vi har blivit så rutinerade! 

Bussen är mycket liten. Vi ser två uppklädda äldre par som säger farväl, något är konstigt med dem men vi kan inte sätta fingret på vad. Vi beger oss genom Salto som i mörkret och med dess mystiska ljus och öde gator får Súsanna att tänka på Twin Peaks. Vi kör över den bro som sammanbinder Uruguay med Argentina, vilken löper över en superbred flod samt innehåller ett berömt vattenkraftverk. Vid gränsen så går det jättesnabbt med stämplar och grejer, vilket gör oss otroligt glada. Men vi ropade hej lite för tidigt.

Bloggandet på Tres Cruses gallerian - bakom brandsläckaren ser man toppen av vår bok - och ölvän.

Ena halvan av de udda gamla paren (som vi inte kunde sätta fingret på vad som var konstigt med)

Lilla bussen över till Concordia!

Súsanna hade observerat en person som verkade lite skum, i och med att han lät sin lilla tjej ta bägge av de enormt stora väskorna genom tullens röntgenmaskin medan han själv stod utanför. Ingen gentleman precis. Súsanna tycker dock att tjejen hade cool frisyr, vad det nu hjälper. Hur som helst, vakter kommer på bussen och vill ha reda på om någon från Chile är där. Ingen svarar och de håller säkert på och frågar folk i 15 minuter på den lilla bussen. Vi får inte åka och det verkar vara en massa skumma problem. Vakterna tar till slut av tjejens lite halvskumma (pårökta?) partner och han får inte följa med in i Argentina. Inga protester eller nåt. Vi fortsätter in i Concordia, ganska försenade. Väldigt många verkar gilla att parträna i denna stad. Den hetsige busschauffören för vår internationella lilla buss är någon slags kung och han hälsar verkligen på ALLA där vi kör genom mörkret. Denna buss går bara en gång på morgonen och en gång på kvällen, så det är väl rimligt att det bara finns en busschaufför som fyller en viktig funktion i denna gränsstadsekonomi.

När vi väl kommer fram till busstationen i Concordia  så är den svinrisig. Det är en mycket liten station som i stort sett bara består av ett enda rum. Súsanna tycker att stationen ser ut som något stereotypt ur Pablo Escobar -serien Narcos. Gulnade väggar, fruktansvärda badrum, tjock-TV med superhög volym och stora fläktar i taket. Bredvid oss så sitter en superfet man och sover. På andra sidan sitter tjejen som "blev av med" sin pojkvän vid gränsen och stirrar ut i luften. Inga restauranger finns givetvis, bara en kiosk med godis. Det blir ingen middag idag annat än kex och bananer (David har i och för sig lite jordnötter). Det är mycket varmt och luften står still fläktarna till trots. 

David frågar i kassan om det är något vi behöver skriva ut, men det verkar vara okej. Medan han har varit borta så har Súsanna fått i uppdrag att vakta väskorna som tillhör tjejen som blev av med pojkvännen på gränsen. Detta medan hon förhörs av polis. Súsanna ser uppenbarligen ut som den ärligaste personen på stationen (ok, det var inte så svårt) i och med att hon stunden senare får en massa andra väskor framför sig då en mamma och dotter ska gå och kissa.

Vi lyckas genom att prata med lite olika folk lista ut att vår buss är ordentligt försenad. Det är något helt galet tv-program på tjock-tv:n och klockan har passerat midnatt. Högtalarna är inte i närheten av funktionsdugliga, det är helt omöjligt att höra och än mindre att förstå vad de ropar ut. Det låter om en tjock kräm som försöker lära sig att prata. SJUKT!

Som tagit ur Pablo Escobar serien... gulnat, hög volym, hjärndött program, fet tv och en agresiv fläckt. Nu lever vi!

Vi utbringar en bananskål - idag blir det inte mycket mat till middag! I bakgrunden sitter den kriminelles flickvän.

