TUNNLANDS ON TOUR: OH, ARE YOU DOING THE O OR THE W?

MÅNDAG - TORSDAG 21-24 NOVEMBER 2016

OH, ARE YOU DOING THE O OR THE W?

I Punta Arenas märks det att det snart är jul...

Första morgonen i Departamentos Alejandro bjöd på superfrukost bestående av jalapeñosomelett samt gröt med mandarin. Vi har verkligen saknat jalapeños något så otroligt, så humöret var på topp efter frukosten! Efteråt var det dags för promenad för att upptäcka Punta Arenas som är en hamnstad och Patagoniens tredje största stad. Den är definitivt största stad här i närheten (på Chilenska sidan) med ca 120 000 invånare. Det finns många gulliga, färgglada och annorlunda hus här så ena halvan hade fullt upp med att ta bilder och filmsnuttar. Dagen var rätt grå och vissa gator hade otroliga slitna vibbar med mycket plastskräp, sunkiga nattklubbar och hemlösa hundar. Det känns verkligen som en grå tavla med diverse små färgklickar här och var.

På väg ner till hamnen så stannade vi på bussstationen för att köpa biljetter till Puerto Natales dit vi ska på onsdag. Nere vid hamnen var det blåsigt och den friska luften fyllde våra lungor. Längs hela stranden så löpte en sned mur (vågbrytare). Denna var i midjehöjd för oss, men totalt kanske 180 cm hög från stranden sett. Den avgränsar hela stranden från gångvägen ovanför, så det är meningen att man inte ska gå ned på den skräpfyllda sanden. Súsanna lutar sig över muren för att filma hur det ser ut på stranden. Med sin superzoom på sin filmkamera så hittar hon plötsligt något som hon inte var beredd på!

Súsanna har sedan hon var en liten flicka på Färis varit en samlare av "havsslipade glasbitar". Hon har under snart 20 år endast hittat ett fåtal (alla rätt små) glasbitar med den sällsynta färgen blå. MEN där, på stranden på andra sidan av jorden, ligger det en gigantisk blå glasbit. Perfekt slipad och bara väntar efter att bli hittad av en samlare av havsslipat glas! VILKEN LYCKA! Hon ropade på David och frågade hur de skulle kunna få tag på blå glasbiten.

Det gick inte att luta sig över kanten, på grund av dess utformning. Pragmatikern David lyfte blicken och efter en stund hade han lokaliserat ett upprivet hål mellan några järnstänger längre bort. Om vi gick igenom dessa skulle vi komma ned på stranden. Sagt och gjort, vi blev strandbrottslingar för den stora blå glasbitens skull. Nere på stranden så fick Súsanna skarp order om att skynda sig och hämta sin glasbit för det kändes lite läskigt här nere. Speciellt efter att man ser tsunamivarningar överallt och om det kom en stor våg så vore det ute med oss. Lyckligtvis är vi fortfarande oskadda och glasbiten är i samlarens ägo!

Vi gled runt ett tag till och fotade hus och målningar på hus. Det fanns en otillgänglig brygga rakt ut i havet som var helt täckt av svartvita fåglar, vilka David senare identifierat som en flock Kejsarskarvar. Efter några promenadtimmar och diverse fotografering så var det dags att glida hem för en sen lunch. När denna var avklarad så insåg vi att denna dag lämpade sig bäst för diverse datorarbete, då det var grått, blåsigt och kallt. Allt eftersom dagen och kvällen fortlöpte så kunde båda i förhållandet kontinuerligt brista ut i en hyllning till hur hur skönt det var att lägenheten var så tyst och att vi fick vara bara vi två. Inga bilar och inga högljudda grannar (t.ex. grannar med klackskor) konkurrerade med våra tankar.

Mat: Jalapenos omelett och gört med både banan och mandarin (ojoj). Dryck: mate.

Patagonien bjuder på en hel del med underbara hus och en del kommer såklart spamma bloggen. Ber om ursäkt i förväg.

Två färgglada hus sida om sida.

Rofil:s ställe

Grön skönhet.

En växtälskares hem.

Súsanna chillar i trädet på torget!

