MED MÅNFARE I SALAR DE UYUNI

FREDAG - MÅNDAG  6 - 9 JANUARI 2017

MED MÅNFARE I SALAR DE UYUNI

Flamingos - DRÖMMEEEEEEEE!

Då vi vaknar fredagsmorgon har vi fått ett oväntat och inte på något sätt positivt meddelande från vår schweiziske vän Sally som vi ska möta i Uyuni och göra Saltökenturen med. Hon skriver att på grund av Dakar Rally:t så är gränsen mellan Chile och Bolivia stängd och fastän något företag har sålt henne en bussbiljett så kommer hon inte kunna åka i dag. Hon ska kolla upp när hon kan komma iväg, men det är ingen chans att hon kommer komma fram till Uyuni i dag. NEEEEJ! Gud vad det strular till sig. Vi har nämligen bokat hostel ”La Piedra Blanca” (Den vita stenen) i Uyuni idag enbart för att Sally skulle vara där. Det hade tagit emot för David att boka detta, men hon ville bo där för att de hade stans billigaste alternativ för sovsal med 10 platser. Vi bokade trots allt hostelet med villkoret att David krävde att vi skulle boka enskilt rum och skylla på att vi var risiga i magen och därför inte ville sova i sovsal.

Planen var således bra, men nu skulle hon som sagt inte komma denna dag. Tre dagar senare så hade vi även redan betalt vår resa till La Paz och turen i saltöknen var planerad till tre dagar. Summa summarum, om vi skulle vänta på Sally så skulle det definitivt inte bli någon tredagarsresa i öknen. Hon skriver om hur mycket hon hatar Dakar och uppdaterar ständigt sin Facebookstatus med detta hat, men det kommer vi inte gå närmre in på här. Jaja, åka måste vi så får vi se hur det blir när vi kommit fram.  

Vi går till vårt rum där Súsanna packar ned de kläder som hon ska skänka till städerskan Norma i en påse med en fin lapp på. Vi packar våra sista saker, gör mackor och rusar ut på gatan där vi väntar på vår taxi som manspojken i receptionen har bokat till oss. Biljetterna säger att bussen går 9:30 och vi ska ha växlat in biljetten senast 9:00 på Sucres bussterminal. Eftersom vi har haft så mycket krångel vid våra bussresor så tar vi inga chanser och har bokat taxin till 8:00 (även om det bara tar 10 min med bil till busstationen). Därmed så har vi tid till att lista ut hur vi ska göra om något skulle krångla.

Taxin kommer givetvis inte. Manpojken är troligen lika slapp och slö som vi misstänkte! När vi står och väntar på taxin så stannar en annan (otroligt skraltig) taxi med Norma och hennes lille son. Hon be oss ta hennes taxi, vi säger hejdå och att hennes paket ligger i rummet med hennes namn på. Sedan bränner vi i full hastighet genom Sucre mot bussterminalen, säkerhetsbälten fanns i vanlig ordning inte.

På stationen växlar vi in vår voucher på bussbolaget ”6 de octobre” (som vi känner igen från den kisslösa sträckan Villazón - Sucre) och får en biljett. Vi går sedan ner på undervåningen där bussarna avgår ifrån. Det är mycket liv på stationen och män går runt och ropar ”Cochabamba, Cochabamba, Cochabambaaaaaa!!!” för att ragga folk till deras bussbolag. Rätt mysigt tycker vi. Vi ställer oss vi busshållplats nummer 9, där direktbussen till Uyuni ska avgå ifrån. Klockan är endast 8:30 så vi har gott om tid.

Plötsligt kommer en allvarlig terminalanställd i orangea kläder fram till oss och frågar var vi ska. Vi berättar att vi ska med bussen till Uyuni och då säger han att inga bussar kommer avgå till Uyuni i dag på grund av Dakar Rally:t. ”Herre guuud” – tänker vi. Självklart ska det skita till sig riktigt ordentligt just nu… Han ber oss sedan gå till bolaget och fråga hur vi ska göra.

Vi stångar sedan upp för alla trappor till terminalens ovanvåning igen med våra tunga väskor. Vi drar förbi ”Cochabamba Cochabamba” - mannen som sjunger ut sina ramsor på ett sätt som får norska att låta som pepparnötter. Vid båsen berättar upprört vi om läget och undrar hur de kunnat sälja oss denna biljett! De bara ler och säger att perrongmanen är ”loco” (galen) och att de har en full buss som såklart ska avgå till Uyuni i dag. Skönt tänker vi och rusar ner igen.

Dock så vet man aldrig och vi börjar därmed klura på en plan B. Hostel i Uyuni har vi redan bokat, men om vi inte kommer fram så förlorar vi endast depositionen. Vi köper ett bolivianskt simkort för 10 bolivianos som ska har internet enligt försäljningskvinnan. Bra att ha internet om vi endast kommer till Potosi (bolivias mest kända/ökända gruvstad) och måste boka boende där. Det är nämligen det ”galningen” sagt till oss, att bussen bara kommer att gå till Potosi. 

Vi sitter och fifflar med simkortet, men får inte nätet att fungera… dammit! Vi går sedan till busshållplatsen, betalar en terminalsavgift och lutar oss mot väggen för att äta en macka och dricka lite av våra goda tereré. ”Det som sker det sker”, tänker vi. Förhoppningsvis så har inte bussbolaget ljugit för oss. Efter ett tag kommer bussen och folk börjar lasta på väskor. Vi gör samma sak och sätter oss på bussen som (som tur är) har mycket större benplats än Villazón-Sucre bussen. SKÖNT!

Bussen till Uyuni! Woh!

David hittar styrka i matekoppen

Súsanna med termosen,.. börjar bli en klassisk pose.

Bussen rullar iväg och vi får se sidor av Sucre som vi inte sett tidigare – tyvärr är det mesta präglät av stora mängder skräp – plast finns överallt i torra naturen. Súsanna sitter och drömmer sig i väg till att samla ett gäng som använder några veckor eftersom mesta skräpet är nog gammalt. Dock så spricker drömmen lite då kvinnan framför oss (en traditionellt klädd boliviansk chola) kastar ut plastpapper från mat, flaska och även en påse med en blöja från hennes dotter ut i naturen genom fönstret. Hmmmm, kanske får slänga in en skräputbildning med på köpet…

Det tar rätt lång tid att komma ur Sucre, men så snart som vi är ute på de ”stora” vägarna rullar det på rätt bra. Efter några timmar är det dags att stanna för lunch och toabesök i en liten bergsby, även den präglad av skräp. Vi rullar sakta in till staden där det är fullt med Cholor utanför bussen som vill sälja påsar med mat till oss. Bussen är rätt hög men blöj-kvinnan framför anstränger sig ändå och köper en påse med empanadas genom fönstret. Hon böjer sig ut med bussen fortfarande i rullning, tar påsen med mat och sedan slänger hon pengarna ut. ”Inget är omöjligt”, tänker vi två som sitter bakom.

Vi stannar och vi trycker i oss en macka istället för påsmaten, samt sedan lite kex och tereré. Súsanna sitter i sin nya beiga poncho på en sandig trapp och slurpar i sig tereré då David får en uppenbarelse – såklart – Súsanna har blivit född på nytt som den spirituella (sektmedlemmen) Månfare. Det blir mycket skratt om nya namnet Månfare som snabbt blir en klassiker. Det citeras även en hel del ”jag ger dig timjan” (OBS Månfare är någon slags flummig sektkaraktär från tv-programmet ”Kvateret Skatan” som ger Jenny’s nya pojkvän en påse timjan). Vi kissar i en toalett som man inte kan spola i och sedan är det upp i bussen igen.

Sucres förorter

Överallt finns "Si" trekanter som vi snart fick lära oss är politiska kampanjer för presidenten Evo Morales.

Lunch-hålan!

Månfare är född! Här med sin trogna kopp och tankerna sväver runt timjan.

Tyvärr är skräp på vägar, ängar och överallt en mycket vanlig syn....

Några timmar sedan rullar vi in i en estetiskt sett fruktansvärd stad. Den är helt brun med bruna hus, brun mark (utan något som helst grönt) och bruna vägar. Dessutom är luften grå i dag. Vi är i Potosi och här ska blöjkvinnan och barnet av, det visar sig att hon hade med sig 16 kassar mangos som busschaffisen hjälper henne att lasta av. Hon bar barnet i en filt på ryggen (poppis här, mycket fint också) och står sedan själv på ett hörn i Potosi då bussen rullar vidare.

Súsanna är helt i chock av sakanden på grönt och härlighet i denna stad – den är genomdeppig… ett hus har försökt pimpa med vimplar - men det är de ledsnaste vimplarna i världshistorien med sin bruna aura (även om vimplar aldrig kan vara lednsa). Vilken tur att vi inte bokade två nätter i Potosi som vi tänkt från början – puha! Fyra minuter efter detta stopp så stannar bussen igen - säkert bara en kisspaus för chauffören.  Efter 10 minuter så kommer emellertid chauffören in och säger att vi blir stående här i minst 3 timmar för att vägarna är avstängda orsakat av Dakar Rally:t.

”Puha” tänker vissa, medan Súsanna mest tänker på att det är dags att gå leta efter en toalett. Det är det enda hon har fokuserat på och pratat om under längre tid, förutom hur deprimerad hon blev i Potosi. En av tjejerna som sitter bredvid oss skyndar sig iväg med en toalettrulle och kommer sedan tillbaka 5 minuter senare. Súsanna skyndar sig att fråga om hon hittade någon toalett nära, men hon svarar att det inte finns någon. Hon tillägger att det är gatan som gäller. Själv hade hon inte fått ur sig något, men om Súsanna skulle gå leta efter en bra plats så hängde hon gärna på! Även hennes kompis visade sig ha full blåsa. De tre tjejerna ger sig sedan iväg medan David är kvar och vaktar sakerna.

Vägarna är blöta och leriga och tjejernas skor blir snabbt smutsiga och blöta. Det finns inga tydliga hörn att kissa så det slutar med att de kissar i en nersänkt väg framför någons utegård – sorry. Där sitter de, tre tjejer på rad och kissar i världens brunaste stad. Känns surrealistiskt. Det dras lite skämt om att Fias ”Pee with a view” nog inte skulle få monstermånga likes från där vi är och sedan går vi tillbaka till bussen.