Fet tv och fet man

Efter mycket runtspringande och frågande på stationen så rullar vår buss äntligen in. Tydligen. Det var nämligen inte samma bolag som stod på bussen som vi hade bokat, men det stod på framrutan att bussen gick till Posadas och det funkade bra att hoppa på. Inget att orda om! Vi hoppar på och sällan har man njutit så mycket av en buss! Klockan var nu över ett på natten och vi somnade in snabbt efter den långa dagen och den skumma stationen vi nyss befunnit oss på.

På morgonkvisten så kommer det obligatoriska snapsglaset med varmt vatten och kaffe i tepåse nedpressat i. Vi njuter de 3 sekunder denna dryck varade och sedan är det dags att hoppa av bussen. Värmen slår mot ansiktet. De tjocktröjor och regnjackor vi haft under natten pressas snabbt ned i väskan. Stationen är livlig. 

Det var inga problem att komma med någon buss mot Encarnación. Vi blev mer eller mindre pressade in i en sådan där vit buss som vi hade hört om. De som pressade in oss var någon gubbe och hans son. De sade att det fanns mycket plats. Sanningen: DET FANNS DET INTE! Man kände sig återigen kriminell med sin stora ryggsäck. Vi fick tag på en enda stol och där fick vi placera alla väskor medan vi omfamnade dessa som om vi skyddade våra barn. Vi höll även på att tappa ut en ryggsäck genom ett fönster som vek upp sig, herre så rädda vi blev.

Den luftkonditioneringslösa bussen brummade iväg skramlandes och gjorde många stopp. Till sist började människor i bussen skrika att det var nog, man var verkligen som en rykande het och tillplattad sill i en burk. Det var helt seriöst som ett skämt. 

Efter vad som känns som en evighet (men kanske var en timme) kommer vi fram till gränsen. Bussen lämpar av oss och vi befinner oss plötsligt längst bak i en helt galet lång kö med feta ryggsäckar, i 35 graders stekande sol utan minsta mål på himlen. Man visste direkt att det skulle bli en tuff väntan för att få checka ut ur Argentina. Det var tur att vi hade en fet tub solkräm från Uruguay i handbagaget. 

Det var många som betalade mystiska män 100 pesos för att gå före i kön. Vi bet dock ihop i solgasset med svetten flödande längs ryggarna och intalade oss själva att vi "tjänade" 200 pesos medan vi plågades. Vi hade faktiskt kommit mycket längre än vi trodde, det var så mycket som kunde ha gått fel. Men att ha rest i snart 30 timmar är utmattande. Vi roar oss med att titta på alla försäljare som attackerar kön. De flesta säljer vatten och läsk, någon annan säljer klubbor (varför?). Extremt entonigt vrålar en man i våra öron med radioröst "CHIPAAAAAA....CHIPITAAAAAAA". Vad en chipa är vet vi inte när vi står där i väntan på att korsa gränsen, men i efterhand så kan vi konstatera att allt (eller i varje fall anmärkningsvärt mycket)  handlar om saken "chipa" i Paraguay.

En timme senare kommer vi fram och får vår utcheckningsstämpel. Äntligen! Vi hoppar på en ny buss som tar oss över den långa bron och stannar vid den Paraguayanska incheckningskontrollen. Här är det snabba bud och 30 sekunder senare så har vi vår stämpel. Vi hoppar på ännu en av dessa mytomspunna vita bussar som går i skytteltrafik. Denna kommer att ta oss ända till Encarnacións bussterminal.

David med sin kaffeshot

Den oändiga kön in i den brännande solen till Paraguay

Woop woop nu är vi på g med bussen över bron!

Det första som slår en när man korsar gränsen är antalet butiker. Det är många hundratals affärer som säljer allt, vad det verkar. Bälten, motorcyklar, leksaker, frukt, plastprodukter - ja, helt enkelt allt möjligt och vad som helst. Synen är överväldigande och man behöver inte vara raketforskare för att inse att invånarna i det relativt dyra landet Argentina åker till det relativt billiga landet Paraguay för att shoppa. När vi skulle in i landet så hamnade vi med stor sannolikhet i en julshoppingkö full med köpsugna Argentinare. BILLIGT!

