TUNNLANDS ON TOUR: VÅR VÄN ALBIN

FREDAG - LÖRDAG 13 - 14 JANUARI 2017

VÅR VÄN ALBIN

Súsanna möter flickan och Albin!

Vi vaknade hastigt och lustigt av att en bil stod och tutade utanför fönstret. Första tanken var att ”nu är vi sena!” och att det var vår buss som väntade på oss. Båda var snabba upp ur sängen och pressade näsorna mot fönstret. Det var tydligt att det inte vår buss som tutat. Det var bara en bil som tutade som en galning på en lokalbuss, vilken släppte av diverse av försäljarna på marknadsgatan utanför. Nu kollade vi för första gången på klockan. Den visade 04:30 och redan så satt det cholas i mängder upp längs gatan med sina blommor, frukter och grönsaker. Va? Många sitter alltså där från 04:30 till timmar efter att det blivit mörkt – snacka om tungt liv! David drar sig till minnes alla artiklar han läst om människor som ”lyckas” och en massa skrytmånsar till entreprenörer ska hålla låda och säga ”hemligheten bakom min enorma rikedom är att jag jobbar 14 timmar om dygnet, bla, bla, bla”. En mycket ful och dryg kontrast till dessa fattiga människor som jobbar lika länge bara för att kunna överleva.

Vi somnade efter dessa intryck om igen och vaknade av väckarklockan strax innan 06:00. Vi packade våra sista saker och gick sedan ner i köket för en ”kaffecito” (dvs. en liten kaffe) som ”La Señora” hade lovat oss kvällen innan (det var för tidigt för ägg och bröd). Men vi han inte mer än att komma in i köket innan vi fick reda på att en kille stod där och hade sökt oss, trots att han enligt vad vi avtalat med resebolaget inte skulle komma förrän vid 06:30.

Det blev ingen kaffecito, utan istället att springa tio minuter i ösregnet till bussen som hämtade oss ett antal kvarter bort. Väl på bussen så hade vi således mycket blöta fötter och var rätt kyliga i kroppen. Bussen hämtade upp lite folk på olika platser i staden innan vi började resan mot Copacabana. Súsanna sov första biten av vägen. Hon hade nämligen hamnat bakom en sådan där okänslig person som pressar stolen bakåt allt vad den kan, så det fanns inte mycket utrymme att göra annat.

Vi åkte genom rätt risiga små byar (rättare sagt så var de närmare estetiskt horribla) och bruna landskap. Vägen var allt annat än slät och bussen hoppade upp och ned i mycket länge. Det fula landskapet och byarna skulle dock gradvis förändras åt det vackrare. Medan vi närmade oss Titicaca-sjön så blev landskapet allt grönare, med mysiga små byar och små kullar runt omkring som gav byarna en speciellt drömsk karaktär. Så var det efter några timmar plötsligt dags att kliva av bussen för att korsa det lilla sundet vid Tiquina för att komma över på till den halvö som Copacabana ligger på. Denna halvö börjar nämligen i Peru, medan toppen av den tillhör Bolivia – därmed tar man färjan över från fastlandet till den bolivianska delen av ön, så slipper man korsa gränsen (det är kortare resväg också).

Det var mycket liv i lilla båtstaden och vi köpte ett paket rockletts och en miniburk Pringles. Att vi inte hunnit äta någon frukost började nämligen bli lite påfrestande såhär efter lunchtid. Att korsa sundet var mycket intressant. Vi fick betala 2 bolivianos var för att transporteras i en liten motorbåt, medan bussen fraktades över på en träflotte. Såg rätt bisarrt ut! När vi väl kommit i land på andra sidan kunde vi stå och se på medans lilla träbåten fraktade tunga bussen över till vår sida. Spännande.

Vi åkte nu genom ett helt fantastiskt landskap och resan började kännas mycket värd att göras. Höga gröna berg överallt och vart än du tittade så kunde du se Titicaca-sjön som i våra ögon såg jättestor ut. Ned för de branta bergssidorna så fanns det konstruerade ”odlingshyllor” där olika grödor planterats – vilket jobb det måste ha varit att få till all denna odlingsyta!

Fågelskådaren dokumenterade direkt två spännande ankor!

Istället för bro eller tunnel så är det dessa bad boys som står för busstransporten!

