Lördag
21:a januari är det dags för oss att åka vidare. Vi ska nu åka mot Cusco och
Machu Picchu, men först ska vi avnjuta den urgoda frukosten på Grace Valley en
sista gång. Som vanligt levererar maten och vi tar avsked med de gulliga
värdinnorna Diana och Heyly innan vi hoppar in i taxin mot
bussterminalen. Det går smärtfritt (men långsamt) att byta vår voucher mot
en riktig biljett. Sedan går vi rutinerade som nu numera är till terminalens
skatt-bås, där vi betalar terminalavgiften och får vår lilla klistermärke.
Bussen ser inte ut som något speciellt, rätt risig faktiskt. Som tur är har vi
sätena med nummer 1 och 2 precis bakom chauffören, så vi har dubbelt så mycket
benplats som alla andra platser. Bra för jättarna från ”the great north”.
Bussen rullar iväg, men vi kan inte ha åkt mer än 5 minuter innan vi gör första
stoppet. Eller, man kanske kan kalla det för ett halvstopp, bussen sänker
farten och dörren öppnas och en man kliver på.
Han
börjar med att skrikprata om bussen, om firman och om tv:n med mera, sedan utan
att någon märker glider han in på världens tal om hur iPads, telefoner och
datorer gör barn helt dumma i huvudet och om betydelsen av att läsa böcker.
Efter att han med hes röst vrålat i minst en kvart om detta (vi lyssnar, eller
försöker åtminstone lyssna, på en podcast under tiden), börjar han dela ut
tunna böcker om olika ämnen: filosofi, matte, spanska, engelska, geografi och
allt möjligt. Alla får typ fyra exemplar (utom vi, kanske för vi inte ser
spanskttalande ut?) som man får provläsa gratis. Sedan kan man köpa böckerna av
honom om man gillar dem och ser framför sig att någon unge skulle uppskatta
dem. Någon halvtimme senare (han fotsätter under hela denna tid med sina
högljudda försäljningsargument) så samlar han in böckerna och tackar för sig,
startar tv:n och kliver in i chaufförsutrymmet för at be om att bli avsläppt.
Inga konstigheter här!
Istället för ett "ýl" (den typ av ljud som mannen framkallade) har
bussbolaget vänligt nog nu istället slagit på tjock-tv:n som brummar på högsta
volym precis ovanför våra huvuden. Inte optimalt när man krigar med att lyssna
på informationspackade poddar, men sådan är nu situationen och vi försöker göra
det bästa av lyssnandet. Bussen tar en väg i riktning mot Titicacasjön och
stannar där i en stad som påminner om Puno (känd som Perus främsta inhemska
kulturstad bland vissa) innan den åker uppåt landet mot Cusco. Totalt ska
bussresan vara 9 timmar och vi har kommit ungefär halvvägs.
 |
| Mycket folk på stationen i Arequipa! |
 |
| David vilar sig på bussen! |
Någon
timme senare börjar Súsanna få migränkänslor. Det är hoppigt, det finns INGEN
luft på bussen (det är verkligen en dröm varje gång dörren öppnas), det är
tokvarmt, vi har inte fått någon ordentlig mat (David kan inte äta på grund av
magproblem, Súsanna kan inte äta på grund av sitt illamående) och tv:n spelas
på högsta volym. Ett barn gråter. Allt i allt kanske inte så konstigt att man
känner sig lite illamående. Men det värsta scenariot visar sig nu vara sant:
migräntabletterna ligger i stora ryggsäcken i bagagerummet. FUUUUUUUUU!
Samtidigt som Súsanna i panik börjar massera sig själv och andas djupt för att
få migränen att försvinna innan den väcks ordentligt till liv så sitter
stackars lilla David och kämpar med sin allt mer påminnande mage. Puha... och
toaletten är inte något man vill gå till, först för att den är hur äcklig som
helst och sedan för att man blir extremt illamående av att gå uppe på bussen
som hoppar som vore man ett popkorn i en varm kastrull. Dessutom så får man
bara urinera på bussen, har vrålmannen uttryckligen vrålat. Annars börjar hela
bussen lukta apa och den som utfört dådet för skämmas.
Senare är migränen nu i full blom och 9 timmar har gått sedan vi lämnade
Arequipa. Men det är av någon mystisk anledning fortfarande är långt till
Cusco. Súsanna håller om huvudet och försöker drömma sig bort medan David
försöker tänka på annat än sin lösa mage. Detta håller på i 3 timmar (med extra
hoppig väg, som för att plåga oss riktigt ordentligt) tills vi äntligen komme
fram till stationen i Cusco. Efter att vi har fått våra väskor mår Súsanna så
dåligt av migränen att hon är helt spyfärdig. Hon går mot rabatten för att
uträtta sina spybehov men David tar ansvaret som livets ljus och säger att ”nu
hoppar vi in i en taxi och sedan är vi i sängen om fem minuter. Problemet är
bara (som han inte berättar för den migränsjuka Súsanna om) är att eftersom vi
är såpass mycket försenade och att klockan nu är över 23:00 så vet David inte
om vi kommer in på boendet och att detta kanske kan bli en liiiiiite jobbig
kväll.
Súsanna går med på att hålla spyan inne i ett kort tag till och vi rusar mot
första bästa taxi. Det är lite problem att komma överens om vilken gata vi bor
på då han har någon konstig dialekt och uttalar allt udda. Han tycker
definitivt samma sak om oss, dumma turister som vi är. Vi kommer iväg och 1-2-3
så är vi efter 10.15 minuter plötsligt uppe på någon av de höga kullarna och
stannar vid världens minsta och mysigaste gata där vårt vandrarhem ska ligga.
Då vi bankar på dörren är förhoppningarna låga, men sedan kommer en gullig
liten dam och öppnar dörren och ber oss komma in. Hon undrar varför vi är så
sena och vi får förklara att bussen var 3 timmar sen. Hon visar oss upp till
vårt rum som lyckligtvis har egen toa. Hon har inte mer än stängt dörren så
hänger Súsanna över toaletten och vrålspyr upp den härliga frukosten. FY FASEN!
Sedan är det bara att ta migräntabletter och ta fram spikmattan som får agera
som smärtlindrare då den blir tryckt upp mot pannan. OH SÅ SKÖNT! David
meddelar alla familjemedlemmar via Facebook att vi har kommit fram och Súsanna
skickar ett grattis till Kri som fyller år i dag. David besöker toan extremt frekvent
(han har också haft det rätt tufft på bussen) medan Súsanna ligger och spikar
sig. Någon timme och några migräntabletter senare har båda somnat.
