Natten till tisdag blev det inte mycket sömn för lilla David.
Detta då myggor (eller myggjävlar) hela tiden
surrade vid hans öron. Det visade sig att vårt sovrum (som vi hittills tyckt väldigt mycket om) var FULLT med myggor och
att de inte var rädda för att ta sig en rejäl sup av vårt blod medan vi sov. Detta
hade resulterat i några uppsvullnade röda prickar lite överallt på våra
kroppar. Svullnaderna i ansiktet såg ut som finnar och såklart hade Súsanna
fått en mitt på näsan. Snyggt! David försökte uppmuntra med att vi såg yngre ut än i
går då vi båda två liknade finniga tonåringar. Det blev ett gott skratt innan
vi begav oss ut i köket för lite kaffe och den hälsosamma brödfrukosten med dulce de leche.
Ute var blåsigt och soliga häriliga gårdagen kändes långt borta.
När vi skulle sätta oss ner för att äta var det lite kris för enda platserna
var hos ”so-into-spanish”-paret som vi inte orkade prata med. Detta var samma par som David lurat i Montevideo, vars ryggsäck han sedan tvingats hålla på flaket på pick-up:en. Igår hade vi nämligen försökt prata med dem, men de kunde nästan inte prata för de var "so-into-spanish" och sade vartannat ord på spanska och sade "what's the english word for...." hela tiden.
Under tiden
som vi hade hunnit fylla på kaffe och ta bestick så hade emellertid en annan person satt
sig vid bordet med "so-into-spanish"-paret och då kändes det att slå sig ned, då vi skulle slippa vara ensamma med dessa torrbollar. Mannen visade sig
vara en irländare på språng. Han berättade om sin resa hittills som började för
6 veckor sedan i Ushuaia och att han även hade varit på Påskön.
Mannen visade sig vara svinskön, en så kallad "karaktär". Han var i 40-årsåldern och beroende av att springa. Han hade klarat av 10 miles på morgonen innan frukost, trots att han anlände till vandrarhemmet långt efter att vi lagt oss dagen innan. Han hade även
backpackat för tio år sedan och berättade om sitt berömda bildsparningssystem: bränn två
kopior av bilderna på två skivor, skicka hem ena och bär med dig den andra. När
ena skivan kommit hem, skicka då den andra hem. Hade fungerat mycket bra. Fergal hade världsrekord i packning, en gigantisk ryggsäck, två små ryggsäckar samt en kasse med mat. Maten äter han inte utan har bara burit runt på i en månad, han fattar själv inte varför. På Påskön hade alla tittat konstigt på honom när han gled omkring som en krabba med med ryggsäckar och en fet matkasse.
Fergal delade även med sig av informationen att han nyligen kom från ett vandrarhem lite längre söderut i Uruguay som han kallade för "a proper dump". Han hade vaknat mitt i natten och blivit chockad av att någon slags farmor sovit bredvid honom, när han rest sig upp hade han nästan snubblat över ett barn på golvet. Vi tänkte direkt på Emilia House i Punta Arenas, vilket dock verkade vara ett paradis i jämförelse med tanke på de andra historierna han berättade om att det inte fanns någon ren disk och så vidare. Fergal skulle till nationalparken Santa Teresa idag (han ska åka imorgon bitti så han har ett dygn på sig att pressa allt) och det skulle "so-into-spanish"-paret också. Vi valde att vänta på bättre väder eftersom det blåste ordentligt idag och vi har många dagar kvar här.
Efter frukost så satte vi oss i salongen, David började boka resor
mellan Paraguay och Bolivia. Det blir en till hysteriskt lång resa med bussar:
Encarnación (Paraguay) - Posadas (Argentina)
Posadas (Argentina) - Corrientes (Argentina)
Corrientes (Argentina) - Salta (Argentina)
Salta (Argentina) - La Quiaca (Argentina)
La Quiaca (Argentina) - Villazón (Bolivia) [Till fots, gränsstäder]
Villazón (Bolivia) - Sucre (Bolivia)
Mycket att koordinera på många olika hemsidor, ett mirakel att det kan pusslas ihop! Allt som allt så tar resan 48 timmar, så vi ska även boka vandrarhem i La Quiaca tänker vi. Medan David pusslade med resan så bloggade Súsanna.
Till lunch käkade vi tacos med
resten av den goda röran från gårdagens mackor. Vi var lite kaxiga och satte
oss utomhus, men fick snart springa efter tjocktröjor. Vi fick sällskap av två
tjejer som precis hade kommit till Punta del Diablo. De var i Uruguay för ett
bröllop och hade varit några dagar i Montevideo och skulle nu vara tre dagar i
Punta del Diablo innan de skulle till Punta del Este på bröllop på fredag. Tjejerna
var studiekompisar som pluggat juridik tillsammans i USA, men bodde nu i Holland och Belgien (deras respektive hemländer). De var jättetrevliga så vi blev glada att vi hade hittat fler kompisar på vandrarhemmet, vi satt och pratade lång efter att lunchen var över.