Inte så jättemysigt i Potosí direkt...

Världens brunaste stad?

Blöjkvinnan/mangokvinnan med sitt barn på ryggen!

I ett parallellt universum på bussen sitter David och halvslumrar tittandes med trötta ögon på grejerna. Bussen börjar rulla så smått och han antar att den ska köra in lite mer till sidan och parkera. Detta händer inte, utan bussen varvar upp för fullt och speedar ned för krönet i 4000-meterstaden Potosí. Med andra ord: bussen stannar inte i tre timmar som tidigare annonserat utan den åker i full hastighet mot Uyuni utan de tre tjejerna varav Súsanna är en. När David inser detta så får han panik och springer i bussgången fram till dörren bakom busschauffören och bankar. Ingen öppnar. Han bankar mer och mer och en tjej hjälper honom och till sist öppnar busschauffören ”Falta tres chicas!” (det saknas tre tjejer!) ropar hjälpartjejen. Bussen stannar och busschauffören och hans medhjälpare undrar vad problemet är. När de får förklaringen så försöker de få David att ringa till tjejerna. David säger att det inte är möjligt (han har ingen fungerande mobil och Súsanna har inte sin mobil). Han har heller ingen aning om vart tjejerna har tagit vägen mer än att de skulle gå för att hitta en plats att kissa. Längst fram i bussen har det suttit en boliviansk man i 45-årsåldern med mycket ”cool” frisyr, solglasögon och ett hejdlöst dunkande av R n’B på sin trådlösa högtalare. David har hatat honom hela bussresan. Döm om hans förvåning när denne man er den ende som visar initiativ att hjälpa honom. Mannen tar med sig högtalaren, kastar sig ut ur bussen, sätter på 80-talsmusik och de bägge ger sig av som två hjältar på uppdrag, up för backen genom leran och duggregnet. Filmiskt.

Tjejerna är från Tyskland och heter Katarina och Sarah. De ska också till Uyuni för att göra en Saltökentur. Plötsligt säger Sarah att bussen inte är kvar och de tre börjar springa. Lera skvätter runt överallt där de springer. Skor och byxor är nu smutsiga. Men när de närmar sig så ser de att bussen står där – de hade nog bara gått ”lite längre än de trodde”. De börjar gå istället mot bussen som står där långt nere i backen. Plötsligt säger en av tjejerna ”är det där inte din pojkvän” och då ser vi David stå på gatan och titta ner på en hund med en annan man som håller en liten högtalare vid örat. Súsanna känner sig lite förvirrad – vem vaktar våra grejer nu? Varför har han gått ut? Sedan får alla panik då David berättar om att bussen börjat åka iväg. Katarina ger oss var sin chokladkaka och alla försöker lugna sig och prata om vilken tur det är att David var kvar och räddade oss. Att vara strandad i Potosi är inte kul – speciellt inte utan pengar, mobil eller pass. PUHA!

Sista biten till Uyuni är väldig ökenlik. David köttar på med bloggen och Súsanna teldast (jobbar på datorn). När vi närmar oss staden börjar himlen mörkna, staden är inte någon pärla för ögonen direkt och ser rätt trist och färglös ut. Just som vi stannat på den bruna gatan så öppnar himlen sig och VÄRLDENS SPÖ REGN FALLER NER PÅ OSS. Det blir helt tyst i bussen och den vanliga ”jag vill av”- hetsen byts ut mot en ”herre, vad gör vi nu” - känsla. Bussen stängs av, det är mörkt i bussen, alla sitter tysta på sina platser och väntar… rätt mörkt om man får säga det så. Det är ett sådant där kollosalt regn som var i Sucre för någon natt sedan. Det är regn av en annan kaliber än i Norden.  Vi pratar med tyskorna om ökenturen – de verkar jättesnälla och vi bestämmer att vi kan gå och kolla efter turer tillsammans. Eftersom vi är framme lite senare än tänkt (samt nu är fast på bussen) så kanske det skulle bli svårt att få tag på någon tur i kväll.

Efter 40 minuter sittandes i bussen så avtar regnet – alla rusar ut för att få tag i sitt baggage. Vi har fotat de tyska tjejernas pass för att kunna eventuellt kunna gör en bokning åt dem, eftersom det börjar mörkna och de bor på ett hotell i stadens utkant. Vi bor åtminstone i ”centrum”. Det visar sig för övrigt att våra nya vänner endast är 20 år. När vi står och väntar på baggaget blir vi approcherade av en kvinna som frågar om vi ska till öken. Katarina som har pluggat i Brasilien och både pratar spanska och portugisiska flytande snackar med henne och ber oss sedan följa efter för att kolla på erbjudandet. Bolaget är i ett hus nära busshållplatsen. Vägarna har svämmat över och det går inte att undvika att få genomblöta skor. När vi kommer in i byggnaden så sitter säkert 15 stycken arton-tjugoåriga argentinare och spelar gitarr och sjunger i det lilla kontoret. Oerhört märkligt.    

Vi måste fortfarande veta om Sally har svarat oss för att lista ut hur vi ska göra med vår resa. Vi har ju inte haft något internet under dagen och vi vill inte boka något utan att ha pratat med henne. David frågar därför om Wifi hos kvinnan som fångade oss vid bussen. ”Självklart”, säger hon och krigar sedan i tio minuter med att dela internet från sin telefon till David.  

Tjejerna byter om till sandaler då vägarna utanför är helt igenregnade och mer liknar grumliga floder än vägar. Kvinnan berättar om turen och visar oss ett häfte med massa ”bra recensioner” som imponerar på oss. David som nu är inne på internet och är en researchens man kan inte hålla sig. Förutom att kolla om Sally har skrivit något googlar han företagets namn. Det första som kommer up är artiklar/recensioner med orden ”liers”, ”thiefs” och ”don´t trust anything they say!”. Han reser sig och säger – we need to go, now! Sedan vänder han sig mot kvinnan och säger att vi måste gå nu, följt av tack och hej. Hon bara står och gapar.  

Alla fyra vaggar ner för branta trappan med ryggsäckarna. Väl nere på gatan så förklarar han allt och säger att Sally ska komma i morgon kl 13. Vi två väljer nog att vänta på henne och göra en tvådagarstur, men vi säger att vi alla fyra kan gå tillsammans till ett bolag i morgon bitti och boka biljetter. Ett bolag som har bra betyg! Tjejerna är glada för hjälpen, men även lite chockade då kvinnan verkade ”så snäll”.

Vi beslutar sedan att bara lika glida förbi ett bolag som vi har läst mycket bra om och som ska ligga nära. Vi går till adressen Súsannas offline-karta visar, men bolaget finns inte där. Vattnet forsar genom gatorna. Nu är alla rätt blöta, kalla, trötta, hungriga och sugna på att komma till ett varmt boende. Tjejerna bor som sagt långt borta och tar en taxi dit, vi avtalar att höras via nätet om hur vi gör. Vi två går mot La Piedra Blanca genom gator som ser helt surrealistiska ut, översvämmade med brunt vatten och bilar som bränner kors och tvärs och stänker. När vi går mot vandrarhemmet ser vi hur många bolag som helst som erbjuder saltökenresor. Då känns det lite bättre att vi inte bokade med det där skumma företaget.

Bolivianska landskapet!

Vägarna är floder!

David mitt i världen!

La Piedra Blanca ligger inne i en innegård i stadens kanske mest trevliga område (OBS! Här gäller helt andra referensramar än vanligt). För att komma till hostellet så går man igenom en butik med bolivianska kläder. Efter denna passage så kommer man in på den innergård där vandrarhemmet ligger. Det är jättestort och ockuperar tre av innergårdens fyra ”väggar”. Vandrarhemmet är stort, dragigt, knarrigt och knakigt. Regnet öser ned och det går inte att se hur något ser ut i mörkret.  

Vi har som sagt bokat ett privat rum med privat toalett, dock så är hostellets Wifi sämst (det tar kanske 10 minuter att skicka ett vanligt textmeddelande) och det går jättetrögt att svara tyskarna. Vi lyckas i alla fall besluta att de ska komma förbi La Piedra Blanca kl 8:30 nästa dag med sitt baggage. Sedan ska vi gå titta på bolag.

Våra hjärnor är helt slut eftersom vi endast ätit tre små avokadomackor på en hel dag. Klockan börjar närma sig natt (cirka 22:00). Vi går till första bästa ställe på gatan utanför vandrarhemmet och beställer in en pizza och vatten. Till en börjar så fungerar Wifi:et som en dröm och David njuter i fulla drag. Han mailar Sal om att vi ska gå titta på tvådagarstur i morgon, samt att om vi hittar en och även hittar sängplats för ännu en natt så väntar vi på henne. Det visar sig dock vara riktigt svårt med att hitta rum och efter några minuter dör även nätet på mobilen på klassiskt manér… arga ord kommer från David, men han lugnas när pizzan kommer in. Den glider ner rätt snabbt även om båda är eniga om att den lika gärna skulle kunna vara av papp då den är helt kryddlös och är en av de få maträtter man provat i livet som inte har haft någon som helst smak. Intressant hur de gjort för att lyckas radera all smak i och med att den säkert innehöll över sju olika sorters grönsaker.

Vi går sedan tillbaka till La Piedra Blanca – nu har det börjat regna ordentligt igen. Vi måste redan nu ladda mobilerna och datorerna inför färden till La Paz om tre dagar eftersom vi inte vet om vi kommer att hitta någon ström i saltöknen. Dock så funkar inga uttag i vårt rum, som ligger i ett hörn av den stora innergården. Vandrarhemmet påminner inte så lite om något slags spökslott om något sådant legat i Vilda Västern, insprängt bland en massa andra byggnader. Vi lyckas tillslut lista ut att vi kan få ström inne på toaletten, så det blir till att lägga all elektronik där för att ladda.

När David senare sitter på toaletten så bankar plötsligt Sùsanna på dörren och säger att David måste öppna ytterdörren för att någon knackar på därute i mörkret. Förståeligt att det är läskigt i regnet, mörkret och kråkslottet. När dörren öppnas så står vandrarhemmets långe, sluskige receptionist där. Han vill komma in på vår toalett och kontrollera vattnet, som varit avstängt idag. David tvekar och receptionisten/vaktmästaren frågar om det är ”ok” eller om det är något problem. David tänker på att toalettlocket är öppet och att han inte hunnit spola ned sitt ”dåd” då han sprang ut med halvt nedhasade brallor för är hjälpa den rädda och bankande Súsanna. Han säger emellertid okej till inspektionen.

