TUNNLANDS ON TOUR: HÄXOR OCH KOKA I LA PAZ

TISDAG - TORSDAG 10 - 12 JANUARI 2017

HÄXOR OCH KOKA I LA PAZ

Utsikten från rummet: supermarknadsgatan

Vi sover som två stockar på bussen under natten – fy helsike så gött! Detta är precis vad en migränsjuk Súsanna behöver. Vi vaknar av att det skriks ut att vi är vid terminalen i El Alto. Vad vi vet så heter flygplatsen i La Paz just detta. Kanske vi redan är framme? Súsanna frågar italienaren med konstiga piratrösten om El Alto är i La Paz, han frågar sedan en av konduktörerna som säger något som vi båda tolkar som nej (ja just det, på sätet framför oss så finns två italienska par i 40-årsåldern och en av männen har en sjuuukt läskig röst). David tycker att det skulle vara konstigt om vi var framme nu eftersom att vi åkte nästan 4 timmar för sent från Uyuni på grund av Dakar Rally:t. Snart skulle David dock få inse att chauffören tydligen har bränt som satiken på vägen och att El Alto låg som en förstad till La Paz – sjukt att vi i princip redan var framme! Klockan är väl runt 6:30 på morgonen.

Vi hoppar av bussen och hämtar vårt bagage, sedan glider vi in på den mycket levande stationen. Det är gott om bolag och vi ser femhundra skyltar med resor till vårt nästa stopp Titicaca-sjön dit vi ska åka om några dagar. Detta glädjer David mycket! Detta eftersom vi vet att vi kommer dit på ett eller annat sätt vilket förtar mycket av den typ av osäkerhet som vi upplevt på sträckorna Uruguay – Paraguay – Bolivia genom Argentina, där 30-timmarsresor med en massa byten ska pusslas ihop.

Vi tar första och bästa taxi som kör oss genom stadens smala och i många fall rätt branta gator. Staden känns direkt spännande och genommysig med alla folk ute på de små gatorna och hörnen. Vi åker igenom en lång gata som är fylld med kvinnor i traditionella kläder som sitter på marken och säljer grönsaker, frukt, nötter och stora knippen av långa blommor och blad. Vi säger inget till varandra men båda tänker givetvis att ”vi måste googla upp detta ställe och gå hit någon dag!”. Vi hinner knappt tänka klart tanken så stannar bilen och chauffören kliver ut. Vad? Bor vi här? Precis vid en vidsträckt och svinmysig traditionell marknad? Hurra!

På det fina boendet är de mycket snälla och vi får checka in direkt även om klockan endast är 08:00. Vi ska bo i rum nummer 14. Det visar sig vara som en dröm för oss som spenderat den senaste tiden i Uyuni och öknen. Rummet ligger på tredje våningen och är ett hörnrum med stor säng, stora fönster och eget badrum! Vi har helt seriöst utsikt över halva staden, upp till de små husen i bergen och tittar vi ner så ser vi världens marknad där det rör sig spännande människor hela tiden. Det kunde inte blivit bättre, speciellt inte när Súsanna inte mår så bra (symptom: vill spy av mat och har stark migrän och nacksmärtor). När man är sjuk så orkar man inte vandra så långt, men vilken lycka att vi verkar kunna se och uppleva så mycket fantastiskt från vårt rum! David tycker inte att det gör något om vi inte kan lämna rummet, för ”här kan han ändå underhålla sig och ha kolla på stan”. Vi packar upp och lägger alla öknens blöta saltiga kläder i en tvätthög. Sedan blir det att somna (eller åtminstone dåsa) lite lätt medan man njuter av sköna osaltiga sängen.

Vid lunch så rör vi oss ut mot det mycket populära vegostället Namas Té som ska ha drömsk mat. Súsanna mår fortfarande sådär, men efter rätt mycket sömn så går det sakteligen åt rätt håll åtminstone! På Namas Té kan Súsanna inte hålla tillbaka längre och vi gör något mycket oortodoxt – beställer in kaffe innan maten! Detta bland annat för att lindra Súsannas migrän och vi har tur. Súsannas kaffe med soyamjölk är verkligen det smakrikaste och godaste kaffet någonsin – DRÖMME! Vi bläddrar lite i några gratis Bolivia-tidningar och beställer sedan en Tacos rätt, en guacamole och en ”Bárbara” (vad det nu är) – nu ska det njutas! Maten smakade sjukt bra och hela upplevelsen var helt fantastisk. Davids ”Bárbara” visade sig vara någon form av väldigt god Boliviansk sjömansbiff. Súsanna fick dock ta med ena tacon hem då hon inte klarade äta allt. Vi gick sedan hem då sjuklingen behövde vila. David bloggade, medan Månfare sov någon timme – sedan var det dags att gå ut igen. Denna gång mot El mercado de las Brujas – Hexornas marknad!