Senare på dagen gick vi ut för att handla mat. Vi satte på oss
långbyxor och jacka. Vi valde först att gå ner till stranden för att se om
kvinnan med de goda rörorna var där, eftersom vi hade bestämt träff med henne. Men vi kunde inte se någon försäljare. Vi
handlade istället frukt och grönt på matbutiken Sandras och då vi kom hem igen började
middagshetsen redan hetta till i köket. Så extremt många människor på detta vandrarhem och hög musik spelas hela tiden. Det är inte dåligt på något sätt, men man får verkligen upp pulsen när man ska laga mat.
 |
| Grönt hus på g mot affären! |
 |
| Vacker Monstera på väg till affären! |
Vid 22-tiden på kvällen så hittade David en stirrandes Fergal sittandes helt
slut i en soffa. Det visade sig att han inte hade fått någon cykel som hande
hade bokat på vandrarhemmet för att de hade tagit slut (?) trots att han bokat. Så han hande tagit
bussen till nationalparken Santa Teresa och sedan gått den upp och ner gått varje centimeter av parken, berättade han. Bland annat hade han besökt "the world's worst mirador"(utkiksplats). Det hela hade hade tagit rätt många timmar. Han
berättade även att han hade gått fel och hade därför fått lift med en parkvakt, men så
hade de missförstått varandra och han hade hamnat längre bak än innan. Tydligen
så gjorde han alltid livet svårt för sig. Sent på natten innan så hade han blivit avsläppt i en mörk rondell med all sin gigantiska packning fem kilometer från vandrarhemmet. Han hade kommit dit genom ett mirakel.
Fergel hade endast ätit frukost och två chockladgodisar under dagen (jepp, han var en karaktär som sagt). Bara vägen hem är närmare 9 kilometer. Han påstår att har blivit helt apatisk och bara satt där i soffan och stirrade fastän han visste att han borde äta. Han måste ha gått långt, för han berättade att han sprang 40 miles i veckan (helt galet!) och borde således ha rätt bra kondition. Just som vi nästan lyckas få Fergal att gå ut genom dörren för att kravla sig de två kilometerna ned till byns centrum så öppnar sig himlen i den mörka natten. Lösningen blir att vi får ge honom grönsaker och ägg, medan han har som mål att använda så mycket han kan av den burkmat han släpat på under hela sin 6 veckor långa resa.
Ikväll blev alltså kvällen då Fergals mat skulle ätas upp. Han hade massor av tonfisk, pasta och linser som han kånkat sedan innan Påskön, som tidigare nämnt. Han hade hela tiden sagt till sig själv att han skulle använda det, men så blev det helt enkelt inte. Súsanna ger Fergal tre ägg. Det första som händer är att Fergal tappar ett ägg som splashas över golver och han gnyr högt "ohhh maaaaan". Súsanna tänker: "ja, livet är verkligen lite svårare för honom". Sedan startar han elden på gasspisen efter mycket krångel, vänder sig om och fyller på vatten i grytan. När han ska sätta grytan på spisen så har elden slocknat. Återigen hörs "ohhhhh maaaaaaan". Súsanna skrattar så hon håller på att dö på insidan.
Precis som Fergel har fixat klart sin mat, en kämpetonfiskpasta
så kommer advokat-tjejerna hem helt dyngsura. De hade varit i stan och käkat middag
då de hade börjat regna. De hade såklart inga kläder med sig så de fick kriga
sig hem i regnet. Det roliga var att de även hade upplevt hur det är att få en hundföljare
– de hade blivit sällskapade av den lilla hunden med lila halsband som hade följt efter oss dagen
före. Nu försökte hunden även komma med in på vandrarhemmet, men de anställda sa
att chefen inte vill ha andra hundan in här (än de typ 7 som redan finns) då de
bara börjar slåss. Yepp, vandrarhemmet är helt fyllt med vildhundar som får sova där. Snällt!
Vi sätter oss med Fergel och köper in en flaska vin att dela på, detta är superbilligt på vandrarhemmet av någon anledning. Han är så sjukt stolt
över maten fast han hade så litet material att jobba med. Det ska sägas att Fergal mest verkar konsumera havregrynsgröt och choklad, så vi är inte riktigt säkra på hans gastronomiska referensramar. David tvingas dock ta ett avsteg från vegetarianismen då Fergal KRÄVER att få dela sin mat, då den smakade så gott och vi hade bidragit med ingredienser. David tyckte faktiskt att det var väldigt gott med burktonfisk efter så lång tids avhållsamhet, medan Súsanna vägrade. Det hetaste samtalsämnet under middagen var tillbehör till havregrynsgröt och Fergal kunde inte sluta prata om mandelsmör. Han hade tydligen 40 olika tillbehör som han varierade mellan, då han laddade inför turerna med sin löpningsklubb nästan veckans alla dagar. Súsanna bad honom räkna upp alla och han började med kanske tio stycken toppings innan han fastnade på mandelsmöret och spann iväg. Både David och Súsanna tyckte att det var befriande med en konversation om mandelsmör istället för att som med alla andra prata om vart man hade rest och vart man ska resa och bla bla bla. Innan vi lägger oss så får vi en flaska vin som tack för sällskap och ingredienser av Fergal, han kommer ändå inte att drickan den. "Jag har burit runt på denna sedan Chile och tänkt att jag ska dricka den, men det har helt enkelt inte blivit av". Ja, vad ska man säga - en mycket speciell och rolig man som under natten tyvärr lämnar oss (lämnar vandrarhemmet, han dör inte)!
Onsdagen börjar som vanligt med dulce de leche frukost och kaffe i
stora mängder. Vi får sällskap av advokat-tjejerna som har bestämt att de ska flytta
ut från vandrarhemmet i dag och istället dra till ett Airbnb-hus som deras vän har
hyrt.