Som tur är så har Sùsanna varit inne på toaletten och sett att den stod öppen och således stängt den, vilket besparade David och henne vissa pinsamheter. Slusken reagerar däremot på all elektronik inne på toan och sedan börjar en halvtimme av att springer fram och tillbaka i regnet och hämtar olika adaptrar utan resultat. Det hela slutar med att vi får en förlängningssladd som vi kan koppla in på toaletten och leda ut i rummet. Vi somnar in rätt gott efter denna återigen något händelserika dag, även om 1000 tankar snurrar runt i våra huvuden. ”Hitta tur”, ”möta upp tjejerna”, ”boka hostel”, ”få tag på Sal i morgon”….

En tröttosaurus!

Súsanna vaknar 5 minuter innan väckarklockan ringer och går upp och börjar göra en lista över allt som vi måste hinna med innan vi checkar ut kl 11:00. Båda tar en långdusch då vi inte vet när vi får duscha igen nästa gång. Vid 7:30 går vi in i huvudhuset, nära routern i den minimala receptionen för att få så bra täckning som möjligt. Vi lyckas kolla upp möjliga adresser till vandrarhem för i natt samt var alla de högst rankade turbolagen ligger, så att vi slipper bli lurade.    Frukosten som ska serveras kl 8:00 är försenad och Súsanna får springa ned i receptionen igen för att meddela tjejerna att de kanske ska komma lite senare. Men de har redan beställt en taxi. När hon kommer tillbaka så har David träffat två australiensare som han utbyter historier med och som blir frukostsällskap. Det ska sägas att frukosten bestod av 5 minuter i kö och 2 minuter av att tokpressa i sig en macka med ägg och lite melon på sidan. Jättelyxigt med ägg till frukost, så det var synd att vi var tvungna att äta så snabbt att njutningen blev noll. Vi rusar sedan ned för de knarriga trapporna för att möta de unga tyskorna  och ge oss ut på ökentursjakt. 

Det första vi gör är att bege oss för att ta ut pengar. Det är kö till stans automater och då tjejerna har någon form av special kort som inte fungerar över allt så tar det sin lilla tid. David och Súsanna lyckas i alla fall ta ut pengar i en klassisk telefonhyttsstor bankomat med glasdörr. Utanför turas två homosexuella hundar i kläder om att sätta på varandra som galna. Glad musik spelas högt denna friska morgon och adderar en filmisk ljudkuliss till denna hektiska start på dagen, de flesta turerna avgår nämligen inom två timmar så vi vet inte riktigt hur vi tänkte. Däremot så finns det säkert 100 turoperatörer i staden som i stort sett är bara är dedikerad till gruvdrift och saltökenturism, så någon kan vi förhoppningsvis hitta. Men man vill ju inte heller åka med något tjyvbolag!   

När alla har pengar så skyndar vi oss ned till huvudgatan och in på turoperatören Salty Desert som approcherade tjejerna i morse och som folk har rankat som det bästa bolaget på nätet. Vi säger att vi är fyra personer som vill på tur och frågar om pris. 1000 bolivianos per skalle blir det om vi är fyra personer, men 800 om vi är sex stycken (full bil). De har nämligen fullt i alla bilar och om de ska sätta in en extrabil så måste vi i vilket fall betala som att bilen vore fylld med sex personer. Vi kollar på bolaget bredvid som också ska vara bra, men de har inga turer kvar idag.  ”Ok, då är det bara att ge allt för att hitta två till som kan följa med oss så att vi får full bil”! …

Detta skulle visa sig vara lättare sagt än gjort, eftersom vi blev varse att i princip hela staden hade haft bättre framförhållning än oss. David attackerade hur många personer som helst som kom gåendes på gatan två och två. Han sprang upp och ned för olika gator och kämpade som en gris. Alla hade antingen bokade turer, hade bokat vandrarhem denna natt och skulle åka imorgon – eller planerade bara att göra en endagstur. Vi hade i vilket fall nu bestämt oss för att om vi hittade en tur idag så skulle vi åka, det var alldeles för osäkert om vi kunde få tag på ett vandrarhem inatt.

Tjejerna försökte få fatt i folk på sitt håll. Det enda positiva med denna oerhörda stress var att man lärde känna hälften av resenärerna i Uyuni och att man blev påhejad och frågad hur det gick när man passerade någon man redan pratat med joggandes längs gatorna denna soliga morgon. Många tyckte också att vi verkade ganska roliga och sade att de hur gärna som helst åkt med oss om de inte redan bokat, vilket värmde lite i paniken. David och Súsanna rusade även tillbaka till La Piedra Blanca och försökte ragga folk vid frukosten, men kvar fanns bara folk som redan kommit tillbaka från sina respektive turer. Dammit!!

Vi sammanstrålade med tyskorna på Salty Deserts lilla kontor. Vi sitter där och pustar ut lite hopplösa när det kommer in en tjej som vill boka en tur. Hurra! Nu är vi i alla fall fem personer! ”Vad blir priset nu?”. Folket i receptionen har förvisso bytts ut, men vi blir ändå chockade när kvinnan säger till oss att det kostar 1020 bolivianos per person. VAD? Det kostade ju nyss 1000 bolivianos per person när vi var fyra! Här har vi kämpat som galningar i 1,5h med att hitta fler personer och så ökar priset när lyckan ÄNTLIGEN log lite mot oss. Herre, alltså.  

Vi kämper för fullt för att hitta en person till, men utan lycka. Tjejen som var vår ”nummer fem” lämnar oss för ett annat bolag som hade en plats ledig i en bil. Usch så själviskt och osolidariskt mot oss kämpare! När vi är ute på gatan och kollar andra bolag eller personer som vi hoppas kan följa med så börjar vi känna att detta är rätt hopplöst. Klockan är nu 10:00 och alla bolag säger att vi måste vara sex personer, annars har de ingen bil. Alla bolag börjar nu åka, dessutom.

Blonda ”svikartjejen” (före detta nummer fem) kommer plötsligt stormandes med två ryssar som kan åka med oss. Yes, hon är förlåten! Vi går in på Salty Desert - kontoret och ska just till att boka med stora leenden och high fives. Då kommer det plötsligt fram att ryssarna vill åka i morgon och inte riktigt hade förstått allt. OMG… kvinnan säger att nu måste vi bestämma oss NU för hon måste göra bilen redo. Är vi endast 4 personer så får vi reda på att det numera kostat 1275 bolivianos per person (jämfört med 1000 då vi frågade för två timmar sedan). Vi lämnar och tackar för oss. Fy helsike vilken intensiv morgon.

Ute på gatan träffar vi återigen på den blonda tjejen som ska till Salty Desert och hämta sin ryggsäck – hon säger att de är två platser lediga i hennes bil nu. Vi blir eniga om att tyskorna ska ta dem och sedan ska vi gå till ett bolag som hade 2 - dagarstur för att boka en tur till oss och Sal i morgon istället. Vi får helt enkelt vandra med våra ryggsäckar och knacka dörr tills vi hittar någonstans att bo inatt. Vi tar ett snabbt farväl och går iväg. Väl på bolaget Red Planet så får vi värkdens chock då det kommer fram att en 2 -dagarstur är en specialtur som kostar närmare 9000 kronor. Dra oss baklänges vilket hiskeligt pris! Vi lämnar och känner oss helt hopplösa.  Ska vi endast göra en endagstur så måste vi boka två nätter hostel i Uyuni och det är skitsvårt att få tag på hostel på grund av Dakar Rally:t. Ush! Klockan är nu 10:30, de flesta har åkt och vi bara känner hur vi inte orkar mer…Vi får väl börja vandra för att hitta ett boende för natten.

På hörnet där vi lämnade tyskorna så ser vi att fortfarande står och ser förvirrade och nedslagna ut. Bilen som blonda tjejen pratade om hade inga platser och de står nu även de utan någon plan. När vi står där i all vår förvirring så kommer personer från företaget Blur Line Tours och vill sälja oss en tur. Det kostar 900 bolivianos per person oavsett om vi är 4 eller 6 personer. Bolaget ägs av en riktigt barsk och allt annat än trevlig señora. Alla känner sig trötta och vill bara ha det löst, eftersom vi har lagt ned så mycket tid, ork, samtal med främlingar och runtjoggning. så när vi kommer överens att det är ok att åka från Uyuni 11:30 väljer vi att köpa biljetterna. Kvinnan som säljer (och äger företaget) är som sagt lite otrevlig. David har dessutom tidigare under dagen pratat med en man som åkte med just detta företaget och som sa ”bra tur, men inte världens bästa företag”. Hur som helst, vi är övertygade om att detta är vår enda chans och just nu så vill vi bara få det gjort. Dessutom så åker vi ju med tyskorna som vi ju tycker om, så det underlättar beslutet.  

Vi rusar till hostellet för att packa om, eftersom vi inte får medbringa allt baggage. Tjejerna packar medan David går iväg och handlar vatten, en vinflaska som tjejerna ska fota i saltöken samt en liten boliviansk variant av grappa sm heter Singani, som man tydligen måste prova. Just som vi ska lämna La Piedra Blanca för sista gången så börjar det spöregna igen. Tur att det inte är mer än 50 meter till bolagets kontor! När vi kommer till kontoret har kvinnan fått ett nytt ansikte och nu är hon väldigt vänlig och berättar att hon har hittat två andra som också ska med på vår resa. Det blir dock inte billigare för det. Sedan tar hon en taxi hem till sig för att hämta en regnponchos till de tyska tjejerna som inte har regnjackor med sig.

David är så erfaren och världsvan nu att hann direkt dokumenterade de väskor vi lämnade genom att ta ett foto!

En stund senare rullar vår bil upp framför kontoret, det är en rätt fin Toyota Landcruiser som känns stabil och vi två i paret Turberg glider in i baksätet som är rätt trångt. Det är dock skönt eftersom vi kan lägga benen upp på varandra och stretcha oss (åtminstone kan den yngre i paret göra detta på den bekostnad av den äldre individen). Vi kör genom staden till ett vandrarhem där våra två andra medpassagerare ska plockas upp. De är ett par i 40 – årsåldern. En man från Frankrike (som heter Morgan) som har rest i nästan två år och en kvinna från Mexico (som heter Patricia) som hakade på hans resa i oktober.