Vi åker genom en mycket fin stad. Vem hade kunnat tro det? Vi hade egentligen ingen aning om vad vi skulle vänta oss. När vi anländer busstationen så blir det uppenbart att den är full av liv, folk säljer frukt, bröd, termosar och direkt när vi kliver av så får vi frågan ”Asunción?” (huvudstaden) säkert fem gånger på 20 sekunder.

Vi vet att vårt vandrarhem ligger åt stranden till, så vi frågar två kvinnor vart stranden ligger. De pekar åt ett håll och vi börjar gå, medan de sedan kommer de springande efter oss och talar om att de sagt fel och att vi ska åt andra hållet. Det visar sig i vår nära framtid att det finns två stränder, men den som ligger mittemot Posadas är den kändaste. Den heter San José och det är åt detta håll vi ska bege oss.

Vi hör HELT SJUKA ljud från träden, tror vi. Det låter som en pulserande, högljudd urladdning av ström blandad med någon slags korsning av fågel och gris. Vi har aldrig hört något liknande. Vi försöker hitta fågeln som vi tror producerar ljudet, men vi enas till slut att det måste vara elledningarna som surrar jättekonstigt. Detta kommer för vår framtida vistelse i Encarnación att vara det ljud som vi förknippar med staden, då vi hör det överallt och hela tiden - hur högt som helst.    

Värmen är slående, men till slut så hittar vi vårt Hawaii –inspirerade vandrarhem Maui Waui. Känns så märkligt med ett sådant vandrarhem i Paraguay av alla ställen. Vi plingar på vid gallergrinden och en man i långt blont rasta, bar överkropp och ett gigantiskt träd tatuerat över magen uppenbarar sig för att sedan vinka och försvinna. Ut kommer strax en kortvuxen rund kille och hälsar oss välkomna, vår bokning som vi gjorde vi en Facebook-chat verkar finnas och allt är i sin ordning.

Stämningen är lugn. Vi ser inte en själ på vandrarhemmet förutom rastamannen som står och mixar en smoothie, lemonad eller juice. Vi kommer at se honom väldigt mycket vid denna mixer under den kommande veckan. Vår värd visar oss till rummet, vilket är en sovsal med 10 sängplatser. Som tur är så är vi helt ensamma. Detta var helt nytt för oss eftersom vi bara bott i privata rum tidigare, men detta var det enda vandrarhem vi hittade som hade öppet över jul – och David har verkligen tjatat till sig en jul i Paraguay för han tycker att det låter exotiskt. Varje säng i sovsalen är emellertid tillräckligt bred för att två ska kunna sova i dem, så vi beslutar att ha våra grejer i den ena och sova i den andra av våra tilldelade sängar.   

Vi frågar om myggor och vår värld säger att det finns jättemycket av dem på natten. Vi går en inspektionsrunda i rummet och Davids tränade öga kan nu på dagen inte hitta en enda, så han drar snabbt slutsatsen att det inte kan vara lika illa som i mygghålan Punta del Diablo. Det visar sig senare stämma, Encarnación är som en dröm i jämförelse vad det gäller myggkvoten.

Vi är extremt trötta, svettiga och låga på mat. Rummet är svinvarmt men det finns en gigantisk takfläkt som går som en galning om man slår på den. Súsanna somnar en snabbis medan David ska gå på toa och duscha. Det finns inget toapapper och han går ut på baksidan där den runde ägaren och rastamannen hänger för att fråga. Han ser då att rastamannen bär på en gigantisk klase av små bananer. David säger ”Wooow”. Mannen visar sig prata engelska, då han är fransman. Den är förvisso mycket knackig, men bättre än David är på spanska eller för den del franska. Han arbetar på vandrarhemmet gentemot att han får bo där gratis och han berättar att han kommer att stanna länge på Maui Waui Hostel eftersom han skadat sitt knä när han mediterat.  Han berättar även att bananerna kommer att mogna om några dagar, så vi kan nog äta dem till jul.

