VÄRLDSARV, MARKNAD OCH JUL I FAVORITLANDET

FREDAG - MÅNDAG  23 - 26 DECEMBER 2016

VÄRLDSARV, MARKNAD OCH JUL I FAVORITLANDET

Súsanna handlar rosmarin

Fredags, dagen före jul och dags att besöka världens minst besökta världsarv, spännande! Två stycken platser för jesuitruiner skulle erhålla finbesöket. Den ena ruinplatsen skulle ligga i anslutning till en by som heter Trinidad och heter ”Santísima Trinidad del Paraná”, medan den andra ligger i princip i ingenstans cirka en mil därifrån och heter ”Jesús de Tavarangue”. Den lilla byn Trinidad i sin tur skulle ligga ungefär en timme ifrån Encarnación. 

Vi går upp tidigt, duschar, smörjer in oss i solkräm och gör mackor att ha med. Vi saknar kreativitet, så det får bli mackor gjorda i mackjärn med veganost och några droppar jalapeñosås på. Resultatet blir över förväntan. David blir även jätteglad av att delägaren Veronica har varit uppe gjort den svarta Paraguayanska tedryck som smakar tjära.

Efter frukost så hjälper Vero oss att ringa till mobilreparatören. Det visar sig (inte helt oväntat) att Sony är en obskyr tillverkare i Paraguay och att om telefonen ska lagas så kommer grejerna inte förrän på måndag. Till detta tillkommer arbetskostnad och kalaset väntas landa på ungefär en halv miljon Guarani. Vi tycker att det är lite riskabelt, eftersom måndagen ligger nära vårt avresedag tisdag. Vi väljer därför att gå och hämta mobilen hos den babblande ”El Señor” och sedan dra till busstationen för att hitta bussen till byhålan Trinidad.

På busstationen är det full fart. Den ena risiga bussen efter den andra rullar in och rullar ut från parkeringsplatserna, vilka är belägna framför vart och ett av de olika bussbolagen med dessa slitna skyltar. Försäljare säljer frukt, chipa, elektronik och lotter. Vi lyckas köpa två biljetter till Trinidad för 16 000 Guarani (ett riktigt bra pris, cirka 25 kronor) och efter cirka 20 minuters väntan  så ska allt folk tryckas på bussen. Vi är redan totalsvettiga då vi lyckas slå oss ned på två av bussens fallfärdiga säten.

Innan avgång så vräker sig en hord av försäljare på bussen. De försöker sälja oss hemlagad mat, vatten och typ bingolotter. Varmt! Vår brasilianske kompis Vinicius hade sagt till oss att Paraguays bussar var en ”speciell upplevelse”. Som tur är så har Súsanna med sig viftan (solfjädern) från Buenos Aires’ Chinatown och viftar för fullt med sin otroliga teknik. Vi är de enda icke-paraguayanerna på bussen, precis som vi har misstänkt.

Efter att bussen skumpat sig fram i tio minuter så är det dags för biljettkontroll. Vi frågar den lite tväre biljettansvarige om han kan tala om när vi är i Trinidad, eftersom hållplatsen lika gärna kan vara en stolpe utan skyltar som en stor terminal. Han nickar. Efter några stopp så dundrar en chipaförsäljare på bussen. Vi inser att vi inte har speciellt mycket mat och att två stycken chipor kanske kan vara vår räddning. Efter att vi har betalat mannen så är det dags att hugga in. Chipan som Súsanna har i handen är mjuk och saftig, medan den som David har är i ett närmaste inte går att tugga på grund av sin hårdhet. Den är som en handgranat. Som goda medlemmar i paret Turberg så försöker vi emellertid att dela njutningen och lidandet emellan oss.

Bussstationen i Encarnación

På väg...

CHI - PAA, en torr och en drömsk.

Nu är vi ute i ingenstans!

Efter ytterligare färd längs en väg kantad av små hålor, byar och affärer så börjar biljettmannen vifta att det är dags.  Vi hoppar av och vi inser att vi står i ingenstans. Ingen annan klev av. David var den i paret som hade haft bilden av en stor terminal, så han blev lite chockad att vi mer eller mindre blev avsläppta i ett dike. Jaja, tur i alla fall att vi bad biljettmannen att säga till, annars hade vi garanterat fortsatt.

Vi glider runt lite i närområdet och ser till sist en informationsskylt. Vi hade kommit rätt trots allt! Det fanns dock inga andra människor i närheten, förutom enstaka personer i de glest utspridda hus och skjul som kantade den dammiga vägen som vi börjar vandra på. Vi fotar lite folk som sitter under ett träd med sina hönor. Vi är verkligen på landet.

Vi passerar en liten restaurang eller liknande som ger bort kaffe gratis. Vi gissar på att det är för att det är så galet varmt att ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle komma på tanken att beställa kaffe denna dag. Till sist så kommer vi till någon slags informationscenter . Vinicius hade berättat för oss att det var lättare att komma hem därifrån vi nu befann oss än från det ännu mer isolerade samhället ”Jesús de Tavarangue”. Vi försökte därför kommunicera våran plan, att först åka till Jesús och sedan besöka ruinerna i anslutning till den plats där vi nu befann oss. Tjejen i kassan förstod och gav oss biljetter till bägge ruinerna och försökte beskriva hur vi skulle kunna hitta till en buss som skulle köra oss till Jesús. Vi fattade något om ett hörn, 200 meter samt en bensinmack.

David i Trinidad

Husen är väldigt fina och stämningen är idylliskt lugn. Tror inte att ordet stress finns i denna lilla by...

Även Trinidad är julpyntad! Någon gång ska vi åktervända och bo här ett tag!

Vi börjar gå och vi frågar en typ 90-årig tant om vägen. Hon säger något om höger och vi tackar och fortsätter. Efter att ha tagit in på en väg till höger så träffar vi efter ytterligare tio minuter en farmor med barnabarn. Farmodern har ett nät med en död höna i. Hon pekar oss i en annan riktning. Vi litar inte på henne, eftersom vi tror att hon har missuppfattat vårt prat om Jésus och försöker guida oss till något kors. Det är verkligen svinsvårt att höra vad någon säger här. Vi vandrar vidare på den dammiga vägen tills vi kommer till vad som ser ut som en butik i 1800-talets Vilda Västern. Utanför den sitter tre gubbar. När David börjar försöka prata med dem så blir de hur glada som helst och vill ta i hand. Sedan pratar alla i munnen på varandra och vi fattar ingenting, förutom att de så otroligt gärna vill hjälpa oss och därför ger oss så mycket information som möjligt.