Under hela dagen spöregnar det titt som tätt och vi håller oss (som
resten av vandrarhemmets gäster och medarbetare) inomhus. Man anar en doft av
depression i luften. Då vi lagar lunch så är det så sjukt många flugor i köket
att vi håller på att dö – konstigt så mycket man sänker sina standarder när man inte
är hemma, haha. Efter vår siesta är det dags för en runda "på stan". Det har
slutat regna nu och solen skymtas. Vi drar ner till stranden där det är HUR
stora vågor som helst och svinigt mycket havsskum som flyger i luften och glider snabbt och lätt i stora klumpar över stranden.
Det blåser ordentligt. Vi är sjukt imponerade och
fotar och filmar de fantastiska scener som spelas upp. Det är ingen som badar i dag. Vi glider in i lilla fiskebyns centrum där vi springer på advokat-tjejerna och deras franske vän Gregory. De ska göra pastamiddag ikväll och bjuder in oss att komma till det hus de hyrt. Vi tackar ja och vandrar vidare förbi stranden med alla fiskebåtar. Snart kommer vi till en annan strand som tydligen är bra för surfing. Mycket riktigt finns surfare i vattnet, men bara två stycken. Vi vill att de ska surfa, men de bara ligger där i vågorna så till sist tröttnar vi och går och handlar frukt på Sandras. Där möter vi tjejerna igen, detta är verkligen ett ställe där man springer på de få man känner.
 |
| Lunch! |
 |
| Ett gultdrömhus som Súsanna inte kunde låta bli at fotografera! |
 |
| Mer hus! |
 |
| Svala vilar på el-ledningar |
 |
| Vackra gaffelstjärtstyrannen är på språng i dag! |
 |
| Sandberget vid stranden |
 |
| Súsanna på g mot stranden i all blåsen |
 |
| Mycket vågor! |
 |
| Räddningshuset obemannad och ingen flagga - helt enkelt inte badväder i dag. |
 |
| men häftigt att titta på! |
 |
| Havsskum överallt |
 |
| Ay ay |
 |
| David i skummets land! |
 |
| Vacker kaktus |
 |
| Hue alltid på språng! |
Vi kommer tillbaka till vandrarhemmet La Viuda. Vi ska vara hos tjejerna klockan 21:00. De bor i korsningen mellan Gata 5
och Gata 14 så vi kollar upp det på kartan. Medan vi sitter och håller på så får David
ett SMS där de skriver att de inte har någon ström, men att de försöker laga
mat ändå. Vi svarar att det kommer säkert gå bra och annars följer vi med ut
och äter på någon restaurang.
Som alltid så är vi lite sena iväg, men strax efter 21:00 glider vi
från La Viuda. Med oss har vi handlat tre stora öl som vi ska dela på (verkar
vara vanligt att köpa stora öl och dela istället för att köpa många små öl). Det
blir en mörk Patricia (Uruguay) och två olika Patagoniaöl (Argentina). Vi begav oss sedan av i månskenet på en halvtimmes promenad mot där de skulle bo. Fullmånen bakom barrträden och de öde sandvägarna gav en rätt läskig känsla. Det enda som hördes var våra fotsteg och skällande hundar.
Det gick emellertid oväntat lätt att hitta till huset, det var bara att räkna gator eftersom det inte stod några gatunamn någonstans. I vi stod i mörkret och spanade mot olika hus. På andra våningen i ett av husen så såg vi tre silhuetter och en vinflaska. Vi gick upp för en trappa och knackade på. Det visade sig att vi hade kommit rätt! De bor i ett stort vitt hus som enbart används som uthyrningshus verkar
det som. När vi kommer in berättar de att de har lyckats kontakta hyresvärden och fått tillbaka ljuset. Enligt
hyresvärden så var det en stor storm för 3 månader sedan och varje gång de ska laga något
så måste de kapa strömmen.
Pastan smakar urgott trots att den holländska tjejen skäms för att den är överkokt. Vi dricker Fergals vin och sedan alla tre
öl. Vi snackade om allt möjligt. Tjejerna erkände att de flyttat ut ur vandrarhemmet på grund av hur folk hade tittat på deras stora rullväskor när de kom, de ansåg sig själva otroligt ovälkomna med alla stirrande blickar. Vi försökte säga att de bara var paranoida, men de fasthöll att folk i allmänhet hade rynkat på näsan åt dem för att de inte var backpackers. De kände att alla backpackers tänkte
– "Oh herre så töntiga som inte har ryggsäck!". Vi skrattade när vi hörde
historien.
Vi vandrade hem lite innan 03:00. I natten hör vi kedjade hundar som skäller och kastar sig i vår riktning, men vi intalar oss att inget kan hända. En minut innan vi når vandrarhemmet så är det som att Súsanna hör någonting dundrande genom natten. Vi vänder oss om med ficklampan på mobiltelefonen som vi använt oss av när vi gick hem. I skräck ser vi en sån jääääkla stor och ilsken hund komma galopperande mot oss. SATAN så rädda vi blev. David skrek SAALEEEEEEE!! och stampande som vore han en gud. Hunden
blev som tur var skiträdd och stannade 2 meter ifrån oss och skällde som en galning medan saliv flög ur käften. Tur att han inte
vågade gå till attack!
