TUNNLANDS ON TOUR: VÄNLIGT FOLK OCH INKAMASSAGE

SÖNDAG - FREDAG 15 - 20 JANUARI 2017

VÄNLIGT FOLK OCH INKAMASSAGE

Liv på torget i Arequipa!

Vi äter den Copacabanska frukosten som är god som alltid. Sedan packar vi ihop alla våra saker och går mot busshållplatsen som är belägen precis utanför bussföretagets ”Titicaca TT”:s kontor. Där möter vi en glad man som säger att bussen är redan är inne och redo samt att vi ska slänga på baggaget och sedan fylla i några papper som man ska visa upp när man passerar gränsen. Som tur är har vi med oss en penna och kan börja fylla i de enormt långa papprena (jepp, de är fysiskt långa). Ett gemensamt papper för att få åka ut ur Bolivia och sedan var sitt personligt för att åka in i Peru. Frågorna är många och vi är inte de enda som är lite förvirrade. En koreansk familj, mamma, pappa och två småbarn 1-3 år står och fyller i papprena med oss. Vi frågar varandra om olika saker och fyller i så gott vi kan. David springer sedan iväg för att växla våra sista bolivianos till Peruanska soles från en mycket åldrad kvinna som sitter vid en vagn på andra sidan den lilla korsning som vi nu befinner oss vid.

På väg upp på bussen frågar en argentinsk kille om han kan låna vår penna – självklart. Vi sitter på bussen och David kan med en gång till konstatera att det inte direkt är en cama-buss (sängbuss) som vi är på. Det gör i och för sig inte så mycket då vi endast ska åka till staden Puno på andra sidan Titicaca-sjön och sedan byta buss för att åka vidare mot Arequipa. Vi tittar ut och Súsanna berättar för David att de fyra som sitter där ute på trottoaren och verkar ”smutta på en holk” är ett band från Argentina. David skrattar och sa att han var helt säker på att det var ett gäng hemlösa. Dett förstår Súsanna snabbt, då de ser rätt hemlösa ut med slitna kläder och grå hy. Det visar sig såklart att hemlösa musikgänget ska sitta framför oss (de går på sist). Två män och två tjejer. De tar för sig rätt rejält med det tighta spelrum stolsvinklingen har att jobba med och de tar även för sig av ljudnivån. De är säkert från BA – tror de äger världen (vilket vår argentinska värd i La Quiaca i Jujuy påstod var fallet med resande Buenos Aires –människor, haha).

Vi rullar iväg och hinner inte åka mer än typ 20 minuter förrän det är gränskontroll. Vi står nu i kö för att komma ut ur Bolivia. Bolivialappen vi tidigare fyllt i har busschauffören tagit av någon anledning och då vi kommer fram till luckan där vi ska visa våra pass så får vi plötsligt ett nytt papper som vi utlänningar ska fylla i – herre! Ut i luften och fylla i det lilla byråkratiska pappret för att sedan ställa sig längst bak i kön igen. Under tiden som detta försiggår så har en av de musikaliska argentinarna fått ett annat problem – det droppar något brunt ur hans läderväska. Resten av bandet skrattar och efter kontrollen så får de hjälpa honom torka allt med en handduk (som de konstigt nog hade i något handbagage).

Efter utcheckningen ut Bolivia så promenerar vi över till den peruanska sidan, bussen har redan åkt dit i förväg. David reagerar direkt över att Peru har ett rätt rolig logga med ett snurrigt ”P”. Súsanna är nästan helt säker på att denna logo är officiell och rätt hade hon. Inte långt därefter såg vi den t.o.m. på deras mynt, på arbetare och på helt vanliga t-shirt. Kön till Peruanska kontrollen är inte lång, snarare så mystiskt kort att man nästan inte kan fatta det och således är nära att missa var kontrollen är. Cirka 10 personer är framför för oss och man minns i tacksamhet tillbaka till den brännande solen i Paraguay med 35 grader och 500 personer före vid gränsen. Vi har lärt oss från tidigare tillfällen att de är bra att ha några som man känner igen från bussen nära om bussen skulle få för sig att lämna utan oss, vilket har hänt andra men även oss (kissande Sùsanna i Potosí).

Framför oss står killen som lånade pennan och hans tjej och lite bakom oss står koreanska familjen som jobbar hårt för att få småpojkarna att inte låta så mycket – är ju talförbud här inne enligt en skylt. Vi får våra stämplar och en migrationslapp som vi sedan ska stämpla när vi åker ut ur landet igen (och även fylla i hur mycket pengar vi har använt i Peru). Denna lapp kommer också ge oss ”rabatt” på hotellet i Arequipa, på så sätt att det är någon skatt som vi slipper betala om man kan visa upp detta papper. Det kluriga är att hålla koll på en liten bit papper under hela Peru-vistelsen. Det bästa av allt var dock att det inte stod någonting någonstans om att man inte kunde ha med sig kärnor och fröer in i landet - woh!

Då vi kommer ut från migrationskontoret så har kön exploderat och nu står säkert 100 personer i kön och den ringlar sig långt utanför huset i vilket vi just befunnit oss. Det börjar hetta till här ute och man ser hur alla försöker skapa sig någon form av skugga för ansiktet med tidningar, väskor och annat. Vi passar på att använda toaletten och sedan att andas in lite frisk luft medan vi observerar folket här i gränsstaden. Gränsstäder har vi märkt ofta är lite intressanta på sitt sätt. Det som vi direkt observerar här är de mycket ovanliga taxibilarna som är en blandning av en bil och en moppe. Argentinska gänget har nu också kommit igenom migrationen och firar med att rulla sig en riktig feting, vad vi tror och tycker oss känna på lukten.

Taxi"bil" i Puno

Mycket aktivitet vid gränsen

Såhär lång hade kön till Peru blivit då vi kom ut! Puha!

Nu vill chauffören ha alla upp på bussen igen för att kolla om det saknas någon. Argentinska gänget som dundrar ner i stolarna framför oss och det visar sig att vi troligen hade rätt i ”feting-teorin”. De verkar nu höga som hus och skrattar, kysser varandra, pratar högt och sedan pressar sina semi-cama stolar så långt ner att de nästan skulle kunna missbedömas som full-cama-stolar (nåja, inte riktigt så illa som det var för Súsanna den där natten mellan Villazón och Sucre). Vi få helt enkelt acceptera att vi inte kan blogga med så lite utrymme och hoppas på att det blir bättre på nästa buss. Vi äter upp våra frukter eftersom David har sett någon skylt vid gränsen om att det är kontroller runt om i landet och att man inte får flytta runt frukt – skumt!