Kvinnor säljer blommor

Bergen i bakgrunden är pricken över i:et

Dessa sitter på amma gata varje dag och säljer blommor och grönsaker - ett annorlunda liv.

I blad är risiga tak de bästa.

Mer LIIII-MA

Restaurangen Namas-Té är cool i gult och grönt!

David (i nya tröjan) fick den gulligaste espressokoppen

VEGOMUMS!!!!!

Vi insåg redan på morgonen att vi bodde väldigt bra till, men som när gick mot marknaden så insåg vi att vi verkligen bodde mitt ”i smeten”. En av de första affärerna vi hittade var en secondhand-affär (en av de första i Sydamerika!) med massor av fina tyger, ponchos, burkar och andra prylar. Vi blev helt sålda och insåg direkt hur mycket vi har saknat ”gamla prylar”. Månfare förälskade sig direkt i en poncho, men denna var ”mycket antik” enligt försäljaren och kostade 800 bolivianos vilket är ungefär 1200 SEK (aj, aj, aj). Detta var ett litet för högt pris för Månfare som fick nöja sig med den simpla tanken om att äga den antika ponchon. Vi avtalade med mannen att vi skulle komma tillbaka en annan dag, då vi först ville kolla runt lite och se häxornas marknad. Gatan som vi gick genom hade hur många butiker som helst – alla med massa stickade och vävda grejer. David hittade en stickad mask med mustasch som han förälskade sig i totalt. Denna vill han senare köpa för att ha på olika halloweentillställningar.

Då vi började närma oss häxområdet så såg vi hur de sålde något som liknade lösviktsgodis (vet fortfarande inte om det var godis eller inte, men något med magiska krafter helt klart). Annars såldes stenar, olika torkade örter, salvor och det mycket populära: döda lamafoster. Lamafoster var överallt och enligt tron så ska man begrava det under sitt hur för att ha bra stämning. Alla häxor har traditionella bolivianska kläder. Vi noterar även att till och med häxorna har anpassas sig till de nya tiderna: salvor och pulver säljs nu i fina färgglada plastburkar med säljande etiketter. Det är även otroligt märkligt att det längst denna branta gata endast finns två typer av butiker, kanske 20-30 stycken av bägge sorter. Dels häxbutiker och dels sportbutiker. Sjukt! Vi kunde däremot inte fota, då vi hade läst att häxorna kan bli arga och kasta förbannelser på turister om man inte orkar bemöda sig att fråga om man får ta ett foto. Vi vågade inte chansa att få en hemsk förbannelse över oss, men så fascinerande kanske det inte var ändå. De sålde stenar och lamafoster istället för strumpor helt enkelt och alla häxornas bås och butiker skilde sig inte så mycket från varandra.

Vi stannade vid ett bås och frågade om de hade något mot nacksmärtor – det hade häxan. Hon rekommenderade en salva som var gjord av tre olika Amazonasväxter. ”Den tar vi!” – sa vi med en mun och gav henne 20 bolivianos. Efter att vi hade gått lite bort så började David redan smörja den mycket röda salvan på Súsannas nacke. Det blev varmt och luktade som Jenka-tuggummi och efter ett tag så kändes nacken bättre – heja häxkonst! V köper även en påse kokablad som vi senare ska koka te på för att se om kanske det är höjdsjuka som ger Súsanna kvalmslag.