 |
| Alltid fint på kvällen i Punta del Diablo (när hundr inte angriper en såklart) |
På fredagen vaknade David tyvärr med huvudvärk, det spekulerades i
om han inte längre klarar av alkohol och sena kvällar på grund av att han nu passerat
"gubbgränsen". Detta medförde att det blev en betydligt mer slapp dag
än planerat. Vi tog oss en tupplur efter frukosten och inte förrän på
eftermiddagen runt 15 så gled vi mer mot stranden. Det var rätt kallt eftersom det var mycket
vind. Vi tog en annan väg ner än vanligt och promenerade sedan längs stranden
till ”vårt ställe”. Egentligen hade vi tänkt gå till den stora stranden som vi ännu ej besökt (Playa Grande) idag, men krafterna räckte inte till någon utforskning av denna och stranden vi var på var sagolikt fin.
 |
| Full fart med att bygga barer inför folkstormen i januari! |
Som vanligt fick vi sällskap på vägen hem. Denna gång var det en liten - eller mellanstor - grå hund som följde oss. När vi kom ut på vägen så ville
vi byta sida efter som de hade asfalterat den och sedan lagt massor av grus på som
skulle tryckas ner i asfalten. När vi byter sida så ser vi en scooter komma
brännandes mot oss bakifrån. Precis som som vi kommer tvärs över gatan så bränner den förbi
oss. Grå hundvännen börjar springa efter den och inom några sekunder så
försöker den springa över på andra sidan, det vill säga korsa scooterns väg, ajajaj!
Hunden blir överkörd och scootern välter mitt framför oss. På scootern färdades en man, en kvinna och ett spädbarn. Alla överlevde men det kunde gått riktigt illa. Mannen reser
sig med blodiga kläder, kastar sin hjälm och skriker och ylar som en galning. Han kollar kort
till kvinnan och barnet, men fortsätter sedan ropa om vart hunden är och blä
blä. Snart har många av byns invånare rusat
till deras hjälp. Grå hunden skrek när den blev påkört, men sprang sedan iväg
och kan inte ses någonstans. Vi gissar att den fick rejäla skador av olyckan
och nu kanske har gått iväg för att dö. Eftersom vi inte riktigt pratar deras
språk anser vi att vi inte är till någon hjälp och fortsätter hem mot vandrarhemmet, chockade av den surrealistiska scenen.
Till middag så provkörde vi en lättare variant av mackor. Det
blev: macka + paprikaröra + chillikrydda + ruccola + solrosfrön. Kombinationen blev svingod och en tyska som jobbar här uppmärksammade mackorna och ville provsmaka
paprikaröran. Senare på kvällen såg vi några avsnitt av "Kvateret Skatan" som
David hade lyckas ladda ner. Det var roligt och vi skrattade mycket.
Lördagen skulle vara molnig så vi hade bestämt att ta oss till naturreservatet "Santa Teresa", som vår vän Fergal besökt några dagar tidigare. Vi vaknade dock upp till strålande sol, men
tänkte att det nog skulle gå bra ändå - även om risken var överhängande att vi skulle bli brända eller torka ut. Eftersom vi skulle gå rätt så mycket i
reservatet så bestämde vi oss för att byta ut vita dulce de leche - brödet mot havregrynsgröt pimpad med chia och banan.
Súsanna blev sedan satt att göra mackor
medan David bloggade. Eftersom gårdagens mackor hade blivit en sådan succé så
valde vi att skippa de inlagda paprikorna och squashen som vi hade tänkt steka
och även ha på. Vi körde helt enkelt på originalet och tänkte att ibland så
gäller verkligen "less is more". Varför komplicera en helt perfekt
macka? Vi fick även bekräftelse på att mackorna var guld då den tyska kvinna som
vi käkade frukost med första dagen gled fram och sa "this is so
beautiful". Poäng för smak och utseende tänkte Súsanna och strödde på fler
solrosfrön.
Vi gick till "stora busstationen" där vi skulle ta
bussen ifrån till Santa Teresa. Där stod helt oväntat våra vänner från middagen och
väntade på bussen till Punta del Este där de skulle på bröllop. De hade haft en
bra dag i går och var glada för att de hade fått åtminstone en dag med sol efter allt blåst och regn. Gregory hade
varit i naturreservatet och hade gillat det. Tjejerna hade gått alla stränder
upp och ner och hade bränt sig rejält trots att de varit insmorda. De hade dock lyckats undvika att få den miljard myggbett som vi fått genom att applicera den uppenbart svingiftiga och enorma myggsprejen som de köpt in den lokala butiken. De var lite oroliga för sina lungor.
Bussen kom 30 minuter för sent, men under den tiden så hann vi säga
hejdå och få bekräftat att vår måndagsbuss till Montevideo skulle gå från denna
station och inte någon annan ministation.
Vi åkte till Santa Teresa och blev avsläppta vid något slags fort, helt ensamma var vi. När vi
närmade oss "ingången" såg vi att det fanns två militärer på plats och en massa frigående
kossor. De gav oss en biljett som inträde och önskade oss fortsatt god dag. Det
första som hände var att David spanade någon stor rovfågel som skulle fångas på
bild. Súsanna såg många fina kaktusar bland träd och buskage, men efter
att vi hade sett en konstig spindel som inte såg snäll så bestämde vi oss för att gå på gatan och
inte flänga runt i gräset i våra sandaler och bara ben.
 |
| Fina hus! |
 |
| David lyckas att fånga en stor fågel på bild! |
 |
| Coolingen David och en gul vägg! |
 |
| Santa Teresa är ett kaktusparadis! |
 |
| Verklingen! |
 |
| Svårt att få nog... |
 |
| ..men med denna sista bild får jag försöka hålla tillbaka. |
 |
| Gammal mur! |
 |
| Stickig växt |
 |
| Grönt är skönt! |
Lite längre in i naturreservatet fanns en jättemysig camping med
rätt mycket folk. Det var uppenbart att detta var semestrande Uruguayaner. De höll sig kring campingområdet och resten av den stora parken var i princip tom. Campingområdet hade massor av idéer att bjuda på med avseende på utemöbler,
lekparker osv. Någon njöt och fotade i full fart.