Resan mot Puno går längs med Titcaca-sjön och det är mycket vackert i omgivningen. Vi ser massor av åsnor i alla möjliga storlekar, fyrkantiga fiskodlingar och många små byar. Tre timmar senare kommer vi till Puno, vi har fått veta att vi ska byta den lilla del av biljetten som vi har kvar (resten tog de) mot en resa från Puno till Arequipa. Det är en såkallad voucher som det älskar att dela ut här.

När vi väl kommit av bussen så hör vi någon ropa att de som ska till Cusco och till Arequipa ska komma med honom. Vi hakar på efter den röde mannen med röd keps. Vi är tydligen de enda turister som åkte med bussen som ska till Arequipa, några hoppade av vid Puno för att åka till den världsberömda turistfällan Orusco – medan resten försvann mot bussen til Cusco. Vi blir skickade till ett bolag där vi byter vår voucher mot två biljetter till Arequipa. Sedan får vi gå och köpa terminalbiljetten (man betalar alltid lite terminalskatt på cirka fem kronor eller nåt) i en annan lucka innan vi ska rusa till Puerta 3 där bussen ska gå ifrån om 15 minuter.

Súsanna beordrar trots det faktum att bussen snart går David att springa iväg och köpa något som de kan äta på bussen eftersom vi inte kommer att komma fram förrän klockan 18:00-19:00 på kvällen och då vi inte har mycket mat kvar i vår lilla tygpåse. Han springer iväg och Súsanna vaktar väskorna.

Efter 7 minutter så frågar vakten där om vi ska åka med bussbolaget ”Oriental Syd”. Súsanna vet inte då David tog med biljetterna när han skickades på sitt uppdrag. Hon säger i alla fall att just den bussen (som då troligtvis är vår) har blivit inställd på grund av för få passagerare. Súsanna tänker en stund om hon ska panika, men väljer sedan att tycka på axlarna och bara stå där. ”Så här är det alltid och det löser sig nog på något sätt ska du se”, intalar hon sig själv i erfarenhetens tecken. Många stressig upplevelser har uppenbarat sig under dessa månader, men genom god vilja och diverse mirakel så har allt alltid löst sig på det ena sättet eller det andra.

Efter några minuter så kommer David rusande i full dart – ”är bussen inte här?”, frågar han. Sedan vänder han och säger av någon anledning ”jag måste få växel!” – Súsanna fattar inget och hinner inte säga något innan han har försvunnit igen. Från andra sidan kommer samtidigt den röda kepsmannen stormande och säger att vår buss är inställd och ber Súsanna följa med. Súsanna förklarar att David är iväg och köper mat och att hon måste vänta här. ”Ok, bra vänta här” säger kepsmannen och drar sedan iväg för att fixa nya biljetter. Vilket liv! David kommer sedan springandes utan att ha fått någon växel, men någon sekund senare så kommer en gammal tant springandes efter honom med hans växel – Súsanna förstår inget.

Hon förklarar för David vad som händer med bussen och allt och vi hinner precis sätta på oss våra ryggsäckar när rödakepsmannen plötsligt är tillbaka. Han har hittat ett nytt bolag som vi sedan går till. Vi växlar in nya biljetter och ska gå till port 6, men nu har vi inte terminalsbiljetter (klistermärken som visar på att vi betalt terminalskatten på några kronor) för de sitter ju på våra gamla biljetter…

Vi försöker övertyga vakten om detta faktum, men lyckas inte förrän den kvinnliga vakten från port 3 kommer till undsättning. Vi får passera och ute på plattformen frågar en gammal kvinna (den enda personen där) om vi ska till Arequipa. Hon säger att bussen kommer komma om en stund och det är bara att vänta lite. Vi slår oss ner på marken och beslutar oss för att äta den spännande maten som David har fixat. Vi hinner inte mer än att sätta ner oss så kommer rödkepsen springandes – han hade ju glömt att ge oss de där terminalklistermärkena från de gamla biljetterna …nu har han sprungit runt och letat efter oss. Hahaha vilken söt man. Han ber oss vänta här och drar sedan iväg igen.

När vi ska äta så berättar David den sjukaste mathistorien om hur han sprungit runt som en galning i terminalen utan att hitta något att äta. Han hade sedan sprungit upp på övervåningen där det hade funnits två restauranger av utåt sett så kallad ”tveksam kvalitet”. Vid den ena hade det stått en gammal kvinna och försökt vinka in honom och han sprang dit. Han förklarade att han hade bråttom och att han behövde något snabbt samt att vi dessutom var vegetarianer. Kvinnan blev lite förvånad men det var ”inga problem!”, de hade ju ris, pommes frites, ägg och sallad. David visste ju inte att bussen var inställd så han tänkte att ”ok det får väl gå an med denna hiskeliga kombination, bara det går snabbt!” i full panik. Det var nu tio minuter kvar tills bussen skulle gå egentligen. Kvinnorna i köket arbetade snabbt och hade snart lagt upp ris, pommes och sallad i en låda, samt hunnit steka ett ägg och lägga över allt.

Ingredienserna var väl inte allt för dyra och det hela gick på ungefär 30 svenska kronor. När David skulle springa iväg med maten så blev han stoppad av den äldre kvinnan, han hade ju inte fått någon växel! Tyvärr hade kvinnan ingen växel. David sade att det var bra men hon sade åt honom att vänta medan hon sprang till restaurangen bredvid. Ingen växel där heller. David sade återigen att det var helt lugnt och att han verkligen måste rusa. Kvinnan sade ”nej!” och tog sedan hans hand och sprang trots sin höga ålder vig som en katt ned för trapporna mot terminalens undervåning (där bussarna går ifrån). De besökte bussbolag och toalettbetalningsbåset, men ingen hade växel. David sade ”nej, nu MÅSTE jag springa, det är verkligen ingen fara!” och sprang sedan iväg till bussen med någon minut till godo. Snacka om att han blev så chockad att han gapskrattade hos tantens vänlighet när hon sedan kom ut genom porten (som man vanligtvis visar biljett i när man passerar), efter bussens ordinarie avgångstid och hade letat efter honom för att kunna ge honom sin lilla växel. Vilken underbart snäll kvinna!

Fyrkantiga fiskodlingar på Titicacasjön

David redo för lunch!

Punos finest: ägg, pommes (under ägget), ris, sallad och såklart stark sås!

David avslutar sitt historieberättande för Sùsanna och bussen kommer och vi hoppar på – en man står och filmar allt bagage, lite skumt, men vi orkar inte säga något. Sedan visar det sig att de alltid verkar göra så i det här landet. Bussresan är hoppig och några stopp senare så kliver en familj på (två barn, mamma och morfar) och pressar ned sätena framför i semi-cama-position för att njuta. Vi hade haft datorerna upp för att skriva på bloggen, men det var bara att glömma det i det tajta utrymme som nu skapats. Man fick låta tiden gå genom att avnjuta några podcast istället. Detta kunde man göra medans, i sedvanlig ordning, en av ”Fast and Furious” – filmerna dånade som om det inte fanns någon morgondag i bakgrunden. De verkar älska dessa filmer här, samt verkar älska att dra på i det närmaste outhärdlig volym.