Då vi slutligen rullade ner mot den lilla staden Copacabana blev vi mycket nöjda – staden låg jättefint till och såg mycket mysig ut, när vi kom ned för den sista stora kullen så hade vi supervyer över sjön och staden. Vi stannade tillslut utanför företagets kontor. Det hade börjat småregna nu och det verkade eskalera. Vi skyndade oss därför att få tag på våra ryggsäckar från bussens baggageutrymme för att sedan att leta efter vårt hotel. Súsanna som oftast har världens lokalsinne (enligt sig själv) var helt förvirrad av staden, men då fick David rycka in och guidade oss upp för backen till hotellet. Det fanns nämligen inga gatunamn i staden.

Vi var allt annat än torra när vi närmade oss och nu spöregnade det något helt otroligt. Ner för backen och diverse trappor rann nu floder av brunt regnvatten. När vi till slut desperat kunde rycka tag i hotelldörrarna så kom vi inte in. När vi stod där och drog i dörren som inte ville öppnas så kom plötsligt en hotellkvinna och rullade dörrarna lätt åt vardera sidan (vi skulle snart inse att det är standarden här).

Vi checkade in på vårt rätt bra rum på andra våningen – jobbigt att gå upp för trapporna! Vi är fortfarande högt uppe och det är tungt att gå uppför. Titicacasjön ligger på över 3800 meters höjd över havet och den ligger kanske hundra meter lägre än hotellet.

Vi var jättehungriga (som sagt, knappt någon mat på hela dagen) så vi gick raka vägen mot Café Condor som låg nere i centrum. David hade läst om deras underbara vegetariska mat och vi var rätt taggade på att få i oss ett ordentligt måltid. Det stod även på Wikitravel att ”detta är den överlägset bästa restaurangen i Copacabana”. Men som vi blev besvikna. Tyvärr så var nämligen Café Condor stängt på grund av semester. Doh! Vi gick därför efter viss diskussion istället till ett ställe som låg mitt emot (det började regna fruktansvärt mycket igen och vi orkade inte gå längre). Om vi säger såhär, vi hamnade nog inte på stadens ”näst bästa ställe”.

Vi beställde in varsin pizza eftersom det var mycket på menyn som de inte hade. Det fick bli en vegopizza med en mängd grönsaker till Sùsanna och en ”Isla del Sol” – pizza med diverse frukter oh så vidare till David. Maten gled ner rätt bra – men det var ingen oförglömlig lunch. Då Súsanna skulle låna toaletten så blev det dock ”lite spännande”. I toaletten, som var belägen utanför restaurangen i ett skjul, fanns det en härlig samling uppspydda grönsaksrester och man kunde inte spola. Efter man gjort sitt på toan så var man således tvungen att hämta lite regnvatten i en tunna som stod utanför dörren… Mycket ”intressant”! Ännu mer spännande var att denna toalett inte förvånade Súsanna särskilt mycket…hon har liksom blivit van med risiga toalettstandarder nu.

Växttema på hostellet!

Pizzalunch!

Efter den minst sagt tama maten så hade i alla fall slutat regna och solen hade kommit fram! Vi bestämde oss för att kolla biljetter till Isla del Sol som ligger i Titicacasjön och även att se om vi kunde köpa bussbiljetter till Arequipa som skulle bli vår nästa stopp. Det visade sig att det, så att säga, inte saknas resebyråer i staden. Vi fick snabbt reda på att resan som vi önskade ta till Isla del Sol skulle kosta 30 bolivianos per person och att man antingen kunde gå längs hela ön, eller åka båt mellan norra och södra sidan. Vi blev förvånade över det goda priset!

Dock så var den mer chockande informationen att resan till Arequipa inte skulle ta 3 timmar som vi trott, utan närmare 10 timmar… Vad i helsike? Man kan också i så fall fråga sig på vilket sätt vi fått för oss att resan skulle ta tre timmar, haha. Jaja, men dessutom så skulle vi behöva byta buss i en stad som heter Puno, vilket vi heller inte kände till. David hade för första gången gjort bristfällig research! Han tyckte att det kändes lite skumt med all denna nya information, så vi ursäktade oss med att vi skulle gå ta ut pengar först (som faktiskt var sant). Detta skulle emellertid även ge oss tillfälle att säkerställa informationen, samt möjlighet att kunna fråga runt på lite andra ställen om de hade bättre resor till Arequipa.