Första stoppet är en tågkyrkogård, men att ta sig dit är lättare sagt än gjort då många av stadens gator är helt under i vatten. Det känns verkligen som om vi kör igenom en flodstad, med bilar istället för gondoler. Ibland så lutar bilen jättemycket och man blir rädd om väskorna som ligger fastspända på taket under en orange presenning. Fransmannen Morgan berättar om när han var i Gobiöken i 7 dagar, detta skulle vi successivt förstå var något som han älskade att berätta om.  

Efter att har kört lite olika vägar, vänt och testat nya kommer vi äntligen fram till tågstället. Chaufören, Benjamin (som snart får det officiella namnet Don Benjamin efter en karaktär i vår kära tv-serie Gran Hotel) säger att vi har 20 minuter på oss att fota tågen för att sedan åka vidare mod saltöknen. Det är många bilar där och stället som inte är större än Brommaplans torg är fullt av turister med telefoner och kameror som vill ta unika bilder. David som under resan har utvecklat en rätt sträng fotofilosofi (fotodiktator enligt Súsanna) säger att de kan ta endast ett foto av detta spektakel eftersom vi måste spara på kamerabatterierna (vi vet inte om vi kan ladda något på 3 dagar). Det blir till slut tre foton efter en kompromiss. Vi hoppar sedan in i bilen och rullar vidare.  

För att komma till saltöken så måste vi passera genom den lilla staden igen och då stannar vi utan för Benjamins hus för att plocka upp lite mat. Sedan är det full fart (vilket under de blöta och skvättande omständigheterna är rätt sakta) mot saltöknen! Väl ute på stora vägen så ser vi en bil som har stannat och alla passagerare viftar hjälplöst med händerna. Benjamin stannar och den andra chauffören vill låna något av ”Benji” då ett av däcken är sönder. Benji ger honom verktyget och sedan rullar vi vidare mot den mikroskopiska staden Colchani, som ligger strax intill Saltöken. Fransmannen berättar om att i Gobiöken fanns inga vägar och att det var 30 minusgrader när han var där. Vi stannar i Colchani för att kunna köpa lite hantverksgrejer, tillsammans med minst 50 andra terrängbilar. Det ser helt sjukt ut i den blöta och leriga lilla staden som byggts upp kring saltindustrin. Vad är detta för risigt ställe, alltså?  

Tågkyrkogården!

Saltökenturen är mycket populär - alla bilar har 6 turister + chaufför

Ett av Uyunis stora torg... Snacka om mycket regn!

Tyvärr är ”hantverken” detsamma som på alla andra platser endast en stor massa av liknande saker som vi sett på andra platser. De kan mycket väl (för att inte säga högst troligen) vara tillverkade i stora fabriker i Peru. Katarina säger lite tyst till oss andra (när Mex-Franska paret har gått iväg) att vi nog kommer ”att få höra en hel del om Gobiöken”. Súsanna passar på att filma lite grejer medan David tar lite foton på eget håll, han får panik av massturismen.

Vi hinner gå in i ett ”saltmuseum” som var så stört dåligt. Utanför fanns också en skylt ”se världens största lama”. När man kommer in så är det en lama svindåligt gjord i salt som är typ lika hög som en människa – så konstigt! Man fick betala pengar för att fota denna skapelse, men vi valde att inte föreviga den. Tyska tjejerna köper sedan panband och vantar till de kalla nätterna i öknen. När Mex-Franska återvänder så visar det sig att de köpt var sin gigantisk poncho, mössor med öronlappar och postkort. Fransmannen berättar om en mössa som han hade i – gissa vart – Gobiöknen och sedan visar han oss en bild. Alla vi fyra fnissar inombords.

Nu är det äntligen dags för saltöknen Salar de Uyuni, som vi har längtat! Hela första biten av öken är delvis under vatten och många bilar har stannat här för att ta foton. Det ser häftigt ut! Fransmannen Morgan tar plötsligt upp en patéburk som han håller ut mot öken medan vi åker med bilen och sedan tar ett foto. Vad i helskotta gör han?

Morgan berättar att detta är typ en stor del av hans liv, att ha med denna patéburk till alla platser han besöker och varje dag lägga upp foton på burkens resa. Han säger att hans paté har 100.000 följare på Facebook. ”HERRE!”, tänker vi – detta är en ordentlig karaktär. Och vart är världen på väg när 100.000 fransmän följer en patéburk på sociala medier? Vi visste vid denna tidpunkt inte att burken bara var toppen på ett isberg av en mycket speciell person.

Vi kommer till en jättetorr sträcka som vi stannar vid, detta är den klassiska saltöknen som man ska ta perspektivbilder i, t.ex. på så sätt att du placerar en vanlig vinflaska när kameran och dig själv långt bort – då ser det ut som att du är större än vinflaskan. Morgan och Patricia är snabbt ute och tar bilder av varandra, av patéburken och av när de kysser varandra på knä (med kameran på ett stativ).

Vi andra tar lite bilder, filmer och förundras över hur otroligt fina mönstrerna i saltet är. Det är blandningar av hexagoner och pentagoner och Benji berättar att det är på grund av saltets kemiska kristallisering som det blir så. SJUKT SJUKT SJUKT, för dessa mönster är överallt i sanden (saltet). Vi kör lite till och kommer fram till ett så kallat salthotel där vi ska äta lunch. Här är MYCKET folk och alla är redo med kameran. Det finns en stor staty av Dakar Rally och den är mycket populär. Vi hjälper de tyska tjejerna att ta en vinbild och sedan är det matdags. Don Benjamin packar upp en liten fest ur sina väskor och placerar på bordet, även detta gjort av salt. Det blir omelett och quinoa för vegetarianerna (som är 4 ut av 6) samt en köttbit till köttisarna.

En typisk David-bild!

Morgan dokumenterar sin pateburk i saltöken!

Salt och salt och mera salt!

Månfare

Vår bil - obs titta på mönsterna på marken.

Paraguay-mannen med sina nya brillor av märket Spy+

Provbild

David och skelettet "Don Benjamin" (samma namn som vår chaufför)

Tyskornas vinbild!

Katarina är orolig för vad för kött det är hon äter. Hon har ingen särskild lust att äta en alpacka, medan fransmannen Morgan berättar om hur han har ätit kamel som smakade svingott (var? Gobiöknen!). Efter vi har ätet drar Morgan och Patricia ut för att ta ytterligare några patébilder medan vi fyra andra städar bordet. Plötsligt visar det sig att vår bil inte står där den gjorde, när någon av tyskorna sneglar ut genom fönstret. Det visar sig att vår bil inte går att se någonstans och att vi dessutom inte kan se vår förare Don Benjamin. Hmmm. Borta i horisonten ser vi hur det börjar blir tätt av mörka och aggressiva moln och de flesta bilarna börjar lämna detta salta stopp innan det blåser upp.

Ena tyskan börjar att panika över att hon aldrig ska få se sina grejer ingen och det kläms ut en tår. Vi försöker lugna henne och efter cirka femton minuter kommer vår bil tillbaka. Tyskan med paniken säger till den andra som pratar flytande spanska att hon får säga något till Benji om att detta är inte okej. Spanskttalande tyskan stormar upp mot Benji då han kommer in genom salthotelsporten och frågar strängt ”vart han har varit???” Detta besvaras med lite mummel och så var den historien ute ur världen.

Vi sätter oss i bilen, nu regnar ute och hela himmeln är mörk och deppig. Alla är oroliga över att vi har missat spegelbildsdelen eftersom vi inte stannat i början och vill åka tillbaka. Den mer erfarne Benji säger att där är mörkt och deppigt nu och att det säkert finns massor av spegelbildseffekt längre borta. Alla känner sig lugna över detta och åkandet börjar. Det är nämligen som så att dessa spegelbildseffekter är högt eftertraktade och vi har extrem tur att det regnat galet mycket dagen innan. Vi befinner oss således i saltöknen under helt rätt period för att ta förhoppningsvis häftiga bilder.

Efter kanske 30 minuter så stannar vi mitt ute i ödemarken – det finns ett fint lager av vatten över saltflaken och det är väldigt, väldigt, väldigt häftigt att uppleva. Vi klickar bilder och filmar. Vi hade tagit med oss sandaler men eftersom vi blev så taggade så glömde vi att ta på dem och straffas med blöta skor, men det gör ingenting! Det tas även en gruppbild och David tar många bilder av Månfare. Väl inne i bilen igen så utnyttjar vi (eller rättare sagt Månfare) det faktum att vi sitter längst bak och kan genom att lägga benen upp på den andre göra en ”cama” i bilens bakersta baksäte.

Gänget i spegellandet!

Igen!

En skugga av Månfare

Inte alltid så lätt att ta parbild

...speciellt inte när man är så lättroad och skrattig...

Ett gäng i horrisonten!

David kör "camastyle"

Vi åker och åker. Nu regnar det på bilen och vi ser närmare inget där vi sitter i baksätet. Ibland ser man lite skuggor från diverse glest utplacerad kors som står i sanden. Don Benjamin berättar att alla symboliserar olika olyckor som skett. Skrämmande så många det är! Hur sker en olycka härute? Kanske bland annat fulla chaufförer som tävlar, vilket vi läst om innan. Tur att vi har den nyktre Don Benjamin (alias Benji) bakom ratten.

Vi kör vidare och var än vi tittar så syns vackra vyer ibland ser vi bilar som har stannat och folk som ska vara spontana och ta foton när de hoppar. Rätt kul att se och vi skrattar ibland när det försöker väldigt mycket. Mestadels är vi dock helt ensamma när vi kör genom landskapet, vilket är en otroligt mäktig och surrealistisk känsla.  Vi stannar en sista gång och njuter ordentligt och de flesta i bilen ger sig av åt olika håll och kissar, men det finns ingenstans att gömma sig. David tar ett kort av Súsannas skugga när hon kissar – det ser precis ut som en av hönorna i den animerade filmen ”Flykten från hönsgården”. 

Var är vi? 

Är Månfare på månen?

Helt sjukt att vara här! Vad är upp och vad är ner?

Vissa ville aldrig lämna.

Sjukt!!!!!

En stilig bild av en stilig man!

Spegel!

Kolla hur fina mönster är i saltet! Och hur söt David är!

En ensam varelse mitt ute i ingenstans som stampar.

Är det så himmelriket ser ut?

Två kissnödiga damer. Den till höger ser ut som en höna från filmen Flykten från hönsgården

Efter att vi lämnat den fantastiska saltöknen där vi nu spenderat ganska många timmar så når vi ett torrt och väldigt skumpigt landskap. Här är rätt brunt och torrt, men det växer åtminstone en massa kaktusar så det kan man glädjas åt! Det börjar skymma medan vi kör genom detta landskap. Precis på gränsen mellan brunlandet och saltöken finns ett vandrarhem som är rätt slitet och som vi skämtar om är stället vi ska sova på i natt. Det är emellertid ungefär två timmar till saltvandrarhemmet där vi ska sova och vägen är milt sagt lite ojämn.

Plötsligt som vi har suttit i tystnad i 15 minuter så ropar Morgan hektiskt på sin spansk-franska: ”Benji, la equipage, todo bien!?!?”. Baggaget, (som ligger fastspända på taget) allt bra? Alla börjar att tokskratta för det är en så himla oväntad och desperat fråga från ingenstans. Vi gör strax efter detta ett stopp i torra landskapet (dagens sista )för att fota lite kaktusar och för att stäcka benen. Strax innan 19:00 rullar vi in i en liten ökenby. Den känns väldigt idyllisk, men sedan svänger vi plötsligt bort från byn och rullar mot stans största ruckel. Där stannar bilen och Benji säger att vi är framme. WHAT?

Vi är närmast rädda för att andas… detta vandrarhme får det förra vandrarhemmet att se ut som en dröm enligt Súsanna. Herregud… vad har vi gett oss in på? Men som skenet bedrog, hurra! Som tur var så var vandrarhemmet fint och fräscht på insidan och respektive resepar får var sitt saltrum med två saltsängar. I vardagsrummet/matsalen bjuds det på kaffe och torra kex. Golvet består av salt, alltså typ som bordsalt eller saltsand om man så vill kalla det för det.

Morgan delar plötsligt ut märken som han har fått gjort till sin Judo-världen-runt-resa. Det visar sig att Morgan är ”professor” (han använder i alla fall själv ordet professor) i judo. Förutom att försörja sig på patéburksresan så håller han judoklasser i alla länder an besöker och hänger med andra ”professorer”. Han upphör således inte att förvåna. Vi kryddar kaffet med Davids medhavda bolivianska likör och umgås. Tyskorna har med sig ett tyskt kortspel som heter Wizard. Katarina kämpar för att lära upp oss och sedan spelar vi en runda tills Morgan plötsligt avbryter och säger att han ”bara vill visa oss något”.

Det visar sig (såklart) är Morgan är en Mago (spanska för magiker) som kan göra sjuka kortlekstrollerier. Vi sitter alla helt fortrollade och tittar på medans han trollar kort fram och tillbaka. Han kör även lite mynttricks och man måste faktiskt säg att trollkonsterna är imponerande, han har många ess i rockärmen den där Morgan.

Middagen består av en grönsakssoppa följt av pommes, kyckling och sallad. Vegetarianerna skippar kycklingen och får ett stekt ägg istället. Det smakar ok, fast om det märks att de pommes frites som serveras inte är pinfärska eftersom de är kalla. Med lite vin så blir middagen dock toppen mitt där i allt saltet.

Efter maten leker vi lite ”Wizard” som visar sig vara riktigt kul, de kan de där tyska kortmakarna! Runt kl 22:00 så är folk redo att dra till kajutan för lite sömn, vi ska redan upp kl 6:00 nästa dag för att åka vidare. Ena tyskan hade tagit en varm och skön dusch före maten och berättat vitt och brett om hur underbart det varit. Nu skulle tyska nummer två göra samma sak, men hon blev fly förbannad på den andra eftersom vattnet varit kallt som is i sin renaste form. Den andra tyskan hade högst troligtvis råkat kliva in i duschen efter en person som betalt för varmvatten, vilket tydligen är så det går till härute på salthotellet. Efter detta budskap valde vi att skjuta på duschen. Súsanna lånade en fön och satte sig vid laddningsparadiset (ett bord där det fanns en mängd uttag och alla laddade sina telefoner) för att föna sina blöta och saltiga skor. Sedan pressade vi ned oss båda två i ena saltsängen och Súsanna satte på sig en sovmössa (det var rätt kallt) och somnade saltade och lyckliga efter dagens vackerheter

Kaktus!!!!

Öde landskap

David och en pöl

Månfare mitt uppe i ett glädjerus!

Solnedgång och tack för i dag

Krabbagoggan

Salthotellet

Klockan 6:00 ringde Davids armbandsur, vi hade inte vågat sätta på telefonerna då vi behövde ha ström under resan till La Paz om två dagar, men som tur var kunde den lilla klockan leverera. Vi packar ihop allt och bestämmer oss för att inte duscha då vi hör att det är det kalla vattnet som fortfarande dominerar. Istället får vi användning för de inhandlade våtservetterna. Vi tänker att vi har ju ändå ett stabilt förhållande och behöver inte lägga maximal tid på att vara fräsch i öknen. Efter torrduschen så käkar vi frukost bestående av bröd, sylt och ägg. Vi får ingen tallrik eller bestick, så de stackare som redan smetat sylt på brödet få hoppa över äggen (om man inte ville äta äggröra med händerna). David gör en "hjälteinsats" och äter Súsannas ägg, hon hade tyvärr redan brett på lite sylt på sitt bröd då "smöret" hade en mycket märklig lukt.

Vi står ute och väntar på att Benji ska blir redo att lasta bilen. Det är väldigt vacker ute och de gröna, bruna och blå färgerna glider ihop helt perfekt. Just när vi står och tar landskapsbilder denna vackra morgon så ser vi hur en man far som en raket förbi oss med sitt fladdrande skynke till kläder – Morgan – han ropar något om att han ska ta bild av sin burk och llama som han sett längre nere på gata. Hahaha, denna man lever verkligen för sin burk.

Vi börjar sedan dagens tur genom att åka genom ett öde landskap – på vissa fält odlas det potatis och quinoa berättar Benji. Vid ett ställe uppenbarar sig plötsligt den perfekta bilden, det är en äldre man som står utanför sitt låga stenhus. Stenhuset ligger precis in till vägen och runt om det finns massor av stora stenar som ser ut som meteoriter som slagit ned. Så häftigt, men vi hinner inte ta bilden innan vi har åkt förbi. Denna får för evigt bli en mental bild i Súsannas hjärna. Det som är extra kul är att då vi åker förbi huset ser vi att det har en solcell bakom som huset verkar använda för elförsörjning – coolt.

Vi två i paret Tureberg har nu fått rycka upp ett steg och sitter nu i mitten av bilen, de tyska tjejerna har åkt på vistelsen i baksätet då de har mycket kortare ben än oss. Vi bjuder alla bilens gäster på honungsgodisar som vi köpte i Sucre hälsobutik. De smakar lite udda, då de verkar ha någon form av pollen i sig, men uppskattas av de flesta. Dagens förta stopp blir vid chilenska gränsen, där vi kan kissa och titta på lite gamla tåg innan vi rullar vi vidare. Vi åker längs en vulkan som är jättehög. 

Så kommer det som ska chocka David för en timme framåt. Samtidigt som Súsanna och Morgan tittar på de små medhavda papperskartorna vi har med (för att se hur vulkanen är) så kommer en buss brummande rakt emot oss. På vår sida av vägen – krängandes och slirande genom dammet. David och Patricia får nästan en hjärtattack när bussen i allra sista sekund svänger och åker rakt förbi oss. Som de skriker av skräck så inser vi vad som håller på att hända. Båda är helt i chock och behöver prata ut sig – Benji sitter däremot helt lugn i förarsätet. Han flyttade inte ens på ögonbrynen under detta mardrömsögonblick (och han hade inte säkerhetsbältet på). David tror att det beror på att han var paralyserad av skräck.  

Vi stannar vid en mirador (ställde med bra utsikt) över vulkanen. Sùsanan hittar en stor sten som ser ut som en bil och vill testa att sitta i den. Bilden blir sådär, eftersom man inte riktigt kan fånga likheten med en bil ur rätt vinkel, men det är roligt att klättra på den. Vi bjuder folket på en hälsokaka (även den från hälsobutiken i Sucre) innan vi åker vidare. De är rätt torra och går inte superbra ner hos alla (t.ex. David). Dock har den vissa fans (t.ex. Patricia).

Ny dag och häftig himmel!

Tvätten mår gött!

Svårt att ha med nog bilder från denna urvackra morgon

Perfekta färger!

Som Darin sjunger... "ta mig tillbaka"

Morgan kutar allt vad han har för att ta en patébild med en llama!

Altiplano

Paus för att tvätta fönster

Försäljare

Bildhäng

Seriös utrustning

En Davidbild

Månfare och tyskorna

Hejdåååååå

Vulkan

Månfare på spåret (ordvits)

Mer på spåret!

Vi fick kalla in insatsstyrkan (Benju och Judomästeren Morgan) för att öppna vår vattenflaska. Det var en hård kamp!

Morgan och Patéburken

Mer vulkan!

Stenen som såg ut som en bil.

David i Spy+

David utan Spy+

Vi påbörjar nu den otroligt sjuka vägen (om man ens kan kalla den "väg") över ett berg. Det är stenar över allt och ”vägen” är hur ojämn och vriden och knasig som helst, vi kör 10 km/h och krigar oss upp för backen hoppandes. Det är väldigt vackra vyer och ett nytt spel startas av Månfare i bilen. "En person säger ett ord så ska alla andra hitta låter som har detta ord i sig." Spelet blir snabbt populärt, men går sådär på grund av språkbarriären spanska/engelska (Vi vill ju ha Benji med i spelet). Plötsligt spottas en gul fågel liten och Súsanna skriker "Stooooopp!" (som en galning) så att David ska kunna fota den. Alla skrattar åt fågelintresset och Morgan säger att han gärna vill se hur vårt hem ser hur, han föreställer sig att det är fullt med fåglar, kaktusar och stenar (de saker vi har upplyst bilen om att vi gillar och Súsanna skriker om titt som tätt).

Så kommer vi äntligen fram till den berömda flamingolagunen – Lago Canapa. Det är en helt, helt, helt fantastisk syn att se när alla flamingos står med trynet ner i vattnet och fångar mikroorganismer. Vi är helt "starstruck" och både foto och videokamera åker fram. På väg ner mot vattnet ser Sùsanna även en ödla som hon filmar. Flamingos är så vackra där de står i denna fantastiska miljö med höga berg i bakgrunden det spegelblanka vattnet. DRÖMME!

Efter en lång paus så rullar bilen vidare mot nästa lagun, där vi ska äta lunch. Vi hänger en halvtimme runt vattnet och fotar olika fåglar innan det är dags för lunch. Benji serverar oss omelett med lök och morötter, grillade supergoda bananer och grönsaker. Mums mums mums. Medan vi äter ser vi åskan långt där borta i fjärran– tur vi ska åt andra hållet! Patricia berättar om sitt jobb på mexikanska konsulatet, hon har jobbat i USA, Mexico och Kina. I Kina mötte hon så Morgan och tog ett sabbatsår för att åka med honom på världen-runt-resan. Morgan ser hur David observerar en Skrattmås (som sedan visar sig ha det egentliga namnet "Andinsk mås", men liknar skrattmåsen väldigt mycket) som sitter lite ifrån oss och då säger han sina legendariska ord dramatiskt: ”at the end of the day they loose their black heads....”. Alla tittar frågande på Morgan. Han säger att det bara är de unga fåglarna som har svart huvuden och att när de blir gamla så får de vita huvuden. Om så är fallet så verkar det däremot finnas väldigt många unga måsar och vi ser inte en enda gammal stackare i flocken.   

På vägen till tredje lagunen ser vi en jättesöt räv eller som Benji säger ”El fox” (ibland så är spanska så himla lätt). Den får en bit kyckling av Benji och sitter nära bilen och äter. Vi frågar Benji vilka djur som finns på den nivå i Bolivia (och andra länder) som heter altiplano. "El altiplano" är liksom en nivå där Anderna är som högst längst med hela kontinenten, utan att det känns som att man är högt uppe eftersom landskapet är så vidsträckt. Altiplano tillhör det som kallas "sierra", där det finns bergs och ökenklimat. Peru har även klimatet "costa" (kust) och "selva" (vilket betyder djungel). På många platser och produkter står det "sierra, selva, costa" då landet verkar mycket stolt över sin variationsrikedom. Vi är nu på över 4000 meters höjd. Här på altiplano finns i vilket fall räv, puma, kanin, flamingo, vicuña (en liten vild släkting till lama) och en liten kaninliknande sak som vi har glömt namnet på. Vi får under vår tur syn på alla dessa djur förutom puma.     

Efter tredje lagunen (som inte var så jättemycket att se) ska vi åka till stenträdet "La piedra del arból". Detta är början på den berömda nationalparken Eduardo Avaroa som går hela vägen till chilenska gränsen. Men innan vi kommer till stenträdet så passerar vi ett jättefint landskap med något som kan kallas regnbågsliknande berg. David stormar ut med kameran och det noteras snabbt att klimatet förändrats lite, nu börjar det bli ganska kallt och sandigt i landskapen.    

Alla väger leder till Rom

70tals färger!

Laguna i sikte

Mer 70tal!

Prickarna är flamingos

Moln och berg

Hur kan något vara så fint och gulligt?

Altiplanots växter!

Här var det verkligen svårt att få nog!

Kanske man vill födas som en flamingo i sitt nästa liv. Känns rätt avslappnat och njutigt

Laguna-spegling

David är världens bästa fotograf!

Flamingogänget gör planer inför helgen!

Det här är livet!

vi behöver inga ord!

Månfare tar in naturen

Perfekta kombinationen av grönt, gult och blått

Flamingos

Går runt och myser

Heja heja

Så fin är jag!

Den stora skrattmåsen

Lunchpaus

Bilgänget

Lunchpaus del 2

En räv eller "el fox" som Benji kallar honom

El Fox fick en bit kyckling av Benji

Gullig, men tydligen flamingons fiende enligt Benji

Det är mycket folk vid stenträdet och vid stenarna som ligger runt omkring. Benji berättar att det är vinden som har format alla stenarna – häftigt! Súsanna hittar snabbt en favoritsten som ser ut som tre ansikten. Det är mycket kallt och de andra i bilen vill gärna bara åka snabbt vidare, medan Súsanna och David gärna vill ha några minuter till. Morgan verkar må "lite sådär" eftersom han har sovit mesta delen av tiden vi har åkt. Det blir därför ett kort stopp här innan vi sätter fart mot sista lagunen för i dag – den röda lagunen "Laguna Colorada".

På väg till röda lagunen så passerar vi ett fantastiskt landskap och vi ser en kanin som äter mat något lämnat åt den på en sten längs vägen. Denna kanin har nu visat sig heta "Vizcacha" och verkar enligt Wikipedia sakna svenskt namn. Súsanna facineras även av en speciell sorts mossa, kallad Yareta som i alla nyanser från gult och grönt pryder stenarna längs ”vägen”. Benji berättar att detta använde de för att elda förr i tiden, typ som man använde torv på Färöarna för i tiden men i Bolivia använde man mossa. 

Röda lagunen är inte så jätteröd i dag. Det är alger och fotosyntes som gör den röd och idag är det mycket moln på himlen så solen kan inte skina deirekt på algerna. Det finns massor av flamingos i lagunen men de är mest små rosa prickar, vi får och kan nämligen inte komma lika nära som vid de andra flamingolagunerna. Det är ett mycket fint ställe ändå och luften är frisk. Det har emellertid varit en lång och skakig dag sedan vi startade vid 6:00-rycket imorse, så man börjar bli lite trött.  

Efter en stunds njutande är det dags att åka till nattens boende som ligger 30 minuter från Laguna Colorada. Ungefär klockan 16:00 så rullar vi in i en ministad (vandrarhem och några pyttesmå affärer mitt ute i i ingenstans) där vi ska bo. Vi ska alla sova i samma rum,  ett stort rum med 6 stensängar. Judoprofessorn Morgan däckar direkt i sängen, han mår som sagt inte så jättebra kommer det fram. Han verkar utan tvekan ha åkt på en rejäl höjdsjuka och den tidigare så sprallige och spexige fransmannen är som en annan person, typ lobotomerad. Patricia springer iväg att köpa vatten till Morgan, när hon kommer tillbaka säger hon till Súsanna att hon måste gå konsulta Benji – är det verkligen här vi ska vara? Det finns inget nät och inga uttag, bara sovrum? Vad är planen liksom? Súsanna skarttar och säger till henne att det finns en köksbyggnad som har en "laddstation" som enligt rykten ska öppna klockan 19:00. Denna information har Súsanna fått då hon var och lånade en kniv till de legendariska ögonfrukterna som vi köpt i Sucre, som tydligen ska växa i Santa Cruz de la Sierra - regionen. Roligt att den i gänget som är äldst (Patricia) utan tvekan är den som är mest beroende av elektronik.

Alla tar en tuppvila och vi i Turbergs lägger oss och lyssnar på "Filosofiska rummet", ett avsnitt om lättja. Då vi vaknar igen har Súsanna fått världens spänningshuvudvärk och världens spändaste nacke. Tyska tjejerna har sett att ett killgäng som de har spanat på i två dagar och som typ hela tiden åkt bakom oss är på samma hostel. Oj så glada de blir!  Vi rör oss mot köket där goda kakor och kaffe väntar, David har med sig sin lilla bolivianska grappa-flaska som man kan skvätta i kaffet. Morgan går inte att väcka – han mår tydligen fruktansvärt och Patricia säger att han vägra äta eller dricka något och har blivit mycket tvär och inte vill prata. Patricia fixar lite kokate till honom eftersom vi som sagt misstänkt höjdsjuka. Vi spelar återigen lite av det tyska spelet Wizard och småpratar lite med ”killgänget” som visar sig vara från Italien varav en har pluggat i Uppsala och pratar lite svenska - vi bli imponerade!

Klockan 19:00 smäller det! Då börjar folk att flockas omkring "laddningsaltaret" som är uppriggat i matsalen. Det sprider sig emellertid mycket stor oro då klockan är 19:02 och folk upptäcker att deras telefon inte laddar! Som maniska flyttar de runt laddarna i olika kontakter, folk är så självupptagna att de endast tänker på sin telefon. Ingen orkar titta om någon annan telefon laddar eller om strömmen ens är påslagen än. Ibland är det roligare att titta på människor än på vilda djur! Rätt roligt att se på spektaklet och fantisera om hur det skulle bli om världens låg strömlös i en vecka… puha… :-) Det skall dock erkännas att även vi brukade laddningsaltaret...

När alla mobiler äntligen har börjat ladda så spelar vi ytterligare en omgång med tyska Wizard. Sedan blir det middag med soppa som förrätt. Súsanna mår rätt dåligt på grund av spänningarna i nacken och medan vi väntar på huvudrätter – pasta med tomatsås och boliviansk ost (kostnad 5:50) - så ger Katarina henne en nackmassage. Katarina är väldigt intresserad av massage och har till och med gått en massagekurs för något år sedan. Hon hittar direkt en superhård punkt högst upp på halsen, nästan på nacken och börjar massera och flytta den från sida till sida. Det gör svinont på Sùsanna, men känns ändå bra på något mystiskt sätt. PLÖTSLIGT så känner Súsanna sig svimfärdig och TAPPAR ALL HÖRSEL för en kort stund… FUUUUUU… Hon beklagar sig och och måste gå och lägga sig i stensängen, i rummet där Morgan redan ligger sovande och sängbunden. 