Vid en tidpunkt under resan så blir vi mycket chockade av vädret utanför fönstret. Hela dagen hade det nämligen varit strålande sol och varmt, men vad vi nu ser är snö och hagel. Sjukt! Sedan åker vi in i världens tjockaste dimma, medan vi inser att vi närmar oss Arequipa. Det är nog inte många mil kvar nu. Det har nu börjat bli mörkt ute och fönstren är dessutom helt igenimmade…David hade hela tiden ställt in sig på att vi skulle komma fram till staden innan det blev mörkt, men så blev nu inte fallet. När vi kommer till terminalen så är det fullt kaos, tänka att terminaler kan vara så olika från gång till gång. Här var det drag om man säger så. Vi får efter mycket om och men ut vårt bagage ur bussen i regnet (i vanlig ordning så var det folk som transporterat hela affärsverksamheter på bussen). Vi glider in i kaoset.

På terminalen så lyckas vi ta ut pengar och sedan hoppar vi in i en taxichaufförs bil. Vi tyckte att han såg trevlig ut och efter att ha bedömt hans mikroskopiska bil med diverse olika certifieringsskyltar så hoppade vi in efter detta övervägande. Han lovar även att han kan växla vår nyligen uttagna sedel på hundra ”Nuevo Sol” eller ”soles” (solar) som man verkar säga här. Vi stannar på en bensinmack och han växlar vår sedel med någon slags bekant som jobbar där, sedan berättar han om Arequipa att just nu är det rätt risigt väder, men att vanligen är väldigt vackert och skönt. Han är mycket snäll och pratsam och väntar tills någon kommer och öppnar då vi kommer fram till hotellet – japp nu flyttar vi in på hotell istället för vandrarhem (som David bokade då han fick storhetsvansinne på grund av mycket rabatt på booking.com och då han läste recensionerna kring frukosten).

Vi får ett mycket varmt välkomnande på hotellet denna kväll, det är Diana (i Davids ålder) och hennes assistent Heyly (19 år) som berättar om staden, om hotellet och om vilka platser som är fina att besöka. Vi får rum nummer 102 och hinner precis slänga in väskorna och kissa innan vi går ut för att leta middagsställe. David har kollat upp lite ställen på appen ”Happy Cow”, men eftersom det är sent (runt 21:30) samt att det regnar och är kallt och att vi på det är enormt trötta så beslutar vi att glida in på första bästa ställe. Det är en liten kinarestaurang, vissa skulle kanske säga ett så kallat ”hål i väggen”. De har en jättestor tv som spelar upp actionfilm på mycket hög ljudnivå. Känns egentligen helt sjukt u den avskalade lokalen med en dånande film på högsta volym och en handfull folk som sitter och äter i sin ensamhet och tittar på denna. ”Herre”, tänker vi först, men detta rör inte oss längre. Vi beställer varsin vegetariska tallrik ”Chifa” och får serverat en rätt härlig måltid med omelett med grönsaker och pasta i, ris med broccoli i och sedan ett knaprigt tortilla bröd. Vi mumsar i oss och dricker jasminte till maten medan ägarinnans barn springer runt i lokalen. Sedan är det raka vägen hem till vårt nya mysiga rum och värmen.

Fullfart!

Taxi moped/bilarna är överallt och mycket populära

Plötsligt möttes vi av snö i Peru? Tað sjúka?

Vi går upp rätt tidigt nästa dag – David vill inte sova för länge då han hört mycket gott om frukosten och tänkt om den tog slut? Vi bemöts av ett frukostparadis med kaffesmaksatt yoghurt, mjuka brödfrallor, kaffe, apelsin - och bananjuice, massor av frukt, ägg och friterade empanadas med ost i – MUMS. Eftersom det är ett mycket litet familjedrivet hotell så är det kanske bara sex personer som ska äta och det finns tre bord dukade för respektive par som sovit denna natt. När något tar slut så fixas det nytt, perfekt! Frosseri utan att något slängs eller blir över, hehe. Vi mumsar i oss och njuter i fulla drag. Under frukosten så observeras även den mycket sköna njutning att en kolibri är ute och leker bland stora blomträdet precis utanför receptionen – det är en lite fet och grå kolibri – vilken lycka.

Vi pratar med Haley efter frukost som berättar att hennes mamma och Dianas mamma är kompisar och att hon är här för att hjälpa till, samt för att prata engelska som hon studerar. Hon heter det väldigt amerikanska namnet Heyly för att hennes pappa heter Herbert och hennes mamma Lydia, hon uttalar det som ”Scheyly”. Hon tycker mycket om Arequipa och är här under semestern för att jobba medan hon efter detta kommer att börja plugga arkitektur i sin hemstad Lima. Det blir en lång pratstund och vi båda tycker att hon är jättesöt och snäll – speciellt med sin stora luvtröja och sin höga mössa med tofsboll som verkligen får oss båda att minnas tillbaka ens tonår och att man verkligen hade favoritkläder under den perioden. Efter pratet så går vi och tittar oss omkring i trädgården som är jättestor och fylld med fläderträd, stora kaktusar och chilibuskar – vilken dröm.

Närmare lunch beger vi oss ut för att upptäcka staden – vi går till stora torget (Plaza de Armas, som huvudtorget som brukligt heter) framför Arequipas katedral och blir helt förvånade över katedralens storlek. Den är enorm! Den är även sjukt fin. Diana har varnat oss för att inte äta på Plaza de Armas för att maten där är smaklös och inriktad på att lura skjortan av turister som oss själva. När vi i detta nu rör oss utanför dessa restauranger så blir vi såklart direkt attackerade av av folk som vill slita in oss på deras restauranger. Vi får säga ”nej, nej, nej!” och tacka och vandrar vidare. Runt kring torget är det även fullt med resebyråer som erbjuder bussbiljetter, flyg och olika turer till turistattraktioner. Dessa verkar ha ett liknande syfte som de närbelägna restaurangerna.

Vi vandrar bort från det vackra torget och hamnar då utanför en restaurang som Diana hade rekommenderat. Den serverar enbart potatis med olika toppings – väldigt peruanskt. Vi slår oss ner och får direkt en svensk flagga på bordet med texten ”välkommen” och ”potatis” på. Hehehe detta verkar vara deras grej. De hade alla världens flaggor och ordet potatis på det språket, så man kunde se var gästerna kom ifrån. När vi var där så var det två peruanska par och ett kanadensiskt par. Vi beställer varsin vegopotatisrätt och en kanna med ”Chicha morada” att dela på. Detta är tydligen en superperuansk dryck där huvudingrediensen är majs från en helt svart majskolv!