Tydligen växer bananerna i ett träd på vandrarhemmets baksida. Ägaren visar David runt. Det finns ett litet mangoträd, små jordgubbsplantor, mynta och allt möjligt alltså. I trädgården växte också många medicinplantor som man blandar i något som heter Terere och är något av Paraguays nationaldryck, fick David förklarat för sig. Han visste direkt att detta skulle bli ett paradis för hans sovande respektive.

Vårt rum :)

Trädgården

Trädgård och hostellet

Monstera i gården :)

Krydda!

Kämpe Aloe vera

Två kaktusar i behov av större kruka

Palmbert

Bananträd

Bananträd - ojojoj vem viste att bananer växer uppåt?

En trädgård med STOR potential!

Efter rundturen så får David äntligen sin toarulle och tar en dusch i det jämförelsevis fantastiska badrummet mot föregående vandrarhemmer La Viuda i Uruguay. Efter att han är klar väcker han Súsanna och berättar om trädgården, men hon är för sliten för att förstå. Vi behöver mat! Även Súsanna duschar och sedan är det bara ut genom dörren med imploderande magar och påtaglig svettfaktor försöka leta reda på en restaurang. David hade ett hum om vart det låg en vegetarisk restaurang som han hade kollat upp. Den heter Los Sabios, är driven av en kinesisk familj och har vegetarisk buffé fär man betalar för vikten. Med andra ord så är det troligen en karbonkopia av restaurangen med samma namn och koncept som vi frekvent besökte i Buenos Aires.

Innan vi besöker restaurangen så ska vi bara ta ut lite pengar på vägen. När man tar ut 1.5 miljoner i en liten glasbur på ett torg så känner man sig både rik och exponerad kan vi meddela. Det kanske ska nämnas att 10.000 Guarani (Paraguaypengar döpta efter landets ursprungsbefolkning) endast är 15 kronor, hehe. Efter att ha vandrat gata upp och ned i värmen så hittar vi det lilla hålet i väggen som vi letade efter. Los Sabios i Paraguay är inte speciellt stor i jämförelse med sin namne i Buenos Aires. Riktigt skumt är också att det står tre barn i kassan, den äldsta är nog 15 år. De verkar hjälpa föräldrarna, vilka kan misstänkas arbeta i köket. De är suuuperartiga och har överseende med vår spanska. De skulle precis stänga (klockan var runt 14:30), men vi fick äta ändå av de rester som fanns kvar, samt blev serverade nygjorda aubergineschnitzlar som smakade fantastiskt. Stabil lunch helt klart.         

Efter att ha blivit mätta så blir nästa uppdrag att hitta vad vi tror är en vegansk affär som heter QI 100 och verkar vara någon slags succéhistoria i Encarnación, den har massvis med ”me gusta” på Facebook. Stället ligger ganska avsides för oss fotgängare och det är omgivet av små villor som i vilken förort som helst. Det är stängt när  vi kommer dit, men ägaren ser oss genom fönstret. Det verkar vara en restaurang och ingen affär, men David frågar ändå om det finns någon produkt som vi kan köpa (vi har ju ändå nästa 1.5 miljoner…).

Ägaren öppnar ett kylskåp och visar de veganostar som han gjort. Det finns fyra sorters ostar och en dulce de leche att köpa. Ostarna ser inte ut som riktiga ostar, utan ligger i burkar och ser nästan bredbara ut. Vi köper en som ska likna parmesan i smaken och sedan någon som ska simulera en argentinsk ost med svamp, från någon speciell region. Vi står sedan och pratar med ägaren. Tydligen finns det bara fem veganer i Encarnación, (en stad med cirka 70.000 invånare) och han kände dem alla. Däremot så gick affärerna bra eftersom fler och fler blev vegetarianer eller ökade sitt vegetariska intag på grund av hälsoskäl och doktorernas ordinationer. Snart skulle de ha filmkväll med Kung Fu Panda 3. Vi fick två lichifrukter att ta med oss och hittade en fallen mango på gatan utanför som vi tog med oss.  