Vi gick ner för gatan som vi senare skulle börja kalla för ”frisörgatan” då det fanns minst 20 frisörsalonger på raken (såg inte ut att vara den bästa kvaliteten, om man säger så). Vid gatans slut såg vi plötsligt att en enorm folkmassa hade samlats vid ett torg. Vi gled för att titta vad som försiggick och såg då att det var två unga män och en tjej som spelade någon form av ”rolig teater” (läs: italiensk humor). Vi satte oss ner i trappen och köpte en glass som hette ”Vampiro” från en glassgubbe – mums som vi blev bitna av denna vampyrglass – hallon och choklad!

Fina mössan.

David smakar på drömska glassen

Det är väldigt intressant att vara i ett land där kulturen är så närvarande i vardagen. Det är väldigt många kvinnor som går runt i traditionella kläder och speciellt sådana som jobbar inom serviceyrken – de lagar mat eller säljer olika saker på gatan (chips, nötter, frukt och grönt, smycken och så vidare). Det finns också jättemånga som inte går traditionellt klädda och dessa (ser det ut som) kanske ofta har ”finare” jobb och kanske mer pengar. Det är också uppenbart väldigt få män som bär traditionella kläder (kortbyxor och poncho och mössa med öron). Många chulor går däremot runt med sina tonårsdöttrar som inte har valt att följa traditionella trenden – kanske de hakar på senare. Eller så är det en sak som kommer dö ut med äldre generationer generationen. Ett mycket intressant tema som tåls att lära sig mer om.

Vi vandrar över mycket trafikerade gator och längs långa backar tills vi når Plaza de Armas, vilket är namnet på själva huvudtorget i så när som varje Sydamerikansk stad. Torget är jättefint pyntat med julpynt och stämningen är på topp. Torget är omringat av stora byggnader och en katedral? Även en vad som verkar vara ett regeringshus med vakter i kläder som ser mycket traditionella ut (dvs. det är inte senaste modet). Det finns även någon form av vacker rådhusbyggnad med en stor klocka på framsidan. Det sjuka är att klockan har talen åt fel håll och går även åt fel håll. Varför?

Eftersom Súsanna mår lite dåligt av sin sjuka så känns det rimligt att bege sig hemåt innan det eskalerar. Det är mycket folk på gatorna och de små bussarna i staden är all sprängfulla och vi antar att folk är på väg hem från jobbet nu. Alla dessa små minibussar adderar en speciell dimension till staden, eftersom varje buss verkar vara sitt eget lilla företag. En person är chaufför och en annan hänger ut ur fönsterrutan eller skjutdörren och skriker som en galning och försöker locka på folk.

Bolivianer sätter sin egen kulturella touch på julpyntet.

De tre visamännen och en unge

Mer julpynt!

Torget när solen går ner.

Klockan som går åt fel håll.... skumt

Förstaklass vy från hostellet!

Hemma så får David äta Súsannas överblivna tacos till middag. Han klagar inte, för den var god trots att den blivit lite blöt och kall (ok, den var kanske inte 10/10 i sitt nuvarande tilstånd). Súsanna får kokate att dricka som ”La senora” (den bastanta ägarinnan i köket förbereder till henne). Det smakar gott och efter att ha druckit upp hela termosen så försvinner den sprängande huvudvärken. Ingen kommer någonsin att veta om miraklet är orsakat av kokan eller om det är en placeboeffekt, men det bryr Súsanna sig inte om. När det gäller flerdagarsmigrän så gäller att använda alla trick! Staden utanför våra fönster är jättefin i nattljuset och månen hänger över husen som en väktare. Súsanna somnar efter inte så länge och David gör massa Duolingo tills han också kryper ner i stora sängen.

Súsanna vaknar tyvärr återigen med mycket migrän och får ta sig en migräntablett. Sedan blir det smörj för fullt med nya häxkrämen som vi listat ut innehåller Amazonasväxterna kattklo, drakblod och en till som vi inte hittade svenska namnet på. Sedan glider vi ner två våningar för att äta frukost. Vi har med oss termosen och våra kokablad, då vi anar att mer te behövs för att hon ska förbli en glad och frisk person. Frukosten supernice och man blir till och med serverad vid bordet av ”La Señora”. Vi blir serverade ägg, bröd, sylt, kaffe och juice. Vilket bra boende och vad bra att de sätter en viss mängd på varje bord så folk inte tar för mycket och genererar massa spillomat. Efter maten visar kvinnan oss hur teet ska göras, så att vi kan göra det själva. Inget har någonsin varit enklare. Ta cirka 20 blad, en halv liter kokande vatten och eventuellt någon tesked socker så är du hemma.