Monumentet på torget - det sägs om du rör foten på höger sida så kommer du tillbaka till Punta Arenas!

Stort hus!

Läckra färger vid parkeringen

Súsanna letar glas, stenar och snäckor på stranden!

Den blå juvelen.

Bro med massa kejsarskarv!

Súsanna nere i hamnen

Punta Arenas är bra på att bevara kultur genom att pryda byggnader med historiska perioder/händelse/livsstil

Alla färgerna ger också en "feel good" känsla

Stor båt målad på byggnad

När vi vaknade upp nästa dag så hade vädret skiftat. Denna tisdag var supersolig och härlig när man tittade ut! Vi begav oss således ut för en springrunda längs vår gata, som löper längs med den upphöjda ryggen som delar stadens finare delar från de lite risigare (bor på en mycket lång "kulle", som en 100 m hög och flera kilometer lång våg på havet). Då vi väl kommit ut på löpturen hade kommit ut så insåg vi snabbt att det var mycket varmare än vad vi hade tänkt. Det är lätt att låta sig luras av att man är så väldigt långt söderut (dvs. nära den andra polen) och att det är kallt och så, men sanningen är att det ibland är riktigt stekväder.

Under rundan så hittade vi ett sprängfyllt maskrosfällt i full blom, vi tog en paus från löpningen och avnjöt blomningen medan vi pratade om maskrosor är de som överlever när allt annat dör. Bredvid maskrosfältet så fanns en supertrappa som ledde ned mot stadens centrum. David fick därför idén att vi skulle köra trappträning. Efter långa trappträningen var våra ben helt skakiga och vi bestämde därför att vandra lite uppe på kullen. Det var vi värda! Inte långt efter att vi startat promenaden så stannade vi då båda förälskat sig i de fantastiska gula, röda och gulröda träd (eller buskar, eller kanske buskliknande träd?) som fanns högst upp. Vilka glädjespridare! "Dessa måste vi ha på Färis!" var Súsannas första tanke. Vi fortsatte sedan promenaden, vilken blev en riktig rundtur upp på denna långa, hustäckta kull. Innan hemgång blev det häng i två gungor som var anpassade för vuxna rumpor och var placerade mellan två mycket trafikerade vägar (stadens huvudsakliga förbindelse mellan kullens olika sidor, vilken heter "Avenida Independencia").

Efter lunch kollade vi lite på om vi kanske skulle göra någon dagstur till den mycket kända parken "Torres del Paine" när vi ändå skulle till Puerto Natales. Från början så var hela anledningen att vi åkte till Patagonien att vi skulle vandra i denna nationalpark med Figgarna under tre dagar (den sträcka som kallas "W"-trek). Hur som helst, vi kollade den enda turen med vettigt pris. Denna erbjöds av företaget Bus Sur, som vi kände till sen innan i och med att vi bokat resan till Ushuaia med detta bolag. Ushuaia är en stad på Eldslandet dit vi färdas om lite mindre än två veckor. När vi pratade med killen i båset och förhörde honom lite så kom det emellertid fram att turen med Bus Sur endast var transport till och från Torres del Paine och ingen dagstur i parken som vi hade trott dvs man fick inte en tur runt i parken bara transport till och från parken. Sämst! Eftersom detta var det enda ekonomiskt hållbara alternativet så bestämde vi att vi får ta nationalparken nästa gång, eftersom vi säkert kommer tillbaka med Figgarna ändå.

Vi skiftade därefter till nästa punkt på schemat. Vi var nu i Punta Arenas och skulle om några dagar åka till Puerto Natales, men efter detta så skulle vi ju tillbaka till Punta Arenas och spendera 4 ytterligare nätter här. Dock inte i vår fristad Departamentos Alejandro, utan i ett vandrarhem som heter "Emilia House". Vi ville därför spana in detta "Emilia House" medan vi hade chansen, då vi gillar att vara relativt välplanerade om möjligheten finns (tänker tillbaka på när vi första dagen provåkte lokaltrafiken till spanskaskolan i Buenos Aires).