Vi fortsätter och det första vi gör är att ta av åt motsatt håll som gubbarna beskrivit. I horisonten ser vi hur de vinkar och pekar åt andra hållet. Vi följer deras signalering. Där vi går nu så är alla hus i princip skjul, men det verkar lugnt och skönt och är väldigt fint trots att det är uppenbart fattigt. Alla har höns. Transport sker uteslutande med tvåhjulingar, det vill säga mopeder och motorcyklar – förutom då man ser en flakbil köra förbi med sju ungar på flaket.

Vi är nu så pass bortkomna att vi bestämmer oss för att hitta tillbaka till platsen där bussen släppte av oss och utgå därifrån, det verkade nämligen högst osannolikt att det skulle komma en buss där vi nu befann oss. När vi närmar oss ”busshållplatsen” så möter vi en skelettliknande man som vi frågar om bussen till Jesús. Denna man pekar längs med vägen som bussen som släppt av oss hade fortsatt. Efter ytterligare några hundra meter så träffar vi på en man och en ungdom i två solstolar. De börjar vråla och peka mot en bensinstation i en korsning lite längre bort. Jahaaa! Hönstanten hade nog sagt ”Cruce” (korsning) och inte Cruz (kors). Vi skulle ha litat på henne.

Anledningen till att männen vrålade och sa åt oss att skynda oss var att bussen stod inne. Vi skyndade oss därmed allt vi kunde för att komma med. Det visade sig inte vara någon anledning panik dock, bussen gick inte förrän efter tio minuter till. Vi var ensamma i den lilla bussen (10 sittplatser) förutom en tant. När bussen äntligen åkte iväg så blev vi serverade en tjugo minuters resa genom ett kanonfint landskap med ängar, planteringar, träd och kaktusar. Hur grönt som helst var det! I vanlig ordning dånade lycklig latinamerikansk musik genom högtalarna, mycket härligt att det alltid är så – bussresan och livet känns betydligt mer festliga på något sätt. Verkligen värt de 16 svenska kronor som det kostade!

När vi kommer till där vi ska gå av så står en moped med en gammal gubbe och väntar. Tanten som åkt med oss hoppar på och bränner iväg, så hon skulle tydligen inte turista bland ruinerna. Vi hör parakiterna skrika från palmerna men ser ingen av dem. Vi vandrar de kanske 500 metrarna mot ingången till ruinområdet och trots att det ser helt öde ut så sitter det faktiskt en person i kassan som vi kan visa våra redan betalda biljetter för.  När vi väl kommit in på området så går vi direkt till toaletten och skvätter vatten på våra ansikten. Det är verkligen en rädding eftersom det är så brutalt varmt och vi inte har så mycket vatten med oss som vi borde ha haft. 

Ruinerna är stora och fina. Merparten består av en stor kyrka som aldrig blev färdig eftersom jesuiterna kördes bort av spanjorerna som tyckte att dessa hade fått för stort inflytande i Paraguay. Jesuiterna hade förvisso fått stort inflytande, men inte med samma brutala medel som spanjorerna. Jesuiterna hade istället lagt stort fokus på att bevara den inhemska Guaranikulturen samtidigt som de utbildade urinvånarna i att läsa och skriva, samt organisera sitt arbete för att kunna gynna de små samhällen man levde i. Man etablerade en mängd ”jesuit missions” runt om dessa delar i Sydamerika. Därav namnet på den fuktiga argentinska provinsen som ligger tvärs över Paranáfloden från Encarnación sett, som heter just Misiones.

Súsanna på minibussen till Jésus

Förutom en scooter ibland så är vägarna rätt döda.

De mäktiga ruinerna i Jésus och strålande sol på det!

Vi har helt ensamma i enorma världsarvet - förutom en vakt som kan spanas i första dörren.

Svårt att förstå hur de lyckats bygga något så stort.

Mer världsarv

Färgerna grönt och blått visar sig från sina bästa sidor en dag som denna.

Byggnaderna är oändligt stora

Vi är helt ensamma så när som på en vakt. Han bara står där, långt ifrån all civilisation i en öde ruin i fyrtio graders värme. Ett föga ansträngande men ganska ensamt jobb. Efter att vi har vandrat runt i någon timme och fotograferat bilder (som ser ut som hämtade ur Minecraft eftersom de har så skarpa kontraster i den starka solen) så beger vi oss till något som har varit en örtträdgård. Här hittar vi mangoträd samt limeträd som luktar helt fantastiskt och vi ser även stora fjärilar och annat fint. David snor en mango som fallit till marken, han misstänker att den hade legat där och ruttnat med tanke på att detta ställe verkar motsatsen till välbesökt.

Vi äter sedan en macka i ruinen och beger oss mot platsen där den lilla bussen ska plocka upp oss för återfärd. På vägen så tänker vi att vi ska köpa något hantverk (jepp, det finns inga turister men det finns en hantverkshop). Eller det ska föresten stå ”hantverksshop” inom citattecken. Det måste ha varit världens sämsta hantverksaffär, allt var i plast och kretsade kring ruinerna eller Jesus. Men när mor och dotter sett oss komma från långt håll (troligen de enda människorna på hela dagen) skiner upp med hela sina ansikten och vill visa oss alla ”hantverk” så är det otroligt svårt att gå därifrån. Det slutar med att David köper det enda som inte är plast, nämligen en nyckelring i trä med ett påklistrat klistermärke av ruinerna.

Vi väntar på bussen med två flickor som betraktar oss noga. Bussen verkar inte komma. Vi börjar bli extremt trötta när plötsligt en grå bil stannar. Mannen in förarsätet säger ”taxi?”. Det är uppenbart att detta är en privatperson som skjutsar folk mellan de små samhällena. Vi tvekar men tjejerna hoppar in. Vi tittar på varandra och bestämmer sedan att det förutom avsaknaden av taxiskylt inte känns så skumt. Detta är ju verkligen superlandsbygden och inte någon farlig storstad och mannen ser snäll ut.

Stora palmer och häftig gammal byggnad - drömme

Vi undrar varför det finns så få besökare här i detta fantastiska världsarv

"Hej hej"

Utsikten var inte så dum heller - uppe från kulle kunde de se väldigt långt. Mitt i bilden ses den långa vägen.

Såklart hade Jesuiterna mangoträd

Och limeträd

David gör en Ernst och tar sig tid att ta in känslan och doften.

Mer vyer!

Mer världsarv

Ett fint löv!