Drömfrukosten!

MUMS!

Kaktusfest i Grace Valleys trädgård

Hur stor är inte denna? (OBS observera de små runda bollarna som växer på kaktusen till vänster - förklaring kommer senare i bloggen)

Chilli och kaktusar i trädgården - vad mer kan man önska sig?

David i drömlandet

Palmer - vet ni att stammen är gjord av blad som vissnat och gått av? Något som vi inte viste!

Mys i bakgården!

Grönt är fint!

Dröm!

Arequipas gator

Barn leker med duvor

Súsanna och en man vilar sig framför katedralen

Mycket liv på torget och en hund som passar på att ta en siesta!

Här bor en växtälskare!

David och pynt på potatisrestaurangen Hatunpa

Vi beställde in varsin potatistallrik (och stärksås) och två chicha morada att dricka! MUMS!

Maten smakar faktiskt jättegott, trots att det egentligen bara är potatis med sås (dock så har vi beställt skivor från massor av olika sorters potatis som smakar olika). Vi äter och dricker vår Chicha och vi njuter i fulla drag. Efter vi har ätit klart har det börjat regna ute, men detta stoppar inte oss och våra ”rains” regnjackor från Köpenhamn. Vi vandrar och tittar in i en antikaffär (där antikviteter och nyproduktion blandas friskt). Affären har mycket fina grejer men det är på tok för dyra priser för oss. Sedan drar vi till ett ställe på innergården bredvid som har handgjord choklad. Vi köper en mörk chocklad med chili – mums. Sedan rör vi oss mot stora marknaden, San Camilo, där vi handlar lite frukt som vi inte sett tidigare (en ny tradition som vi instiftat, att prova lite spännande frukter). Vi vandrar runt den stora marknaden ett tag innan vi drar hem till goda sköna hotellet för en siesta i regnet.

På kvällen så vet vi inte riktigt om vi orkar gå ut och äta, men det finns inget kök på hotellet så vi har inte så mycket val…nackdelen med att inte bo på vandrarhem inser vi! Súsanna föreslår att vi ska äta lite av den spännande frukten och om David fortfarande är hungrig efteråt så går vi ut och äter helt enkelt. Det är som att öppna julklappar att knäcka den spännande frukten ”grenadilla” och hitta världens sötaste passionsfruktsliknande kärnor i mitten. Vi äter bland annat också även något som ser ut som ihoptorkade bananer med skal liknande jordnöt, men som är helt annorlunda och som har massa kärnor. Galet intressant, man fattar ju ingenting. Mycket slurpigt i alla fall, men tyvärr inte nog för att mätta den hungriga David. Vi går till ställer ”Ratatouille” som David hittat på nätet, men de har tyvärr inte öppet. Nu har det börjat spöregna utav helskotta och vi känner att det är för långt att vandra mot torget för att hitta alternativ – så vi gör en klassiker och drar till kinastället igen för god och billig mat. Ikväll pumpar de en Michael Jackson – konsert på den feta TV:n, rätt nice med kinamat och Michael Jackson faktiskt (en oväntad kombination)!

Många tjurar i secondhandaffären

Och masker!

Denna var extra gullig!

Mycket fint (och dyrt) att fynda!

Chockladbar med 70% kakao och med quinua! Gjord i Arequipa! MUMS!

Potatislandet!

Marknad!

Våra fruktköp: en granadilla längst fram, två ???, en ??? och en rutten bananliknande frukt med fina kärnor och som var mycket god!

Ruttna bananen! MUMS!

Då vi inte har bestik kommer farmors sysacks till sin rätt! Här öppnar David en granadilla!

Taaadaaaaa - smakar som en söt passionsfrukt! Helt klart en favorit!

Tisdagen påbörjas i god Arequipa-anda också med drömsk frukost och lite snack med Diana. Efter blir det lite datortid – Súsanna har som tidigare nämnts begett sig ut i jobbdjungeln och fixar med mail och så vidare… inte bara ”bara”! Vid lunch så drar vi mot ett ställe som heter Mundo Alpaca där vi hört rykten om att det finns alpackor och lamor, men framförallt tillverkning av kläder med goda villkor för de som gör kläderna.

Vi möts av en mycket trevlig tjej som blir vår privata guide. Först visar hon oss runt på deras levande museum med de gulliga alpackorna och en och annan lama i en lite inhägnad. Sedan så får vi lära oss om de fyra kamellider som finns i Sydamerika som på spanska heter Llama, Alpaca, Guanaco och Vicuña. När vi tänker efter så har vi sett dem alla. Guanacos såg vi i när vi åkte på den smärtsamma bussresan genom Argentinska Patagonien och Vicuñas såg vi i Saltöknen. Vicuñan är förövrigt den minsta och mest fåtliga kamelliden och det finns bara 150000 i Sydamerika. Den blev nära nog utrotad på 1960-talet och fridlystes. Den har den finaste pälsen av alla djur i hela världen och nu används den i textilindustrin igen och plaggen är astronomiskt dyra.

Vi går vidare och får se en kvinna som skiljer ull, så att man senare kan spinna trådar. Mundo Alpaca har även besök av två byinvånare som vill visa upp sina färdigheter i att väva traditionella hantverk och det verkar sannerligen ligga mycket jobb bakom! De sitter på knä på två madrasser och väver väldigt fina saker. Vi får se på de naturliga färgämnen som används för att färga garn, vilket kan vara alltifrån bär, till blommor till frökapslar. Mycket fascinerande!

Slutligen så får vi gå in i deras affär med en massa alpackaprodukter. Det är som sagt bara vi två på hela Mundo Alpaca och medan vi går runt i affären följer guiden efter oss som en hök – det är mycket stressigt och pressigt! Affären har dock mycket fint att bjuda på, men det är höga priser. David provar en tröja, men det är för slapp om magen säger han. Vi går runt och tittar i kanske en halvtimme och frågar sedan om vi får gå titta lite vidare på utställningen och lamorna som vi får. Efter detta smiter vi ut bakvägen.

Nu är det dags för mat! När vi vandrar genom smala gränder mot centrum igen så går vi förbi en källare med vegetarisk mat för 8 soles – snacka om billigt (24 kronor). Inte så dumt tänker vi och fast vi inte förstår så mycket av de maträtter som står på skylten så går vi in. Det är två gamla kvinnor som driver någon form av lunchställe. Stället har kanske 15 sittplatser och är tättpackat med mycket olika människor. Allt emellan arbetare, rik kvinna, turister och en ung skolflicka. Folk får dela bord med varandra. Vi får någon varm söt dricka, en soppa, en mixad huvudrätt av fylld potatis, risblandning, något som verkar vara seitanbiff och någon forma av gröt – mycket mat. Till efterrätt får vi en söt röd sås. Maten är inte ”top notch” så att säga, i alla fall inte för våra smaklökar. Upplevelsen är dock lite intressant och vi gläds åt att dessa två pensionärer verkar lyckas så bra med sitt lilla trånga krypin.