Vi
vaknar söndagmorgon och är fortfarande lite risiga. Att vara risig tär på ens
krafter, så man känner sig än mer risig. Utanför vårt fönster har vi utsikt
över världens mysigaste innegårdar (som är mysiga på ett risigt sätt) och sedan
ser vi en del av staden och de höga bergen. Oj så fin den verkar vara och oj så
soligt det är! Vi glider ner till vår hyresvärd (som visar sig heta Raquel) som
serverar oss en underbar frukost: juice, ägg, kaffe till Súsanna och
kokate till David. Hon berättar att vi är uppe på 3400 m, vilket vi inte hade
någon aning om. Vi pratar länge med Raquel som är hur rolig och snäll som
helst. Hon har även en ursöt hund, Dimitri, som kommer och vill gosa med oss.
Till och med Súsanna tycker att den är gullig, vilket är sjukt, men hon kan inte
undgå att påpeka att hans ansikte är extremt likt en människas på något sätt.
Dimitri
är en typisk Cusco-hund som är en blandning av så många raser att ingen har
någon koll, men ändå ser han väldigt speciell ut. Efter frukosten blir det en
liten vilostund, nätet på boendet är hur snabbt som helst med våra nya
standarder mätt (dröm för vissa) så vi passar även på att ladda upp lite
bloggbilder, någon som var närmare omöjligt i Arequipa. Strax efter lunchtid så
beger vi oss ut för att hitta lite mat och för att utforska denna spännande
stad som vår Arequipa-värd Diana pratat så varmt om.
 |
| David och gulle-Dimitri vilar sig utan för hostellet |
 |
| Cuscos gator! |
 |
| Cusco - i bakgrunden syns en del av de fina bergen som omringar Cusco. |
 |
| Man får direkt bra vibbar av Vegan Temple |
 |
| Aztekersoppan - en enorm njutning för kropp och själ! |
 |
| Sallad med sesamolja (mums - gud vad vi har saknat) |
 |
| Inredning i Vegan Temple |
 |
| David och en annan gäst är totalt avslappnade |
 |
| Blå himmel! |
 |
| En hund smyger runt på de smala gatorna |
 |
| Súsanna på stora torget! |
 |
| Súsanna har fått yoghurtglass med extra allt på strössel |
Måndagsmorgonen
vaknar Súsanna som vanligt innan David. Som en numera vanlig aktivitet så
kollar hon sin mail som det första hon gör - och dra på trissor - nu finns det
ett mail som säger att hon ska ha sin intervju IDAG och om hon har möjlighet
att ”höra av sig snarast när hon ser detta”. PANIKEN som infinner sig när
informationen är sjunken in. Vad? Vi är ju 5 timmar efter Färöarna och om en
intervju ska hållas så måste det vara snarast! Usch, vad skulle hända om hon
sovit till klockan 10? Herre. David vaknar och lugnar henne och lägger upp en
plan: duscha, äta frukost, göra låtsasintervju under frukost, lugna sig i 30
minuter och sedan ringa upp på Skype för intervjun. Det känns tryggt att någon
är lugn och uppstyrd.
Vid frukosten pratar vi med Raquel. Sedan med varandra om jobbintervjun. Detta
sker på färöiska, för det är dags att komma i färöiska stämningen – inte läge
att göra grammatiska fel! Raquel säger att allt som vi pratar om låter jättebra
(fast hon inte förstår ett ord) och att Súsanna med garanti kommer att få jobbet!
Vi skrattar och tackar för de vänliga orden.
Det
är lite jobbigt läge när Súsanna ringer upp då internätet ibland har varit lite
hackigt, men som tur är flyter intervjun på som bara den och det är typ inga
problem som helst med nätet. Woho! Dessutom så verkar hela gänget som jobbar
där vara hur snälla som helst - win win. Nu är bara att hålla tummarna.
Efter intervjuen blir det lite vila, David har fått lite ont i huvudet och
Súsanna är trött efter allt pratande och tänkande. Efter så kan vi inte hålla
oss från att gå till Månfares nya favoritställe Vegan Temple för lunch. Vi tog
varsin sallad och en kombucha och en te av hierba luisa (som kan vara det samma
som citrongräs). De som var där var precis de samma människorna som i går, haha.
De drack smoothies ur STORA glas som de fick hålla med båda händer.
Efter
en urgod lunch beger vi oss upp mot miradoren som ligger på kullen över Cusco.
Där finns en stor, vit jesustaty som blickar ut över staden, enligt samma
koncept som i Rio de Janeiro. Det är trappor upp och vi går och flämtar för det
är rätt jobbigt. Högst uppe i andra trappan står en man och ler mot oss. Han
frågar om det är jobbigt samt om vi ska upp till miradoren. Vi skrattar och
säger ”ja, det är så himla jobbigt” etcetera och tänker gå förbi denna
uppenbara bybo som är så vänlig och spontan. Då berättar han att det kostar 70
soles per person dvs 70x3 SEK - PUHA!
Vi
har endast med oss 50 soles och hade naivt trott att det skulle vara gratis att
gå upp på en kulle... Han berättar för oss att han bor där uppe och att han har
hästar. Vi kan köpa en tur av honom på hästbak och få gå gratis in i
"parken" uppe på kullen eftersom han bor där. Det ska endast kosta 60
soles per person. Vi tackar för erbjudandet, men säger att vi inte har
tillräckligt pengar med oss. Denna vackra stad är i sanning inriktad på att
skilja turisterna från sina slantar, men varför skulle de inte göra det kan man
och andra sidan fråga sig.
Då vi går vidare mot en annan mirador vid en kyrka som ligger nära här och som
inte kostar något så känner vi emellertid lite besvikelse. Vi är lite besvikna på att enda anledningen
till att han pratade med oss var att han ville sälja oss saker - vart är den
genuint snälla och nyfikna människan i denna säljarvärld? Jaja, det är ju bara
hemsk önsketänkande, verkligenheten är en annan och behöver ju inte vara dålig
för det!
Vid gratismiradoren finns nya försäljare som vill få med oss på hästtur. Vi
tackar nej och sätter oss ner vid miradoren för att njuta den helt fantastiska
utsikten som finns här. Som det är fint! Och vilka kullar som omringar staden!
Nedanför där vi sitter går tre alpackor och betar - hur gulliga som helst. Med
jämna mellanrum tittar de på oss med tomma blickar och full mun av gräs. De har
någon form av långa koppel. Vi stannar kvar ett bra tag, för sedan att ta oss
ned för en mysig smal gata mot Plaza de Armas.