Vi anländer säkert tillbaka till Trinidad. Vi är så varma! När vi promenerar mot de ruiner vi väntat med till eftermiddagen så ser vi en liten butik med en massa meloner utanför. De säljer även glassen som heter Melón, vilken är fyrkantsglassen vi köpte och älskade i Buenos Aires. Här? I världens håla i Paraguay? Vi måste köpa och svalka oss! När David öppnar sin glass så blir han minst sagt lite besviken, glassen är helt deformerad och den smälter på 3 sekunder. Vi ser emellertid vår första riktigt stora skalbagge i Sydamerika utanför butiken. Den är död och efter att ha studerat den lite så påbörjar vi vår promenad mot de sista ruinerna för dagen.

Som sagt, när vi säger att det var varmt så skojar vi inte. Vi går förbi det ”fik” som vi passerat tidigare på morgonen som hade coola hemsnickrade möbler, klättervägg och gratis kaffe. Det finns inte en chans att vi dricker kaffe, även om det råkar vara gratis. Vi beställer in en stor kanna tereré och får i traditionsenlig Paraguayansk anda en guampa (kopp) och en bombilla (sugrör) att dela på. I kannan med isvatten låg ett par spännande och spretiga rötter.

Tereré är en traditionell paraguyansk dryck som vi igår hade smakat på Maui Waui tillsammans med Vinicius och Galo (vandrarhemmets ägare). Liksom alla argentinare och uruguayaner går runt med sina termosar med varmt vatten och koppar med yerba mate i, så går paraguayanerna runt med en dubbelt så stor termos med kallt vatten och is. Även paraguayanerna har sina koppar fyllda med yerba mate, men de har även medicinska växter som de stoppar antingen i termosen eller i koppen. Dessa kallas yuyos. När vi druckit tereré på Maui Waui så hade vattnet en massa krossad färsk mynta i, vilket var supergott, här på ”fiket” så serverades tererén naturell förutom att de där rötterna kanske hade helande krafter.          

Vi sitter där och njuter och bara existerar under ett stort träd. Mamma, tonårsdotter och lillebror som äger stället sitter vid bordet bredvid. Plötsligt ramlar en gigantisk hårig larv/tusenfoting ned på Sùsannas ben. Alla i paret blev helt chockade av att hon inte gav ifrån sig ett ljud utan bara skakade av sig monstret. Hon fick däremot sina klassiska rysningar efteråt. Efter någon timme så tackade vi för tererén, berömde möblerna och gick något sånär svalkade åt hållet där ruinerna låg.

Rea på vattenmelon eller sandia som det kallas här

David med våra goda fyrkantiga glassar.....

Mysiga fiket hade ävet rätt coola möbler

Térere och fina broderier från Paraguay

Stora djuret som ramlade på Súsannas ben!

Innan vi gick in på detta stora ruinområde så bestämde vi oss för att titta på fler souvenirer eftersom den förra platsen inte riktigt hade levererat (värsta affären på södra halvklotet?). Det fanns tre bås att välja emellan, ingen tittade ens upp när vi kom. Vi var återigen helt själva som besökare, på hela dagen hade vi inte stött på någon annan turist (varken utländsk eller paraguayansk) och vi anade att det inte kunde vara lätt att vara försäljare vid vad som ryktas vara världens minst besökta världsarv (det BÖR stämma, aldrig under resan har vi varit mer ensamma).

Vi hade dock haft en rolig dag hittills och eftersom vi gillar detta ställe skarpt så ville vi verkligen ha med oss något.   Vi har till och med redan planer på att åka tillbaka till Encarnación och Trinidad och spendera någon månad här när det är lite svalare och utforska omgivningarna mer.  David hittar en läcker Paraguaykeps och Súsanan en guampa (tererémugg) som passar perfekt till vårt redan inhandlade sugrör i bambu (köptes på marknaden vid Plaza Francia i Buenos Aires och har genererat många komplimanger under resan). Roligt med lite saker från en riktig håla i Paraguay, en håla som vi dessutom är mycket förtjusta i!

Efter detta så går vi in till jesuitområdet. Ruinerna är jäkligt mäktiga och vi strosar runt i solgasset. Ingen information finns. Vi har det enorma och ensliga stället helt för oss själva! Vi käkar sista mackan och fotar i vår ensamhet. David tar till och med av sig tröjan för att jobba på solbrännan, väldigt få världsarv där det är socialt acceptabelt kan man misstänka. Plötsligt ser vi en uggla som sitter framför oss. Närmare efterforskning visar att vi sett vårt livs första prärieuggla, vilket också förklarar det mystiska hål vi hittat i marken (troligen ugglebo). Annars så snackar Súsanna mest om att hon vill ha en stor musikfestival här i världsarvet, med olika bås i alla ruindelar och så vidare. Vi avslutar vår vistelse med den stora kyrkoruinen och David observerar att han ser en tererékanna och ett par fötter bakom en pelare. Det var visst någon som arbetade som vakt här också.

Nu var vi trötta! När vi kommit ut från ruinområdet så går vi förbi en toalett och skvätter vatten på oss. Vi har blivit mycket solbrända trots vår 50 SPF – kräm. Nu är det äntligen dags att glida hem efter denna roliga men utmattande och svettiga vistelse. Vi går tills vi når bilvägen och chansar på var vi ska vänta på bussen. Efter endast 15 minuter: den kommer! Biljettansvarig fixar oss två platser bredvid varandra trots nästan full buss, vi tackar och bockar. På vägen hem så lyssnar vi på en podcast om hur man skyddar hajar, men vi är så pass däckade att det nog är mindre än ett halvt öra som tar in informationen.

Världsarvet i Trinidad

Rymdvarelse?

Världsarvets enda besökare!

Byggnadskomplexet är HUR STORT SOM HELST och sååå fint!

Tillbaka i Encarnación så är vi helt dyngsura av svett, men vi har tyvärr saker kvar att göra innan vi får återvända till vårt kära Maui Waui. Vi behöver conjac till vår glögg som vi ska bjuda alla på under julaftonskvällen. Det fanns ingen. Hoppet hade egentligen tänts av Vinicius som berättat att de har någon sorts cognac i Brasilien, men det var kanske konstigt att förvänta sig att det skulle finnas i öl – och drinklandet Paraguay. Vi hittade i alla fall en billig och skum Paraguayansk spritsort med cognacsliknande färg. På grund av abnorm trötthet så slog vi till på denna. Smakade den kattpiss så hade vi i alla fall inte förlorat några smärtsamma mängder pengar! Vi köpte även lite yuyos att ha i en eventuell tereré, samt supersmå adapters som vi tror att man kan använda i Bolivia för 8 kronor. Billigt!  