Vi letade oss mot någon typ av djurpark som Súsannas kartapplikation hade märkt ut. Det tyska ”so into spanish” - paret hade snackat lite om
att de hade sett håriga grisar som de inte visste namnet på. När vi närmade oss så fick vi ögonen på en påfågelhona som
gled runt ute på ”parkeringen” utanför parken. Vi var i princip ensamma i parken förutom en påtaglig mängd militärer, som gick runt och fotade.
Det första vi såg när vi kom in var
fyra babianer som satte inne i en bur. De var så fascinerade att se på då de
påminde så mycket om människor i deras rörelser. Ena var en liten unge som
lekte med en bit av en plastförpackning som han såklart körde in i munnen…
Kemikaliedetektiven i Súsanna ville rusa fram och ta bort plasten men vi kunde
inte närma oss dem. Det kändes så synd att de skulle leva sitt liv inne i ett
bur som vi tyckte var rätt liten. Men någonstans stod de "rescue park" så vi
hoppas att de hade blivit räddade och att detta bara var en mellanfas innan de
kan släppas ut igen.
Vi slog oss ner på världens skönaste bänk och avnjöt våra mackor.
När vi sitter där kommer en kritvit påfågel struttande förbi under bänken. Fy fasen så rädda vi
blev och efteråt så fascinerade. Vissa av djuren här får i alla fll gå fritt omkring.
Bra! Vi såg jättegulliga kaniner som gjorde oss helt kära, en gul kardinal (en fågel, släkt med vår favortifågel röd kardinal) som
tydligen är utrotningshotad på grund av att dessas naturmiljö försvinner. Vi såg också många fina
papgojor, en fågel med orange top och orangea underbyxor – så söt. Sen såg vi fåglar som såg ut som en blandning av igelkott och typ vaktlar.
 |
| Camping! |
 |
| Palmer i grupp |
 |
| Grillplats! |
 |
| Skönaste bänken |
 |
| Fötterna i lös luft! |
 |
| Sjukt fin vit påfågel! |
 |
| Mycket spännande hönor (?) |
 |
| Fin miljö! |
 |
| Enormt fin konst enligt oss! |
 |
| Gatorna är prydda med glädje! |
 |
| Växterna är skyddade mot de fritgående djuren! |
Vi vandrade vidare runt i parken och
såg en till frigående påfågel. Denna var blå och grön – som vi vanligen ser dem
på bilder. Vi höll på att ta bilder och beundrade denna fantastiska skapelse. Hur kan denvara så vacker och hur kan den vara så stor? Mitt i bildtagningen
så hade Súsanna råkat sätta kameran på auto och därför hoppade blixten upp.
Påfågeln gav det konstigaste skriket ifrån sig någonsin – tre gånger – och gjorder någon
form av vågdans med halsen – det var verkligen ”tað sjúka”.
När vi vandrade vidare mot vattnet så fick vi se nandusar dvs. små
strutsar som vi även hade sett på vår bussresa genom Patagonien samt ankor och
gås. Vi hittade sedan en hängbro som vi utmanade oss själva att våga gå över. Nu befann vi oss i ett område utan något speciellt stängsel, men broar löpte kors och tvärs över en konstgjort (tror vi) litet sjöområde. Precis
som vi skulle vandra vidare så upptäckte vi dem – de håriga grisarna! Eller
marsvinen som vi skulle beskriva dem. GUUUUUUUD så söta och slappa! De stora
var helt rödbruna. I samma område så såg vi även en stor ödla, getter och ankor. Området
hade även lamor så vi gick runt och sa ”la llama se llama” som var gamla spansklärare Silvia brukade
säga. Översatt blir det ungefär ”laman ringer henne/honom”. Lamorna var dock väldigt långt
borta men vi hoppas få mer dem lite närmare i Peru eller Bolivia.
Vi avslutade djurparksvistelsen (eller räddningscentervistelsen) med att köpa varsin glass. Tyvärr
var Davids chokladöverdragna vaniljglass smält och sedan fryst igen….
 |
| Hur fin får man vara? |
 |
| Vi följer efter för vi vill ha fler bilder! |
 |
| Påfågeln vilar |
 |
| Så gullig med sina ögonfransar på huvudet! |
 |
| Nandusar äter! |
 |
| Filmaren får inte missa något |
 |
| Läskigaste bron... |
 |
| Pga målararbete så fick vi gå tillbaka den vägen vi kom.. ay ay |
 |
| Fina blommor |
 |
| David vilar under blomhimlen |
 |
| HUR SÖT? |
 |
| Små Kapybaror |
 |
| Stor och liten |
 |
| Gullig fågel med trutmun |
 |
| Här kan man gå i flera timmar.... |
 |
| En Kapybara tar ett bad! |
 |
| Underbart fin fågel (synd att den ä i bur) som visade sig även ha rosa kallingar |
 |
| Fågel eller igelkott? |
 |
| De gillar att mata fåglarna majs |
 |
| Två gröna vänner i ett bur |
 |
| Fina stubbmöbler |
Vi vandrade efter guidning från glasskioskpersonalen vidare mot Laguna Pena där David hade höga
förväntningar på fågelskådning. Det var långt att gå men till sist anade vi att vi hade kommit rätt. Komma till lagunens fågelskådningshus så var vi tvungna att gå genom en dunge bakom ett kolonialt hus. Plötsligt så får vi en chock! När vi kommer in genom en "busktunnel" så är där plötsligt ett helt gäng kabybaror (jättemarsvinen!) helt frigående. De är superlugna och slappa, men hade vi inte sett dem borta i räddningsparken så hade vi nästan gjort i brallan! Vi står och tittar på dem där de betar gräs. När de är klara vill de säkert gå och svalka sig i lagunen, som var mycket vacker men inget man badar i direkt.