Vi kan inte få nog.

Dags för kokate

Marknadstantorna

Läskbilen - en daglig aktivitet.

Mer läsk!

Marknaden fortsätter upp för gatan lååååångt - minst någon kilometer.

David skypar med föräldrarna, men kan han inte röra sig bort från golvet närmast dörren för då tappar han signalen. Efter samtalet så drar vi till en den bästa (enligt nätet) ”Salteñeria”:n i stan. Saltenos är något som vi har velat prova länge och de visar sig var urgoda (och urbilliga….hehe). En salteña är som en empanada, men brödet är lite hårdare och inuti är fyllningen mer flytande och smakrik. Lite som att knacka hål på ett brödägg. Vi valde såklart de vegetariska salteñas:arna och så tog ett glas melonjuice och ett glas lemonad till – mums mums mums.

Efter maten går vi till en närliggande marknad som visar sig var en restaurangmarknad. Med detta menar vi att det finns minst hundra mikrorestauranger med kanske 5 – 7 sittplatser. Här sitter arbetarklassen och slevar i sig allt möjligt och det ser sjukt mysigt ut och det roliga är att alla ställen verkar ha kunder. Man går säkert till sitt lilla bås där man känner ägarinnan eller ägaren och man småpratar lite medan de står och rör i grytorna. Mycket intressant och inspirerande koncept som vi gillar starkt! Vi glider sedan mot Moderna museet, men det är av någon anledning stängt, fast det står utanför att det är öppet. Museet är ett oroligt nedgånget men stort gammalt trähus. Överallt är gamla fönster krossade, så även på huvudingången. Därmed kan man också kika in, men ingen verkar vara där. Vi sitter en stund utanför på en bänk och observerar folk, men så beslutar vi oss för att besöka etnografiska museet istället, som ligger kanske 15 minuters promenad bort och ska vara ett av stadens bästa museum.

På vägen till musset hamnar vi mitt i en demonstration som vi inte riktigt vet vad den handlar om. Folk är uppklädda i olika former av traditionella kläder och de har skyltar med budskap. När vi kommer sitter de alla nere och vräker i sig mat och läsk (i Bolivia verkar det inte finnas någon chans att de med mindre pengar svälter ihjäl, snarare kanske drar på sig andra sjukdomar till följd av konstant ätande av snask och annat). Vi blir nyfikna och väntar där en stund för att observera. Efter ett tag börjar några att dansa och vi alla börjar vräka i sig vad som ser ut som drivor av torra nötter som är utströdda på en filt. Vi rör oss in i smeten där vi blir approcherade av en man, Vi blir då påtvingade dessa torra nötter som på riktigt suger upp all saliv i munnen. David påstår att det här är en av de jobbigaste saker han ätit. ”Ah, que ricooo!”, ljuger vi på sedvanligt manér. På väg till museet så släpper David således diskret ut sina torra ”delikatesser” längs gatan.

Det nya: Saltenas. Fy fan så gott och mumsigt!

Kvinnokonst!

Två grabbar

En gul statsvy

La Paz

Matkonst

Kvinnor i demonstration tar lunchrast

Det nya och det traditionella möts!

På museet får man inte ta bilder om man inte vill betala mer. Jahapp, då tar vi inge bilder helt enkelt! Hur som helst, de har jättefina utställningar. Mycket gamla och fina broderier (vissa över 1000 år gamla, sjukt!), en stor avdelning med välbevarade fantastiska mössor samt den läskigaste avdelningen med ett stort mörkt rum med traditionella masker. Vissa var alltså helt otroligt läskiga och satte igång fantasin på riktigt! Specialutställningen som var aktuell handlade om fåglar och allt som man skapar från fjädrar, till exempel konstverk, kläder, kronor och pilar. Avslutningsvis tittade vi på en utställning om Bolivias silverindustri, vilken verkar ganska hemsk enigt vad som presenterades på museet. Lite intressant var att de har som en slags gud eller beskyddare i gruvan, som man offrar cigaretter, alkohol och annat till för att denne skall vara glad och skydda gruvarbetarna.