Precis när vi äntligen kommer tillbaka till Maui Waui så börjar det spöregna (som vanligt med STORT SPÖ). Vi fick även höra att det regnat massor under dagen i Encarnación, vad konstigt att vi hade brännande sol hela dagen ute i Trinidad och Jesús! En märklig argentinsk kille som heter Marcos lär oss allt om tereré. Han kan inte ett ord engelska och våran spanska är ju inte den bästa, men han tycker att det är superkul att hänga med oss ändå (verkar det som).   Termosen till tererén har vi lånat av Galo – men nu har vi blivit så sugna på denna dryck i värmen att vi kanske ska köpa en egen! Argentinaren Marcos är för övrigt en riktig karaktär, men mer om det senare.   

Plötsligt blir det kris på vandrarhemmet. Det visar sig att fransmannen som bor i en tipi har blivit arresterad av polisen tillsammans med Veronica (Maui Waui - delägaren). Det som sägs är att det beror på att någon av Veronicas kompisar har rökt marijuana (ja just det, imorse checkade tre barndomsvänner från hennes gamla hemstad Asuncion in i ett fyrabäddsrum). Vinicius (brasilianaren) säger att det är mycket vanligt i båda Paraguay och Brasilien att poliser sätter dit folk för småbrott och tvingar dem att betala. I det här fallet så blev det vår käre lille runde och vänlige Galo som fick åka till polisstationen och hosta upp pengar för att befria sina medarbetare innan jul. Det var väl tur det, för imorgon på julafton så kommer Veronicas föräldrar för att fira med oss (hon är bara 20 år). Det kunde blivit lite pinsamt om hon hade suttit i häktet.

På kvällen efter att vi återigen ätit av vår never-ending-pasta (vilken är supergod, som tur är) så följer vi med Vinicius till den där mataffären som serverar öl (namnet på affären får ej glömmas bort, den heter River!). På vägen dit så hinner vi chocka honom med att vi inte vet hur en papaya ser ut. Dessutom så blir vi varse att det där elektriska ljudet som låter som en gris blandat med en skränig fågel är en enligt Vinicius rätt vidrig insekt som heter cikada. Huuur kan en insekt låta så konstigt?    

Efter att ha tagit en öl på River så dyker Vinicius kompis Melody upp med sin bil. Ikväll så ska vi på konsert med en Paraguayansk artist som levt stora delar av sitt liv i Brasilien och ikväll kommer att tolka en mängd Brasilianska sånger akustiskt. Melody är sångarens kompis (oklart hur eftersom han är från Asuncion) och hon har sagt att hon eventuellt ska hjälpa till att sjunga en låt under kvällen, men att hon känner sig så blyg. Vinicius och vi två gör upp en plan att vi ska försöka heja på henne så mycket att hon sjunger.  

Lite kuriosa är att Vinicius berättar att han aldrig har sett Melody utan hennes bil under de år han bodde i Encarnación, men han har aldrig kommit sig för att fråga varför. Vi säger att det måste vi såklart ta reda på, det är ju sjukt att aldrig ha sett sin kompis utan sin bil! De två är förövrigt vänner eftersom Vinicius var hennes lärare i portugisiska under en termin och efteråt började de hänga.

Vi hoppar in i Melodys vita bil och drar iväg fem minuter eller något innan hon stannar utanför den irländska pub (jepp, klart att det finns en irländsk pub även i denna stad, de är som kackerlackor) där konserten ska ta plats om någon timme. Vi glider in och slår oss ned i velourfåtöljerna. Súsanna håller ett tal om hur mycket hon ogillar Heineken, vilket blir riktigt pinsamt eftersom alla öl är slut utom just denna sort vilket gör Melody och Vinicius mycket ängsliga och oroliga. Till sist så får vi säga till på skarpen att ”så äcklig är den faktiskt inte”, innan de går med på att beställa in en av de där gigantiska ölflaskorna som de har här för att dela på. 

Heineken slinker ned och vi beställer sedan in den inhemska ölen ”Pilsen” i mindre flaskor eftersom Vinicius och Melody inte ville tortera stackars Súsanna med mer holländsk öl. Det fanns förövrigt även en inhemsk öl med precis samma namn (Pilsen) i Uruguay, brist på fantasi guay-länder emellan?

Súsanna och Melody börjar bonda ordentligt trots att de inte pratar samma språk och att musiken är alltför högt uppskruvad för att de skulle kunna kommunicera även om de hade gjort det. Melody är tydligen fotomodell och har hela telefonen full med bilder som ser ut som typ Top Model, men tydligen så finns det inte någon stor marknad för hennes ”typ” i Parguay (smal, blek och rödhårigt europeiskt utseende) för de har andra ideal där. Súsanna tycker att det är mycket konstigt att sitta och titta på dessa bilder.

Melo, Vinicius och vi två. Alla med varsin Pilsen!

Plötsligt drar konserten igång och artisten (som heter Pancho Gonzales, snacka om stereotypiskt latinamerikanskt namn) sjunger jättebra och spelar gitarr samtidigt som hans bror trummar. Vi lyckas jaga upp Melody på scenen men det blir jättepinsamt för mikrofonen inte fungerar optimalt och vi inte hörde mycket. Vi säger i alla fall att det lät jättebra, trots hennes protester. Efter att konserten är slut så vill Melody hänga med sångaren Pancho och hans vänner på den lilla utegården. Hon köper även en gigantisk pommes frites som hon vill bjuda alla på.

David hamnar bredvid sångaren Pancho. Han som sjöng lika vackert som en ängel för några minuter sedan visar sig vara en riktig galning. Han är sjukt själupptagen och pratar om sin skådespelarkarriär, tjejer han har kysst, visar bilder och reklamfilmer på Youtube etc. Efter en halvtimmes babblande utan att David fått speciellt mycket respons så bjuder han in oss till att följa med på hans turné och vill dessutom att vi ska komma och hälsa på en vecka i Asunción. Jooo. Efter att han gått iväg och David stått och mumsat pommes ytterligare ett tag så kommer han fram och skriker rätt ut bakom Davids huvud som en dåre. ”Kom ihåg att jag är skådespelare!” vrålar han sedan och skrattar med uppspärrade ögon som ett psyko medan han backar från skrikplatsen. ”OK? Det där var ju normalt…”, tänker David.

Under kvällen så hinner vi även hälsa på Melodys kompis Sebastian som har uppfört sig otroligt märkligt och liksom cirkulerat kring vårt lilla gäng och gjort ”knasiga ljud” och petat på Melody i princip sedan vi kom. Detta märkliga beteende förklaras av Melody med att Sebastian är engelsklärare i Encarnación och jättegärna vill prata med oss, men att han är för blyg. Súsanna tar genast tag i saken när hon får reda på detta och ropar till sig den blyge engelskläraren. Det blir snabbt lite udda stämning när det kommer fram att Sebastian inte har någon röst denna kväll. Eller, han har en otroligt sjuk röst som Súsanna säger överensstämmer på pricken med de där figurerna som arbetar i banken i Harry Potter. Mycket svårt att hålla sig för skratt. Vi säger till honom att han får komma förbi Maui Waui när han vill och prata engelska.    