Då David hämtar henne 10 minuter senare mår hon lite bättre, men har fortsatt ont i nacken – nu mer än innan! Vad har tyskan ställt till med? Vi sitter i köket den korta resten av kvällen. Vissa dricker vin, framförallt Italienarna som blivit tvungna att låna Davids antika vinöppnare från Buenos Aires. David skämtar och frågar om de verkligen är Italienare, borde de inte tagit med sig en öppnare ut i öknen i så fall? De flesta andra försöker få i sig mängder med vatten (de flesta har inte druckit mycket vatten under dagen för man var rädd för att blir kissnödig, vilket inte är så skoj när ingen toa finns). Många uppvisar symptom på att ha påverkats av höjden på både det ena och det andra sättet. David är även ute i kylan (nu börjar det bli kallt på riktigt) och försöker fota medan solen sänker sig bakom vandrarhemmets tak och öknens nattkylan sveper in.

När vi går och lägger oss – inser vi att alla som lämnat köket inte alls gått och lagt sig, men istället startat världens fest. Det "snygga" killgänget som tyskorna pratade om sitter nu alla som hungriga gamar över ett tjejgäng i deras rum. Musik spelas på hög nivå och ölflaskor skickas runt mellan alla festdeltagare (tycker vi oss höra i alla fall). Klockan är närmare midnatt och vi ska upp om mindre än 4 timmar. Då vi ska lägga oss sover redan Patricia och Morgan som nu sovit i 8 timmar. Alla är rätt kalla och sover i kläder – eller alla utom en – David sover enbart i kallingar som vanligt och tyska tjejerna skämtar om att han ska värma upp rummet som ett element. Till sist somnar de flesta även om det är hög volym från "gamfesten". David hävdar senare att han fått uppskattningsvis en timmes sömn medan Katarina hävdar att hon fått noll timmars sömn. 

Månfare och Morgan vilar - båda i varsin poncho

On our way to somewhere...

Beskådar regnbågsfärgade berg

Underbart

Man känner sig liten i den stora vackra naturen

En vizcacha på en sten.

Mycket fin Yareta (mossa)

Stenträdet - format av vinden

Månfares favoritstenar - ser ut som andsikten!

Dagens sista laguna

Fint!

Här bor vi mitt i ingenstans!

Klockan 03:30 ringer Davids armbandsur – fyyyy fasen… De flesta har som sagt inte fått mer än någon timmes sömn och Súsanna har sån smärta i nacken att hon börjar fundera om det är en cancerknöl. Det första som händer denna morgon är att judoprofessorn Morgan springer upp ur sin säng när alarmet ljuder. Vi tänker "oj, han är verkligen på benen idag!", men strax hör vi kraftiga skrikspy-ljud borta i korridoren. Låter som en fransk galning med för många grodor i halsen. Patricia pratar med chuffören Benji om Morgan som berättar att han inte ska äta något och att det enda som hjälper är om han kommer ner i höjd. Som tur är ligger San Pedro i Chile längre och dit ska vi i dag – Morgan får bara härda ut i 6 timmar i total misär så kommer allt att bli bra.

Stjärnhimmeln är helt, helt, helt fantastisk denna svinkalla morgon. Då Súsanna går där ute i mörkret med sin sprängande migrän och sin kaffekopp ser hon ett stjärnfall – sjukt! Hon hinner dock inte med mycket annat annat än att ge iväg ett kvickt skrik innan det är borta. Till frukost blir det pannkakor med dulce de leche – de kanske misstänkte att många inte hade så god matlust eftersom vi gått upp 3:30 mitt om natten. Därmed kanske de ville ge oss något gott? Súsanna orkar dock bara äta en halv pannkaka innan smärtan blir för mycket och hon måste återvända till sin säng och sin spikmatta. Efter pannkaksfrukosten är det bara att borsta tänder och sedan lasta bilen innan vi beger oss ut i mörka natten.

Resan skumpar på i mörkret i kanske 1.5 timmar och första stoppet är resans högsta punkt. På 5000 meters höjd väntar nämligen några gejsrar på oss i gryningsljuset. Det är som sagt svinkallt och blåser ute, så nu åker alla kläder på för alla turister, även mössa och vantar… Dock finns det en person (av 50) som går i shorts – David (han här dock sagt att det var "rääääätt kallt"). Vi observerar den varma ångan från högen med gejsrar i kalla natten – solen börjar nu komma upp och det blir allt ljusare. Detta är alltså inga vattengejsrar som vi får se, utan det är enorma ångmoln. Guiderna roar passagerarna med att trampa på små gejsrar så att galna tjut-ljud uppstår och rökutvecklingen blir extra kraftig. Några sydkoreaner dansar som galna inne i den uppståndna röken.    

På väg till nästa stopp, som tydligen är ett naturligt varmt termiskt bad, så berättar Súsanna om "Geysir" på Island och hur de värmer upp vattnet där. Poängen är att det luktar naturlig prutt (svavelväte) när du badar och borstar tänder. Benji skrattar hejdlöst och Súsanna känner att hon är rolig även på spanska – en bra känsla enligt henne. Benji kanske inte har den mest avancerade typen av humor heller. Vid termiska badet (som är en del av en stor och mycket vacker lagun) plötsligt vaknar Morgan till liv. Han säger att det rykande vattnet är bra för honom.

Alla sex i bilen badar tillsammans och bara njuter i det varma vattnet denna fina morgon. Allt eftersom så fylls den naturliga poolen på med folk. Vi var tidiga i men flera Landcruisers har stannat och när vi äntligen går upp efter ungefär en timme så har poolen svämmat över av skräniga italienare. Undrar varför det är så många italienare i saltöknen? Vi har ju bara träffat en person från Italien hittills (mannen i Puerto Natales i Patagonien som höll ett tal om hur korkad man var om man drack cappuccino istället för espresso efter en måltid).    

Vi hann även se blonda tjejen som lämnade oss i Uyuni för att komma med en billigare bil och även ”snygga gamgänget” som de nu heter (italienarna från igår kväll). Efter badet så rör vi oss mot "Dalís öken" med massa udda "skulpturer" i form av svarta stenar som ser ut lite som att de flutit ut i sanden. Folket är i allmänhet mycket trötta och på vägen dit är enda ljudet Benjis mp3-sticka som spelar spansk rapmusik, mycket Eminem och så även lite oväntade låtar så som ”Listen to yor heart” eller rättare sagt ”Habla corazón” som de sjunger på spanska med Roxette. Den enda som riktigt verkar orka uppskatta Dalís öken verkar vara David, han tyckte att den var som en dröm medan andra mest vill ta en bild och in i bilen (lite liknande som Súsanna upplevde när hon var extatisk i det fantastiska spegellandet där hon flöt runt i universum den första dagen i öknen).

Geyser

Tät morgontrafik

Folket beskådar den artificiella geyser (energibolag lagt en ledning, vill åt trycket)

Någon håller för ledningen och det blir geyser explosion!

Ett gäng tar selfie framför den riktiga geysir

Rykande hett på 5000 meters höjd!

Termiska badet!

Stoppet i Dalís land bli kort och precis när vi ska gasa på mot dagens allra sista stopp (Laguna Verde) så ser vi att en annan bil brutit ihop och inte fungerar mer. Dess chaufför frågar om vi inte kan ta med en tjej som ska till chilenska gränsen. Passagerarna i vår bil trycker lite motvilligt ihop sig medan vi tar emot den nya främlingen som visar sig vara en tjej från Nederländerna (Sydamerika svämmar verkligen över med folk från just Nederländerna (och Tyskland)!).    

Súsanna ursäktar å Benjis vägnar för tjejen, då Benji plötsligt börjar köra rätt fort med våra mått mätt - hon ska inte var rädd! Hon bara skrattar och frågar "om detta är fort för oss?". Då vi alla nickar så berättar hon om hur deras chaufför var någon slags total galning som gasade överallt och att hon flera gånger tänkte – "nu smäller det". Precis innan deras bil bröt ihop så trodde hon att de skulle alla dö en mörk död i öknen, så hon var ganska tacksam att chauffören till slut körde sönder bilen så att hon fick komma till Chile i en bit. Vi sitter i tystnad och tänker över vilket tur vi hade som har Benji – tydligen världens lugnaste chaufför.

Vi stannar till slut vid gröna lagunen som vilar under ett jättestort berg, närmare bestämt en vulkan. Vi snappar lite foton och andas in friska luften. Sjön är grön på grund av arsenik och är därför giftig för flamingos. Därav är sjön tom på större djur. 

Det visar sig att samtliga personer som ska till Chile ska hinna med bussar som ska gå 9:30. Alla personer i vår bil ska dit, förutom paret Turberg som ska tillbaka till den legendariska hålan Uyuni. Efter att vi alla har fått chockladkex från Benji (mycket goda, gjorde även att utsikten blev än finare och luften kändes ännu renare) så bränner vi iväg mot gränsen. Vid gränsen är det hur mycket folk som helst och kön är lång. Efter en stunds panik om att bussarna ska åka iväg utan de  som färdats i vår bil (de ska gå om 10 min) så löser allt sig när de får prata med respektive bolag.

Vi kramas farväl med våra nya vänner och brummar så iväg den långa vägen tillbaka mot Uyuni tillsammans med vår trogne Benji. Vi är båda hur trötta som helst eftersom vi knappt sovit under natten och vägarna verkligen varit fruktansvärda. Súsanna somnar snabbt trots att även tillbakavägen är motsatsen till slät. Det är även hur varmt som helst i bilen. I bakgrunden hör man de samma låtarna köras om och om och om igen, medan Benji inte rör en min. Men han diggar säkert loss på insidan! Vi stannar efter 3 timmar i en liten byhåla där vi ska äta lunch. Här hyr en familj ut lokaler för att äta mat i och de hyr även ut en toalett för användning. Skönt att kliva ur bilen för lite luft! I byn finns lamor som betar på någon slags gemensam gräsmatta, vilket känns lite exotiskt. Plötsligt kommer även en kvinna i traditionella bolivianska kläder och tar med sig lamorna, genom att valla dem varligt med någon liten pinne. 

Súsanna sitter och väntar i "restaurangens" trädgård. Hon väntar på David som är på toa. Plötsligt blir den hundrädda Sùsanna angripen av familjens hund Neiro som biter i hennes skor som en glaning! Även om hon kör sitt ”Sale!” (försvinn!) och ”Neiro, No! No!” så kommer den hela tiden tillbaka och vill slita i skorna och morra. Súanna försöker få hjälp av toalettvakten – en 12 årig pojke som sitter vid hennes sida, men han skrattar bara. Sedan försöker han faktiskt få bort hunden, men den är för viljestark och kommer hela tiden tillbaka! Súsanna tror att den försöker äta upp hennes fötter för att hon har fått oemotståndligt salt över hela skorna under sina dagar i öknen.  