Nu var
det dags att röra sig hemåt. Vi hade gått i princip hela dagen, med undantag av
då vi åt våra mackor och tittade på påfåglar. Nu var vi trötta! Klockan hade
blivit 17 och det blir mörkt mellan 19 och 20. För att komma hem så skulle vi
promenera längs La Playa Grande. Detta är en mycket lång strand med sina hela 7
kilometer. Efter att ha klarat av denna skulle vi gå en kilometer på lilla
surfstranden och efter den skulle vi nå "stan". Eftersom vi var så pass
trötta så hade vi redan bestämt att vi skulle äta något gött när vi kom fram,
det var inte på kartan att inhandla varor och gå hem och laga dessa i
middagskaoset på Hostel La Viuda ikväll.
 |
| Ett träd täckt med mossa |
 |
| Súsanna inspekterar mossan |
 |
| Fågelskådarens bild - långhalsad fågel i höger hörn |
 |
| Ett tag kändes det som om att vägen aldrig skulle ta slut... |
 |
| Men så fick vi se denna tuffing! |
 |
| Och Kapybaror som gick och mumsade i det fri |
 |
| Fågelsjön |
 |
| En stor jävel |
 |
| Allt det gröna är en sump! Undrar hur lång tid det tar till fågelälskaren (David) kommer kräva att vår framtida trädgård blir omgjord till sump så han kan sitta och fågelskåda från vardagsrummet. |
Först skulle vi emellertid hitta till Playa Grande, vilket var lättare sagt än gjort då mobilkartan som vi hade inte var helt hundra. Närmare bestämt så kunde vi inte se vart på kartan vi befann oss eftersom vi var i ett stort naturreservat utan gatunamn eller något. Vi fick gå på känsla och intuition om vart havet borde ligga. Vi vandrade längs med en helt öde väg och David försökte foto parakiter i barrträd eftersom han tyckte att det såg så konstigt ut med papegojor i "svenska" träd. Det gick inget vidare. Dock gick en gammal Davids-dröm i uppfyllelse i och med att han fick se hur en palm såg ut inuti, eftersom vi träffade på en sådan som gått av i blåsten. De ser precis som han misstänkt inte ut som vanliga träd inuti (i alla fall inte dessa palmer) utan de var mer ihåliga och spröda.
Plötsligt uppenbarar sig en gigantisk och helt öde sandstrand framför oss, efter att vi tagit oss över några sandiga kullar (som vi inte var säkra på att vi skulle komma över). Vi hade gissat rätt! Vi såg en sned träskylt peka ned mot en ranglig brygga, den hade texten "mirador" (utsiktsplats). Nu blev det tydligt att vi gick i Fergals fotspår, han hade kallat denna plats för "the world's worst mirador". Det blåste otroligt mycket på stranden och det sved om benen eftersom dessa piskades med sandkorn. David torterade sin kropp ytterligare genom att ta av sig sin tröja och jobba på solbrännan medan Súsanna letade snäckor i sandblåsten, trots att vi inte var säkra på att vi skulle hinna till civilisationen innan solnedgången.
 |
| En parakit (se gröna pricken i mitten) på ett barrträd |
 |
| Nu ser vi havet! YAY! |
 |
| "Hoppas hoppas att stränderna sitter ihop, annars vet vi inte hur vi kommer till Playa Grande" |
Denna öde strand var verkligen snäckornas paradis. På vissa ställen är sanden hård som sten och på andra ställen mjuk. David hade fått stora skavsår av att gå i sandaler hela dagen, så även om det gjorde lite ont att gå barfota på vissa ställen så var det helt klart en vinst. Han tappade även sina solbrillor och upptäcker detta långt senare. De tappades troligen då han tog av sig tröjan. Trots enorm trötthet och piskande sand så inser han att om han bara anstränger sig och följer våra fotspår tillbaka så kommer han säkert att hitta dem. Det fanns ju bara våra fotspår att följa. Han börjar springa tillbaka och återvänder mycket riktigt inom 10-15 minuter med solbrillorna i triumf.
Súsanna har under tiden fortsatt framåt men hon har blivit svimfärdig av att titta ned i marken så hon får ta en snäckpaus. Vi fortsätter längst stranden och tänker på maten som vi kanske ska få när vi kommer fram. Plötsligt sker ett till avbrott eftersom Súsanna hittar två stycken Tjaldur (strandskata) som David börjar springa efter för att fotografera. Upp och ner över sanddynerna men ingen kanonbild blev det. David såg dock att en märklig man satt uppe bland gräset på dynerna, han hade säkert rökt någon planta och njöt av naturen. Det fanns inte en chans att han skulle komma hem innan mörkret lagt sig. Detta skulle i efterhand även visa vara den enda person vi såg under våra närmare 3 timmar vandrandes längst med havet.
Vi ser en mäktig flock skarvar och två feta rovfåglar (Sydliga tofskarkaror) som sitter på stranden och käkar två sälbebisar. När den stora stranden till sist avslutas med ett sandberg så anar vi att vi är när Punta del Diablo. Medan vi krigar upp för detta berg så upptäcks att David har fått den fulaste sandalbrännan någonsin. Det var nu så kallt att vi gick med permanent gåshud och fötterna var två ispinnar (vi tog såklart inte med oss varma kläder så fick gå i shorts och linne) Men halleluja, nu var vi nära! Vi stapplade fram, med ett enda mål: en pizza och ett glas rödvin. Medan solen gick ned så tog vi oss ned för sandberget mot den lilla surfstranden och 10 minuter senare så nådde vi staden. Vi var evigt lyckliga för att solen inte hade gått ner tidigare för då skulle det vara helt svart och läskigt på stranden.
 |
| Oj oj oj oj oj oj oj |
 |
| Drömmen |
 |
| Tjaldur/Strandskata på stranden! |
 |
| The long road home... |
 |
| Helt ensamma i världen! |
 |
| Två sydligatofskarkaror mumsar i sig död säl |
 |
| Sydligtofskarkara på språng |
Vi borstade av våra svarta och sandiga fötter och satte på oss sandalerna igen. Vi stormar in i en matbutik och köper chiafrön, vin och chips - vi vet inte riktigt varför! Sedan så lyckades vi snoka upp ett riktigt bra pizzaställe på en sidogata. Två glas rödvin och två pizzor - precis vad vi hade drömt om de senaste timmarna! Oh boy, vad de smakade gott! I bakgrunden på pizzerian rullar surfing-filmer på en tjock-TV och värmen återvänder i kroppen. Súsanna är så fräck att hon beställer in ett glas rödvin till, eftersom hon inte vill gå ut riktigt än.
När det väl blir dags att röra sig ut i natten så är det kolsvart och väldigt kallt och blåsigt. Vi får springa korta sträckor i våra sandaler för att få upp värmen, för att sedan tömma dem på grus. Stjärnhimlen är stor och klar. Den känns verkligen som ett valv i och med att det inte finns några höga hus i Punta del Diablo. Fullmånen som vi sett varje kväll finns ingenstans att finna. Hur är det möjligt när himlen förövrigt är helt klar?
I och med att vi haft den läskiga hundincidenten för någon dag sedan så valde vi att gå en mer öde och hundfri liten grusväg mot vandrarhemmet. Det är helt mörkt och vi får lysa med våra mobiltelefoner. Plötsligt ser vi hur något blinkar vid vägkanten mot gräset. Vi tror att det är någon form av glas som reflekterar ljuset från våra telefoner. När vi passerar så ser vi att det fortsätter att blinka bakom oss. David är säker på att någon tappat en cykellyse med blinkfunktion. Han vill plocka upp föremålet, men när han lyser på platsen så finns det bara två saker på marken som han helst inte vill plocka upp: en skalbagge och en stor spindel. Spindeln flyr direkt när vi lyser på den. Det är fortfarande oklart vilket av dessa kryp som blinkade, men "enligt internet" så finns det blinkande skalbaggar. Hemma
kryper vi ner i sängen heeelt slut. David äter chips, dricker vin och ser på dokumentären ”Where are the ailiens” med Neil deGrasse Tyson men tyvärr så hinner Súsanna somna redan innan filmen börjar.
 |
| Vi ser staden där borta! |
 |
| Ops... någon har glömt ta på solkräm på sina små fötter... |
 |
| BELÖNINGEN! MUMS! |
Lördag morgon och vi har inga rena kläder kvar! Vi avgör att en
tvättning på vandrarhemmet för 130 kr är "lett vert" och samlar ihop alla kläder och
går till receptionen. Vi försöker betala
på en gång, men de vill inte ta våra pengar. Det är verkligen något som
kännetecknar denna reception – de vill alltid att man ska betala sen, betala när
man checkar ut, eller betala allt ihop. Konstigt.
Vi äter grötfrukost medan David berättar om filmen från i går.
Tydligen är planeten Jupiter en av orsakerna till att liv kan existera på jorden. Detta då den genom sin dragningskraft skyddar
jorden från asteroider. Súsanna tycker det låter mäktigt och vi bestämmer att
vår hund eller kanske kanin ska heta Jupiter om vi någonsin får någon.
Efter
frukosten är det dags att ta upp träningen igen efter en kortare paus (läs
längre paus..). Vi springer därför till utegymmet (jepp, Punta del Diablo har hakat på trenden). Nästan framme så väljer vi att
ta en genom igenom gräset. Där brukar våra fågelkompis av sorten Hue hänga (Sydamerikansk vipa, på svenska). Denna gång är den arg när den ser oss och när vi närmar oss så går den närmast
till attack och vrålar sitt ilskna läte. När Súsanna tittar ner så ser hon en unge som springer i höga
gräset OMG! Hon skriker rakt ut när hon inser att hon kunde trampat på den. Vi visste
inte att Hue lade ägg och uppfostrade sina ungar "mitt i stan". Herre. Under hela
träningspasset ser vi båda Hue-makarna hänga i gräset. Från utegymmet kan vi
se att det till och med är två små ungar som springer runt. Vilket tur att vi inte krossade
dem! Vi förtjänade helt klart skäll från mamma och pappa Hue.