Då
vi kommer ned från mysiga gatan så träffar vi på en kvinna som sitter och
säljer bälten som hon själv väver (hon håller på med ett bälte medan hon sitter
där). Súsanna har i närheten av Vegan Temple gått in i någon slags peruansk
vintageaffär där dessa traditionella bälten användes till att styla upp ett par
enkla svarta byxor eller kanske en klänning. Detta gillade hon starkt. Súsanna
tittar därför med sina stora "kanske det vore bra för mig att äga ett
sådant"- ögon på David och säger med lugn men söt röst: "vad tycker
du om dessa? Kanske rätt smarta att ha till ett par byxor eller en enkel
klänning? Kul att de är handgjorda, det är sådana saker som jag verkligen vill
köpa". David ler och säger att självklart ska vi köpa en sådan (han är
ibland mycket lättmanipulerad). Dessutom, när det ska väljas vilket bälte som
är bäst så är det så svårt så efter att ha prutat ner priset från 25 till 20
soles så går David med på att köpa två stycken.
Just som vi betalat så börjar det regna. Vi tar skydd under en av balkongerna
på Plaza de Armas och sitter och tittar på folk. Vi letar upp
"printgatan" där alla affärer som skriver ut saker ligger. I Peru så
finns det ju olika gator specifikt dedikerade till allt möjligt jox, som
beskrivs i föregående inlägget från Arequipa). Vi skriver ut våra bussbiljetter
till Lima (dit vi ska efter Machu Picchu). David får en penna och Súsanna får
ett block.
På
väg hem går Súsanna in i en affär för att kolla på en sjal som ser ut som om
den skulle passa till färöiska nationaldräkten. De två tjejerna som jobbar i
affären får ögon stora som tekoppar och flyger efter henne som två hungriga
gamar. ”Vill du ha sjal? Vill du ha nyckelring? Vill du ha smycken? Endast 5
soles....” Súsanna tar till snabba ryck och skyndar sig ut från gamnästet - fy
fan så jobbigt! David lovar sig själv att vi aldrig mer ska in i en sådan
affär.
Efter
denna ”upplevelse” fortsätter vi färden hemåt. I en affär köper vi is till
Tererén och snacks till Machu Picchu - undrar vad vi kommer få för mat där?
Banan Travel kändes inte som ett företag som anordnar gastronomiska resor
precis, kanske än mindre till två vegetarianer. Konstiga grejer köper vi. Det
verkar finnas ett märke som säljer påsar med Inkasnacks. Vi köper några påsar
av varje, torkade stora bönor, gigantiska torkade och saltade majskorn med
rocoto-chili (heter ”Inca Corn”), choklad, sötpotatischips, vatten med mera. Vi
köper även gröna mandariner (de ska alltså vara gröna) och är nära att köpa en
avokado som vi får lämna tillbaka. Den var rund som ett klot och vi trodde att
det var den berömda medicinalfrukten Lúcuma, som Arequipa-Diana sagt att vi
borde prova. Vilken besvikelse, men det kommer nya chanser!
 |
| Cusco! |
 |
| Cusco och alpacor på bete! |
 |
| Mer Cusco vy - svårt att få nog! |
 |
| En sådan kanske man ska ha hemma? |
 |
| Tak och kullar! |
 |
| En njutare vid gratis miradoren! |
 |
| Här satt vi läääääänge! |
 |
| Hejdå alpacavänner! |
 |
| Fotografen Klikkert börjar bli varm i kläderna (och få kramp i pekfingret?)... |
 |
| En drömsk bild! |
 |
| Cuscos smala gator! |
 |
| Man känner lukten av gammal kultur! |
 |
| Takpannor och en man med packning |
 |
| De allra flesta hus är gjorda av materialet adobe! |
 |
| Skärpfynd! |
 |
| Stora torget i regnet! |
 |
| Regn och rök |
 |
| Cuscos katedral och några vattendroppar på linsen |
 |
| Stora kyrkan på torget |
 |
| Vägarbete |
Hemma
börjar vi prata med Raquel då vi håller på och fixar tererén. Hon är så
otroligt gullig och pratar om örter och te. Vi säger att vi har jättesvårt att
hitta mynta till tererén och hon börjar då prata om systerörten "Hierba
Buena" som hon säger ”är som mynta men ändå helt annorlunda”. Tydligen bra
för magen också, därför lägger man den ofta i så kallade tunga rätter (mastiga,
rustika rätter). Hon säger till David med stora ögon "Es MUY ricoooo!!!!"
(den är mycket smakfull). David ler och säger att han älskar hennes passion i
ämnet. Alla börjar skratta och Raquel tycker det är stört kul tills hon
tvärstannar i sitt skratt och säger "Pero en serio... ES MUY rico!!!".
Då dör Súsanna i garv för hon är ju bara så gullig. Efter att vi har suttit och
pratat i en timme eller så kommer en äldre turistkvinna som senare skulle bli
känd som papegojan (Pappis) och sätter sig vid köksbordet.
Pappis är en psykolog från Perth i Australien och pratar kanske 0,5 % spanska,
men ändå försöker styra och ställa i konversationen som är på spanska (ja,
eller rätt dålig spanska från vår sida då, men ändå) då Raquel inte förstår
engelska. Det är ju beundransvärt att hon gör det, men ja, det går inte att
beskriva hur konstig denna människa var!
Papegojan
Pappis pratar extremt mycket om Machu Picchu och öser ur sig av upprepningar av
tips. Vi får tydligen inte ha med mat och dricka in på området enligt
henne. Minst fem gånger berättar hon
också att det är bäst att först gå en runda på området och sedan gå ut och ta
en paus och äta och kissa. Sedan går man in igen och glider runt och sedan
glider man ut för lunch. Efter lunchen går man in igen och sedan ut för en
sista paus innan sista rycket (sådan hade hon gjort). I biljettpriset ingår
således att man får gå in och ut från Machu Picchu - området fem gånger.
Hon
berättar även att den biten som man går från Hidroelectrica till staden där man
övernattar, Aguas Calientes, är lång och vi ska genom kolsvarta tunnlar och att
hon hade ramlat på tågspåret och skadat knäet. Hidroelectrica är det
vattenkraftverk som man måste gå ifrån om man tar det billiga alternativet med
minibuss, istället för att ta det hutlöst prissatta tåget.
Även
om hon själv pratat om staden Aguas Calientes 800 gånger under de senaste
minuterna säger hon varje gång någon av oss nämner staden ”ooooh, something
with hot, something with hot”. Ordet ”caliente” betyder väl då ”varm”, men det
är så sjukt märkligt att hon inte förstår något när vi nämner den stad hon
själv nyss nämnde. Jaja. Senare skulle det komma fram att båda individer i
Tunnlands satt och tänkte ”herre, vem är denna människa...?”under samtalet).
Hon pratar även länge om att det kanske är bäst att ta bussen upp och sedan gå
ner för att ha ork att gå runt inne på området. Detta säger hon minst 10 gånger
och vi inser båda att vi måste tänka på en flyktstrategi.
Vi
pratar om spanska, om miljön om Cusco och inkakulturen och det är ju så jäkla
roligt för Pappis pratar om samma saker igen och igen och är väldigt långsam
att uttrycka sig samtidigt som allt detta görs på hennes "spanska"!