Toalettpojken får sedan hämta farsan som ropar på Neiro och får bort honom – ett rent helvete. Då David kommer ut från toan är allt lugnt och han är lyckligt ovetande om striden som just utspelat sig. Vi går och fotar lite llamor, vilka som sagt driver runt i byn innan Don Benjamin kommer och ropar på oss att maten är klar. Det är tonfisk, tomat, gurka och ris. Súsanna har ingen matlust på grund av sin nackvärk som nu återigen utvecklat sig till migrän, men David mumsar i sig ris med gurka och tomat (dock ingen tonfisk). 

Här har många bilar åkt!

Man vs nature

Två gäng och en vilande Månfare

Filmaren

Den gröna lagunan och en vulkan i bakgrunden

Nu ska vi säga hejdå!

Kö till Chile

Typisk Súsanna-bild

Llamas betar

Súsanna läggs i "full cama" på Davids lår i bilen och somnar snabbt in. David sitter vaken första sträckan, men somnar sedan också in. Súsanna har under återfärden haft svårt att slappna av, eftersom vi bara är två i bilen och någon av oss måste vara vaken så att inte Don Benjamin somnar. David krigade för detta, men pallade inte riktigt trycket. Snart dinglade hans huvud och tungan åkte dreglande ut på bröstet.    

Stackars Don Benjamin har inte någon möjlighet för att sova och är antagligen tröttast av oss alla. Vi vaknar till då bilen stannar i en "förhåla" till Uyuni. Här måste Benji ta en bensträckare och vi använder möjligheten till att låna stadens toalett. David blir rädd när han ser två män med svarta rånarluvor glida runt i staden, bara ögon och mun syns. När han frågar Don B om dem så säger Benjamin att det är på grund av värmen som de täcker hela ansiktet med rånarluvor och de inte är farliga. Stoppet i byn blir ca 20 minuter – nu är vi endast 1,5 timme från Uyuni och om allt går som det ska så  är vi framme i god tid innan bussen ska gå mot La Paz.

När vi närmar oss Uyuni så ser vi plötsligt en märklig syn – hur mycket folk som helst som går genom det platta landskapet och samlar upp skräp. Detta är mycket ovanligt då alla mest verkar slänga ut sitt skräp här utan att känna ansvar. Dessutom så finns det HUR MYCKET skräp som helt runt omkring så även om de gick dag och natt i en vecka så skulle de inte hinna samla upp allt skräp som ligger runt om Uyuni. David misstänker att de vi att det ska se bra ut för Dakar Rally:t som ska komma till Uyuni från La Paz i dag. Filmteamen är redan på plats. 

Klockan 16:40 rullar vi in framför resebyrån tillhörande den barska señoran som "räddade" oss för tre dagar sedan. Självklart är det stängt. Benji ringer till kvinnan och säger att vi måste in för att hämta våra ryggsäckar, vilka vi tvingades lämna kvar när vi åkte. Sedan tar ett småkänslosamt farväl av vår vän Benji och ger honom 50 bolivianos i dricks som tack för att han tagit så bra hand om oss dessa tre dagar. Han blir svinglad, mitt i all sin uttryckslöshet. Vi väntar och väntar utanför byrån, men ingen kvinnan kommer. Istället får vi se en i det närmaste vacker gruvarbetar-demonstration med musik och mycket folk i traditionella kläder som dansar förbi till tonerna av en blåsorkester! Efter närmare 40 minuter så kommer kvinnan äntligen rännandes – tydligen omöjligt att få tag på en taxi säger hon. Detta på grund av demonstrationer och Dakar Rally, som verkar ha ett sådant enormt inflytande på den lilla staden under dessa dagar.. Vi får vår ryggsäck och packar om. En liten smutsig flicka följer efter oss och försöker dra i alla våra prylar medan vi packar om. Vi får muta bort henne med en 5:a, för vi vill inte skrika och bli arga. Efter detta är vi i det närmaste redo för La Paz, även om Súsanna inte "mår på topp" om man ska uttrycka det milt. 

Vi vet från tidigare resor att biljetterna som vi skriver ut från nätet måste bytas i god tid, de är egentligen inte biljetter utan snarare en tillfällig bokning som upphör cirka en timme innan avgång om man inte dykt upp. Då förlorar man de pengar som man köpt biljett för och de säljs vidare. Vårt första stopp blir därför resebyrån Trans-Omar som ska ta oss till La Paz. Trans-Omar (vad är det för namn?) ska vara "bäst" enligt vissa källor på internet.

På Trans-Omars kontor är det fullständig kaos. När David lämnar fram sitt fint utskrivna kvitto så får han en 3 x 3 centimeter stor papperslapp där den nonchalanta kvinnan i kassan skrivit "Cama 6-7 Kl 20:00". David blir bekymrad då han ser att andra få riktiga biljetter. Vi försöker protestera men de säger bara att "det är en riktig officiell biljett". Vad i hel.......Jaja, det är så svettigt och varmt och fullt med gapiga folk att vi tar våra ryggsäckar och drar, vi måste äta och får ta det här tjafset sen. Innan vi går så tar David ett foto av kvinnan i kassan som "bevismaterial" eftersom vi vet att folk ofta byts ut och då gäller ingenting man vet att någon sagt längre. "  

Vi går till stället som vi var på första kvällen med den smaklösa pizzan som någonsin framställts. Valet grundade sig på att de omgivande ställena såg ännu värre ut, Uyuni är nog inte gastronomins högborg. David käkar er spansk omelett och vitlöksbröd. Súsanna, som fortfarande är helt utan matlust beställer in pannkakor med choklad och banan. Hon får bara i sig två-tre tuggor innan David får äta upp maten, det är ganska illa ställt med Sus nu. 

Klockan börjar närma sig 19 och det är dags att komma iväg till byrån så vi inte missar bussen. På väg ut träffar vi på blonda tjejen (svikaren som hoppade in i en annan bil och lämnade oss första dagen) som också ska till La Paz ikväll. Hon har bokat ett annat bolag och frågar med taggade ögon "hur mycket vi betalade för vår biljett?". Som om det spelar någon roll nu när båda har köpt var sin biljett och redan betalat…? Súsanna misstänker att hon känner sig hög av att spara pengar och hitta billiga saker (en person som grundar hela sin tillvaro på att känna att hon gör "smarta klipp")… rätt sorglig glädje på nåt sätt. 

Försäljing på gång

Väntan utanför bolagets kontor

Demonstration

Vår bussbiljett: en gul post-it med texten "cama 6-7 20:00". Känns väldigt osvenskt!

Den världsvane David dokumenterar kvinnan som utfärdade den gula lappen! Man blir ju lite stolt av hur hans hjärna har utvecklats den senaste tiden! Undrar om han kommer tatuera in texten "what doesn't kill you makes you stronger" snart?

På busstationen är det lite kris. Bussarna till staden med det legendariska namnet Cochabamba kan inte avgå på grund av Dakar Rally:t och lilla lokalen är full av väskor och människor. Som tur är hittar (eller snarare skapar) vi två sittplatser mitt i allt kaoset. David råkar även få syn på den officiella reselistan med alla passagerare till La Paz. På plats 7 där det borde stå "David Turesson" så står det "Lorenzi", på plats 6 står det i alla fall "Berg". David försöker minst i en mängd olika omgångar under den kommande timmen att få kvinnan att skriva dit hans namn, men hon är så sjukt dryg och trög att David bara vill slita sitt hår.  

Han försöker tillslut en sista gång tränga sig fram och fråga om dessa biljetter verkligen är giltiga och berättar klart och tydligt att han inte heter Lorenzi medan han pekar på sitt namn i passet. Men kvinnan är helt omöjlig och även om han frågar minst 7 gånger så får han ingen annan biljett. Hon säger att "allt är lugnt!", "det finns inga problem!" Aja… så får det vara. Klockan 20:30 rullar äntligen La Paz - bussen in. Det är krig för att få på väskorna på bussen, för gatan är helt packad med människor och i Bolivian är man sämst på att köa. Denna gång var det i och för sig många galna turister så ingen skugga ska egentligen falla på några bolivianer. Ovanligt med så mycket turister, det är faktiskt första gången vi upplevt en svag majoritet turister sedan vi åkte buss mellan Montevideo - Punta del Diablo för ganska länge sedan.   

Vi kommer på bussen i en bit och blir överlyckliga då vi ser hur sköna säten som finns, samt att de även har tjocka fleece filtar. Súsanna har som sagt mått fruktansvärt i många timmar nu (fysiskt) medan David är psykiskt utmattad efter alla turer, små sjuka lappar, trängsel, värme, regn, kaos och tjafs. Oh boy, äntligen kan vi bara sitta ned. Skönt att slippa kaoset utanför också. Alla går runt i Dakar - tröjor, tonvis med försäljare kränger skräp, mat, ballonger och mängder med poliser patrullerar staden.  

På bussen blir det dock direkt kaos eftersom två danska (första danskarna!) killar och ett italienskt par båda verkar ha sätena 1 och 2… Efter mycket fram och tillbaka flyttas danskarna bakåt i bussen till säte nummer 11 och 12. De klagar högt på danska om hur lite koll bolaget har och att om de hade pratar spanska så hade de lätt kunnat argumentera förr att andra paret skulle flytta bak. Efter incidenten kommer en av bolagets medarbetare (en mycket ung pojke, cirka 17 år) och kollar att alla namn är rätt på personerna på bussen. Han använder passagerarlistan där fel namn står på David. 

När han frågar David "Berg y Lorentzi?" så svarar David bara "más o menos" (mer eller mindre). Han skrattar till lite lätt medan den sjukliga Súsanna håller på att kvävas av skratt, sin svaghet till trots. Det funkade - lätt som en plätt. Sedan står vi still i fyra timmar utan att lämna stationen. Rallyt orsakade givetvis denna ganska bastanta avgångsförsening. Súsanna märker dock ingenting i och med att hon sover som en säl efter sin hårda dag, medan David lyssnar på podcasts och tittar på kaoset utanför. Strax innan midnatt rullar vi iväg mot La Paz.

Här var det inte så kul att vara Månfare... Men sen så blev det drömme :)