Mundo Alpaca levererar med växter

Och palmer! OBS notera att stammen är palmblad som skurits/ramlat av!

De små vännerna på Mundo Alpaca äter lunch!

Lama och lamabebis

Alpaca

Lama (den stora) och små Alpacor!

Färga garn med naturpigment! Häftigt!

Och vilka söta skålar!

Súsanna kunde inte få nog! Hög myshetsfaktor på detta!

Här brukar två från landsbygden vid Cusco sitta och väva (nu har de lunchrast). Enligt Mundo Alpaca höll vävkulturen på att dö ut och detta är ett sätt att sätta fokus på tekniken och ge folk på landsbygden (som har bevarat vävkulturen) ett sätt att tjäna pengar.

På kvällen ska vi ut och prova några av stans bästa pizzor (enligt Diana) på stället ”Las Gringas” som ligger vägg-i-vägg med chokladstället som vi besökt tidigare. Stället känns väldigt skandinaviskt med inredning, stil och priser och när vi får in våra pizzor är det N J U T N I N G för alla pengarna. Súsannas pizza har physalis på som passar PERFEKT till pizza och Davids pizza har mumsiga quinoagroddar på. Súsannas var dock lite godare. Som pricken över i:et så får vi in fyra olika starka chilisåser som vi öser över pizzorna och känner att vi lever lite grann. Vi dricker peruanska öl till maten, en sour ale som vunnit priset som Perus bästa öl 2016 och en mörk stout som David tycker smakar lite för svagt (han är ju en sådan kännare…).

Italienska vibbar på Arequipas gator!

FInt!

Dagens lunchmeny - vegetarisk! Förrätt krämig grönsakssoppa. Huvudrätter: fylld potatis och två andra saker. Efterrätt: Något rött? Att dricka te med Hierba Luisa - en ört!

Här sitter Súsanna mitt i världen och äter lunch

Stället var super litet men super populärt!

På kvällen blev peruanska maten byt ut mot drömsk pizza och god bjór!

Väggkost!

Hur drömme? Fyra starka såser som vi kan dränka våra pizzor i!

Physalis på pizza - helt klart en vinnare!

Stiliga möbler!

Och utemöbler!

Efter frukost på onsdag så försöker Súsanna ringa till jobbet på Färöarna som hon vid detta läge gett upp hoppet om. Det visar sig emellertid att de just ska till att gå igenom ansökningarna och att chans fortfarande finns. Súsanna blir lite glad för detta, men samtidigt känner hon att hon nästan bara vill veta ja eller nej i detta läge – så himla jobbigt att vänta. För att få hennes tankar på andra banor så tar David med henne ut för att promenera till en mirador som ligger cirkaa 40 minuter från centrum. Miradoren ligger i stadsdelen Yanahuara och ska tydligen vara värd ett besök samt ligga i anslutning till ett kloster.

Det tar mindre än 40 minuter att gå till miradoren, fast det är mycket bilar. Vid ett tillfälle tänker David bara på sig själv och smiter över gatan när det kommer massor av trafik och lämnar Súsanna stående på andra sidan. Han kunde även ha blivit påkörd och fick dyrt och heligt svära på att aldrig göra något liknande igen. Vid miradoren så sätter vi oss i en trappa och pratar och njuter av vyn. Det är fortfarande dimmigt, men vi kan se en del av staden och den är rätt fin härifrån dimman till trots. Tydligen ska den ju vara så himla vacker när vädret är mer ”normalt”, men vi lyckades ju tajma in helt fel månad att vara här, hehe. Det är en hel del turister vid miradoren och selfiepinnarna är framme – vem vill inte dokumentera att de har varit här liksom? Vi pratar jobb, intervjuer och visioner, en trevlig stund att minnas tillbaka på. David köper en kondormagnet bredvid kyrkan som finns vid miradorens torg. Súsanna tittar sedan i några bås som säljer armband medan David (den nye Klickert) klickar några bilder.

Vi känner att vi är värda något gott och glider in på ett fik med ekologiskt kaffe och jättestora och goda kanelbullar med dulce de leche ovanpå (självklart). Vi delar på en kanelbulle som är mycket smaskig. Vi sitter på fiket en bra stund och bara existerar – det är trevlig stämning och vi har all tid i världen. På väg tillbaka mot centrum så passerar vi ett jättefint litet grönområde vid floden med påfåglar. När vi står och njuter så kommer en präst och vill ha pengar – han använder sig självklart av Arequipeño-sättet att man får ett klistermärke på kläderna på man har gett en slant till de fattiga barnen i bergen. Detta gjorde vi även igår till en annan präst, så nu har vi två klistermärken. Prästen är för övrigt svintrevlig. Vi kan inte annat än att lägga i en femma i burken och önska ”Padre Grau” (karaktär i Gran Hotel) en fortsatt god dag.

Då vi äter frukost så brukar vi se en colibri leka i trädgården. En morgon var vi snabba och fångade den på bild! (se nästa bild för en bättre inzooming.

Inzoomad bild på vår bästis som vi kallar Peter Colibri!

Kaktusdröm i hotellts granhus!

Flod!

Uppe vid miradoren!

Palmstam!

Mer mirador!

Fint budskap!

Súsanna checkar ut lite souvinirs!

Kanelbulle med dulce de leche!

En risigt stor kaktus!

David känner inte att kanelbullen tidigare idag var tillräckligt med lunch så vi beslutar att prova oss på en Peruansk sushilunch (vegan style..). Stället är väldigt litet och mysigt och våra sushibitar är mycket goda. Speciellt de som heter ”Selva” (djungel) med mango ovanpå är helt fantastiska. Efter maten är det museidags. Vi ska nämligen på Museo Santuarios Andinos UCSM för att se den mcyket berömda Juanita – en Inkatjej som blev offrad till gudarna på vulkanen Ampato nära Arequipa för hundratals år sedan (någon gång mellan 1450 - 1480).

Museituren börjar med en dokumentärfilm som gjordes 1996 om hur man hittade Juanita, vilken var mycket bra. På grund av ett vulkanutbrott/rök från en vulkan så smälte isen där Juanita var lämnad i hukad ställning i sin speciella och rika grav. Det var en amerikansk antropolog som heter Johan Reinhard som tillsammans med peruanen Miguel Zarate. Graven kollapsade när isen smälte och Juanita rullade några hundra metrar ner – tio dagar senare var hon hittad och ytterst välbevarad. Totalt har man hittat 17 offrade kroppar på olika platser i Sydamerika mellan 1989-1996 (innan hade man forskat kring detta i 35 år). Juanita är den mest kända av dessa då hennes kropp är den som är mest intakt. Senare hittade man även gravar med andra barn. Samtliga runt 550 år gamla.