Vi är nu fantastiskt varma och trötta, men om vi ska kunna laga någon mat till middag senare så måste vi hitta en supermercado. Vi lyckas hitta en som ligger på samma gata som vi bor på, men en bra bit ifrån vandrarhemmet. När vi kliver in så är det helt underbart skönt med luftkonditionering, det finns inget folk i affären och det är den flottaste stormarknaden vi varit på under våra snart 4 månader i Sydamerika. Vad händer med fördomarna? Skulle inte Paraguay nästan vara det minst utvecklade landet? Vi handlar ingredienser till pasta och grönsaker i tomatsås. Súsanna kräver även att paret ska köpa en svinigt stor vattenmelon. Fyra kilo melon för tolv svenska kronor var ett erbjudande hon inte var tillräckligt stark för att motstå. Vi köper även sex liter vatten, eftersom alla ”som vet så mycket” har sagt att man inte kan dricka vattnet när man kommit så högt upp som norra Argentina. Tungt att bära blev det!

Växthus mitt i stan!

David múrar sig

Vacker stad - mycket grönt och ofta blå himmel

Hus målat i Paraguays färger

Palmer i trädgården - helt normalt i Encarnación

Vackra blommor

Träd på g!

Mangoträd är Paraguays äppelträd - SÅ spännande!

Veganska restaurangen QI.

”Hemma” på Maui Waui så njuter vi av vattenmelonen och bjuder en tjej som är där och målar konst på fasaden på en slice. Hon är kompis med en annan delägare till vandrarhemmet, som heter Veronica. Vi har bara träffat Galo, den lite runde ägaren, för Veronica sov när vi kom. Tjejen som målar studerar till arkitekt men älskar konst. Vi tittar på lite med hennes projekt, en stor världskarta. Färöarna saknas, men det gör även Storbritannien så hon får ursäktas. Sedan nästan kutar vi ned mot playan eftersom hettan är olidlig. 

När vi kommer ned till stranden så är den helt fantastisk. Perfekt sand, långgrunt, inga vågor, supervarmt i vattnet (men ändå svalkande på grund av den höga lufttemperaturen). Jättehäftig utsikt var det också i och med att Posadas (som ser ut som en framtidsstad) ligger långt där borta på andra sidan floden. Posadas har ingen strand, så därför är det mycket populärt att åka hit till Playa San José och bada på helger och lediga dagar. Idag är det emellertid några dagar kvar fram till julhelgen och människor har inte riktigt slutat jobbet ännu denna tisdag. Därmed så är det är otroligt glest med folk på den vackra stranden.

Efter att ha plaskat ett tag så inser vi att vi kommer att få en perfekt solnedgång. Vi måste skynda oss hem för att hämta kameran! När vi återvänder så har det fyllts på med folk som antagligen slutat arbetet. Stranden har en fantastisk livlighet med vuxna och barn som tränar, simmar, spelar volleyboll och njuter i största allmänhet. Vi får några riktigt bra bilder, hoppas vi i alla fall!

När vi kommer tillbaka till Maui Waui så har en ny kille flyttat in i vår sovsal, åh nej, nu är vi inte ensamma! Personen syns inte till, men det har ryktats från delägaren Galo att det är någon Schweizare som ska fira jul här. Vi går ut i köket och lagar vår pastarätt som drar till sig uppmärksamhet från ägarna och rastamannen för att den tydligen har en mycket god lukt. Mätta, belåtna och svintrötta lägger vi oss på rummet runt klockan 22. Súsanna har fått massor av spänningshuvudvärk eftersom hon inte tog av sig den tunga ryggsäcken när vi stod och väntade i den hemska kön vid gränsen tidigare idag, vilket den lite latare David hade gjort. Vi somnar i alla fall snabbt och får en myggfri natt efter dessa första timmar fulla av positiva första intryck av Encarnación.

Konst på vägg

Posadas och solnedgång

Gamla mylnan

En hunk i solnedgången

Otroligt fint!

Full fart på playan

Playan i solnedgången

Dreyma!

Mmmmmmmmm!

Juldekorationerna i solnedgången. Playa och jul hör ihop i Encarnación

Stilig stubbpall

Paraguays gurkor!