Tids nog är det dags att dra. David är hysteriskt trött, men Melody och Vinicius vill förbi River. Jepp, så klart att den märkliga matbutiken/ölerian/restaurangen River såklart är öppen 24 timmar om dygnet. Vi tar någon liten Patagonia-öl med oss tillbaka till Maui Waui där Vinicius får spela lite slapp gitarr och sjunga varligt för att inte föra för mycket oväsen. Vi är mycket trötta, men lägger oss inte förrän riktigt sent. Det var i sanning en rolig och händelserik 23:e december. Ska bli intressant att se hur julafton blir imorgon!

Lördag och JULAFTON! Som tur är så sammanfaller Sydamerikas firande med det svenska/färöiska firandet. Súsanna vaknar tidigt och går upp för lite egentid. Maui Waui är i princip tomt vid denna tidpunkt, endast delägaren Galo är där medan alla andra sover. Han skulle egentligen ha åkt till sin familj i Asuncion igår, men han fick ställa in resan på grund av att han behövde få ut sina medarbetare ur häktet. Nya rykten på Maui Waui säger även att de två gripna möjligen blivit häktade för att de vuxenkramats publikt. Hur som helst så fick vi gäster på vandrarhemmet strikta order om att inte fråga någonting. Galo vi ska istället åka idag vid klockan 15:00.

Súsanna hinner med mycket denna morgon. Hon bokar en tvättid och tvättar, samt postar blogginlägget från Ushuai som vår tyvärr enda julklapp till dem därhemma. Först vid tolv masar sig slapp-David upp ur sängen, samtidigt som vår rumskamrat Vinicius berättar att Melody undrar om vi vill åka till Encarnacións marknadsplats idag så att vi kan köpa in saker inför julmiddagen. Vad snäll hon är! Alla har sagt till oss att Maui Waui ska anordna en julmiddag, så vi vill såklart vara med och dra vårt strå till stacken, likaså Vinicius. Klart vi vill gå på marknad för att göra inköpen! I sann Paraguay-anda (vad det verkar och sägs) så dyker Melo upp i sin vita bil vid klockan 14:00 och vi åker iväg. 
      

Julafton började inte särskilt juligt...

Köksfönstrena som även fungerar som disktrasetorkare

Regn och regn och reng...

Som tur var kom stekande solen strax efter regnet och tvätten kunde hängas ut! Woh!

På vägen till marknaden så får vi vara med om något mycket speciellt. Vi åker nämligen igenom något som vi i efterhand kommer att kalla ”Drive-through-krosserian”. I en brant backe så finns en massa skjul på rad. Dessa är överfulla med örter, blommor, trä och liknande. Melo langar över sin Tererétermos till en av de bastanta damerna längs vägen. Damen frågar vad hon vill ha och Melo säger att hon vill ha något uppfriskande som är bra för magen. Señoran samlar ihop en hel radda örter från olika ställen i skjulet och börjar brutalkrossa dem med en gigantisk mortel. Sedan lägger hon ned dem i Melodys termos och fyller på vatten och is. Súsanna ropar från baksätet att ”hon också vill ha blandningen”! Melody bjuder och krossdamen lägger Súsannas krossade örter i en plastpåse för senare bruk. Idag är nämligen dagen då Sus ska få sin alldeles egen Tereré-termos, hehe.    

Vi anländer till marknaden som är en otroligt häftig plats, full av liv. Marknaden ligger på grund av Paraguays värme inomhus i en stor byggnad med vacker konst målad på fasaden. Det finns kläder, fröer, kryddor frukt, grönsaker, ägg, kött, örter och….termosar! Vi handlar mycket till julmiddagen, så som apelsiner, lantägg, rödbetor, morötter, aubergine, rosmarin, sesamfrön med mera. Súsanna får en gratis lime av en försäljare och blir överlycklig av denna snällhet.  Sús handlar även en aloe vera – kräm samt diverse juyos (bland annat en typ av lila blommor som heter ”siempre vida” på rekommendation från Vinicius, man ska leva länge av dessa).     

Efter att vi fyllt x antal kassar med mat så börjar termosjakten, ledda av Melody och Vinicius – allt medan de själva sippar på och skickar runt koppen de alltid har med sig. Så sjukt att man i Paraguay går runt och fyller på och skickar runt en kopp kallt te dagarna långa när man är i sällskap, vare sig man är på gatan, i bilen eller i en butik. Vi fastnar för en termos av traditionellt stuk, det vill säga en termos beklädd med läderhantverk. Alla termosar är tyvärr plast inuti numera och man fokuserar på ”skalet” ungefär som på mobiltelefoner. Termosen är som ett komplement som matchar humör, kläder och så vidare. När vi köpt termosen så går vi glada iväg. Men det är inte slut på julens vänliga budskap. Försäljaren jagar ifatt David inne i marknaden och ger honom en kopp som han tidigare har sett honom hålla upp och titta på med begär i blicken. Så sjukt snällt, nu äger vi två koppar (guampas)!

Utanför marknaden så köper Sús och Vinicius varsitt armband med Paraguays färger (som även råkar vara Färöarnas färger). Dessa inhandlas för ett fåtal kronor av en inhemsk kvinna som endast talar Guaraní och inte spanska och sitter och säljer sina armband från en filt på marken. Efter detta lilla inköp så hoppar vi in i bilen igen och beger oss mot ett stort snabbköp för att inhandla lite fler ingredienser till det som vi tänker laga ikväll.   

ú

Yuyos-drive through - här krossar en kvinnas yuyos till Súsanna

Next stop: marknaden!!! Wiiii

Peruansk ost, linser och ägg

Dagen var hur varm som helst och Melo försökte hålla oss dehydrerade med Térere

Varor i lösvikt = drömmen

Olika yuyos!

Súsanna, Vinicius och Melo spanar frukt

En bild utanför marknades ska ni väl ha, tyckte Melo. Vi spexade till det med att hålla alla våra posar...

Och en utanför den fina väggen!

Det vi tänker bidra med ikväll är sesampanerade auberginer med rosmarin, rödbetor gratinerade med paraguayansk ost, snabbpicklade grönsaker, sallad, glögg och pepparkakschokladbollar.  Priset skenar iväg med paraguayanska mått mätt, men det är ju trots allt julafton och vi vill bjuda alla som varit så snälla mot oss under vår vistelse på något gott. Vi lyckas konka hem allt till Maui Waui cirka 17:00 och Sús har sovit extremt lite, men David vet av erfarenhet att det är dags att börja med maten – detta kommer att ta tid! Dock så har vi fem timmar på oss, eftersom vi tar reda på att julmiddagen ska börja klockan 22:00.

 

Tröttheten till trots så är humöret på topp. Allt är faktiskt otroligt mysigt, vi skör, river och steker och det är mycket julig stämning i de omkring 35 graderna. Sús svävar på moln medan hon njuter av musik, bakar och skypar med familjen som sjunger jullåtar till Kris gitarrspel. Detta var då en välsignad jul. Strax efter 20:00 är allt redan klart efter att ha gjort en kraftansträngning. Flera personer har redan passerat köket och gjort ljud för att de tycker att smakproven av Davids sesampanerade auberginer med rosmarin varit så goda – kanske de kan tänka sig lite vegetariskt på bordet ändå!

Vi drar till River och köper lite Pilsen samt en flaska amaretto att ha i glöggen om man vill. Det är ju alltid viktigt för Sús att inte spara på något när det vankas festligheter. Vi vandrar hemåt och äntligen lyckas Súsanna få vila sig i 30 minuter (tillsammans med den mer bortskmde David). När vi vaknar så har alla öl tagit slut, men det gör inte så mycket. Det kanske är nyttigt att dricka kranvatten till julmiddagen med tanke på värmen? För att kompensera lite så ställer vi en laddning av vårt 2-dagars glöggprojekt på gasspisen. Den har legat och mognat med sprit och massvis av julkryddor i den 6L vattenflaska som vi inhandlade dag ett i Encarnación. Vi smakar av och….det smakar heeelt sagolikt bra! Yes! Den billiga paraguayanska spritdrycken visade sig vara ett perfekt cognacsubstitut och det söta Malbec-vinet sköt glöggen till helt nya höjder. Alla som smakade var överens om att det var svingott (dock lite konstigt med varmt kryddvin i denna oerhörda sommarhetta).       

En handfull olika individer närvarar vid middagen. Det är David, Súsanna, Veronica, Veronicas föräldrar, Tipi-mannen (som vi nu äntligen förstått heter Roman), Vinicius samt den legendariske Argentinaren Marcos som jobbar som clown samt försäljare av chipas och är helt sjukt rolig. Marcos skulle egentligen åka till sin kompis i Trinidad för att fira, men han hade inte råd med bussbiljetten sades det, så Maui Waui släppte in honom i julgemenskapen. Det var bra, för han roade alla vid middagsbordet ordenligt med sin entertainer-karaktär!

Alla verkar mycket nöjda med maten. Det blir dock klart att David och Súsanna har stått för majoriteten av den mängd mat som serveras på bordet, försöket från Maui Waui att styra upp julbordet måste ha varit halvhjärtat, ett missförstånd eller lögn, haha. Den vänlige fransmannen tipi-Roman erbjöd sig att styra upp en betalningsrunda, men något sådant tyckte vi inte passade kring jul. Vinicius hade i och för sig gjort en stor sallad och en vegoanpassad och väl tilltagen brasiliansk risrätt, vilken var supernice!     

Hur som helst, maten verkar bli en liten succé och alla var glada. Súsanna ger mycket högt betyg på vår egen mat ”auberginerna är drömme, rödbetorna med queso paraguaya är så goda – alla mumsar och tycker att maten är drömme”. En sak var dock jäkligt märklig och på något sätt konstigt pinsam. Veronicas föräldrar påstod att det fattades tallrik, glas och bestick för en person (vilket det inte gjorde). När vi som dukat demonstrativt räknat högt, samt visat att det fanns en plats där ingen satt så utförde föräldrarna någon slags konstig protest i ren stolthet – utan att säga något mer. De åt från samma tallrik, använde samma bestick och drack endast ur ett glas. Va? Det blev också lite konstigt när David skulle ta foton med sin kamera som han satt på ett stativ i diskhon, eftersom han hade problem med att använda rätt funktion på självutlösaren (tar han för lite selfies?). Många fick vänta tålmodigt med stela leenden medan David försökte hålla uppe stämningen med sin knaggliga spanska.

Jul på Maui Waui! Från höger: Marcos, Roman, Vero, föräldrarna (som delar tallrik och glas), Vinicius, David och Súsanna. Främst i bilden ses den tomma platsen...

Och en med blixt! PS det fanns olika tankar om hur julklädnaden skulla vara.. vissa körde bar över medan familjen från Asunción körde rött tema. Vi två och Marcos hade ingen att matcha med.

Maui Wauis julpynt kom upp och hänga på julafton!

Den mat som Veronicas lite dryga föräldrar köpt var inget för vegetarianer om man säger så, men det fanns i alla fall en sak som vi ville testa! Vi ville prova den där rätten som heter Sopa Parguaya, som inte alls är en soppa som namnet säger utan någon form av majskaka. Första dagen vi hängd med Vinicius så gick vi ju till chiperían som ligger precis bredvid Maui Waui, där vi fick en föreläsning från ägaren om Chipa, Chipa Guazú och Sopa Paraguaya. Vi fick då veta att vi inte kunde få smaka Sopa Paraguaya eftersom den måste förbeställas. Om den ligger framme så blir den torr. Veronicas föräldrar hade uppenbarligen inte fått samma föreläsning. Att stoppa in den Sopa Paraguaya som låg på julbordet i munnen var som att stoppa in årtusendets torraste tvättsvamp! Munnen snörpte ihop sig och det var svårt att pressa fram ett leende och en tumme upp, herre gud vad torrt alltså, aldrig smakat något liknande.     

Vid klockan tolv hände något konstigt för oss nordbor. Alla började räkna ned till tolvslaget och två flaskor cider i champagnestorlek öppnades. Ingen fick dricka innan klockan tolv. Vid tolvslaget ropar man ”Feliz navidad!” och kramas med var och en av gästerna. Det skjuts en massa raketer och i mångt och mycket är det således en kopia av hur vi i Norden firar nyår. När man ger julklappar förblir oklart. Efter tolvslaget så bjuder vi alla på våra pepparkakschokladbollar, vilka blir mycket uppskattade som tur är. Vinicius berömmer pepparkaksbollarna och säger att ”han vanligtvis inte gillar sötsaker, men att dessa faktiskt inte smakar så sött och att han därför älskar dem”. Samtidigt upplever David att hans tänder i princip håller på att upplösas av allt socker och han undrar i tysthet hur söta de brasilianska bakverken egentligen är.