Hon säger att hon har ”tappat sin engelska” och man fattar faktiskt inte allt
hon säger. Sjukt möte, helt klart.
Efter närmare 2 timmar vid köksbordet tackar vi för oss och säger att vi ska gå
upp och packa våra väskor inför i morgon. Vi skulle egentligen ha med oss de
stora väskorna, men nu har vi istället fått information från Pappis om att de inte
tillåter ryggsäckar över 20 liter eller något sådant. Vi får således istället
ta våra ultrasmå handbagageryggsäckar och sedan hänga Súsannas sandaler (hon är
rädd för blöta fötter) och våra regnjackor utanpå. Vi sätter våra inhandlade
regnskydd till jätteryggsäckarna på de små motsvarigheterna på ett
improvisatoriskt sätt. Inte snyggt, men helt ok ändå!
Mitt
under natten (kanske klockan 03:00 eller 04:00) vaknar vi av att det låter som
om 1000 stenar sprängs utanför fönstret. David tror nästan att det är krig och
ställler sig vid fönstret i mörkret. Vi fattar ingenting och det smäller så
otroligt högt att man blir rädd. Är det åska? Kan det en låta så? Granater? Vi
somnar om efter någon halvtimme helt förvirrade....David säger sig vakna flera
gånger under morgonen av dessa brutala smällar.
Vi går efter smällarnas natt sedan upp tidigt tisdagsmorgon. Idag ska vi dra
mot Machu Picchu! Vi tar en (efter ett tag) varm dusch (inte självskrivet på
detta vandrarhem kan vi säga) och går sedan ned för trapporna för att inta
Raquels frukost. Den är mycket god som alltid (samma grejer varje dag) och vi
snackar med Raquel som alltid har något spännande att berätta.
Hon
berättar om att i dag börjar San Blas – festen (vi bor i området San Blas, alla
områden i Cusco heter något med ”San”) som är en hyllning till helgonet Blas.
Därför har de bränt av en massahylningsbomber under natten, firandet börjar
nämligen vid klockan 03:00. Tillsammans med Raquel så skrattar vi åt hur
extrema sydamerikaners religiösa firanden känns vara i jämförelse med
exempelvis den svenska julottan.
Efter
frukosten drar vi till Banana Travels kontor (klockan är strax innan 07:30),
där sitter redan ett annat franskt par och de har med sin stora ryggsäck.
”Oops”, tänker vi och minns Papegojan Pappis ord om att ryggsäckar över 20 L
inte får tas in på området, men vi säger inget om det. Han som sålde oss
biljetterna kommer och ber oss följa efter honom till ”busshållplatsen” som
ligger 100 m därifrån. Vi väntar i kanske en halvtimme där. Nu har även två
andra gäng anslutit sig till vår lilla grupp. Några spansktalande samt två
troliga Koreaner.
När
vi kommer på minibussen med kanske 16 platser så är David snabb som en ål och
tar två säten bredvid varandra. Vi kört runt i Cusco i kanske en timme och
plockar upp olika personer till dess att bussen är fullsatt. Sedan hoppar
försäljaren (som vi faktiskt trodde var guiden) plötsligt av bussen och säger nåt
om Machu Picchu. Huh, vi fattar inget? Vem är då vår guide? Sedan påbörjar vi
den 7 timmars långa färden mot Hidroelectrica därifrån vi ska gå i minst 2
timmar innan vi kommer till byn Aguas Calientes ("Something with hot water",
fniss). I Aguas Calientes ska vi få någon form av middag och sova en natt för
att sedan dagen efter besöka Machu Picchu och därefter hela vägen tillbaka till
Hidroelectrica och sedan ta bussen tillbaka till Cusco.
Vi åker igenom ett väldigt fint landskap. Höga kullar och djupa gröna dalar. Vi stoppar på en "mack"/vägkrog för
att äta, gå på toa och fixa till bussen. Macken/kiosken/krogen är mycket
speciell och säljer sjukt fina stenar i en liten shop. Sùsanna får dock ge sig
denna gång och det blir inga inköp. Efter stoppet påbörjar vi någon helt galen
uppstigning längs ett gigantiskt berg. Det är sväng efter sväng och hur fina
(och lite läskiga) vyer som helst. Ibland är det dimma så att man inte ser ut
och ibland kör vi i en sänka med vatten som bussen verkligen vräker sig igenom.
Vi
ser att lite här och var finns ensamma hus med odlingsmark runt om sig. Helst
inte så dumt att bo här, fast än du skulle vara rätt isolerad. Vi spenderar
tiden i bussen med att lyssna på nya podcasten "I Tiden" där två biokemister
pratar om det moderna samhällets påverkan på oss och vår hälsa. Ganska rolig
podcast och mycket intressant med allt i vår omedelbara miljö som påverkar hur
vi mår biokemiskt och mentalt.
Då
vi äntligen åkt hela vägen upp för berget i vårt superkrängande fordon så
börjar det regna samtidigt som vi ska påbörja nerstigningen. Berget var således
ett hinder på vägen och vi hade i förväg blivit varslade om att det var resans
högsta punkt var över 4000 meter upp. Vi åker förbi cykelgäng som ska cykla ned
för denna enormt branta och svängiga väg i regnet. Vi åker även igen genom ett
landskap med glestbyggda hus och många bananpalmer, vilket vi inte sett någon
gång på resan förutom någon enstaka i Paraguay. Lite här och var syns matbås
som säljer lunch och folk som samlats utanför dem och slevar i sig av sina
tallrikar. Andra ställen säljer frukt.
Súsanna har blivit lite kissnödig sedan föregående stopp i
butiken/macken/restaurangen, men då det inte verkar som om chauffören tänker
stanna vid något matbås så beslutar hon sig för att lägga sig mot Davids axel
och sova lite. Just som hon nästan somnat in så åker vi in på någon icke -asfalterad
väg som är MYCKET gumpig, för att uttrycka det milt. David viskar till henne
att han har läst att resten av vägen tyvärr ska var såhär. Asfalten har således
upphört och den sträckan var illa nog. Oh, gud.
Vi
skumpar vidare på denna sträcka som knappt kan kallas väg. Plötsligt så håller
chauffören på tutan hur länge som helst och den resonerar i hela bilen. Vad i
helskotta händer? Är det något djur där? Vi tittar ut genom fönstret och blir
HELT chockade då vi förstår varför han tutar...
Vi åker nämligen på en extremt brant och sjukt läskig jordväg som stupar rätt
när. Vi ska just svänga om ett hörn med skymd sikt runt en klippa och därför
vill han säkerställa att ingen bil kommer emot honom. Om det kom en bil så
skulle den trycka oss ut över kanten och rakt, ner kanske 1500 meter, i en
flod. HERRE!!! Vi ser framåt att det är minst två sådana läskiga svängar kvar
och vem vet vad som sedan kommer att komma?
Våra
hjärtan slår snabbt då han för andra gången håller handen på tutan. Fy fan, hur
ska vi överleva detta? Händer kläms och vi är hur rädda som helst. Det enda som
håller oss någorlunda lugna är att vi försöker fokusera på att få bra bilder av
hur sjuk denna vägen faktiskt är och att filma såklart. Det går dock varken att
fånga på bild eller på film. Det är riktigt läskigt i kanske 30 minuter och då
pratar vi verkligen stup rakt ner- Längs vägen står små kors som minne om folk
som har dött... Sedan blir det som tur är mindre läskigt (vår gräns för läskighet
är härmed flyttad rätt långt efter turen). När vi har lugnat oss så enas vi om
att vi inte kan åka tillbaka denna väg och att vi måste kolla upp hur vi tar
tåget tillbaka till Cusco - kosta vad det kosta vill!
 |
| Fantastiska vyer |
 |
| Här stannar vi för att äta och kissa |
 |
| Högt att titta upp från macken |
 |
| David mitt i världen |
 |
| Landskap |
 |
| Regn och ingen utsikt! |
 |
| Nu börjar de läskigaste 30 minutterna i våra liv... |
 |
| När vi tittar tillbaka och ser var vi har åkte och tänker "oooooooh lord" |
 |
| Ibland var det buskar och träd så man inte kunde se rakt ner! |
 |
| Andra tider var det hög läskighetsfaktor |
 |
| SUPERHÖG!!!!!!!!!!!! |
 |
| Det finns inga bilder som kan fånga känslan av hur läskigt det känders, men dessa ger iaf en uppfattning av det! PUHA! |
Vi
kommer fram till Hidroelectrica som är ett stopp med några få butiker för
snacks, vatten och frukt. Platsen ligger
vid en gigantisk flod och hyser ett stort vattenkraftverk. Det är rätt
kaosartat här. Många bussar har stannat och vi tappar snabbt bort våra
bussmedlemmar – det säger bara ”poff!”. Var är guiden som skulle ingå? Tillslut
ser vi en av killarna från bussen, han heter Hector och är från Argentina och
pratar med en riktig jobbig dialekt (svårt för oss att förstå någonting). Vi
frågar runt om "Wiracocha" (som vår grupp av någon outgrundlig
anledning heter) finns här någonstans.
Vi
har bara två grejer som står på vår ”biljett” som vi fått av Banana Travel. Det
ena är ”Grupo: Wiracocha” och det andra är ”Hostel: Banana”. Detta är alltså
DEN ENDA informationen vi har. VA? Medan vi frågar runt så får vi i alla fall
veta att alla grupper som vi nu ser samlas är sådana som ska tillbaka till
Cusco. Ska man till Machu Picchu så är det bara att börja gå.
Vi börjar därför gå med den mumlande och stripigt getskäggsprydde argentinaren
Hector längs järnvägsspåret, som vi hört att man ska göra. Efter 200 m tar
spåret plötsligt slut. Då ska vi kliva upp för en mycket brant stig i en skog
till vi kommer till ett annat järnvägsspår. Detta är tydligen det spår som är
det vi ska följa till Aguas Calientes. Helt otroligt att detta är någon form av
officiell väg till Machu Picchu, men jämförelsevis billigt är det ju…
Att
kliva upp för backen är inte bara ”bara” och det blidas därför en lång kö. Väl
komna upp så är det bara att knata på, vi inser snabbt att vi inte har helt
optimala kläder med oss. Vi har föreställt oss Sierra-miljö med mestadels kal
natur och kyla. Istället har vi hamnat i djungeln där det är varmt och fuktigt,
så våra nerpackade underställ kanske inte är helt optimala. Men vi knatar på
och försöker inte ta för många fotopauser, men det är svårt då det är så himla
fint överallt.
Våra fotopauser gör att vi snabbt tappar bort Hector, men det är inte svårt att
fatta vad man ska göra – bara att följa järnvägsspåret så verkar allt gå bra.
Längs spåret finns det olika små caféer och restauranger som helt klart endast
är till för Machu Picchu – besökare (alltså, det är många kilometer mellan
dessa ställen och de är byggda av bambu, det är inte Las Vegas Strip om man
säger så). Vi stannar dock ingenstans eftersom vi känner att vi har lite
bråttom (vi har även väskan full med Inka-snacks…), fotopauserna har satt sina
spår på schemat!
Katarina
Eckel, tyskan som vi åkte till saltöken med, hade berättat över nätet att när
hon och hennes kompis vandrade denna sträcka så fick de gå i spöregn till Aguas
Calientes, både fram och tillbaka. Så, vi säger med jämna mellanrum - "det
regnar i alla fall inte"..... till det börjar att regna efter kanske 40
minuter.... FUUUUUUUUU! Snabbt som fan sätter vi på regnjackor, lindar in
kameror i plast och sätter på de överdimensionerade regnskydden på ryggsäckarna.
Vi har ju 60-80-literskydd på våra 10-litersryggsäckar… Nu är det bara att dra upp
farten så att vi kan komma till Aguas Calientes.
Vår
guide väntar förhoppningsvis i Aguas Calientes på oss med öppna armar och vi
får äntligen redan på vad ”Grupo: Wiracocha” är för en grupp. Regnet blir för
övrigt bara kraftigare och kraftigare och det dröjer inte länge till vi börjar
känna att vi blir blöta lång innanför regnjackorna. Puha...Men det är bara att
kriga på i det fruktansvärda regnet, det jobbiga är om ryggsäckarna läcker.
Varmt och vindstilla är det i alla fall, så det är bra, men det är mycket
jobbigt och man skrattar inte direkt! På många ställen måste man dessutom
balansera på korta träbroar med stockar som ser farligt hala ut. Under dessa
forsar små åar av regnvatten som kommer ned från de gröna bergen.
 |
| Súsanna och Hector på g mot Aguas Calientes |
 |
| Lite hinder på vägen! |
 |
| Mitt i selvan (jungeln) |
 |
| Upp för backen! |
 |
| Grönt så långt ögat når |
 |
| Nu börjar riktiga järnvägen - heja heja |
 |
| Svårt att vara fokuserad - är nu hur fint som helst |
 |
| Flod och berg! |
 |
| Med regnet så kom även gulmannen! |
 |
| Vackra trompetblommor |
 |
| Vackert! |
 |
| En blöt Súsanna på g! |
 |
| Dimman får bilden att kännas oskarp! |
Vid
en tidspunkt efter att vi har kommit lite bakom de flesta som startat samtidigt
som vi så hördes plötsligt ett ”BIIIIIIB, BIIIIIIIIB” i fjärran. ”Nu kommer
tåget, herre gud!”. Vi får pressa oss mot en stor ler – och stenvägg precis
bakom en grön krök. Vi trycker oss allt vi kan mot väggen och David har ett
stadigt tag i en växt samt i Súsannas jacka. Problemet är att vi inte vet hur
brett tåget är. Det är rätt smalt mellan stenväggen och tågspåret. Fy fan så
läskigt! Ok, nu var det bara att hålla tummarna för att det som skulle komma
fram bakom kröken skulle vara ett smalt tåg, annars vore det ute med oss!
Som
tur är går det bra och vi kommer undan med bultande hjärtan, medan vi pressar
oss mot väggen och tåget passerar säkert 2 meter ifrån oss. Men man känner att
man lever, så att säga. Det känns minst sagt läskigt när tåget passerar. Efter
detta icke-kalkylerade stopp så fortsätter vi att kriga mot Aguas Calientes i
regnet. Det är kämpigt och allt är dyngsurt vid det här laget. Men det är
häftigt att vara omgiven av djungel och här och var kan man blicka ut över de
dimhöljda landskapen. Tids nog kommer vi till de där legendariska tunnlarna som
Pepgojan Pappis pratade om och inser att de inte alls är så svåra och mörka som
hon hade målat upp. Vilken tur! Vi går och går och går och vägen tycks inte ha
något slut...
Äntligen, genomblöta och hur trötta som helst anar vi en skymt av en stad runt
en krök. Detta måste vara Aguas Calientes! När vi kommer in i staden längs
tågspåret så VRÄKER regnet verkligen ned. Gatorna är nästan tomma. Var i
helsike är guiden?
Vi
tittar runt för att se om vi kan se någon information eller något ställe med
massa olika guider (vi fick höra att det skulle vara många), men kan inte se något
som helst sådant ställe. Vi går vidare, men inser snabbt att det enda som finns
är boenden och matställen av olika slag. Vi frågar ett turistpar som vi stöter
på där i regnet. De visar sig ha en karta av staden på sin mobil (något vi inte
alls reflekterat om då vi trodde vi skulle åka som en grupp hit). Det enda vi
lyckas lista ut med hjälp av paret är att det finns ett hotell som heter
Wiracocha och att det inte finns något vandrarhem som heter ”Banana”, vad det
verkar. Vi är mycket trötta och hungriga och kan inte tänka klart. Vi har ju
inte kunnat öppna ryggsäckarna med snacks på grund av allt regn. Kanske är det
så att vår guide inte ska möta upp oss förrän i morgon vid ingången till Machu
Picchu? Vi är helt lost... hur ska vi veta var vi ska sova inatt? Vi borde
verkligen ha frågat mer då vi köpte biljetterna...Regnet ökar och ökar och det
börjar skymma.
Vi är såååå trötta, men krigar oss ändå upp för backen till hotellet Wiracocha.
Vi har frågat en massa personer som successivt pekat oss dit. Ska detta bli vår
räddning? Nej, vi inser snabbt att det inte är här vi ska bo för det är huuur
fancy som helst. Tjejen i receptionen säger att vi inte har någon reservation
där men är himla snäll och försöker hjälpa oss med att ringa till Banana
Travel.
Det
finns två nummer på nätet och ett annat nummer på biljetten. Hon ringer minst
tre gånger till varje nummer men ingen svarar. Hon börjar söka vidare på nätet.
Vi är så blöta att nu är det små pölar av vatten på det fina golvet under oss.
David inser att vi inte kommer att komma någonstans och beslutar sig för att ta
saken i egna händer och ger Súsanna väskan och drar iväg på inspektionsrunda.
Han
springer ut i ösregnet. Han har beslutat sig att finkamma staden. ”Guiden måste
ju ha väntat på oss vid stadens ingång”, tänker han. ”Allt annat är ju helt
ologiskt!”. Han springer ned för den kilometerlång backe vi nyss bestigit. Han
söker sig mot tågspåret joggandes, ingenstans finns någon att finna. Plötsligt
hör han röster som skriker från ett stort och mörkt torg. De ropar helt klart
ut namn. ”Gonzales Corrientes!”, ”Susanna Jacobs!”, ”Stephen Braun!” och så
vidare och så vidare. Det är helt uppenbart här vi ska befinna oss och guiderna
representerar olika grupper. Nu är det bråttom att få fatt i Súsanna innan guiderna
ger upp! Vi är på hög höjd och David får extremt mycket blodsmak i munnen medan
han allt vad han kan springer upp för de otaliga trappsteg som leder från detta
torg upp till stadens högsta punkt där Súsanna befinner sig på det fina
hotellet.
Súsanna
står kvar och väntar medans vänliga tjejen söker på nätet utan någon framgång.
Tillslut måste hon tacka för hjälpen och frågar om det finns något
informationscenter som vi kan gå till. Snälla tjejen markerar ut ett hus på en
karta och sedan går Súsanna ut för att vänta på att David ska komma tillbaka. Hotellet
ligger precis intill byns flod som är en KÄMPEFLOD och är den floden som går
hela vägen till Hidroelectrica. Súsanna står i regnet och tittar förtrollad på
floden då David kommer springandes hur trött som helst. Han har hittat ett torg
med massa guider, men de kommer inte att vara där hur länge som helst så vi
måste skynda dit! Vi springer efter trånga och branta trappgatan som längs sig
har massor med turistaffärer, restauranger, hål-i-väggen-hotel.
Då vi kommer ner till torget så börjar vi direkt fråga efter ”Wiracocha”. Ingen
känner till Wiracocha och det finns inga skylter med Wiracocha. Efter att ha
gått runt i närmare 10 minuter hittar vi en snubbe som vrålar ut ”Susanna
Jacobs!, Susanna Jacobs! +1” för full hals. Detta skulle bli det namnet som vi
skulle få gå under, under resten av MP-resan. Vår guide heter Elvis. Vi får nu
veta att vi ska bo på vandrarhemmet ”Alegría” som ligger 3 minuter varifrån vi
nu befinner oss, samt att vi ska mötas här på torget om 50 minuter för att få
information om morgondagen och för att inta gemensam middag.
Då vi kommer till vårt rum på Alegría inser vi hur blöta vi faktiskt är, vilket
är helt genomblöta utan dess like! Skor, byxor, tröja, underkläder, regnjacka,
mössa och allt i ryggsäcken är blött. Till och med Davids pass har fått en
ordentlig regnskada. Som tur är så hade vi lagt all elektronik i plastpåsar, så
inget sådant har tagit skada. Men hur ska vi få allt annat torrt till dagen
imorgon? Eftersom vi endast fick ta med oss de små ryggsäckarna har vi bara med
oss en ett underställ extra var. Kan man gå och äta i underställ och sandaler
en regnig kväll som denna? Det är ju inte kallt ute. Det finns nämligen inga
handdukar, element eller fön i rummet. Det är bara att försöka torka de
kläderna som vi inte har fler av genom att bära dem. Súsanna som är den mer
känsliga för blöta kläder får även skämmas bort med en torr överdel av
understället. När vi sitter på rummet, blöta, kalla och hur trötta som helst så
ångrar vi nästan att vi åkt hit. Vad fasen är detta för dåligt styrd resa
egentligen?
 |
| Våra grejer - hur blöta som helst, tur elektroniken var i plastpåsar! |
 |
| Blöt och kall.... |
 |
| Utsikten från hostellet |
Vi
masar oss i vilket fall som helst ut för att äta middag. Sus bär som sagt
sandaler kvällen till ära. Vi går med Elvis till stället som vi ska ta bussen
ifrån och meddelas där att vi måste stå i kö från och med 04:15. Herre gud!
Klockan var ju nu 20:30. Vi går till restaurangen som ingick i priset. Vi är
säkert 40 personer i gruppen. Vi hamnar bredvid 4 chilenska lärarinnor i
30-årsåldern. Tre idrottslärare och en engelsklärare, som således gillar att
prata engelska, vilket är tur denna trötta kväll. De vill ge oss tips om
Sydamerika, men vi inser snabbt att detta uppiffade gäng är 1000 gånger mer
”gringos” än oss. De visste inte att vi rest runt, utan varnade oss för maten i
Bolivia och att de bara hade ätit pizza i Bolivia för att man skulle bli sjuk
annars. Den var dessutom horribel, sade de. Vi som tyckte att den Bolivianska
maten var fantastisk!
Maten
på den restaurang där vi nu befann oss verkade god för den som inte var
vegetarian (vi hade frågat om vegetariska alternativ då vi bokade resan på
Banana Travel). Den enligt chilenskorna vegetariska majssoppan innehåller massa
kycklingbitar. David gör ett avsteg och tar hand om dem. Efter det så ska han
ut i ösregnet och köpa bussbiljetter till Machu Picchu, vi har bestämt oss för
att åka buss upp och vandra ned. David har redan varit ute en gång tidigare,
men då hade han inget pass med sig eftersom Elvis samlat in alla pass.
Huvudrätten har precis anlänt när han dyngsur kommer tillbaka utifrån mörkret.
Det är pasta med tomatsås och det känns som om man är tillbaka i skolmatsalen.
Sùsanna uppskattar restaurangens kostnad av detta vegetariska alternativ till
maximat 2,5 kronor.
Väl
hemma på ”Alegría” så frågar vi efter en fön för att torka våra blöta kläder.
Vi får veta att det inte finns någon sådan. Vi får helt enkelt sova i blöta
kläder för att försöka torka dem. Ridå ned!!! Vi vräker i oss Inka-Corn
eftersom vi fått så lite näring idag, sedan lägger vi oss och somnar på en
sekund.
Uppstigningen
klockan 03:30 är tung. När vi kommer ned till busshållplatsen så är det redan
lång kö. Medan vi väntar lyssnar vi lite på någon podcast. Kön bakom oss växer
och blir successivt säkert 200 meter lång. Efter diverse praktikaliteter så som
mottagande av stämplar på biljetterna så får vi äntra bussen. Bussen tuffar på
i kanske fem minuter och sedan så måste vi byta buss. Nu är vi nedanför det
berg som leder upp till ”parken” (eller vad man ska kalla det) med Machu Picchu.
Den nya bussen börjar bränna upp längs med bergets krokiga vägar. Utsikten är
svinhäftig och det hade nog varit en rätt läskig färd om vi inte hade härdats
med mardrömsstupen på vägen till Hidroelectrica. Vi lyssnar på Ola Magnell
under stigningen.
När
vi väl kommit upp så ska vi leta efter en Wiracocha- flagga som är silver – och
guldfärgad. När vi hittar denna så säger Elvis att vi ska gå in och vänta på
honom där. Vi dricker så mycket vatten som möjligt innan vi går in, eftersom
Pappis sagt att ingen dricka är tillåten. Vi står och väntar precis efter
ingången. Det börjar regna och vi sätter på oss regnjackor och vår nya ponchos
som David köpte av en gammal tant för 5 soles styck medan han stod i ösregnet
och köpte bussbiljetter igår.
När
vi väl får se Machu Picchu så går det dock inte att beskriva som annat än helt
otroligt! Vi trodde aldrig att det skulle vara så häftigt, det är verkligen
helt sjukt! Staden är superhäftig och landskapet som den ligger i är i det
närmaste obeskrivligt, ser ut som något som man hittat på! Guiden är för övrigt
jättebra och rundvandringen superintressant. Vi är nästan först in så det är
inte många turister heller (detta kommer dock att ändras!). Solen kommer fram
och torkar oss och vi mår väldigt, väldigt bra.
Vi
får lära oss saker som att ”Inka” egentligen endast var adeln, att staden inte
heter Machu Picchu utan är namnlös. Machu Picchu är ett berg i närheten av
staden. De stora dörröppningar som finns i Machu Picchu har av vissa setts som
tecken på att Inkorna var långa. Det var de inte och den största porten i
staden var bara gjord så att kungen skulle kunna komma igenom med sin stora
krona. Han bars förövrigt runt av tjänare.
Vi
får besöka det fantastiska soltemplet och lära oss att inkabyggnader alltid står
kvar efter alla jordbävningar eftersom de byggde väggar som sluttade svagt
inåt. Kolonialbyggnaderna rasar däremot ihop. Vi får också lära oss att
spanjorerna aldrig hittade Mach Picchu och att det är därför staden är så
välbevarad. En betydligt större inkastad några mil bort blev däremot
sönderslagen. Vi får även lära oss om inkaindianernas måtto: ”Ljug inte, stjäl
inte, var inte lat”. De arbetade extremt hårt från morgon till kväll.
Machu
Picchu hittades av en slump av amerikanen Hiram Bingham 1911. Han har
tillskrivits upptäckten men när han fann Machu Picchu så bodde det redan en
peruansk familj där, som verkade ha bott där rätt så länge. Så det var faktiskt
de som är de rättmätiga upphittarna. Det roliga var att de hade ju ingen aning
om var de bodde någonstans, utan de hade väl i princip hittat Machu Picchu och
tyckt att det var perfekt att bo där för att slippa betala skatt. Haha, så
himla roligt tyckte vi – när vi hade målat upp en sådan romantiserad bild av
denna familj!
Efter
den guidade turen så går vi ut för att kissa och äta lite snacks. Det är mycket
varmare nu och solen skiner. Vi sitter utanför toaletten på en sten. En familj
samlas utanför toaletten och ska ta en ”groupie”. Helt seriöst det fulaste
stället man kan tänka sig i en annars helt, helt, helt fantastisk natur. Undrar
om den får mer likes än en fin bild på ett berg? Súsanna försöker dock att se
något fint i att familjer tar gruppfotografier tillsammans – hon har själv inte
många bilder med hela familjen. Vi är nu hur tröstiga som helst eftersom vi
kastade vårt vatten i papperskorgen inför första inträdet. Nu finns ingenstans
att köpa vatten. Förbankade Papegojan Pappis, hon har bara hittat på! Både
vatten och mat går bra att ha med in, man får bara inte ha picknick. Suck!
Vi
går och går, kantade av vacker vegetation. Nu är vi nästan framme vid
Hidroelectrica. Precis efter sista bron, det vill säga bron som korsar den
stora floden, så tror vi att vi ser några spännande fåglar (det rör sig om
parakiter). Tyvärr går det inte att lista ut vad det är för några då skogen är
tät med träd och kameran har svårt med att hitta fåglarna i all grönska. När vi
står och spanar bränner det tutande tåget förbi oss, precis som på ditvägen. Puha,
tur det var brett där vi stod!
Vägen
vi tog upp från Hidroelectrica till tågspåret var oerhört brant och går inte
att gå ner samma väg, inser vi när vi passerar den. Vi fortsätter således efter
spåret, det måste ju finnas en annan väg ner så att vi kommer till
minibussarna! Solen bränner i nacken på oss, men vi är för trötta för att smörja
mer solkräm, nu vill vi bara komma fram.
Äntligen
hittar vi en smal stig ner och 10 minuter senare kommer vi till en stor
parkeringsplats med massor av väntande folk. Reseledarna kör den vanliga och
slående icke-effektiva stilen med att skrika ut namn på alla som ska med
respektive turgrupp hem. Ett mycket osmidigt system som sagt, men som David
säger så kanske det skapar arbetstillfällen. Vid en effektiviseringsprocess
skulle inte alla ha kvar sina jobb, om man säger så. Efter en stund så hör vi
hur en kvinna går och skriker efter ”Susanna Jacobs”. Vi meddelar att vi är här
och får veta att vi ska vänta på en viss plats på parkeringen. Vi är så trötta
att vi sätter oss rakt ner på gruset – nu finns ingen renlighetskod längre!
Det
blir pltösligt lite dramatiskt då ett tyskt äldre par kommer i konflikt med vår
”reseledare” Elvis, som nu dykt upp från ingenstans (han måste tagit tåget). Tyskarna
Nils och Ethel har bokat 3 dagar och 2 nätter med bolaget Banana Travel (vi
hade 2 dagar 1 natt), men på hotellet sa de att bara en natt ingick även om de
har betalat 104 dollar per person (vi betalade 84 dollar person). Elvis säger
att priset är allt för lågt för att två nätter ska ingå, men de undrar såklart
varför det då står tre dagar och två nätter på biljetten? Skumt bolag, vår kära
agentur med det seriösa namnet.
Mycket
diskussion fram och tillbaka. Súsanna försöker hjälpa med att be dem fråga vad
de extra 20 dollarna som de har betalat jämfört med oss har gått till. Om det
nu alltså inte är för en extra natt. De kommer inte så långt i diskussionen och
eftersom de inte har betalat för andra hotellnatten så vägras de följa med på
bussen hem. Sjukt. Gammelparet har dock fått yngre par från Argentina som
vänner och tjejen i unga paret hjälper dem prata på engelska/spanska med
polisen på plats för att reda ut allt.
Långt
om länge så ska vi röra oss mot bussen. Bocken har nu också kommit gående med
sin vandringsstav och har en stor riva på näsan av någon anledning. Tyska paret
får inte följa med.
Vi
blir efter mycket om och men tillsagda att gå efter en chaufför till en bil,
men vi får inte hoppa på den för än han gått igenom listan en gång till. Sedan
förvirrar han till allting och typ vinkar in ett stort gäng på 10 israeler…Vi
får sedan gå till en annan bil (samma gäng men bara en annan likadan buss) och
hoppa på. Det är mycket varmt på bussen och alla är svintrötta. Resa hem efter
läskiga vägen är inte lika läskig som vägen dit, enbart på grund av att vi
sitter på sidan mot bergväggen och inte ser rakt ned. ”Tur att vi har en lugn
chaufför”, tänkte vi. Men så snart som vi är på asfaltvägen kommer det fram
någon jävla fartdåre i den lugne mannen. Vi är för trötta för att orka oroa oss
och Súsanna somnar en stund, skakande och krängande till sömns längs vägens
otaliga kurvor.
Efter
några timmar blir det stopp för att tvätta fönster och köpa lite mat. Vi köper
varsin Cusco-choclo (majskolv, kända i hela Peru för att majskornen är så
stora) med en liten salt ostbit på. Rätt gott! Massor med vatten inhandlas då
den varma bussen har torkat ut oss. David köper sedan två mackor, en med ägg
till sig själv och en med ost till Súsanna. Det är totalt kaos hos
mackförsäljaren och David får fel macka tre gånger. Slutar med att han glömmer
betala. Mackan måste dock ha kostat 2 öre att göra, Súsannas ostmacka har
kanske ett litet flarn ost i sig och vi tvingas ändå köpa en ostskiva av tjejen
som sålde majskolvar med ost.
Sedan kissar David i något som är mer ett
skjul än toalett, han glömmer stänga dörren bakom sig och Súsanna får smälla
igen den. Bussen är sedan plötsligt borta och vi ser ingen som person som var
med i den. Vi får lite panik i en sekund (har som sagt upplevt och sett bussar
köra iväg utan betalande passagerare efter stopp), men sedan ser vi att den åkt
och ställt sig kanske 200 meter längre bort av någon anledning.
Súsanna
sover hela vägen hem. Vi kommer till Cusco runt 21:00 och släpps av på ett
okänt torg som vi lyckas lista ut var i staden det ligger. Vi promenerar mycket
trötta hem mot Rachel och lämnar våra små Machu Picchu - väskor innan vi drar
ut för lite pizza på hörnet på Pizzeria Libertad. Egentligen är vi för trötta,
men hungern vinner över tröttheten denna gång (oftast under denna resa har vi
bara gått och lagt oss i situationer som dessa).
Súsanna
kollar snabbt sin mail och får då glädjeattack. Jobbet på Färöarna har svarat
att hon och en till har gått vidare till slutgiltig intervju. De två
kandidaterna ska göra ett test och sedan ha ett till samtal. Vi tar en stor
egenmixad pizza med lök, chili, oliver och ost att dela. Den glider ner rätt
bra och sedan går vi hem och däckar direkt. Det snackas mycket om jobbet och om
hur vi ska lösa det här med testet. I morgon ska vi nämligen ta en 20 - timmarsbuss
till Lima och sedan är det helg. Det slutar med att Súsanna mailar att hon
ringer i morgon för att fråga lite närmre om man ska vara uppkopplad eller om
testet kan göras i helgen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar