TUNNLANDS ON TOUR: DAGS ATT FYLLA 27

MÅNDAG 12 DECEMBER 2016

DAGS ATT FYLLA 27

Konst gjord av en nybliven 27 åring.

Äntligen upprann dagen då Súsanna skulle fylla 27! Hipp hipp hurraaaaa! Båda vaknade utvilade och när vi tittade ut så sken solen över hela....parkeringen (yupp, vi har inte världens bästa vy från rummet). Efter att ha degat en stund i sängen så begav vi oss mot köket för att se vad som fanns till frukost (som tydligen ingick i priset). Det var ingen överraskning direkt att det som fanns var vitt bröd, flingor, dulce de leche och sylt.

Vi satte oss ner vid två kvinnor och började smyglyssna på deras konversation. De pratade om luftfuktighet i Misiones-provinsen i Argentina. Tyskan sa att hennes hår inte kunde torka på två dagar efter att hon hade duschat, schweiziskan lyssnade med stora ögon för att hon skulle åka dit.

Tyskan var en lite äldre backpacker än de flesta andra. Det visade sig också att hon var en så kallad "låda" som gillade att berätta hur saker och ting låg till. Dock var hon inte så intensiv som några av de vi träffade på i Patagonien. Undrar om det är så att lådor ger sig iväg på resor för att folk i deras vardag inte orkar lyssna på dem mer? Genom att resa så kommer de hela tiden till nya ställen med nya människor som kan lyssna på alla deras historier... intressant tanke!

Efter en stund så gick schweiziskan för att sätta sig i soffan med sin mobil. Kvar satt vi och tyskan och njöt av väldigt gott bröd måste man säga, samt ett riktigt gott kaffe bryggt genom en kaffebryggare. Lyx, MUMS! Tyskan hade varit iväg i 6 veckor och berättade om hennes värsta hostelvistelse hittils, den hade varit i Tucuman i norra Argentina där hon hade bott på ett hostell med massa döda kackerlackor i alla rummets hörn och med smutsiga lakan. Hon var milt sagt inte så jätte imponerad av Tucuman. David lyssnade med stora ögon och på insidan kände han en stor glädje av att det hittils gått oss så bra med hostel, han undrade om det skulle gått lika bra om han inte hade lagt lika mycket tid ner på research! Han fylldes åter med glädje när han tänkte på all research.

Tyskan hade läst på ordentligt om Uruguay eftersom hon verkade ha seriösa planer om att flytta hit då det var dags för pensionen (hon kanske är runt 40 i skrivande stund). Hon hade varit här tidigare och tyckte att Punta del Diablo var absolut bästa platsen på jorden och att detta hostel var nummar ett. För övrigt ville hon berätta att de inte använder antibiotika till djuren i Uruguay, att de hade mycket grön energi och att de generellt tänker mycket grönt. Hon sade också att i och med att det är så lugnt och lågintensivt i landet så hade de problem med att unga flyttar därifrån, till mer "spännande" platser. Därför skulle det vara mycket lätt att få fast uppehållstillstånd, speciellt om du hade en hög inkomst/pension. Man vill helt enkelt ha folk till landet.

Efter någon timme avslutar vi frukosten och bestämmer oss för att ta ett bloggtag (som vi numera kallar det) i soffan. Vi köttar på rätt bra, Súsanna laddar upp bilder på det lagom snabba nätet och David skriver så det ryker från tangentbordet.

Efter bloggtaget förberedes födelsedagsmackor med den goda peston från tjejen vi mötte på fiskestranden igår, samt gårdagens blandning av koriander, rädisor, lök, aubergine och sivripaprikor. Nu var det dags att börja firandet! Vi tog på oss badkläder och smörjde in oss bra (tyskan hade bränt sig ordentligt förra gången hon var här då man inte märker hur intensiv solen är när det blåser). Sedan begav oss ner till byn. Först gick vi och kollade om rör-tjejen var där så vi skulle kunna köpa mer röror. Där fanns ingen rör-tjej att finna, så vi gick sedan till lokala affären och köpte öl och chips utan salt (har uppmärksammats att mycket salt tillsätts i den mat vi köper).

Vi gick sedan till stranden som kallas Playa de la Viuda och som ligger längst bort från stora stranden, Playa Grande. Här det fanns bara kanske 20 personer på denna jättelånga strand, detta trots att vädret var superhärligt och vågorna lockade.

Hus och sandbackan i bakgrunden. E-skylten betyder ingen parkering!

Rätt chill vid husen brevid stranden.

En naturlig pool på stranden.

Rätt friska vågor.

Det tog inte lång tid så var vi ute i de stora vågorna. Vi hoppade och gled sedan in mot stranden med vågorna, mycket underhållande. Man blev lite svimmel (yr) av alla krafter som drog en ut mot havet för att sedan trycka en in mot stranden. Det blev därför till slut dags för en liten paus. Denna spenderades i en naturlig pool som hade skapats av tidvattnet mellan några klippor. Sååååååå sköööööönt.

Eften en timme var det lunchdags! Mackorna smakade till och med bättre än i går och kalla mörka ölen från Stella (Súsannas födelsedag måste givetvis firas med hennes favoritbjór i Sydamerika) bara gjorde allt bättre. Dagen spenderades med att skifta mellan att hoppa i vågorna (vi blev modigare och modigare) för att sedan att ligga och snacka i solen.

Dags för en stor mörk bira

Och mack-njutning! Detta är super-pesto-mackan från förra inlägget!

Finns sämre ställen att fira sin 27 års dag :)

Vågorna lockar!

Vågor!

Stora vågor!

Det här är livet!

David leker i vågorna.

David gör en glidande kóp

En liten våg-paus!

Sandbacken är enorm!

Prommenad!

Husen är rätt idylliska!

Vår fågelkompis "Hue" fångad in action!

Strandnjutare!

Då var det baddags igen!

Súsanna gör en kóp...

...för sedan att bli översvämmad av vågor!

Fiskgubbe!

Mer bira!

Runt klockan 19 kände vi att vi hade blivit mättade av strandlivet och begav oss hem mot hostellet för en dusch och kanske lite vila innan vi skulle ut på stan för en födelsedagsmiddag (sponsorad av Turessons) och kanske några fler bjór.

Vi besämnde oss för att käka på ett ställe som hette Ombu och som var en liten restaurang med enbart uteservering under ett sånt där sagoträd som vi såg i Buenos Aires (dock inte lika stort). Kvällen var varm och vi beställde in var sin Uruguyansk bjór från ölhantverksmärket Volcanica. David en IPA och Súsanna en mörk ale och två vegoburgare. Ölen var svinigt god. Det var en del folk på restaurangen. Kanske runt 10 personer, trots att det var måndagkväll och kanske fanns 10 andra resturanger på gatan att välja mellan.

Vi belv helt överraskade när vi fick burgerna serverade. Det var så fina och kreativa, helt olika all annan vegetarisk mat som vi fått de senaste månaderna. Här hade man verkligen tänkt till, på bild längre ned visas den fina burgare man kunde få sig i denna lilla håla. Vi mumsade i oss och mådde förträffligt, dock så upptäckte vi att det var cirka en miljard myggor som surrade runt våra ben. Vi hade inte tagit på oss myggmedel då vi inte upplevt något myggproblem tidigare under resan. Vi fick slå bort de myggor vi orkade och hoppades på det bästa.

Eftersom det var kalasdags så skulle vi såklart även ha efterrätt! Det blev två crépes med något som kallas Crema de lima och var sitt glas rött. Vi fick dock endast en crépes serverad som vi delade på medan vi njöt av vinet. Súsanna sade att efterrätten serverades på detta sätt för att det skulle vara romantiskt. Efter att vi var klara så kom emellertid servitören springandes ut med crépes nummer två. Positiv överraskning! Den slank gott ner och det kändes faktiskt inte mindre romantiskt med en till, hehe. Klockan närmade sig midnatt då de sista gästerna (som verkade vara lokala efter som de kramade både servetören och kocken) gick och vi beslutade att även vi skulle hem. "Det är en dag i morgon med!" (Liiii!).

Eftersom att Punta del Diablo inte är ett så stort samhälle och då det inte finns gatuljus överallt gör det byen till en perfekt plats att njuta av den enormt stora och stjärnrika himmelvalvet och den fantastiska månen medan man går hem. På Färöarna för 27 år sedan var det fullmåne och även i kväll var det dags för fullmåne, denna gången i Uruguay. Det var helt fantastiskt att gå och titta upp på alla stjärnor.

Det var fortfarande lite liv i byen, många verkade hålla på med att snickra barer, restauranger och vandrarhem inför den stora säsongstarten vid jul. Det kändes därför inte så läskigt som det borde då vi gled ner till sandkullarna ovanför stranden där vi tidigare badat. Där kunde vi stå och observera hela stjärnhimmeln och njuta av den totala tystnaden samtidigt som vi kunde titta på världens åsk - och blixtshow någonstans där ute över Atlanten. Vi kunde se hur det blixtrade men kunde inte höra något av ovädret och här hos oss var det torrt, varmt och tyst. Helt klart en konstig känsla och ett perfekt slut på en helt fantastisk födelsedag! Ser fram emot ett helt år som 27 åring!