Eftersom ingen annan har köpt någon dricka så blir det vår goda glögg som får stå till buds. Den räddar kvällen kan man säga. Enligt traditionen så går man ned till stranden på julafton och dansar tills solen går upp. Vi sitter i en helt mörk trädgård och dricker glögg när Vinicius plötsligt börjar blöda näsblod från ingenstans och måste gå och lägga sig. Vi är uppe ett tag till i trädgården, men ingen orkar röra sig ned till stranden. Vad det lider så går vi och lägger oss och David får somna in till tonerna av sin favorit Ola Magnell i den paraguayanska natten denna hans 30:e julafton.    

På juldagen så vaknar Sùsanna återigen besvärande tidigt. Hon ägnar tiden åt att skriva lite på bloggen, medan David inte vaknar förrän framåt lunch och hjälper då till att laga en fruktsallad som delas med Vinicius som vaknat. Idag är det hysteriskt varmt och vi spenderar ett tag i trädgården innan vi lägger oss lite igen eftersom Súsanna inte sovit mycket i natt och David nog aldrig någonsin tackat nej till ”en vila”.

Senare på dagen vaknar vi av att Vinicius går upp. Han har också varit tvungen att ligga ned och sova eftersom näsblodet inte gett upp än. Súsanna försöker att säga något men han hör henne inte. Vi skriver ett meddelande till honom istället där vi säger att vi drar ned till stranden.

På väg ned till stranden så blir det uppenbart att det är drakflygarväder. I värmen ligger en lätt bris och fantastiska drakar tornar upp sig över fälten som ligger innan strandpromenaden, mycket häftigt. Väl nere på stranden så kastar vi oss ned i vattnet med våra nya simbrillor – här ska det njutas och simmas under vattnet trots att vi ser lite larviga ut bland alla coolingar! Döm om vår förvåning när man knappt såg en halvmeter framför sig i det grumliga flodvattnet, typiskt!

Hajar!

Hej hej!

Paraguays fina flagga

Tomtealtaren som David kallar den!

Idag så är det fantastiskt mycket folk på stranden jämfört med hur det har varit tidigare dagar. Diverse jultomtar går runt och ställer upp på bilder med barn för en slant. En ganska bisarr scen denna juldag. När vi ska gå upp och dra tillbaka mot Maui Waui så ser vi Vinicius sitta och spana utanför orginaltomtens ”tempel”, där David blivit fotad några dagar tidigare.

Vinicius har tydligen letat efter oss. Han fick Davids meddelande där David hade skämtat om att han troligen hade smitit till River medan han trodde att vi sov. Det visade sig vara sant, men David hade ju inget internet på sin telefon så han kunde tyvärr inte ta emot Vinicius svar. Hursomhelst så har han sett till att Melody och hennes brors flickvän dök upp nere i tomtetemplet. Idag hade Melody en tererétermos med ett stort fredsmärke på (peacetecken).

Vinicius bjöd oss på ett friterat bakverk som en man bar i ett hundratal på en rund platta på sitt huvud. Det var typ som en munk utan hål i, vilken var fylld med dulce de leche och sedan friterad. Gud alltså, Gustav Henebratt skulle dött för detta. Súsanna är ”on fire” och kommunicerar för fullt med Melo och svägerskan på sin hemsnickrade spanska medan David sitter och pratar fotografering med Vinicius.       

Efter vi njutit intill stranden ett tag så beger vi oss för att ta lite fotografier framför några av Encarnacións lysande juldekorationer. Paraguayaner är så konstiga, haha. De finns utanför något slags museum som ”aldrig öppnar”. Súsanna filmar på vägen dit och folk som hon passerar vill säga hej till filmen. Väl framme så får vi ställa upp oss och Vinicius tar några foton. Det kommer även en proffsfotograf som Melody känner och tar foton, men vad vi vet så var vi inte tillräckligt fotogeniska för at hamna på någon hemsida.

Súsanna och Vinicius i solnedgången

Playan och Posadas i bakgrunden.

Gruppbild! Från höger: David, Súsanna, Melo, Svägerskan och Vinicius

Mer bilder! Ett sånt härligt gäng måste ju dokumenteras!

Vi och tomtealtaren minus Vinicius!

Vi och Melo framför stationens julbelysning!

Vi tar sedan bilen tillbaka till Maui Waui där vi äter sen avskedsmiddag med Vinicius, som måste bege sig tillbaka till Brasilien vid midnatt. Vi äter de rester som finns kvar (den hungrige och utblottade argentinaren Marcos hade gjort ett bra jobb med att återvända till vandrarhemmet för att leta rester i kylen). Melody tyckte att auberginen med rosmarin var lite för ”picante” (stark) för hennes smak, vilket kanske säger en del om hur fega smaker vissa länders mat har i södra Sydamerika.  

Vi fick nu bjuda Melody och svägerskan på glögg och Melody hade köpt en stor fruktkaka som heter Pan Dulce, med russin och annat. Det var så himla gott! Det blev dock lite pinsamt eftersom David även tuggade i sig kakans omslagspapper. Han trodde att även Súsanna hade gjort det och försökte skratta åt det, men det visade sig att han var ensam. Han tyckte dock att pappret smakade gott. Vid bordet satte sig även en ny, liten, svettig och ganska gammal brasilianare med inget hår men med skägg. Det var en ny gäst på vandrarhemmet. Han mummlade ”Swedish witch…” när Súsanna hällde ned mandlar och russin i den varma vinblandningen och bjöd honom.  

Melo och svägerskan försökte även lära Súsanna lite Guaraní. Sus var tydligen jätteduktig och David sämst. Ägaren Galo skrattade mycket åt David. De skrev även ned en liten ordlista till Súsanna vilken följer här:

Caro = Hepy = Dyr

Qué tal? = Mba'eichapa = Hur mår du?

Barracho = Ka'u = Fullis

Quiero = Rohayhu (y är iiiiii med spänd mun) = Jag älskar

Gracias = Aguije (sje i slutet) = Tack

Comer = Karu = Att äta

Agua = Y (iiii) = Vatten

Julmiddagsrester: syltade grönsaker, guddomliga subergines, sötstark tomatsås och rödbets/ost pizzan.

MUMS!!!!!!

Strax innan midnatt är det dags att skjutsa Vinicius till bussterminalen som ligger 3 minuter från Maui Waui. Vi tar bilen upp för backen såklart – ”Paraguay Baby!” (som Melo brukar säga om de flesta beteenden och skeenden gällande landet). Det är trist att säga hejdå men vi har haft några väldigt roliga dagar tillsammans med den godhjärtade brasilianaren. Efter att vi kramats hejdå så vill Melo att vi åker med i bilen. Vi passerar hennes familjs hus och lämnar av svägerskan, innan vi vänder tillbaka och hon dumpar av oss vid Maui Waui. Vi bestämmer att vi ska träffas imorgon igen, så att vi kan säga hejdå! Innan vi somnar så tittar vi på de sjuka orkanfilmerna från julen på Färis, efter det sover vi trots allt mycket gott. 

Nästa morgon så är vi upp vid klockan 9. Vi packar och äter frukost. Uppdraget för dagen är att skriva ut alla de bussbiljetter vi behöver inför morgondagen, men Maui Waui har ingen skrivare! Vi begav oss därför ut i stekande värme. När vi säger stekande så var den STEKANDE. Vi gick till huvudgatan i staden för att snoka reda på något ställe där vi kunde printa. Vart vi än frågade så blev vi vidareskickade. Till slut visste vi var vi kunde skriva ut, men de hade tyvärr stängt för siesta. Jahopp, då var det bara att göra något annat medan man väntar!

David hade lovat Súsanna att de skulle besöka den fantastiska marknadsplatsen som heter ”Mercado Central” minst en gång till, eftersom hon hade njutit så mycket senast. Vi visste ungefär i vilken riktning den låg, men inte mycket mer – vi hade ingen karta. Vi började gå ändå och litade på våra sinnen.

Detta var den överlägset varmaste dagen på hela resan hittills och vår lilla vattenflaska började ta slut. Vi gick och gick, men kunde inte riktigt enas om vart. När vi gått i nästan en timme så var tjafset nära, men som en gåva från gud så skymtade vi en bekant fasad genom några buskar just som vi stod och pekade och argumenterade för olika riktningar. Hurra!

Väl inne på marknaden så fanns det lika många försäljare som på julafton, men hela klientelet var borta. Vart vi en gick så var vi de enda potentiella kunderna, vilket gjorde att man kände sig lite som en ensam zebra på en savann full av lejon! Vi lyckades hålla oss från alla erbjudanden som haglade över oss, men köpte lite (billigt..) paraguayanskt småhantverk, lantägg samt lite juyos till vår tereré.  

När vi återvänder till Encarnacións centrum så är butiken där vi kan skriva ut fortfarande stängd. Vi får helt enkelt bege oss tillbaka till Maui Waui och vänta på bättre tider. När vi kommer tillbaka så är ytterdörren stängd, så vi får gå in på baksidan. Ingen är riktigt där, men plötsligt dyker Marcos upp – som inte ens bor på Maui Waui. Vi sitter och pratar och dricker tereré ett längre tag, Súsanna ger sig in i en avancerade diskussioner kring vegetarianism och hennes arbete med att framställa biogas med mera. Vilken tur att Marcos är bra på att förstå och gissa vad vi menar med olika saker. Spännande med en kompis som inte förstår någonting om man skulle slänga in ett engelskt ord. Vi pratar i och för sig bara ”spanska” med Melody också, så det verkar funka rätt bra det här med fixa fina vänner språkbarriärer till trots!

Plötsligt dyker delägaren Galo upp och slår sig ned vid bordet. Han vill hänga lite eftersom det är avfärd för de två nordborna imorgon. Han håller på att lära sig att spela gitarr och Marcos och Galo stämmer in i en rätt talangfull kör och drar av några latinska 4-ackordssånger. Vi applåderar vilt åt framträdandet, riktigt nice!

Ägg från frigående höns från landet som inte värper varje dag. Kolla vilka fina färger!

mmmmm Tereré

Vår fina termos och guampa från Trinidad 

Súsanna njuter av Galos och Marcos sköna stämmor och spex!

Efter detta drar vi ut en sista gång för att försöka skriva ut biljetterna. Om det inte är öppet nu så har vi en stor kris. Men, som vanligt vid nödsituationerna under denna resa så ler lyckan till slut mot oss – denna gång är den lilla butiken öppen. Världens slappaste man hjälper oss att skriva ut. David får även ett anteckningsblock som han nu kan ha med sig på resan och krafsa i – vilken köpfest!

Till middag blev det gröt med frukt samt omelett på lantäggen som vi köpt. Gröt till middag är underskattat! När det började mörkna så begav vi oss mot River, där vi skulle möta Melody för att säga hejdå. Vi trodde att hon skulle dyka upp vid paraguayansk tid men hon hade dykt upp vid nordisk tid och blivit orolig och kört runt med sin bil och letat. Vi kunde dock kontakta henne genom att River otroligt nog har Wifi med ett lösenord som stammisen Vinicius hade knappat in på någon av våra telefoner.

Vi fick veta mer om vår några dagar gamla vän, till exempel att hon bara för någon vecka sedan tagit en masterexamen i psykologi. Hon hade skrivit sitt examensarbete om mobbing och hade fått högst betyg i klassen och skulle satsa på att bli doktor i psykologi. Coolt, vi som trodde att hon var en vanligt hederlig fotomodell. Súsanna hade under dagen kämpat med Melos present, vilket var ett handskrivet recept på glögg, två förbaskat svårklistrade flaggor (Sverige/Paraguay) samt en påse ekologiskt godis från Stockholm. I den paraguayanska flaggan stod det ”Paraguay – Baby!” istället för ”Republica del Paraguay”. Melody blev jätteglad!

Melo var även feminist och berättade att Paraguay hade stora problem med machokultur, liksom många andra latinska länder.  Vi fick därmed också reda på det som Vinicius alltid hade undrat men aldrig frågat, varför hon kör bil överallt. Det är helt enkelt en markering mot machokulturen, som tycker att kvinnor är dåliga bilförare och kanske helst inte ska synas i trafiken överhuvudtaget. Väldigt fint att något sådant motiv låg bakom det som man annars kan relatera till kanske lathet eller att man inte bryr sig om miljön.

Melo följde med oss tillbaka till Maui Waui där vi åt upp det sista av hennes fruktiga julkaka (David lyckades undvika att äta pappret denna gång..) samt äntligen fick bjuda Galo på glögg, vilket han hade sett mycket fram emot. Vi öppnade också den äppelciderflaska som Melody givit oss i present igår, så snäll denna tjej är alltså! Vi pratade och skrattade tills Melo var tvungen att dra hem. Hon insisterade på att få hämta oss med bilen klockan åtta imorgon bitti och fast vi sade att det inte behövdes så slutade det med att vi fick vika oss. Som sagt, hon verkar verkligen ha en snällhet av guld! Vi kommer att sakna vår nya vän tänkte vi medans vi kindpussades adjö för natten. Vi visste även att vi skulle sakna Paraguay, men vi hade fått många fina minnen att ta med oss. Hoppas verkligen att vi ses igen!