Vi fick sedan en guidad tur på museet, vilket var mycket kallt och mörkt. Endast två andra turister var med och vi hade således museet i princip för oss själva. Det hela var mycket intressant. Vi fick se kläder som de offrade barnen hade haft på sig, smycken, keramik som de la i graven, figurer gjorda av guld, koppar, silver och musslor som skulle visa på vilka barnen hade varit och så vidare. Det var mycket roligt och spännande att få en inblick i Inkarikets tankar, ritualer, konst och hantverk. De skrev inte ner något så det enda sättet att veta något om dem är genom att studera olika fynd. På många av skålarna och bägarna var till exempel ankor. Ankor var mycket viktiga då de kunde flyga, simma och gå och därmed representerade de tre världarna (vi har dock glömt vilka dessa världar var, men ankor var i alla fall viktiga!).

Barnen som offrades till gudarna skulle vara barn till rika invånare i inkariket, de skulle även vara vackra och ha bra hälsa. Gåvorna och kläderna de fick med sig var av högsta kvalitet och hade skänkts av inka-adeln. Det var en stor är att bli offrad. Barnen offrades så nära gudarna som möjligt, det vill säga på de högsta bergen man kunde hitta. Offren skedde för att göra gudarna glada och därmed få till exempel vulkanutbrott at sluta (i Juanitas fall hade vulkanen sprutat lava i 7 år). Vandringen till berget var lång, närmare 2,5 månader. Under färden spelades musik och utfördes olika ritualer. Det är för övrigt hur svårt som helst att komma så långt upp som inkaindianerna gjorde (för inte att tala om tungt och kallt). De besteg bergen i sandaler och även med modern utrustning så är det mycket svårt. Att barnen på något sätt kom så långt och (prästerna med) är ju bara det ett under. Juanita dog av ett slag mot skallen, vissa av de andra barnen som hittades i andra gravar hade inte sådana tecken och dog därför kanske av något gift som de drack. Innan man fick slaget i skallen så fick barnen också dricka något konstigt så att de hamnade i trans.

Vi fick tyvärr aldrig se Juanita, som skulle vara i en iskall monter i ett litet rum i slutet av turen. Istället fick vi se ett annat välbevarat offer som för tillfället bodde i hennes monter. Juanita själv restaureras och undersöks under många månader per år och vi hade tajmat in en sådan period, hon är inte tillbaka förrän i maj. När turen var klar så kollade vi snabbt på en utställning om vulkaner men vi fattade inte så mycket av de långa och avancerade spanska texterna om vulkaner tyvärr.

Efter ett mycket givande museibesök så vandrade vi hem och vilade oss innan vi drog ut för tacos till stället, Chara Tacos. Ett nyöppnat ställe som ska vara super-Mexico. ”Kan inte gå fel” tänkte vi. Men så var inte, stället hade tyvärr glömt allt om kryddning (i Peru – hur är det möjligt?) och levererade därför inte. Vi åt bara en liten taco var. Súsanna tog dock en söt taco till efterätt, som serverades med lite glass och kanel och var jättegod. Glassen heter ”queso helado” trots att den inte innehåller ost och verkar även säljas på gatan lite varstans i staden.

Sushi och fin tallrik!

Polisinsats vid torget! Det pågår en demonstration!

En ekobok med beskrivningar om var man kan köpa ekovaror och besöka ekorestauranger i Arequipa! Hur bra är inte det!

Torget och katedralen by night

Nattliv i Arequipa

På torsdagsmorgonen avnjuter vi frukosten i vanlig ordning och ser då vår vän kolibrin igen (den fete). Denna gång är vi snabba med kameran och får till en mycket gullig bild. Vi hänger sedan runt på hotellet och i trädgården, fixar med bloggen och David kollar resor till Cusco. Vi har nu dessvärre inga rena kläder kvar och måste därför hitta en ”tvätteria”. På vägen till tvätterian så passerar vi ett massageställe som har något som de kallar för Inka-massage. David har tidigare skämtat om hur allt heter något med ”Inka” och ska vara så himla exotiskt. Exempel på detta är InkaFarma som som är den största apotekskedjan i landet, eller att det på bussar står att de har klassen ”inkasvit” för att visa hur lyxiga de är. Men till och med David kan inte motstå att gå in och fråga lite mer kring massagen.

Den visar sig vara en 75 minuter lång där man använder sig av varma stenar, kokablad och eukalyptus. ”Hmmm, inte så dumt”, tänker vi och tittar ut där regnet öser ner… Kan man inte åka till den berömda Colca Canyon och titta på kondorer (som var vår plan från början, men inställd på grund av regn och tjock dimma) så kanske man måste göra något annat peruanskt. Det slutar med att vi bokar en tid klockan 14:00 och beger oss sedan ut för att jaga lunch. Det blir stället Puente II (Bron 2, som tv-serien, hehe) där vi i vanlig peruansk ordning serveras med soppa till förrätt och sedan en enorm huvudrätt som vi själva får mixa. Vi tar omeletter, ris och grönsaker. Oboy, smakar bra! Vi äter vid ett litet fyrkantigt bord med en gammal man som också njuter – kul att vegetarisk mat är så populär i Arequipa!

På väg till massagen så blir David, som aldrig fått en ordentlig massage förr, orolig över att han just i dag inte har några kallingar. Alla är inlämnade på tvätterian, det var som sagt ingen underdrift att det var klädkris. Súsanna, som har fått massage på Syvab ungefär varannan vecka i två års tid, övertyger honom om att det inte spelar någon roll. De kommer bara att massera ryggen, så gör de alltid. David känner sig lugn som han tar sig en bit mörk choklad och en slurk kokate (det nya, för att bota effekterna av den höga höjden) ur medhavda termosen. Sedan glider båda in på massagestället.

David får massage av en äldre och i det närmaste blind kvinna på bottenvåningen medan Súsanna får massage på ovanvåningen av en inhyrd massör. Det första som händer är att alla kläder utom underbyxor ska av…doh! När Súsanna tar av sig kläderna tänker hon på hur det ska gå för David på undervåningen. Han har tydligen försökt förklara för den blinda tanten att han inte har några kallingar, men hon är härdad och säger att det inte spelar någon roll. Hon får gå ut ur rummet medan David lägger sig under en handduk. Pust. När hon kommer tillbaka så börjar en spansklektion utav guds nåde och David får försöka pladdra i ett streck under de 75 minuterna. Om hennes dåliga syn, om peruansk naturmedicin, om Arequipa och dess omgivningar, politik med mera. Han kunde inte njuta mycket av stenarna och kokabladen och var helt slut och torr i munnen efteråt. Súsanna sade då att detta var ”ett klassiskt nybörjarmisstag” – man ska definitivt inte börja snacka med den som masserar, det leder aldrig till något gott.