Vi gick vidare upp för huvudgatan. Vi frågade på några andra ställen, men det visade sig att alla hade samma biljetter. Vi gick därför in på ett kaffeställe där vi såg flera sitta med sina telefoner och beställde in varsin kaffe. Vi var kaffesugna, men i smyg var vi mest ute efter deras ”nät” så att David kunde göra lite research om bussbiljetterna. Tyvärr så visade kaféet sig vara av värsta sorten, det vill säga en så kallad ”nät-fälla” som vi råkat ut för titt som tätt under resan… David kände åter en besvikelse över mänskligheten och dess vilseledande lögnaktigheter!

Vi beslutade oss därför helt enkelt för att gå tillbaka till första stället och köpa två biljetter till Arequipa och två till Isla del Sol. Det fick bära eller brista. ”Puha”, sade vi efteråt – skönt att få det gjort! Vi gick tillbaka till hotellet för att duscha (det hade förövrigt lika gärna kunnat komma iskuber ur duschen) och byta om till lite luftigare kläder för nu skulle vi ut på ett litet äventyr som vi hade spanat in. Det fanns nämligen en otroligt hög och fin mirador i form av en kulle, om man bara gick längre upp för backen där vi bodde. I efterhand visade det sig att säga ”bara att gå upp för backen” var lite i underkant.

Vi började gå upp för den enormt branta backen – puha, suck och stön… att gå i stupande backar på ungefär 4000 meters höjd är inte bara ”bara”. När man kom upp för backen självt så fanns det en ytterligare etapp, där Copacabanas invånare belagt kullen med stentrappor upp till någon form av Jesusmonument. När man väl började närma sig toppen så fick vi dock lön för mödan.

Det var en hel del folk och aktivitet där uppe och utsikten var helt fantastisk. På ena sidan såg landskapet lite ut som en dramatisk version av svenska skärgården korsat med Färöarna och på andra sidan så såg man ut över något som liknade franska rivieran eller något Nedanför den stenbelagda kullen satt ett stort gäng av män, kvinnor och barn och käkade, eldade, ringde i klockor, drack drycker och så vidare. Med jämna mellanrum så sköt de av fyrverk medan andra besökare passade på att ta ”unika” selfies i trapporna.

På toppen fanns ställen där man kunde tända ljus för nära och kära som lämnat denna jord och sedan hade de flitiga byborna även satt upp små bås med allsköns prylar av tveksam kvalitet att kränga på turisterna. Det som är lite roligt med Copacabana är att det faktiskt är många inhemska turister som åker hit, eftersom det är ett berömt ställe i landet. Många chilenare finns det också. Hur som helst, vid sidan av berget som vi nu befann oss på så fanns det ett jättespännande litet hus byggt på sidan av berget – så hur läskigt ut som helst att bo där, men det tror vi inte att någon gjorde. Det var en fantastisk utsikt över staden och över sjön och vi båda var överens om att om vi skulle bo i Bolivia (vi spekulerar ofta om var i ett land vi skulle bo) så skulle det vara här nära vattnet och all grönska. Vi observerade även en spännande fågel med som trots att den var mycket större än en kolibri åkte och satte sig vid olika blommor för att suga nektar. Den visade sig vid närmare efterforskningar ha det mycket exotiska Kalle Anka – namnet ”Svartstrupig Blomstickare”.

Våra magar började nu göra ljud som bådade på att vi var något hungriga efter denna strapats som faktiskt tagit några timmar. Det ska även sägas att lunchens pizza även bara var fyra bitar stor, skurna på en vanlig tallrik. Vi bestämde oss därför för att gå handla snacks in till morgondagen samt att köpa med oss lite middag till hotellrummet, troligtvis i form av frukt. Vi gick så sakteligen ned för det otroligt vackra berget och begav oss mot marknadsdelen av staden, vilken visade sig ligga nära en jättefin kyrka med sjukt stora och fina kaktusar i anslutning.

I området såldes allt på gatorna, DVD:er, kycklingar, godis, kläder, fyllda potatisar och gud vet vad. Det pumpades härlig latinsk dansmusik från samtliga skivhandlar, röken steg mot skyn och luften var fylld med doften av grillat kött och stekt potatis. Stämningen var på topp i staden! Vi köpte vindruvor, bananer, vatten, choklad samt lite chips till David – mums! När vi gick den långa gatan ned mot de mer turistiga delarna så insåg vi redan att vi skulle sakna den speciella stämning som detta område av staden hade, i brist på bättre ord så får vi återigen använda ordet ”levande”.