Vi var mycket förvirrade i och med att det på bokningssajten stod att vi hade bokat en "båthytt" som boende, emedan Emilia House inte alls låg vid vattnet. Det låg i en helt annan del av staden som vi ännu inte besökt så det var lite spännande och intressant. Vi hittade gatan som Emilia House skulle ligga på, men då vi kom till nummer 411 så fanns där endast en grå byggnad utan någon som helst skylt eller något.

Vi stod lite förvånade kvar utanför detta konstiga hus och tänkte att "något måste var fel". Ut ur huset kom en pappa med sina två små döttrar på kanske 3 och fem år och vi tänkte att "detta kan ju verkligen inte stämma, det där känns ju inte som vandrarhemsmänniskor". Så skumt! Adressen var i vilket fall den vi skrivit ned, så det var inte mycket mer att tänka en "jaha, hoppas att det löser sig när det väl är dags att flytta in". Kanske var det åtminstone så att de registrerat adressen på ett ställe och att vi faktiskt skulle bo i ett båthus nere vid vattnet när vi skulle återvända hit om cirka en vecka.

Vi lade problemen kring boendet i Emilia House åt sidan och begav oss till vad som skulle vara stans bästa fik vilket råkade vara nära beläget där vi befann oss (någon kilometer från stadens centrum). Stället heter "Café Inmigrante" och grundades av invandrare från Dalmatien i Kroatien för många år sedan. Lokalen var inredd med mysiga äldre ting och hade en verkligen en känsla av "gammalt kafé". Vi beställde in var sin kaffe och en bit choklad - och gräddtårta att dela på. Det visade sig i nästa sekund att fiket hade världens största tårtor - stora som berg! Vi mumsade i oss och njöt, men Súsanna blev mätt för tidigt så David fick ställa upp och pressa i sig resten för att undvika att lämna för mycket av biten vilket Café Inmigrante möjligtvis kunde ha uppfattat som ett dåligt betyg. Vi vandrade sedan hem till tvättning, packning och häng i lägenheten. Det var tid att andas ut innan vi skulle äntra ett nytt vandrarhem med de sedvanliga backpacker-konversationerna!

Vy över Punta Arenas

Svårt att komma i julstämning när maskrosorna står i full blom.

Familj på utflykt i vad som vi tycker är en av PA:s bästa green spots.

Sista biten av trappträningen - puha

Dessa gula, röda och gulröda buskar pryder nästan varje gatan i staden - undrar vad det är för växt.

Närbild på underbara växten.

Stadens "flod"

Fika med världens största tårtbit, tur man tog en att dela.

En mysig förskola mitt i stan.

Onsdagsmorgon var det dags för resan till Puerto Natales. Bussen skulle gå vid 11:00 så strax efter 10:00 gled vi ut genom dörren. Vi gick och plingade på huvuddörren för att lämna nyckeln och tacka för vistelsen. Det var Alejandros fru (tror vi) som öppnade dörren i morgonrock och tackade för nyckeln och önskade oss trevlig resa vidare. Kanske inte så dumt att tjäna pengar på att ha en handful extra lägenheter på sin innergård om man kan hänga hemma i morgonrock klockan 10:00 på en vardag tänkte vi och kämpade genom staden med med våra ryggsäckar.

På bussen fick Súsanna lite huvudvärk och David bäddade därför ner henne med nackkudde och ögonlapp medan han själv satt och pressade sig igenom en forskningsartikel. Halvvägs till Puerto Natales så hade Súsanna vaknat emellertid. Genom fönstret så såg hon då några kämpe-kämpestora fåglar sväva över bussen, vilket vi är säkra på var andinska kondorer. Häftigt!

Då vi kom till Puerto Natales gick vi raka vägen till vandrarhemmet "Chumango" där vi checkade in i vårt privata rum, vilket faktiskt var kanonfint. Lite andrum måste man ha, är så vi resonerar. Något som vi däremot inte visste var att med det privata sovrummet kom även ett privat badrum (OBS! de andra badrummen var inte så skoj, om man säger så). Badrummet hade handfat, toalett och badkar. Vi fick en nyckel till detta badrum, samt en nyckel så att man kunde gå ut bakvägen ur vandrarhemmet och slippa passera receptionen.