Súsannas massage började rätt lugnt på ryggen, då Súsanna sedan frågar den unga och starka kvinnan om mer kraft så blir det hur våldsamt som helst. Hon tror att benen och fötterna ska ramla av. Efter en ordentlig knådning så är det dags för kokabladen och de varma stenarna som ska mjuka upp alla spänningar. Det är väldigt skönt och lugnt, men hela tiden hörs David och blinda tanten från undervåningen – de babblar och babblar… hahaha, ”typiskt nybörjare” tänker Súsanna (som sagt) och somnar in igen. Efter massagen (eller som David refererar till den, som ”spansklektionen”) så är David helt slut och måste hem och vila. På vägen hem köper vi i vilket fall bussbiljetter till Cusco, som förhoppningsvis inte är allt för skumma. Vi tänkte köpa till Machu Picchu också, men vi tänker att vi löser det på plats i Cusco istället.

Súsanna bloggar medan David sover en timme, sedan är det dags att dra ut igen. Denna gång går färden till nunneklostret Monasterio de Santa Catalina, som ligger nära den stora katedralen. Vi är där vid 17:30 och vet egentligen inte vad som väntar oss (förutom att det är ”ett måste” när man är i Arequipa enligt Diana). Vi betalar inträde och sprang sedan snabbt in i en kvinna som frågar om vi vill gå själva eller med guide. Vi tittar på kartan som vi fått. Den är hur stor som helst och beslutar oss för att en guide nog är bra.

Detta val visade sig vara det bästa som kunde ha hänt oss. Vi får en privattur! Hon berättade om hur kvinnorna kom till klostret då de var runt 12 år gamla. De första 4 åren var bodde de i ett mycket litet rum och bad 10 timmar om dagen. Då de var 16 år gamla kunde de bli nunnor och fick flytta till egna hus som deras rika familjer köpt inne på klostret. Husen var hur mysiga som helst, sett med ögonen på en som älskar gamla saker. Däremot är tanken om att du aldrig fick gå ut från området mycket skrämmande.

Nunnorna arbetade mest med att baka bröd i otroliga kök där det eldades för fullt (ljussken brann även under turen i mörkret, det var mycket häftigt), i köken fanns även hamstrar i en bur om det blev hungersnöd. De var även lärare åt barn, tydligen mycket stränga sådana. Ibland ägnade de sig åt religiös musik och när de socialiserade med varandra så fick de bara prata om gud. En annan grej de fick ägna sig åt var att skapa hantverk som de kunde distribuera till framstående gudstrogna män, så som biskopar.

Nunnorna levde jämförelsevis länge eftersom att de inte fick några barn, då många ”vanliga” kvinnor dog i barnssäng förr i tiden. Den enda gången som nunnorna blev avbildade var när de hade dött. Var de sjuka så kom det en läkare in på klosterområdet, men han fick inte träffa nunnorna direkt och var tvungen att diagnostisera dem utan att få se eller röra dem. En präst kom också in för att hålla predikan, men han stod alltid med ryggen till och nunnorna tittade ner för att inte frestas.

Det var mest flickor från rika familjer som blev nunnor, speciellt de som inte var så snygga och därför var lite svårare att få bortgifta. Föräldrarna betalade en hel drös med pengar och nunnorna lämnade aldrig området och fick bara prata med deras familjer genom ett mörkt galler, det vill säga utan ögonkontakt. Vi vandrar mellan alla dessa små hus (vilka är sömlöst integrerade med varandra) och häpnar av allt vi ser. Tjejerna bad som sagt 10 timmar om dagen, till sina dagliga sysslor hade de däremot tjänare som antingen var inhemska fattiga kvinnor eller slavar från Afrikanska länder.

Det fanns mycket rasism och elakheter bland nunnorna, även starka hierarkier dem emellan. De verkade inte vara speciellt goda människor, i alla fall inte med våra mått mätt. Det bodde totalt 200 nunnor på klostret och ca 300 tjänare. I dag bor det fortfarande nunnor på en del av klostret (som vi inte får besöka), men de kommer hit frivilligt, betalar inget, går ut och röstar. De går även ut om de är sjuka eller om någon i deras familj är sjuk. Guiden berättar att nu ber de bara 7 timmar om dagen. De har TV men bara religiösa kanaler. David är mycket nyfiken på hur man ber 10 timmar eller 7 timmar om dagen och försöker fråga om detta (det vill säga hur man hittar på så mycket att be om), men får endast svaret att det är mycket olika och att man kan be om många olika saker (t.ex. upprepa verser ur Bibeln till förbannelse, god dag hjärntvätt).

Kyrkan hade tidigare enorma tillgångar i Peru, liksom på många andra platser kring vår jord. Dessa rikedomar har kommit av att rika människor köpt sig plats i himmelriket genom att ge mark, guld, pengar och juveler till kyrkan. När många av kyrkans tillgångar övertogs av staten och kanske såldes till privatpersoner så började det gå knackigt. Santa Catalina –klostret gick i konkurs och därför ser der annorlunda ut med de moderna nunnornas situation idag. De bor ju numera i ett stort hus på området emedan det gigantiska klostret med dess vindlande gångar har köpts upp av ett privat företag som kapitaliserar på det. Det är ett fantastiskt område och upplevelse, inte mycket folk alls och hur mysigt som helst. Däremot är det lite konstigt i ett kloster när det står i vissa trappor att ”Företaget inte ansvarar för om du ramlar”, känns lite surrealistiskt och som att världen verkligen förändrats i kapitalismens tecken på något sätt.

Den kändaste nunnan var Syster Ana de Los Angeles Monteagudo (dog 1686) som blev Perus första helgon (1985) då en kvinna med cancer gjorde té på hennes aska/begravningsjord och blev frisk (låter ju oerhört normalt). Vi fick se sängen där Ana dog och även hennes redskap som hon använder varje fredag för att lida som Jesus hade lidit – en mycket vass spikmatta och en piska med äckliga små piggar. Fy fan...Vilket fredagsmys! Hon hade tydligen kommit till klostret som endast treåring för att få läras upp av nunnor och sedan stannat där tills hon dog vi 80 års ålder – inte så konstigt att man blir hjärntvättad och tror att man måste orsaka sig smärta. Besöket avslutas med att få se en enorm sal med religiös konst, den kändes verkligen läskig. Kanske vi får mardrömmar. Jättebra besök i övrigt dock, det var hur intressant, mysigt och spännande som helst!