På onsdagen så vaknar vi när vår nye rumskamrat passerar oss för att ta en dusch. Súsannas huvudvärk från den brutala ryggsäcksdagen igår har inte släppt än, så hon får lägga sig på spikmattan som givetvis har prioriterats att följa med på resan. När hon sedan stiger upp, tar en migräntablett och ser att det finns kaffe på köksbordet så känns allt lite ljusare. Hon väcker sjusovaren David, vi går ut och dricker kaffe och världen känns som en bättre plats. Vi fick ju bara den där fingerborgen med kaffe i tepåse på Posadas-bussen igår morse.  

Efter frukosten bestående av…vitt bröd och dulce de leche (!) beger vi oss ut på inspektionsrunda i den välbevuxna trädgården. Súsanna förundras och njuter av alla skatter som finns på vandrarhemmets bakgård. Vi ser fransmannen (fd. rastamannen) sitta under ett träd och plantera små frön i avkapade PET-flaskor. Vi går dit och pratar med honom och en spännande historia nystas upp efter lite prat om ditt och datt. Tydligen så har han de senaste åren bott i en tipi i Pyrenéerna utan el eller något. Han har odlat sin lilla jordplätt och kunnat få frukt och kläder då han frågat snällt i diverse butiker som han orkat ta sig till. Han kan tjäna pengar eftersom han är träskulptör och snickare, men väljer att bara jobba två dagar i veckan och det mesta han skapar ger han bort istället för att sälja. Han visar oss ett jättefint björnhuvud som han täljt med kniv och nu går runt med i sin ficka. Detta för att han ännu inte har listat ut hur han ska få till björnens ögon.

Vi pratar länge med fransmannen och klockan hinner till och med bli lunch. Vi vet att vi inte har fått nog av den där aubergineschnitzeln vi provade igår, så vi glider till Los Sabios igen. Slurp. På andra sidan vägen växer världens största kaktus. Någonsin. När David visar den för Súsana så fattar hon först inte att det är en kaktus utan tror att den är ett träd. Den är hög som ett tvåvåningshus och ångesten är enorm att vi inte har med oss varken mobiler eller kamera för att kunna dokumentera detta monster! Vi får ta en mental bild, helt enkelt.

Efter lunchen så försökte vi få tag på simglasögon, i och med att vi ville titta under vattnet ordentligt när vi skulle bada. Vi fick inte tag på några, trots att vi letade med ljus och lykta. Istället slog David till på ett par riktigt snygga solbrillor för ca 30 svenska kronor. Dessa inhandlades i världens varmaste tält, nära busstationen, där många försäljare av olika ting håller till. Detta verkar även vara det som är att räkna som centrum i staden. Vi försöker fly ut ur den hysteriska värmen och kvava luften i tältet. Det upptäcks tyvärr efter ett tag att David har en fläck på det ljusblå glaset på sina solbrillor. Det ser ut som en fluga som man stör sig väldigt mycket på och bara vill sopa bort, men det går inte. Súsanna kallade honom efter denna upptäckt ett namn som grundar sig i en av hennes favoritböcker då hon var liten. David får det nya namnet ”Hundurin Flekk”.

Nu bakar solen. Mot playan måste vi! David utsätter sig själv för fullständig tortyr genom att hänga en halvtimme i strandens utomhusgym. Paraguayanerna tittar skeptiskt på honom. Till sist ligger båda i paret i vattnet och plaskar. Bägge gjorde även misstaget att bränna fötterna på den vrålheta sanden och man tyckte nästan att det lät som när man släcker eld med vatten när man kom i floden. I vattnet så gör vi en sång om sandwichrestaurangen ”Mackerian” som vi kanske öppnar inom några år.

Vi glider tillbaka till vandrarhemmet för lite siesta och dubble Skype-sessioner med respektive familj. Vi pratar även en hel del med ytterligare en historia som faller helt platt (vi minns tillbaka på hennes platta historieberättande i Punta Arenas). Denna gång håller hon en föreläsning om handskakning i Chile. Det slutar dock lyckligt för alla skrattar jättemycket efter ett tag, eftersom de inser att historien är så otroligt överhypad av Sus och egentligen är svinigt lam, haha.    