Just som vi kommit in för dörren till hotellet börjar det spöregna, en sådan där typ av regn som inte finns hemma i gamla goda Norden. Vi tackar vår lyckliga stjärna att vi inte var ute och käkade och skulle vara tvungna att gå hem i regnet. Efter en stund så lyckoruset ännu starkare, men av en oväntad anledning. Då försvinner nämligen strömmen i hela staden – alltihop. Det blir mörkt som i en gruva och då vi tittar ut på stora ”torget” i mitten av hotellet så fladdrar det runt diverse batteridrivna ficklampor samt mobiltelefonlampor. Vi tar lite snabba beslut och väljer att spara en dator och en telefon så att vi har ström på dem i morgon, eftersom vi inte vet när vi kan ladda dessa nästa gång. Sedan tittar vi på en nedladdad ”film” på ena datorn (Färörnas lagmans 20 minuter långa nyårstal) och äter våra bananer i mörkret. En till två timmar senare så är strömmen emellertid äntligen tillbak. Hurra! Vi är snabba att sätta i samtliga laddare, elektronikberoende som vi är. Nu är det sovdags och imorgon är det dags för Isla del Sol!

På g upp mot miradoren!

Typiskt Bolivia: måla olika budskap på stenar

Här sitter två och mår gött

Under de blå halvtälten hade ett middagsgäng samlats som senare börjare festa till det med små raketbomber.

Liiiiite jobbigt att gå upp!

Utsikt och två små flickor som tänder ljus

Fina Copacabana!

Sten, båtar och lite skräp

Detta huset på gräddhyllar kanske vi ska köpa oss!

I vänster hörn kan det synas lite till Copacabanas mest crazy hussamling.

Inte sämst vy!

Liv nere i stan. Här säljs allt du kan tänka dig!

Kaktusdröm

Kyrka och kvinnor som packar ihop för dagen

Strömavbrott

Strömavbrott del 2.

Vi vaknar klockan 6:20 och gör oss i ordning för dagens utflykt. Klockan 06:45 prick står vi utanför frukostrestaurangen redo för när de öppnar. David har läst mycket bra om hotellet frukost på bokningssajten och är hur taggad som helst, dels för Isla del Sol och dels för den utlovade maten. Vi blir serverade av en flink servitör som kunde ha många bollar i luften. I omgångar fick vi bröd, smör och sylt kaffe, yoghurt (som han skakar genom att sätta hårt ner på bordet vilket senare verkar visa vara liksom hans ”grej”/signatur), ägg, pankakor och en liten fruktsallad. Mycket gott och vi tycker även om att varje person får serverat en viss mängd mat (blir inte lika mycket matsvinn som då det är frukostbuffé, vilket vi även uppskattade med hotellet i La Paz). Klockan 07:45 är det dags att gå upp till rummet för att snabb-borsta tänder och packa ryggsäckarna med lite tilltugg inför dagen, samt regnjackor och annat. Vi ska vara kl 08:00 nere vid stranden, för att då vara redo för båtresan och presentera våra biljetter. Båten ska i sin tur avgå 08:30 och färdas i ungefär två timmar innan vi kan angöra den berömda Inkaön Isla del Sol.

Vi kommer snabbt ner till stranden efter att ha halvjoggat ned för vår backe. Vi frågar lite kring vårt bolag Tiki-kala (vi trodde att bolaget hete Titicaca) och får besked om att ställa oss i en kö. Där står vi i cirka 20 minuter innan det är dags att borda båten. Så beger vi oss av mot solens ö där, efter vad vi har förstått Inkaindianerna trodde att solguden föddes på denna ö. Båtresan är extremt skumpig, speciellt då vi börjar närma oss ön och vågorna ligger rakt in på båten. Vi flyger på vågorna och man märker att många i båten är oroliga när skrovet dunkar i vattnet efter varje flygtur. Det är faktiskt rätt obehagligt och man börjar känna lite sjösjuketendenser. Eftersom det var ganska tufft väder så tog också turen till öns nordsida närmare tre timmar istället för två.