Hemma så vilar vi oss, bloggar lite och kollar bussar till Copacabana, den lilla staden som utgör bas för utflykterna till den berömda Inkaön Isla del Sol. Vi lämnar sedan in en stor påse med våra ordentligt saltade kläder för tvätt för att sedan gå till en indisk restaurang som David spanat på nätet. Indiskt har vi nämligen inte ätit sedan vi lämnat Sverige! När vi glider genom mörkret på väg till restaurangen passerar vi en skylt med namnet ”Fox Tours” på och smiter spontant in för att kolla om de kan fixa buss till Copacabana. Ägarinnan har hög energi och på väggen hänger mängder av rekommendationsbrev, varav ett faktiskt är på svenska. Hon har ett bra erbjudande med en buss som till och med kan köra förbi vårt boende och plocka upp oss imorgon, dessutom kostar det inte mycket alls. ”Super, vi slår till!”.

Den indiska restaurangen är HELT öde, vilket gör att man blir lite skeptisk. Súsanna tar en augergineröra och David en Mushroom Masala med naanbröd. Som tur är så är maten heeelt sjukt god och man får även tillbehör i form av en massa spännande såser. En av dessa såser är en traditionell mangosås, vilken är totalt drömsk och tydligen har rivna bitar av mangokärnan i sig. Märkligt, men ett måste att försöka återskapa på hemmaplan! Ingen äntrar restaurangen under hela kvällen men vi försäkrar oss i alla fall om att visa all vår uppskattning till servitrisen. Så synd är det dock inte om stället, för det hade faktiskt toppbetyg enligt research-David. Bara så himla konstigt att ingen annan var där!

På vägen hem så ser vi att ”banankvinnan” (eller tanten, hon måste minst vara 80 år) som sitter och säljer bananer utanför vårt boende inte än gått hem. Klockan närmar sig 21:00 och där sitter hon ensam i mörkret, alla andra försäljare har packat ihop och dragit. Vi tycker synd om henne och köper 6 stycken små bananer. Det kostar 2 bolivianos, men vi ger henne en tia och säger att hon ska få resten – hon blir så himla glad och insisterar på att vi minst måste ta oss två bananer till. Från fönstret i vårt rum ser vi att hon sitter där ännu klockan 22:00. Ush, stackars lilla tant. Det sista som händer är dock att vi ser någon kvinna som köper flera påsar bananer i bäckmörkret. Förhoppningsvis får den lilla tanten en skön natts sömn åtminstone.

Ingången till museumet - innan vi fick veta att det kostade extra att ta bilder.

En hektisk gata i La Paz

Fina färget och byggnader!

Biltät

Typiskt La Paz: små kök där man kan köpa lunch eller middag.

Mer kök - vi är så facinerade

Varje box är en egen restaurang.

Vad vi kunne se så är de flesta boxurangerna välbesökta

De allraflesta har catchy namns så som "Jackies"

Sötsaker i mängder!

Militären tar paus!

Den drömska mangosåsen

Banankvinnan är sist hem.

Hårt jobb!

På torsdagen vaknar vi runt 8:00 - rycket och går ned i det lilla kombinerade utrymmet av frukostmatsal (3 bord) samt reception för att inta den läckra frukosten. Dagen är börjar otroligt grått så vi degar i vårt lyxiga rum men njuter ändå i fulla drag, får vi lust så spanar vi ned på gatan för att se vad som händer. Kanske kommer den stora läskbilen utan tak och ska försöka med konststycket att slingra sig fram mellan de otaliga sittande försäljarna, vem vet? Med jämna mellanrum hör vi mindre trevlige kräk - och skitljud transporteras via ventilationskanalen från rummet som ligger vägg i vägg med vårt. ”Är det ’Pan’ som har checkat in där?”, undrar Sùsanna. ”Pan” är vad vi kallade den brödgalne store tysken i Puerto Natales, han kallades även Bigfoot och hade kännetecken så som blodkorvslust samt att han inte var blyg för att bränna på ordenligt på den gemensamma toaletten när han utförde sina behov.

Vid lunch är det dags att ge sig ut på ett äventyr – vi ska nämligen gå klippa oss i denna otroligt frisörtäta stad! Friskt vågat hälften vunnet, resonerar vi. Utanför vårt boende så finns det redan där fyra frisörsalonger som ligger nästan vägg i vägg, vi väljer en som inte är sprängfull med folk (läs: fullständigt tom). Där inne sitter två kvinnor, med största sannolikhet mor och dotter. Där finns även en pojke som ligger på soffan med ansiktet klistrat i en smart phone. Han är av den typen av barn som finns så frekvent i Sydamerika, som är med föräldrarna på jobbet istället för att vara på någon kostsam fröskola. På ena väggen händer en massa speglar och mot andra väggen står en tjock tv där en dramatisk såpopera (tänk spanskspråkig ”Glamour” [Days of our lives]) utspelar sig på högsta nivå. ”Haha vad har vi gett oss in på?”, undrar Súsanna. Men vi vill uppleva en klippning i Sydamerika och detta ställe om något andas genuint slapp frisörsalong som känns stereotyp i enlighet med filmens värld.

Vi försöker så gott vi kan förklara hur vi vill bli klippta. Súsanna vil bli av med allt slitet hår, samt att håret ska klippas rakt. David vill ha litet hår på sidorna och behålla längden där uppe. David får bläddra i en katalog med milt sagt jäkligt skumma frillor och pekar ut en av dem, tillhörandes en för honom okänd kändis. 30 bolivianos kostar det per skalle att få en klippning, vilket motsvarar 45 svenska kronor. Därmed kan man väl inte begära för mycket! Den yngre kvinnan börjar blötlägga Súsannas hår med en sprayflaska. Hennes ögon växlar hela tiden mellan tv och håret, hon verkar verkligen vara helt insugen i det (enligt oss) mycket ostiga dramat som utspelar sig på skärmen. Hon klipper lite kollar lite, klipper lite, skrattar lite… vi håller fingrarna för att detta tv-knarkande inte ska gå ut allt för mycket över oss.

David blir maniskt rakad med en maskin och sedan en kniv. Den äldre kvinnan frågar vart han kommer ifrån och sedan vad som kännetecknar Sverige. Hon är också insugen som attan i såpoperan. Vi sitter där i nästan 20 minuter innan de känner sig klara med oss, nu ska de bara fixa till håret innan vi får gå.

Súsanns hår som är nu rätt kort får en ordentlig föning med stor borste. Hon har under klippningen utvecklat en känsla som växt sig starkare och starkare, nämligen att frisörskan omedvetet gör hennes hår extremt likt håret på en av kvinnorna i 90-talssåpoperan. Farhågorna besannas när hon avslutar med att försöka göra Súsannas hår väldigt stort samt borstar ordentligt får att skapa något som liknar en permanentad nacke. Hon är dock inte värst ute.

Då Sùsanna tittar bakom sig och ser Davids hår vill hon skratta – han påminner exakt om Súsannas optiker som alltid kommenterar hennes perfekta näsrygg och som har världens Elvis/raggar frilla. Nu har David fått precis en sådan frisyr. HA HA HA! Vi skyndar oss betala och sedan drar vi fort ut. David skäms och vill ha keps, men efter att vi fixat håret och tagit bort de värsta Elvis-elementen så ser håret mycket bättre ut.

Vi går upp för den enorma salugatan som ligger utanför vårt boende. Här sitter 100-tals chulor och säljer frukt, grönt, blommor, torkad majs och chips, chili och allt möjligt annat jox. Jäkligt mysigt, men man undrar hur mycket de säljer på en dag? Alla har drivor och åter drivor av varor. Vi observerar även någon som vi misstänkt länge – kvinnorna äter hela tiden! Antingen riktig varm mat (som vissa chulor säljer i små vagnar eller från egengjorda skjul), frukt eller sötsaker. Många har säkert väldig ont om pengar och jobbar långa dagar, men hungriga det är de nog inte (vilket överensstämmer med våra tidigare observationer). Vi driver runt länge på den slingrande marknaden, inte för att vi köper något utan för att den aldrig tar slut. En sträcka är tillägnad fisk och en sträcka är tillägnad kött. Någon annan sträcka är fylld med hundratals pumpor. Vi villar bort oss men plötsligt efter att ha gått ett längre tag så inser vi att vi befinner oss utanför vår favorit, vegostället Namas Té. Perfekt, då kan vi slinka in på lunch!

Marknadsmys

Coka Quina är det nya

Det blir tofubullar och aubergineschnitzel, MUMS. Till maten dricker vi Tumbojuice. Tumbo är en lokal frukt som ”påminner om en blandning mellan banan och passionsfrukt” så som den älskvärda äldre damen som äger stället beskriver det. Vi får även smaka på en färsk tumbo då kvinnan så gärna vill visa oss vad det är. Det visar sig vara en av de frukterna som vi handlade i Sucre, Súsanna äter och rensar kärnor, bra att ha till samlingen, vem vill liksom inte ha ett Tumboträd? I sig själv så är den inte svingod dock, utan smakar lite mjöligt – men liknelsen mellan banan och passionsfrukt förstås utan tvekan ändå!

Vi rör oss sedan genom en del av staden som vi inte har varit i förr och kommer till en mysig liten park och fortsätter en bit till tills vi kommer till en chokladbutik som David har läst om. David blir dock lite besviken då han hade tänkt affären som ett chokladcafé med praliner och kaffe (liknande ”Rapa Nui” i Buenos Aires eller ”Para Ti” i Sucre)! Istället är det en vanlig chokladkiosk utan någon som helst mysfaktor, de säljer enbart ett märke av chokladkakor (ett märke som vi dessutom sett i massa andra helt vanliga butiker). Vi köper med oss en kaffesmaksatt bolivians chokladkaka och sätter oss i parken och avnjuter innan vi drar hem för en kortare siesta.

Eftermiddagen och kvällen spenderas med att besöka olika Fairtrade -butiker som David har hittat. Det finns även väldigt många affärer i området där vi bor. Vissa har secondhandvaror och antika varor som är jättefina och dyra, andra är märkta ”Made in Bolivia” som någon slags kvalitetsstämpel (vilket då självklart insinuerar att inte alla varor som säljs som ”traditionella” är vad de utger sig för att vara). Till sist har vi också Fairtrade, som ska garantera att de som gjort produkterna får skäligt betalt (detta återspeglar sig givetvis i markant dyrare priser). De lite mer dyra (och humana) ställena har också en bättre variation av unika produkter, de billiga ställena med massproducerade varor känns givetvis mer själlösa. Vi har för övrigt kommit på det perfekta sättet att se en turist – det finns en specifik typ av tröja som ALLA turister köper men som inte verkar bäras av Bolivianerna själva trots att den ”ser boliviansk ut”.

Vi handlar ordentligt. Det har David lovat Súsanna att de ska göra eftersom hon längtat efter hantverk och varit ganska sjuk under en tid. Vi köper tygmasker, vykort, flaskbärare och en stativväska. I en antikbutik ser vi även jättefina koppar som är från inkatiden (enligt ägaren), dock är kopparna allt för dyra för oss. Vi frestas också att köpa secondhandtyger i form av filtar som är väldigt fina, men hittar inte riktigt en som vi vet att vi måste ha. Storlekarna är nämligen lite udda och de är för små att ha som täcke, men kanske på en soffa? Vi bestämmer att vi får leta vidare i Peru, eftersom vi imorgon drar iväg mot Fias gamla hemstad Arequipa.

Vi går hem och lämnar våra fynd. Vi äter boliviansk sushi och risotto på en vegorestuarang på kvällen, vilken ligger endas runt ett hörn och halvvägs ned för en trapp från där vi bor sett. I Bolivianska sushin hade de bytt ut ris mot quinoa (som är poppis här) och som fyllning hade de gurka och äpple. Det smakade ”strax över apa” enligt Súsanna och rätten fick 1,5 poäng av 10. Davids risotto var också quinoabaserad och fick en svag 7:a från honom ”den hade något litet, åtminstone”.

Hemma fick vi tillbaka våra nytvättade kläder hopvikta från dottern till ”La Señora” – vilken skillnad mot tvättmaskinsomgången från Mordor några dagar tidigare i vårt fina Sucre. Vi packar ihop våra väskor och avslutar kvällen med ett avsnitt av serien Lovesick, som David nu plötsligt påstår sig tycka om (vi har verkligen slutat att titta på film och serier de senaste månaderna – så sjukt!). I morgon är det tidig uppgång för att åka till Copacabana och Titicacasjön under några dagar, vilket vi hoppas blir ett bra stopp på resan!