Efter detta så äter vi vattenmelon och skriver lite på bloggen tills det börjar skymma utomhus. Vi tar oss ned till ännu en fantastisk solnedgång. Julmusiken pumpas ut nere vid strandpromenaden (hits så som "Navidad rock") och staden har byggt en stuga (som ser lite ut som ett tempel) till julmannen. David ställer sig i en kö med en massa barn och får för första gången i livet hamna på bild med julmannen på en strand i Paraguay. Stort!  

Efter mötet med julmannen så tar vi två drinkar, vilka heter Caipiroskas som en mycket glad och skrattig gammal man säljer i en bar på stranden. Här snålas det inte på spritinnehållet, han frågar till och med om han ska fylla på mer men vi tackar nej i och med att den starka drinken går rätt upp i hjärnan. Sedan vandrade vi längs med stranden och tog två till drinkar, denna gång Caipirinhas medan vi tittade på en volleybollmatch mellan väldigt härliga ungdomar, både tjejer och killar i blandade lag. Njutningsfaktorn var hög! När vi kom hem runt midnatt så hade ägarna bjudit över en massa folk som de tydligen lärt känna i staden (vandrarhemmet har bara funnits i 4 månader och bägge grundarna är från huvudsaden Asunción). Sammankomsten och den höga musiken varade tydligen till långt in på småtimmarna fick vi höra dagen efter, men vi somnade gott ändå.

Juuuuuuuuul

David är sugen på julmannen

Familj tar bild med tomten

Största barnet (t.o.m. större än tomten själv) fick ockå en fin bild.

Caperina time!

Vollyball på playan

Mycket vanligt = folk tar sina klappstolar och sätter sig på random platser och njuter! Vi gillar starkt!

Två hundar som sover.

Torsdagen får en oväntad start då Súsannas telefon far i golvet efter att ha slitit sig ur laddaren som den dinglade i över marken. Telefonen blev bokstavligen förlamad från midjan och ner. Touchen fungerar helt enkelt inte på telefonens nedre del och Súsanna har ingen roterande skärm. En enorm undersökning startar kring hur man kan ladda ned virtuella knappar och liknande, men samtliga av dessa programvaror behöver att man ska trycka på en godkänna-knapp som ligger ”under midjan”. AJ AJ! Hela förmiddagen spenderas med att försöka lösa detta problem.

Vår rumskompis kommer och går ur rummet och till sist så börjar vi prata med honom. Han visar sig vara så sjukt trevlig och kommer från Brasilien, inte Schweiz som vi trodde! Han heter Vinicius, vilket vi tycker låter som en vis gammal grek. Det tycker han med. Det visar sig att han har studerat engelska och spanska i Encarnación och är tillbaka för att hälsa på sina gamla klasskompisar och staden som han tycker så mycket om. Han har även hunnit vara lärare i portugisiska i Encarnación. Han vill berätta om Paraguayansk mat. Bland annat berättar han om ”Chipa”, vilket är ordet vi har hört ropats ut under vår tid vid gränsen: ”CHI-PAAAAA, CHIPI-TAAAA!”. Det ska vara som en brödbit som är gjord på mandieca-mjöl blandat med Paraguayansk ost. Sjukt nog (eller kanske inte i detta Chipa-fixerade land) så ligger det en så kallad ”chipería” vägg i vägg med Maui Waui Hostel. Vår nye vän Vinicius vill plötsligt ta med oss dit, så vi säger ja!

Väl på chiperían så pratar han en massa med ägaren. Ägaren kommer ut med en tallrik med mandieca-mjöl som Súsanna får doppa fingret i för att smaka. Vi har ingen aning om vad mandieca är för något, men Vinicius säger att det är typ som en mycket vanlig och stor potatis i Sydamerika. Vi får till sist prova chipa som är som en seg och saftig brödbit, som en väldigt liten baguette men med annorlunda smak kan man säga. Vi får sedan prova något som heter ”chipa guazu”, som inte alls har något med originalchipan att göra utan är som en luftig majstårta. Skumt med namnet! Ännu skummare är att man kan beställa en traditionell rätt som heter ”sopa paraguayana”, det vill säga paraguayansk soppa men som inte alls är en soppa utan ser ut som något slags tvättsvampsbröd. Denna traditionella rätt får vi emellertid inte prova, i och med att den hårdnar om den får ligga framme så man måste beställa den en dag i förväg.             