Då vi kommer hem så är håller vandrarhemmets personal på med att byta lakan i
vårt rum. Vi går ut i det välbesökta köket och gör lunch, vilken åter består av de där goda mackorna eftersom vi
måste använda upp ruccolasalladen innan den blir dålig. Till mackorna blir det stekt potatis,
lök och squash. En person i köket ser vår skärbräda med mackor och säger ”oh my god who
did this” och ”is this for me, oh my god” och sedan tar hon den stora träskärbrädan som ett skämt. Súsanna känner glädje genom kroppen och ler hemligt åt att vi nu fått ännu ett bevis på dessa
mackors potential, åtminstone estetiskt. Under lunchen så diskuterar vi planerna för att öppna vår restaurang "Mackerian" förr snarare än senare.
 |
| Grötfrukost och en ommis! |
 |
| Här hänger Hue och ungerna! |
 |
| David köttar! |
 |
| Supermackorna! |
 |
| Mer supermackor - för vi kan inte få nog! |
 |
| Siesta! |
Vi kriger på med bloggen som vi ligger såååå mycket efter med. Och
sedan är det stranddags som gäller. Vädret är varmt och skönt och när vi kommer
ner till stranden så ser vi att det är stora vågor som gäller i dag. Vågorna känns nästan för
stora, så vi beslutar oss för att bara halvdoppa oss innan vi solar. Vattnet är
kallt men skönt. Det är inga som badar just nu så vi bestämmer att gå lägga oss
läsa lite och se vad som händer.
Súsanna läser Calocain som hon hittade i
Montevideo och David läser i sin Färöisk-Spanska ordbok. Efter ungefär en timme
så börjar det fyllas på med lite modigt folk vid havskanten. Detta ger oss ett enormt badsug och vi
bestämmer därför att det är dags att kópa (säla) sig lite. Fy fasen så roligt det var.
Vågorna var svinstora och det är grunt väldigt långt ut. Vi hoppar och dyker och
mår bra. Ibland är vågorna så stora att vi blir slängda in mot stranden. Kraften är verkligen enorm. David skrapar upp sina vidbrända fötter lite, men det är det värt så roligt som han hade!
 |
| Baddjuret David! |
Vid 18-tiden så är det dags att åka hem. Vi handlar lite gott på
lokala affären och vandrar så den långa vägen upp Hostel La Viuda. På vandrarhemmet är det fullt ös som vanligt. Vi äter tacos och dricker lite vin innan vi drar oss
tillbaka för lite bloggande och sedan mys och filmen om "Kvarteret Skatan i Laholm". Under kvällen pågår en brutalt intensiv myggjakt då vi båda blivit bitna ett
antal gånger under kvällen.
Med jämna mellanrum måste David upp för att ta någon surrande myggas liv. De flesta har
redan hunnit smaka på oss och det blir röda blodstreck på väggarna när de
mosats. Usch-a-an, inte så kul!
 |
| Nyasfalterad väg och måne |
 |
| Man på myggjakt! |
Sista dagen i Punta del Diablo används till reseplanering, packning, bloggning och en
kortare promenad för att handla mer ruccola till de numera omtalade mackorna. På väg till affären ser vi en
mini-mini-miniskorpion korsa vägen – herre! Dags att börja tänka på att vara
aktsam för giftiga djur.
Senare på kvällen stod Súsanna och fixade matlåda inför morgondagens busstur vid ett av kökets bord. Detta då vi ska inleda med att färdas genom hela Uruguay imorgon, för att slutligen hamna i Encarnación i Paraguay. Mackorna skulle förtäras till frukost på första sträckan Punta del Diablo - Montevideo. Det hade börjat åska och spöregna
ute så närmare alla vandrarhemmets gäster befann sig i köket och vardagsrummet, vilka sitter ihop.
Vid samma bord som Súsanna satt ett par och spelade schack på ett litet bräde. Vi hade
inte hälsat på dem utan bara frågat om bordsytan var ledig för mackberedning. Tjejen gick iväg
och plötsligt räcker killen sin matékopp till Súsanna och säger enbart ett
ord: ”Mate?” Súsanna försätts lite i chock och tacker så väl hon kan på spanska och
tar en sipp av den mycket lilla matekoppen i metall. Yisssses så varmt! Hela
tungan bränns, men detta är så pinsamt att säga så hon ler ett fånigt leende och tar en sipp till, samt försöker föra någon form av samtal kring hur en mate helst ska förberedas.
Innan smärtan i tungan helt hunnit landa så får Súsanna åter matekoppen räckt
till sig. Det är inget annat att göra än att vara medveten om smärtan och se så
nöjd ut som möjligt. Kille var dålig på att ta hint om att spanskan skulle vara
långsam, så mycket av konversationen kunde Súsanna inte förstå. Som tur
var kom tjejen tillbaka några minuter senare och då började de två dela mate istället.
Kanske man inte vill sitta och dricka mate ensam i Uruguay?
Efter en extra intensiv myggjakt på kvällen så lade vi oss trötta. Ute var
det spöregnet och vi var väldigt glada för att vi under dagen hade bestämt
att boka byns enda taxi till busstationen. Avfärd 05:20. David har tyckt väldigt mycket om Punta del Diablo, men han får något religiöst i blicken då han tänker på ett framtida rum utan alla dessa blodfyllda myggor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar