SUCRE LIFE

SÖNDAG - TORSDAG  1 - 5 JANUARI 2017

SUCRE LIFE

Fina utsikten från vårt rum!

Årets första dag vaknar vi och är vrålhungriga – vi käkade ju aldrig någon nyårsmiddag dagen innan och nu kan vi inte tänkta på annat än mat (David fick i och för sig sin nyårsgröt). Klockan går mot 11 då vi gå ner för branta gatan mot torget där vi hoppas hitta en risigt god pizza. David har inte stora förhoppningar till att något är öppet första januari, men Sùsanna är fast besluten om att få käka en risigt god pizza.

Vi glider in på första bästa (och öppna) pizzaställe vid torget och där beställer vi världens största pizza (att dela). Till förrätt vill vi även ha vitlöksbröd och att dricka varsin läsk, en cola och en fanta. När Súsanna tar första sippen av fantan blir hon hur chockad som helst – den smakar ju superskumt, vad är detta? David undersöker saken och kan efter några sekunder konstatera att läskedryckerna i Bolivia har 25 g socker i sig (jämfört med 10 g i Sverige). 

Vi blir upprörda och diskuterar hur företag kan utnyttja folk på detta sätt och få dem avhängiga på sockerintag – sedan kommer pizzan in och efter att den snabbt dokumenterats för framtidens läsning av denna resedagbok så vräker vi i oss. M U M S! Efter maten är vi helt slut och krigar oss upp till hemmet igen. Gårdagens alkohol var inte bästa kuren mot redan rätt risiga magar och vi är tacksamma att vi har egen toalett så att säga.... 

Pizzakungen!

Den gled ner rätt snabbt...

Fina kyrkan på torget!

Vi vilar nästan hela dagen och går sedan upp vid middagstid för att äta middag. Vi har ingen ork att gå ned till torget, handla mat och laga något så vi beslutar oss för att det ska bli något lätt på stan. Vi kollar upp många vegovänliga ställen, men då vi kommer ner till torget är nästan alla restauranger stängda eller så hittar vi dem inte. 

Sista stället på listan är en så kallad trattoria som ska ligga ett antal kvarter bort enligt guiden "sucrelife.com". När vi går mot denna så ser vi en annan pastaresturang som ser mysig ut och vi beslutar att detta får bli kvällens middagsställe, kör i vind! Bra val kan vi snabbt konstatera, pastan är urgod och vi får mycket goda juicer att dricka. Verkar vara populärt ställe bland lokalbefolkningen. Då vi kommer hem konstaterar David att detta var restaurangen vi letade efter och att den bara var felmärkt på appen. Märklig slump! Kvällsnjutning blir nýggjárssendingin fån KVF som vi ser på i vår varma och sköna säng, vilket underbart avslut på en slapp dag!

På kvällen blir torget omvandlat till superjultorget och det är hur mycket liv som helst!

Träden är klädda i sina finaste skrudar!

Ingen byggnad kommer undan julstämningen!

Barn och vuksna hänger på torget och pratar och leker medans försäljare säljer saker som lyser

David och våra superjuice på trattorian!

Súsanna i pastaheaven! Mmm drömmer sig bort

Årets första måndag är det dags att ta tag i sitt liv. Sús gör klart PAX och David kollar upp lite Sucre och övrig Boliviainformation på nätet (hans bästa vän "nätet"). Vi går ner till favoritstället den vegetariska restaurangen Condor för en billig och smakfull lunch. Då priserna är så bra så är det svårt att veta hur mycket en ska beställa och vi gjorde misstaget att ta svinstora två soppor till förrätt, detta gjorde att Súsanna inte orkade äta hela sin huvudrätt (toast) som därför får följa med hem.. 

Dagen går med jobbsökning för Súsannas del och lite Duolingo och bloggning för Davids del (hans rika liv..). Vistelsen i Sucre känns som något sätt som en semester mitt i den långa semestern, vi känner ingen stress eller press för en gångs skull. Vi är lite extra trötta om dagarna och känner att det är skönt att få saker som legat och vilat klara. Vi håller traditionen om att äta ute vid liv och bestämmer att vi ska ut och äta med våra nyårsvänner som också verkar ha lite semestermood och som just nu bara  kollar på tv-serier på rummet dagarna långa. Det kanske låter lite tragiskt, men så är det - i Sucre verkar man sakta ned.  

Helmer har blivit trött på alla mat som inte är västerländsk, men så verkar han inte vara den mest kreativa i sina val av mat heller. I Vietnam så hade han ätit nudelsoppa varje dag i en månad och i Buenos Aires så hade han ätit deras variant på korv med bröd varje måltid i två veckor. Han hade i alla fall till lunch hittat en restaurang som låg i ett vandrarhem, vilken hade en rätt från olika delar av världen. På menyn representerades Sverige av köttbullar med lingon och potatis - en rätt vilken han tydligen njutit av i fulla drag och nått Nirvana.    

Men nu är det som sagt kväll. Vi tar en fransk-italiensk restaurang som är supermysigt inredd. De har jättemånga vinflaskor och värmeljus i inredningen, samtidigt som det mesta är gjort av trä och taket känns lågt. Gammalt och gott! Det blir en pastarätt till, denna gång verkligen HUR GOD SOM HELST (dreglar av minnet)! Vi delar på en flaska vin och då maten och vinet är slut är det vissa som inte skulle banga på en dricka till på något annat ställe. 

Tidigare på dagen så hade det andra paret som sagt käkat lunch på en restaurang som hade mycket bra grejer enligt Helmer, vilken han trodde förvandlades till en bar om kvällarna. Vi gled därför dit och han precis lägga en beställning innan "Happy Hour" var slut, det blev varsin öl till grabbarna samt 8 drinkar till gänget (man får två för en). Två amaretto orange juice (tydligen väldigt Bolivia), två caipirinha, två cola och fernet och två som glömdes bort. 

David osöta smaklökar klarar inte av amaretton som Súsanna tar över, istället njuter han i sann gubbanda av fernetdrinken. Vi får lära oss en helt del om Sydkorea, om hur dyrt det är att hyra lägenheter om hur de räknar ålder. Detta är ett helt sjukt system som måste förtydligas här:  

När du föds så är du ett år för du har varit i magen länge. Alla som är födda samma år fyller sedan or samma dag, det vill säga den 1:a januari. Så igår fyllde alla som är födda år 1986 hela 32 år, på så sätt så slipper man hålla koll på när på året en person är född. Kim (som är född 1986) säger att hon känner sig så ung när hon är ute och reser, eftersom hon blir två år yngre utanför Sydkorea.  

Helmer berättar mycket om resorna i Asien och om turen i Gobiöken där de två träffades. De hade enats i ett hat mot någon man med National Geographic - bandana som tydligen såg så himla cool ut, men var enormt störig i långa loppet. Han var en så kallad "Mr. Know-it-all", en figur som vi väl känner igen från resan. Vi håller således med om att på resande fot så träffar du alltid (det går inte att komma undan) på människor som vet så jäkla mycket och som vill berätta för dig hur och vad du ska göra, alltid utan att du bett om det. Vi är de sista på stället och lämnar strax efter midnatt, killarna köper med sig varsin öl-to-go som de dricker på den långa backen upp. Det sista som händer är att fullisarna beslutar att "detta gör vi om i morgon".

God stämning!

Och goda drinkar!

Tisdagmorgon och David är liiiiiiiite trött. Han svär på att nu är nog druckit och gör ett ångestladdat "aaaaah-ljud" då Súsanna berättar om deras stora planer kvällen innan om att återupprepa succén ikväll. 

David sover vidare och Súsanna skriver jobbansökan. Frukosten blir en buffé av gröt, frukt, smoothie och toasten från i går som toastas till en version 2.0 i hostellets tostador. Mycket gott, kan läggas till! När David känner sig utvilad och Súsanna halvnöjd med ansökan så beslutar vi att vi ska ut i friska luften. Vi går upp till miradoren som vi har uppe vid klostret där vår gata slutar (där vi firade nyår). Det är tungt att gå på dessa höjder, framförallt när solen gassar.  

I solskenet är det emellertid hur vackert som helst och vi ser ut över stora delar av Sucre. Det är många försäljare här uppe som säljer fejkade gamla kartor, smycken och typiska turistgrejer. Vi köper var sitt par fingervantar att ha i saltöken och checkar sedan in på Mirador Café där vi dricker uppfriskande juice och äter god mat. En omelett till David och en grillad macka till Sus. Vi tar oss god tid på caféet och bara existerar och blickar ut över den vackra staden. 

På g mot miradoren

Vackra Sucre!

Klostret uppe vid miradoren

Vy över Sucre!

Runt om staden finns berg i alla dess former - det gillar vi!

Mumsig mat!

En typisk Sussebild - som ju är så vacker!

Mer blomor och vackra byggnader

På vägen ner så måste David bara hem och vila i 10, innan vi ska ut på stan att leta efter mössa och lite annat som vi behöver till vår ökentripp. Súsanna passar på att googla lite Fairtrade-affärer, då vi tycker att det är lite konstigt att sakerna är så billiga över allt. De som tillverkar dem kan inte tjäna mycket, ty det faller på sin egen orimlighet! 

Det finns många olika Fairtrade-affärer som vi beslutar att vi ska besöka. Den första affären, Inka Pallay, har hur fina grejer som helst! Det märks också att de som gör hantverken tjänar lite mera då tröjorna här kostar närmare 500 bolivianos (vid miradoren i förmiddags kostade de 80 bolivianos). Det finns jättemycket fint som är broderat, stickat och vävt. Speciellt fina vävda tyger med figurer som ser helt datorgjorda ut förälskar vi oss i, dock så kostar de närmare 3000 SEK så vi får nöja oss med att se på dem i affären. David förlorar sig helt i en stickad blå tröja som sitter som skuren för hans fina kropp. Han hänger dock upp den igen då han tycker att 500 bolivianos är lite väl dyrt (750 svenska). Súsanna hittar en fin poncho, som hon dock beslutar sig för att hon ska tänka på till i morgon. Men David får lite ångest. Det finns nämligen bara en sån där tröja som David vill ha, eftersom tröjorna inte är industriella. Han vågar därför inte vänta, för ”tänkt om den försvinner”. Han köper den och intalar sig själv att den kommer att användas mycket. 

Nästa affär har inte lika mycket handgjorda vibbar, men ändå mycket fina grejer. Prisarna är mycket längre här och David hittar en grön mössa som han slår till på. Sedan blir det en sväng på marknaden för att köpa hem lite mer frukt. Fruktavdelningen är jättemysig men för att komma till den så måste man igenom kött - och kycklingavdelningen som får David att må så jäkla dåligt. Lukten av dött kött, flugor i hundratals och bara osköna vibbar. Han får grava kväljningar och måste hålla för näsa och mun. Ena fruktkvinnan (en lite barsk dam som vi köpte en del av frukten av på nyår) känner igen oss och kallar Súsanan för "amiga!" (kompis!).

Vi ser inget av Helmer och tjejen på hela dagen. "Lika bra", tänker David som verkligen verkligen inte orkar dricka en droppe till på lång tid. Då vi ska gå ut och äta middag träffar vi på dem i köket där de ska laga sin klassiska pasta. Ingen nämner något om att vi ska återupprepa gårdagens succékväll igen, vilket Súsanna tycker är lite pinsamt. Men alla tyckte i vilket fall att gårdagen var en skön kväll och har varit lite slitna i under dagen. Vi lämnar dem och går till favoriten Condor för en delad middag bestående av soppa, en ostempanada, en tucumana (typ empanada men fylld med en massa grönsker) och en liten chipaliknande bakelse från Santa Cruz - regionen (som servitören säger att vi måste prova). Mumsigt och gott som alltid. Den långhårige servitören (som mycket väl även kan vara ägaren) börjar nu känna igen oss och frågar om våra namn och så vidare. Gullig kille! Den stora chocken var när emapanadan kom in (av vilken vi valt alternativet "grande"), den var stor som en tallrik och vi höll på att svimma! Däremot så bestod den till största delen av luft och vi pustade ut att den inte var fylld med ost.  

David klar för frukost!

Fina fiskar på Inka Pallay

Mer drömska!

Drömmen: en stor kaktus i affären!

David med vävda drömmen som vi inte hade råd med! Fin va?

Tröja gjuten för Davids kropp!

Hur kan man vara så duktig?

Nyårslöfte: lära sig väva!

WOW!

Boliviaryggar på ställe nummer två (med lite sämre kvalitet)!

Barn tigger genom att måla bilder från en bok på trottoaren

Mmmmm vi köpte lite jordgubbar - Davids favoriter

Superfrukterna, Achachairú, från Santa Cruz (tidigare kända som "ögonfrukterna") - hur goda som helst!

Världens största empanada???

Tucumana och sallad!

På onsdagen har vi beslutat att det är dags att lämna stans centrum och åka en bit för att besöka en annan marknad som heter Mercado de Campesinos (typ ”böndernas/lantisarnas marknad” på svenska) som i åtminstone någon guide beskrivs som "Mercado Central - fast på sterorider". Vi blir givetvis taggade på denna beskrivning, som de marknadsälskare vi är! Vid lunch så drar vi till veganstället ”Prem – El arte de vivir” och äter supergod mat och vräker i oss av den starka bolivianska salsan Llajua [ya-hwa]! Efter maten så pratar vi med ena av ägarna (som är ett gift par). Han var från Australien och hon från Bolivia och de hade träffast i Indien. Här kommer ett recept på den goda såsen som serveras till varje måltid av traditionell boliviansk mat (åtminstone på alla ställen som vi har besökt)

Recept Llajua:

• Tomater som puréas (Vi tror även att man i något fall använt vattenmelon istället för tomat)
• Färsk italiensk persilja
• Silverlök
• Quirquiña (boliviansk koriander)
• Locoto/rocoto, sydamerikansk chili med svarta frön
• Olivolja
• Salt och peppar efter smak

Efter maten så drog vi mot marknaden, det var en bit att gå och vi passerade en gata där vi ser hur många män som helst sittandes på murar eller stående bredvid. De stod och väntade på att bli upplockade för att få jobb för dagen. Såg lite sorligt ut faktiskt och det kändes inte helt som att de hade makten att kräva en ordentlig dagslön i och med att de var så många som ville ha jobb och så få flakbilar som plockade upp dem. Detta förklarar kanske varför vi mest ser kvinnor i centrum, en fråga som Súsanna ställt sig ända sedan vi kom till Bolivia. Kvinnorna verkar jobba med försäljning av olika sort (där vi turister rör oss) och männen åker ut och jobbar med andra lite "tuffare" jobb.

Då vi hittar till marknaden (vilket var lättare sagt än gjort, vi fick fråga oss fram) så är det världens kaos - de säljer inte så mycket mysigt och handgjort som vissa har tänkt sig. Istället säljs allt mellan himmel och jord! Plastgrejer, mat, burkar, frukt osv. Vi går ett varv runt fruktmarknaden, men känner att detta inte helt är vår grej. Det är ingen mysig stämning, mest kaosartat och eftersom vi är de enda uppenbara turisterna där så blir vi heta villebråd. Rätt jobbigt tyvärr! Vi hör även åskan mullra utanför... hmmm kanske dags att röra sig mot hemmet för efter åska kommer regn! Vi ser en buss som ska gå till Mercado Central och hoppa på - 1,5 boliviano per skalle - lätt värt för stunden senare kommer regnet.  

Bussen står still enormt länge vid marknaden eftersom 20 liknande bussar är före. Försäljare kommer på bussen och säljer sina klassiska saft-i-påse-kemikalieblandningar till törstiga bolivianer. Till slut drar den lilla minibussen i alla fall iväg. Det blir fina scener att köra genom det stora marknadsområdet.  När vi kanske 15 minuter senare hoppar av bussen i Sucre centrum så öser regnet ned och vi har inget annat val än att gå in på första bästa turistaffär och låtsas titta på saker i 20 minuter. Till slut vågar vi oss i alla fall ut när det regnet reducerats till dugg – och vi lyckades undvika att köpa något!

Innan vi går hem så köper vi lite fler torkade bananer på hälsokosten och så måste vi bara prova choklad från det berömda stället Para Ti som är känt som drömskt. Vi tar 3 chokladbitar var: mynta, persika och quinoa och dricker sedan en ”varmchoklad-espresso”. Herre som det smakade drömme! Nu har det även slutat regna och Súsanna har efter den fantastiska chokladespresson beslutat sig för att ponchon som hon provade i går är en bra investering. Då återigen besöker Fairtradebutiken så kan vi inte hålla oss och köper även en jättefin broderad tyglapp som vi ska rama in hemma. 

Hemma blir det lite snack med vännerna på hostellet som inte rört sig längre än till miradoren. De skulle egentligen ha åkt till Uyuni i dag, men på grund av Dakar Rally:t så var alla bussar fullbokade och de fick därför stanna en dag till i Sucre. De tipsar även om att bussbiljetter till Uyuni kan köpas nere vid torget - mycket smidigare än att ta sig hela vägen till terminalen. Vi blev mycket glada att höra detta, i och med att det överallt på internet står att det inte går några direktbussar till Uyuni utan att man måste byta i den legendariskt nedgångna staden Potosi – navet i Bolivias gruvindustri.  

När vi sedan berättar att vi ska tvätta så har Helmer och Kim världens utläggning om hur mycket problem de har haft med tvättmaskinen. Denna står ute på grillplatsen, det vill säga halvt under tak men i princip utomhus. Vattnet töms successivt med slang ned i en stor blå tunna istället för ned i avloppet. Vid centrifugering så suger maskinen vatten tillbaka och all tvätt blev därför blöt och smutsig igen... Därför är det viktigt att man tömmer tunnan som maskinen pumpar vatten ut till innan centrifugering. Dessutom svämmar tunnan kontinuerligt över, så man måste tömma den flera gånger.

Vi skrattar och tar sedan an tvättutmaningen... Vi år springa ut med jämna mellanrum och tömma tunnan for vatten - helt klart inte så lätt. Vi har heller ingenstans att tömma den, så det blir säkert 150 liter vatten ut på gräsmattan. Världens mest ickemiljövänliga tvätt utförs av oss!  Då tvätten är klar är det hur mycket tvättmedel som helst kvar på kläderna som bara är tvättade i kallt vatten. Härligt! Byxfickorna på jeansen är helt fulla med tvättmedel så det blir tvätta av det så gott det går för hand innan vi hänger upp kläderna. Efter tvättningen är det ”Condortime” (som vi kallar det) där vi smaskar i oss en papa relleno och en omelett innan vi går hem igen för att säga hejdå till vänparet som ska åka till Uyuni i morgon bitti.

Lunch på Preem

Marknaden

Det börjar åska...

Mysdags på Para Ti

Vi kunde inte låta bli... det finns ju t.o.m en kaktus broderad på detta guldkorn.

Súsanna i sin Poncho!

Under natten så vaknar vi av att det låter som om något kastar 1000 -tals stenar på taket. Vi tittar ut och ser att det regnar som aldrig förr - helt galet... det enda vi kan tänka på är vår tvätt som hänger ute i trädgården...NOOOOOO! Jaja, nu är inte så mycket mer att göra än att hoppas på att efter regn kommer sol.

Några timmar senare vaknar David av att han hör någon babblar på spanska i trädgården. Det visar sig vara Súsanna som pratar med städningstjejen Norma. Sùsanna hade redan gått upp och påbörjat räddningen av vår stackars tvätt. Alla kläder får åka i centrifugen en gång till och sedan hängas på stolar etc i "utomhus-inne området" (BBQ-arean) vid maskinen. Sùsanna frågar om det är något ställe som man kan lämna kläder som man inte använder längre - Norma säger att kläderna kan lämnas till henne och kan hon inte använda dem så kanske hennes syster kan. Känns bra, speciellt eftersom Norma är så urgullig och snäll! Efter att tvätten är uppe och hänger glider vi ner, köper bussbiljetter och handlar lite snacks till morgondagens bussresa och till saltökenturen.

Lunch blir lite gröt och frukt - det gäller att äta upp allt innan vi åker! "Mannen" (manspojken?) i receptionen sitter nästan hela dagen utanför receptionen i soffan och spelar spel på mobilen. Då vi frågar om han kan boka oss en taxi till i morgon kl 8:00 så säger hann att det kan han göra i eftermiddag... Davids teori är att han är utelåst från receptionen. Solen kommer fram på eftermiddagen och tvätten hängs ut på tvättlinan igen, men vi är hela tiden redo på att springa ut och flytta tvätten om det skulle börja regna - vi måste få kläderna torra i dag för annars har vi inte kläder att resa i. Ay ay...

Vi tar en välförtjänt siesta innan Súsanna finslipar sin ansökan och skickar den iväg. David ska skriva ut diverse bussbiljetter från vår USB och knackar på dörren hos manspojken som nu kommit in i receptionsrummet. Bakom dörren gömmer sig en tjej när David kliver in i rummet, mycket märkligt blir det när han ser henne och hälsar! "Hej, hej, ja det är inte onaturligt alls att du står bakom en dörr". Eftersom stället verkar mycket kristet så kanske manspojken (vars föräldrar vi förmodar äger vandrarhemmet) måste göra sitt bästa för att dölja att han eventuellt har en flickvän som han tar in på receptionen då och då. David får sätta sig vid världens långsammaste monsterdator som brummar igång. Han får även en ordentlig stöt av USB-förlängaren. Det som tröstar honom är att den timide manspojken bjuder på chokladbitar ur en ask från Para Ti, det lyxiga chokladstället som vi nyligen besökt!      

Vi tar in våra kläder som till all lycka har blivit torra. Vi går ut för att handla det sista innan bussresan då vi ska ha avocadomackor med oss. Vi köper världens största avocados på marknaden och passar sedan på att inta en risigt god middag i form av lyxpasta (med starkt chilisoya till brödet) på det där franska stället som vi var på med Helmer och tjejen för några dagar sedan. Denna gång blir det dock endast vatten till maten eftersom vi undviker alkohol. Hemma blir det packning, bloggning och lite annat. Lite trist att lämna Sucre där vi har haft det så avslappnat. Fantastisk mat, lugnt, skönt och vackert - kan nog bäst beskrivas som "Bolivias Italien" eller nåt liknande, haha.  I morgon bär det av mot saltöknen!