 

På eftermiddagen så tar vi oss till en gata med telefonreparatörer som Vinicius rekommenderat. Vi glider in i första bästa. En mumlande tonåring är butikens expert och vi fattar inget av vad han säger så hans mamma får tala tydligare åt honom. De vill att vi ska komma tillbaka om en halvtimme för att kunna få prisförslag, tydligen så ska de ringa till någon ”señor” som ska komma förbi och göra bedömningen.

Vi går och handlar i stormarknaden istället. Imorgon ska vi försöka kämpa oss till Paraguays jesuitruiner, vilket sägs vara världens minst besökta världsarv. För detta behöver vi matsäck! Vi hittar ingen avokado och har faktiskt inte stött på sådana i Paraguay ännu, så planen om avokadomackor dör. Vad vi hittar är simbrillor så de slår vi till på! Vi hittar även en stark jalapeño-sås som vi köper, vi tänker att vi blandar veganosten därhemma med lite sådan sås och så får mackorna bli som de vill.

Julträd mitt i staden!

Vi går tillbaka till mobilreparatören. El Señor har ännu inte dykt upp. Vi väntar stående i den mikroskåpiska butiken i tystnad. Efter 10 minuter så går vi ut och sätter oss på trottoaren. Solen börjar gå ned efter en längre väntan. Vi är hungriga och inser att det blir ingen strand idag, i motsats till vad vi planerat. Till slut behagar den omtalade mannen dyka upp, han visar sig vara pappan i familjen och pratar HUR snabbt som helst och har en helt sjuk röst. Sällan har man hört någon babbla så mycket och fatta så lite. Genom att ställa frågor så får vi i alla fall reda på att telefonen kan fixas för ungefär 400.000 guarani, vilket är ungefär 630 kronor. Lite dyrt, men säkert billigare än i Sverige.

De har dock inga delar hemma utan dessa måste beställas från elektronikstaden Ciudad del Este på gränsen mot Brasilien. Men de ska vara i Encarnación imorgon och han ska höra av sig med det slutgiltiga priset. Vi lämnar kvar mobilen och får äntligen gå hem för att äta middag. I vandrarhemmets reception så möts vi av ägaren Galo, vår nye vän Vinicius samt hans vän Melody som bor i Encarnación. Alla tycker att priset vi fått låter dyrt och Galo ringer genast upp reparatören. De avtalar att de ska höras imorgon bitti om saken. Vi hoppas att allt hinner lösa sig eftersom vi vill ta en buss till jesuitruinerna vid 9:30 och måste köpa biljetter till denna på morgonen också.   

Alldeles för sent så får vi äta middag, det blir återigen pastan som vi gjort första dagen (vi gjorde extremt mycket!). Efter den sena middagen så tar vi en kvällspromenad och hittar Vinicius sittandes ensam på något som liknar en uteservering. Eller, det är en uteservering men den är byggd runt en liten matbutik på ett hörn. Vi har aldrig sett något liknande, men Vinicius förklarar att paraguayanerna tycker om sådana ställen eftersom de i allmänhet kanske inte har råd att gå på lite dyrare nattklubbar och så. Eftersom stället ligger mitt på en huvudgata så träffar man också alltid på någon man känner. Mycket riktigt, efter att vi slagit oss ned och tagit en sympatiöl med den ensamme brasilianaren så slår det sig plötsligt ned en paraguayan som han inte sett på år och dagar, visar det sig. Roligt! Vi sitter kvar till lite efter midnatt, vi ska ju upp på en heldagsutflykt imorgon. Väldigt kul hade vi i alla fall med allt vårt prat med vår nye vän utanför denna institution som tydligen heter ”River”. Det skulle inom snar framtid visa sig att vi skulle komma tillbaka hit!

Inhandlat på superaffären: världens sötaste bananer!