Puha… Vi kommer i vilket fall i land och lyssnar med ett halvt ör på någon form av genomgång av någon gubbe där på stranden. Vi fattar inte mycket. Vi beslutar oss för att vi vill promenera till södra sidan, men fattar inte riktigt hur det ska gå till. Som alternativ har vi att hänga på nordsidan i några timmar, för att sedan ta båten till sydsidan och hänga där några timmar innan hemfärd runt middagstid. Men vi vill ju se hela ön – hur fasen ska det gå till?

Vi försöker gå dit som vi tror kartan säger att vi ska gå, men där står plötsligt några bybor och ska ha betalt för inträde till nordsidan ska vi betala inträde – annars får vi inte passera! Herre, men vi vill ju gå till södra sidan? Hur som helst, vi hittar ingen alternativ väg och vi fattar ingenting av hur detta funkar, så vi hoppar in i en turistgrupp och följer efter någon slags liten guide. Vi köper tillsammans med guiden en biljett till norrsidan av byborna och sedan drar vi först in på något spektakulärt dåligt ”guldmuseum” (besöket tar 2 minuter) och sedan följer vi efter guiden mot stranden. Det är hur fint som helt på stranden och vi hamnar snart långt efter gruppen som vi gick in med, men det gör inget. Vi går lite bakom efter den smala vägen upp längs med bergsväggen. Det finns urmysiga hus, kaktusar och jättefina sådana där ”trapp-åkrar” av inkastuk som de har gjort längs med sluttningarna för att få yta att odla på.

Frukost: pankakor, kaffe, fruksallad, juice, jogurt och bröd.

På väg ner mot stranden

Båtfolket

Spännande fågel! Påminner om sothöna!

En chancho (gris), vilket också var det fulaste ordet vi lärde av Silvia på vår spanskakurs i BA.

Båtar, ko och grisungar

David på uppgång

Fint!

Kaktusheaven

De är så duktiga på att skapa odlingsmark här även om det är brant så är det alltid olika trappodlingar att se!

Bondeliv på Isla del Sol

Vi går på den smala bergsvägen och är helt fortrollade bort av ön:s vackerhet. Det enda som är lite störigt är att det är försäljare på strategiskt placerade platser som vill att man ska köpa deras ”unika souvenirer” (liknande finns överallt). Det är även hur många turister som helst som går i ledet längst med vägen och det bildas köer på smala gatorna för att vissa inte orkar gå så snabbt. Det är dock förståeligt för det är tungt på grund av höjden och på vissa ställen är det väldigt lerigt mitt på stigen, så man får smyga på sidan. När vi äntligen kommer upp på nordsidans topp finns det som tur är en gyllene möjlighet att bryta sig loss från massorna och börja gå mot vad som borde vara södra sidan.

Vi ser två ensliga silhuetter gå långt där borta och misstänker att de också är på väg mot södra sidan och vi följer därför efter dem. Landskapet är helt fantastiskt med små öar som ser ut som Ahlgrens bilar i vattnet. Det är ett under att vi nu plötsligt är ensamma i det väldiga landskapet, med tanke på de horder av turister som vi hade sällskap med. De allra flesta verkar således ha valt att inte gå från nord till syd. De missar således hela ön, men och andra sidan så har det stått på internet att det är väldigt tungt att gå sträckan på sina ställen. Vi tänker hur som helst att vi har många timmar på oss!

Efter en stund så kommer vi till en till kontroll där vi får köpa inträde till passagen till södra sidan av två ensamma bygubbar som sitter och lyssnar på en sprakig radio. De bekräftar även att vi är på rätt väg. De säger att det tar 2,5 timmar att gå till södra sidan och vår båt ska gå om 3 timmar så det borde gå bra. Vi knatar på och det är som utlovat oerhört jobbigt, men vi lugnar varandra med att snart är vi högst uppe på ön (det ser hela tiden så ut) och ”därefter lär det inte vara så svårt att gå”, resonerar vi.

När vi kommit upp på den första ordentliga ”toppen” ser vi att ön inte alls är platt därefter, utan är mer som en bergochdalbana. Vi får helt enkelt se detta som en utmaning och gå så fort som vi orkar... Det som är helt otroligt positivt är att här i princip inga andra som går, så det är inga långa köer för att se eller folk som är i vägen då du vill ta en fin bild. DRÖMME. Vi går och mår väldigt bra och tar pauser när det behövs. Efter någon timme så blir det bananpaus, men den blir en besvikelse. Våra bananer var tyvärr inte helt optimala och visade sig vara helt genombruna och slemmiga. De får offras till solguden och begravs värdigt under en sten för att inte skräpa ned den fina ön. Men det finns andra godsaker, istället blir det vindruvor och lite kokagodisar som intas – mumsigt! Vi går och går och passerar bland annat världens mysigaste vandrarhem som verkar drivas av ett gammalt par. Gubben i paret står bakom ett av husen och håller på med veden och David knäpper en fin bild av den hårt arbetande gubben och utsikten.

När vi går längs ön så kan vi inte få nog av utsikten. Det är faktiskt en enastående upplevelse som vi nog kommer att minnas länge. Det blir väldigt många stopp för att ta video och bilder. David får namnet ”Klickert” för att kan klickar bilder helt vilt för att vara honom, han har ju vanligtvis filosofin att vara sparsam med att ta bilder. Längs vägen så passerar vi små byar och ibland bara ensamma hus. Måste vara balsam frö själen att bo här och ha en sådan fin utsikt! ”Men man är nog lite trött på turister”, är vi överens om och skäms lite över att vara bidragande till just detta. Byborna verkar ha det ganska knapert och det är förståeligt att de sätter ut tullar på vissa ställen. Det skapar intäkter och arbete, samt så är de stenbelagda stigarna väldigt fina och välunderhållna. Det känns verkligen som att människorna bryr sig om ön. Vi passerar jättefina landskap som liknar Färis lite grand på något sätt. Vi passerar ensamma bybor som är ute och går och tittar ut över odlingsplatåerna och Titicaca-sjön. Det är dock lite smärta i benen nu av alla uppstigningar och nedstigningar över kullarna på den höga höjden, ska erkännas! Svetten rinner längs kroppen.

Playa utan folk!

Morgonprommenad!

Hur fint som helst!

Liten kaktus med blomma

The long road!

Förstaklass vyer

Moment eller vägg... svårt att se

Man som jobbar i "trädgården"!

Hostel/hem för två äldre människor! Drömme!

Klockan börjar nu närma sig 14:30 och det är en timme kvar till båten ska lämna södra sidan. Dags att öka ännu mer helt enkelt…. En stund senare passerar vi den sista bykontrollen (totalt 3 längs den över milslånga sträckan). Vi frågar hur långt det är till hamnen, eftersom vi har börjat bli oroliga gällande om vi ska hinna överhuvudtaget. ”Runt 35 minuter” säger vänliga mannen och stämplar ut oss. Båten går om 50 minuter, så det borde vi således hinna.

David tar massa bilder, medan Súsanna som räknar med att något oväntat kommer hända ökar och går lite före. Detta beteende kallas för erfarenhet numera. När hon står och väntar på ”Klickert” så kommer en liten flicka med världens gulligaste kompis. Hon har en klarvit alpacka i ett snöre och vi har aldrig sett en alpacka förut. Súsanna frågar vänligt hur den heter – och den heter Albin (vilket gulligt namn!). Den är hur gullig som helst, men Súsanna vet att detta är någon form av turisttricks… tyvärr är troligen de flesta invånarna och många barn dessutom uppfostrade till att till vilket pris som helst få pengar av turister, vilket också är förståeligt med tanke på hur vissas levnadsstandard är.

Innan Sùsanna hinner säga till David (som nu närmar sig) att inte ta någon bild för det är en ”fälla” så är ”Klickert” oturligt nog i gång och tar foton av sitt nya favoritdjur – alpackan Albin. Han tycker helt enkelt att den är för fascinerande och söt för att motstå! Flickan får faktiskt hela 4 bolivianos. Då hon ser att David har kex i väskan frågar hon om hon kan få en. David ger henne hela påsen, men det betyder inte att han har en själ av guld – han tyckte nämligen inget vidare om kexen och har knappt ätit några ur den gigantiska påsen. Så står vi kvar där och tittar på när den lilla olyckliga flickan och den urgulliga alpackan Albin går vidare.

Strax efter mötet med Albin (samt efter att vi blivit fascinerade av ett gäng skrikande åsnor framför en vidunderlig utsikt) så kommer vi äntligen in i det lilla samhälle som vi antar är söderbyn.

Wooh, nu är bara att hitta ner till hamnen! Vi frågar diverse barn och kvinnor som successivt pekar oss i vad vi antar är rätt riktning. Plötsligt hamnar vi mitt i en fascinerande scen, nämligen bakom en kvinna och hennes lilla mängd åsnor som hon driver på genom byn med en liten pinne. Åsnorna är långsamma och slöa, men mycket gulliga. Vi kan inte ”köra om”, men vi är i hyfsat tid så vi har som tur är råd med några minuters förseningar. Kvinnan går och spinner tråd samtidigt som hon för fram åsnorna. Hon stannar för att prata med en annan kvinna som har en alpacka och vi ser då vårt läge att tränga oss förbi dem. Vi är lite rädda för att åsnorna ska sparka oss och skyndar oss därför ned för branten bakom dem medan vi hoppas på det bästa.

Nu ser vi plötsligt äntligen hamnen och alla båtarna – woho! Nere vid hamnen är det precis som det var när vi lämnade den norra sidan – hur mycket turister som helst och en helt annan stämning än vad det varit uppe på och längs med ön. Vi är därför enormt lyckliga över att vi valde att gå, trots att det på sina ställen var extremt jobbigt. Mest glada efter denna strapats kanske vi är emellertid kanske över att vi hann till sydsidan innan båten hem hade avgått. Vi var lite hungriga om man säger så. Súsanna somnar på resan tillbaka och likaså gör de flesta av de resenärerna. David lyssnar på radioprogrammet ”Kropp och själ” och resan tillbaka till Copacabana är betydligt behagligare än den vågiga resan till nordsidan av Isla del Sol i morse. Vissa galningar sitter uppe på taket av båten på vägen hem.

Då vi kommer i land så ska vi innan vi gör något annat gå byta vår Arequipa-voucher mot en riktig biljett. När vi kommer till ”resebyrån” (ett hål i väggen med en sådan där karaktäristiskt barsk och stadig señora) så får vi veta att vi av någon anledning inte kan erhålla biljetterna nu utan ska komma tillbaka om två timmar, de ”hade inte fått dem än” eller något sådant. Vi går därför hem för en liten vila innan vi går ner till staden igen för att plocka upp biljetterna och äta lite middag. När vi beger oss ut så är vi hungriga som vargar efter att mestadels ha ätit vindruvor under dagen (v köpte ett kilo igår som vi hade med till Isla del Sol).

Vi har endast ett fåtal bolivianos kvar och vill inte ta ut pengar eftersom vi ska till Peru imorgon och det kostar mycket pengar varje gång man gör ett uttag. Vi är som sagt vrålhungriga men har inte mycket cash att spendera. Súsanna hittar emellertid en liten skylt om ett erbjudande: soppa, pizza och efterrätt för 40 bolivianos per person (60 kronor), som hittat! Stället ser väl inte ut som en Guide Michelin – restaurang direkt, men det gör det samma.

Medans vi väntar på maten i restaurangen så har vi självfallet inga större förhoppningar på maten, stället ser som sagt rätt risigt ut. Tid tar det också. David hinner springa ut och utföra en mängd uppdrag innan soppan ens har landat på bordet. Först sprang han till resebyrån och lyckades byta vouchern mot biljetter och sprang tillbaka till restaurangen. Ingen soppa. Sedan sprang han tillbaka till samma resebyrå igen, eftersom de skrivit kvittot på ett skumt sätt. Tillbaka på restaurangen ingen soppa. Han noterade nu att han och Sus inte hade några säten på bussen enligt kvittot, så då sprang han även upp för hela gatan till bussbolaget som vi köpt biljett till och lyckades få säten. När han kom tillbaka denna tredje gång så dröjde det kanske fem minuter innan soppan kom in. Den är riktigt god – en traditionell boliviansk soppa. De små pizzorna är också bra – inte alls vad vi hade förväntat oss. Efterrätten är som pricken över i:et. en pannkaka med glass, slurp. Vi går hem nöjda och glada. Som vi håller på med att packa det sista så börjar det regna och strömmen försvinner igen i några timmar. Den hinner dock komma tillbaka innan vi somnar, vilket gör att vi kan ladda de prylar som behövs laddas under natten.