Vi gick sedan ut för att se den lilla staden och söka upp någon form av mat. Klockan gick mot 15:00 och vi var rätt hungriga. I en affär så köpte David ett paket kex av favoritsorten som heter "Vivo - 4 Semillas", medan Súsanna köpte en burköl och en empanada. Lunch av hög klass med andra ord! Med inköpen i handen så gick vi ned mot stadens glittrande vatten och strandpromenad.

Vyn med fantastiska berg i horisonten var otroligt vacker och friska vindar smekte ansiktet. Kändes nästan som en liten dröm. Dessutom så var stranden fylld med vackra stenar och snäckor - vad mer kan en samlare från Färöarna önska sig liksom? Súsanna påbörjade således stenplockning och David samlade energi på en sten i solen.

Längs stranden simmade svanar med svarta halser och många ankor. Vi promenerade utmed vattnet och slog oss ned i en jättestor skateboardpark, där det flockades massor av ungdomar på skateboards och cyklar, samt äldre människor som hängde på bänkarna runt om betongparken. Det fanns även en rund mamma som gick lite extra långt för att vara crazy och låtsades glida ner för skateboardbanan för att få sina barn att skratta. Det var kul att titta på och barnen var i sjunde himlen!

Innan vi drog tillbaka till Chumango Hostel så gick vi till den stora affären Unimarc som vi hade väldigt höga förväntningar på efter superaffären av samma märke i Punta Arenas. Tyvärr så visade det sig att den var rätt tom på frukt och grönt, hade inga jalapeños samt en gigantisk kö till kassan dvs. minst 30 minuter lång. Vi lyckades i alla fall skrapa ihop lite mat i form av spagetti, tacobröd, ärter mm.

Efter middagen satt vi i köket med de andra boende på vandrarhemmet. Bland dessa så fanns bland annat ett par från Italien som upplyste oss om att alla som beställer in en cappuccino efter lunch i Italien betraktas som fullständiga idioter. Åtminstone så vet man att dessa är turister, eftersom det i princip är förbjudet att dricka cappuccino annat än på morgonen. Efter maten ska man i Italien dricka espresso, fick vi veta. Detta par berättade även andra intressanta fakta om Italien, så som att taxisystemet är det konstigaste och dyraste i Europa och i princip styrt av maffian, samt att Italienska skidorter har skidpoliser som ingen kan åka i från eftersom de flesta av dessa tävlat på världsnivå. Paret hade även varit i Uruguay (dit vi ska om någon månad) och har upplevt att invånarna där var rätt kinkiga med hur de dricker deras yerba mate. Italienska killen hade hällt varmvatten på fel ställe i koppen och därför blötlagt yerba maten för mycket och efter det hade alla vägrat att dricka. Detta kände vi direkt att vi var tvungna att lägga på minnet och utforska ytterligare.

Bland de andra kring bordet fanns ett par från Nederländerna. Mannen i i förhållandet, var ganska lång, smal som en sticka och hade stort, ljust tomteskägg. Han fick bakom ryggen smeknamnet "HAA!HAA!" av oss eftersom han skrattade just på detta sätt, dvs. väldigt kort (bara två "ha!") med öppen mun och uppspärrade ögon. Han visade sig också vara mästare på att göra ljudeffekter, vad han än berättade så använde han en massa konstiga visslingar och luftljud. Tjejen i detta par fick namnet Lådtjejen för att hon pratade så vitt och brett om vad de själva hade gjort utan att ställa frågor till någon annan. Hon var således mycket bra på att "hålla låda". Paret babblade på (utan att ta någon form av paus för andrum) om deras resor och upplevelser. Vissa saker av det de berättade var spännande och lärorika, men tyvärr så upprepades många grejer liiiiite för ofta vilket gjorde att man blev rätt trött på dem. De sista i gänget var vi två Svensk-Färingar och en snäll tjej med kort hår och glasögon från Schweiz.