Efter besöket som tog ungefär 2 timmar så gick vi i mörkret och hämtade vår tvätt och köpte regnskydd till våra ryggsäckar nu när vi ska till regniga Cusco. På väg mot den restaurang som vi hade tänkt gå till passerar vi ett vegetariskt ställe som ser jättegott ut. Vi ändrar om planerna och beställer in pumpasoppa, vitlöksbröd, guacamole och en fylld Rocotochili att dela. Vi är ensamma i restaurangen förutom ett par som verkar lämna sin mat för att de inte tycker om den. Vi tycker emellertid att maten är svinigt god och det är kul att få testa fylld Rocoto som vi suktat efter sedan vi fick höra om denna goda chili. Hemma bloggar vi innan vi somnar in.

Jesus och gänget käkar!

Trädgården som de unga (12-16 år gamla) fick hänga i. Runt om innegården fanns små rum som de bodde i. Måste varit väldigt ensamt för enligt guiden så fick de inte heller prata om vad som helst när de hade fri och var ute i lilla gården. Mest om bibeln. Puha...

En annan av klostrets innegårdar

Mysiga gator!

Här tvättade de kläder! Smart och innovativt1

En fountain med lite spännande "kranar" och en upplyst kyrka i bakgrunden!

Arequipa!

Middag: en fylld rocoto-chili med bönfärs och kräm.

Fredagen anländer och det är vår sista hela dag i Arequipa – mycket att hinna med. På morgonkvisten står det klart att Davids datorladdare har laddat för sista gången, sladden är utnött och har gått av. Vi pratar därför med Diana vid frukost om vart vi kan köpa en ny laddare. Hon be oss kolla i en affär vid torget, men om vi inte hittar den där så finns det ett ”datorområde” (i Peru så finns det ett geografiskt område för allt, t.ex. optiker, växlingskontor eller vad som helst). Elektronikområdet är ett farligt område enligt Diana. Många blir rånade (framförallt genom tricks och inte genom väpnade rån) eftersom lurifaxarna stryker runt där för att de vet att folk har elektronik i sina väskor.

Vi beger oss därför mot torget för att se om vi kan få tag i en laddare där. Diana har rekommenderat butiken ”Radio Schack” men tyvärr har de ingen Asus-laddare. De ber oss gå 6 kvarter rakt upp längs gatan, där finns tydligen affärer med laddare. Vi börjar att gå på gatan som visar sig att vara en shoppinggata. Vi ser en till datoraffär som ligger i en skum ingång, och går och frågar där. Killarna i den superstökiga och minimala butiken ringer samtal och diskuterar – men de har inte heller någon och ber oss gå 4 kvarter längre på gatan. De ber oss vara försiktiga och hålla hårt i våra väskor. Vi börjar mistänka att dit vi är på väg är till det där ”farliga elektronikområdet” så Davids rygga får åka på framsidan som en riktig turist och Súsanna får bära sin tygpåse som ett barn.

Vi går och går, frågar oss fram och blir skickade vidare. Till slut så kommer vi ganska långt in i elektronikområdet. Här ska det ligga ett legendariskt datorpalats som ”har allt”. Det ser ut som en galleria med en triljard småbutiker ungefär. Vi går in i första butiken och de lyckas skaka fram en Asus originalladdare till David, tjoho! Dock är laddaren svindyr och har peruansk kontakt, men det får gå. Vi klarar oss sedan tillbaka mot torget utan att bli rånade på något som helst – pfjuuuu…Vi ser även en man som dansar som bara den på en dansmatta – helt sjukt!

Súsanna glider sedan in på affären med det klatschiga namnet TipiTop där hon hittar en randig tröja lik den hon har och som nu sjunger på sista versen. Medan hon letar inne på affären sitter David som en gam ute på en bänk och håller om datorväskan (han hade med sin dator hela vägen för att prova laddare) så att ingen ska sno den. Haha. Vi går för att äta på det billiga stället Omphalos där vi såklart får trerätter i sann Peru anda. Först får vi kalla sötpotatis med en röra på, sedan en god vegosoppa och sist en pumpakurryrätt. Alt hur mumsigt som helst. Stället drivs av en mor och hennes två tonårsbarn (tror vi). Tonårskillen har en enorm serviceanda, pratar så tyst att det är omöjligt att höra något alls samt har även en trutmun.

Klockan är nu 15:15 och David har avtalat att ringa hem till päronen i Gullebo kl 16:00, men vi vill även besöka stora katedralen denna sista dag (som också var ”ett måste” enligt Diana, tillsammans med klostret och Juanita). Turen i katedralen visar sig ta 30 minuter då vi frågar, dessutom så stänger den klockan 16:00. Sista chansen således och vi beslutar att ta en tur innan vi beger oss hem för Skype:ning.

Guiden på turen pratar hur snabbt som helst – han säger första allt på spanska och sedan allt på engelska – vi förstår kanske 40% på grund av hur snabbt han talar. Katedralen är verkligen enorm. En mycket ovanlig sak är att det finns en snidad träskulptur av Lucifer i kyrkan. Det finns också jättemycket guld - och silvergrejer inne i katedralen dock så är inte alla verk hela för delar är snodda i någon slags superstöld som skedde för några år sedan. Pelikanen verkade vara en centralfigur i den katolska tron här och det fanns guldpelikaner och även broderade pelikaner på biskopens kläder (gjorda av instängda nunnor som aldrig i sitt liv sett en pelikan).

Sist på turen fick vi gå upp på taket där vi hade en fantastisk vy av staden och av torget. Guiden frågade om han skulle ta en bild på oss framför en av klockorna i tornet. Detta ville såklart inte den bildskygge David, som känner sig lite ”över” alla de som konstant ska ta bilder med sig själva på. Men sedan sa han lite motstridigt ”ja” och lämnade över kameran. Det blev en jättegullig bild som David sen skulle säga ”den blev ju rätt bra vad?” om, tänk vilken öppen man. Tyvärr kunde vi inte se den enorma vulkanen Misti från taket som man vanligen kan på grund att det var lika dimmigt som det varit hela veckan, men vi fick se en bild på hur det brukar se ut. Det är verkligen synd att vi kom just nu på året, för det verkar som att Arequipa ligger i en sådan otroligt vacker omgivning.

Efter turen köpte vi resesnacks och drog hem. David Skype:ade och Súsanna fixade till bloggen och fick en massa nedskrivna Lima-tips av Heyly och Diana. Vi bestämde att vi skulle höra av oss till Heyly då vi var i Lima för att mötas upp och få en guidad tur – kanske för att se lite av stadens arkitektur (Heyly är som sagt blivande arkitekturstudent). Vi packade och fixade under kvällen och blev så trötta att vi inte orkade gå ut för middag. Istället käkade vi lite av våra resesnacks, dvs. typ torkad majs. I morgon bär det av mot Cusco! Woh!