Súsanna försökte mingla med att trycka in några jokes i de olika parens historier, men tyvärr föll alla av dessa försök platta som pannkakor. Exempel: Italienska paret berättade om när de var i Kina och för första gången såg att barn som inte visste hur man använder en toalett går ut på gatan och bajsar. Súsanna skämtade om att föräldrarna sprang efter dem och plockade upp bajset (som hundägare gör), men istället för att skämtet bemöttes av skratt så sa italienarna och nederländarna i munnen på varandra: "no no no no de låter bara bajset ligga där - det är normal därborta". Suck, som om man själv var gjord av 100 % kork och inte kunde fatta att bajset fick ligga på marken. Súsanna fick förtydliga att det var ett skämt och "HAA!HAA! med öppen mun" klämde ut ett "HA!....HA!. Efter detta tog hans partner (Lådtjejen) över historieberättandet från Italienarna och berättade om något de hade upplevt i Peru (vad hon berättade har vi glömt, så garanterat inget minnesvärt). Lite senare på kvällen som kom en tysk kille och satte sig med oss. Han var stor och upplevdes rätt slapp och korkad. Han fick namnet "Big Foot" då hela vandrarhemmet skakade då han gick på övervåningen.

Största delen av konversationerna alla vandrarhemsboende emellan handlade emellertid om "The Park" dvs. den mycket kända och uppenbarligen otroligt vackra Torres del Paine dit samtliga antingen skulle eller hade varit. Vi försotod snabbt att standardfrågan var "Are you doing the W or the whole O?". Dvs. om du ska göra den mindre vandringen som tydligen ser ut som ett "W" (3 dagar) eller den långa vandringen som ser ut som ett "O" (9 dagar). Mycket i Puerto Natales, från T-shirts till pizzor, kretsade kring dessa två bokstäver. Hur som helst, folk älskade att prata om hur svårt det vara att boka de olika campingplatserna och hur dyrt allt var. Det verkade inte som om "O eller W"- frågan kunde trötta ut någon överhuvudtaget..

Under kvällen lopp så upptäcktes det även att ingen annan hade privat rum. De snackade om att det var allt för dyrt att ha det i Patagonien. Vi bestämde att hålla tyst om vårt rum och vår supertoa. Vi tyckte att det hade varit pinsamt att nämna det, så vi bestämde att vi får smyga på toaletten i fortsättningen. Senare kom det fram att alla tyckte att Ushuaia (stad på Eldslandet där vi kommer att befinna oss inom en och en halv vecka) var överskattat och allt för dyrt och att ingen därför inte skulle åka dit (även de som inte lyckats åka dit tyckte det). Båda paren (italienarna och nederländarna) kom även överens om att man som vegetarian inte kunde överleva i Sydamerika för här var så mycket kött. Súsanna klämde ur sig ett mycket klent "det går bra" och bemöttes av chock från alla. Något av det sista som hände under kvällen var att någon skämtade om att de var ingenjörer och alla bara " HA HA HA HA HA" i kör, vi tittade på varandra och bestämde hålla våra karriärval för oss själva denna afton.

Även Puerto Natales bjuder på vackra byggnader.

Som vi var lyckliga när vi hittade ner till havet.

Det tog inte lång tid så hade Súsannas stensamling fått tillökning.

En gammal brygga som leder ut till ingenstans.

Staden levererar en jävligt fin och mycket populär scatebane där unga som äldre flockas.

Vårt rums förråd.

Torsdag bjöd på en grå förmiddag, men vi bestämde oss ändå för att dra ut på stan. Vi hade inte gått mer än 30 minuter innan det började småregna och Färiskänslan svepte över oss. Vi gick till en sida av staden som vi inte hade varit på tidigare. Här var antalet hemlösa hundar två gånger så högt som i andra delen av staden (läs: de var jäkligt många). Husen var små och mer nergångna, dock med mycket fina trädgårdar. Nere vid vattnet hittade vi några trasiga båtar som David såklart ville fota. Vi hittade även en häftig husruin med mycket graffiti där vi också hängde och fotade ett tag, mycket mystiskt ställe. Bränder hade tänts, massvis med krossat glas och i vissa hörn låg hoprullade madrasser.

Efter en sväng tillbaka på vandrarhemmet för lite mat så hade solen hunnit komma fram och vi begav oss ut igen. Vi passerade ett museum som bara kostade 1000 chilenska pesos, vilket är ca 14 SEK. Där gled vi in och blev mycket positivt överraskade. De hade mycket fina utställningar på olika teman t.ex. urbefolkningen och själva staden Puerto Natales för 100 år sedan. Många fina bilder och intressanta historier fanns. Vi fick till exempel läsa om alkoholiserade indianer som till slut förlorade sin kultur för att den inte användes, samt om det utdöda djuret Milodon som bodde i trakterna.

Efter museet så kunde vi inte hålla oss från stranden nu det hade blivit så fint väder. På väg hem så spanade vi efter vegorestauranger och hittade ett ställe "El Living" som såg riktigt nice ut. Blir nog ett besök om någon dag eller två!

Innan vi kunde glida hem för tacos-käkande så var vi tvungna att gå förbi stora affären Unimark för att köpa några få ingredienser. Inte visste vi då att denna upplevelse i efterhand bara skulle kunna beskrivas med två ord: OH HERRRRREEEEE!.

Vi råkade såklart ställa oss i fett fel kö. Några meter framför oss stod nämligen världens tre snålaste män med betoning på VÄRLDENS! Alla var iklädda splitternya vandringskläder och såg lika dana ut, stora skägg alla tre. De köpte en del mat (typ korv, bröd och läsk) som de skulle ha med då de antingen skulle göra "The W" eller "The O". Det utbröt någon form av aggressiv diskussion i kassan. Det visade sig sedan att detta gäng ville dela upp kostnaden på exakt tre personer, men denna funktion fanns inte i kassan. Någon skulle betala med ett kort, den andre med kontanter och den tredje med något annat kort. Ena snålmannen gjorde en scen. Han trodde sedan att han hade betalat för allt på sitt kort och var superupprörd. Kassörskan pratade inte engelska och de själva pratade inte ett ord spanska. De försökte förklara med ljud och tecken allt medan kön växte och växte.

Efter kanske 30 minuter så fick en spansktalande amerikan längre bak i kön nog. Han gick fram och frågade vad problemet var och började översätta parterna emellan. Det framkom att kassörskan inte alls dragit några pengar från den upprörde mannens kort, men han trodde inte på detta förrän amerikanen lyckades lugna honom. Sedan förklarade han att de inte kunde dela upp betalningen på tre personer, vilket var det värsta dessa tre män någonsin hade hört. Alla totalvägrade att betala för hela kalaset (kunde de inte bara ha löst detta sinsemellan efteråt?). Istället så fick den stackars kassörskan ta ta bort alla varorna igen genom att blippa dem med skannern. Sedan krävde männen att kassörskan skulle dela upp varorna på så sätt att de tre skulle få betala en tredjedel av det totala priset var. Som man förstår tog detta mycket lång tid.

När de äntligen var klara så ville snålisarna tacka amerikanen för översättningen av deras önskemål till spanska. En av dem flinade stort och hävde ur sig "LENGEGE IS POR!" eller nåt till amerikanen, som svarade "WHAT?". "LENGEGE IS POR!" flinade snålisen igen och amerikanen sade återigen "WHAT?". Súsanna fick förklara för amerikanen att snålisen försökte flina fram att "LANGUAGE IS POWER!". Han ville alltså säga något stort och vist om att språk är makt och blev sedan inte förstådd på språket han försökte framföra visheten på. David tyckte att detta var otroligt roligt, vilken filmisk scen av ironi. Amerikanen tackade Súsanna för översättningen och sade sedan att han inte fattade vad det var för fel på snålisarna. De hade uppenbarligen svindyra vandringskläder och hade rest över halva världen till Patagonien och skulle betala ca 50 kronor var. Att det var uppåt 100 m kö bakom dem berodde således inte på att de var fattiga, vilket hade varit en annan sak, utan att de var de tre girigaste individerna som satt sin fot i södra Chile någonsin.

Under tacomiddagen hemma på Chumango så fick vi återberätta ovanstående sekvens för vår nya vän, den schweiziska tjejen - som förövrigt var snäll nog att ge bort en massa blomkål till oss för att dryga ut våra tunna tacos, haha.