TUNNLANDS ON TOUR: DEN LÅNGA RESAN

LÖRDAG - SÖNDAG 19-20 NOVEMBER 2016

DEN LÅNGA RESAN

Mr. Tourist på språng igen!

Vi gick upp vi kl 8 och käkade frukost och gjorde avokadomackor för den extremt långa resan. Vi undrade hur långt denna proviant skulle räcka. Kvinnan som vi tror driver hostellet bakade pankakor till de gäster som hande valt att frukost skulle ingå. Súsanna såg att hon smörjde dem med dulce de leche innan hon rullade ihop dem. Spännande.

Eftersom vi nu hade åkt ett antal bussar så hade vi fått lite erfarenhet och satte därför på oss de varma och bekväma stödstrumporna som vi hade på flygresan hit och även bekväma byxor så man kan dra upp benen under sig utan att känna det strama. Vi skäms inte för våra stödstrumpor! Avokadomackorna och även lite toalettpapper fick åka i handbagaget (standard: toalett utan toapapper). Vi gick även mot bussen i god tid ifall vi skulle ha missuppfattat varifrån den gick, vilket vore fullt möjligt av gårdagens konversation att döma.

Vi hade inte mer än lämnat vandrarhemmet förrän en av de små skygga hökar som vi jagade för bilder i 20 minuter under gårdagen flyger rakt emot oss och sätter sig på en stolpe 2 meter från oss. HELT SJUKT!!!! Vilken fin lite gosunge! Det kändes verkligen som om den ville säga hejdå. Vi har helt i chock och David hann därför inte ta annat än en mental bild av denna storslagna händelse.

I receptionen på Cruz del Sur - huset (bussbolaget) var bra stämning. Killen från i går var där och hälsade oss välkomna (bevis för att han inte var blind, vilket vi spekulerade om igår). De spelade gamla musikvideos på en TV i ett hörn och David njöt. Tills de plötsligt bytte till lite nyare varianter så som ”Money on my mind”. Vi pratade med en skrattig nederländsk tjej väldigt länge innan hon var tvungen att hoppa på en buss till ön Chiloé som verkligen alla åker till, men som vi tyvärr missar. Synd, men Patagonien blir nog också bra!

Strax innan bussen skulle gå ställde vi oss utanför bussbolagshuset. Men bussen dök inte upp på ett bra tag, precis som varit fallet för alla andra bussar vi tagit. 20 minuter försenad så kom den tillslut och de flesta människorna som skulle med hade redan hoppat på i Puerto Montt. En gubbe satt på vår plats med han avlägsnade sig utan motstånd. Luften på bussen var extremt unken, vi undrade hur den skulle lukta när det var dags att gå av i Punta Arenas 31 timmar senare. Sätena gick att fälla något bakåt, men kanske bara en tredjedel av på tidigare bussar. Detta skulle bli spännande på ett något obehagligt sätt. HERRE. Súsanna fick huvudvärk efter en stund på bussen och åkte därför inn i sömnposition med migräntabeltt, nackkdde och ögonlappar. David hängde på.

Då vi kom till chilenska gränsen efter en halv dag så skulle alla resenärer ur bussen för att visa upp sina pass och få sina stämplar. I lokalen fanns det skyltar om att man inte fick ta bilder och att det var en ”No selfie zone”. Gränsvakterna var snälla och allt gick kalas. Vi åkte upp genom Anderna och längst uppe fanns det en märklig zon med hundratusentals döda träd. Det var en helt otroligt häftig känsla att åka vägen kantad av alla träden och veta (eller i alla fall hoppas eller tro) att dessa bara längtar efter en brand så att de kan ge tillbaka till näringsämnen till jorden och nytt liv kan uppstå. Undrar varför så många träd var döda just där? Fanns inga gröna träd alls. Såg ut som en mycket vacker sagofilm om tomtar och troll.

När vi hade kommit lite längre ner från Anderna så var det dags för Argentinsk gränskontroll – logiskt nog (?) är det olika stopp för olika gränser. Där upptäcktes att Súsanna inte hade fått ett utfärdsstämpel då vi lämnade Mendoza, men polistjejen var snäll och låt Súsanna passera in i landet ändå.

På bussen igen somnade Súsanna (i vanlig ordning, vilken talang att vara så lättslocknad) medan David njöt av vackra utsikter medan bussen körde genom området kring det mycket kända argentinska semesterparadiset Bariloche. Området är väldigt fint och har massor med sjöar, berg och täta skogar. David var också orolig för en galet stor geting som satt bakom gardinen på platsen framför honom, vi snackar bålgetingstorlek. Han ville inte bli bekant med den gadden och vägrade således sova!

Efter någon timme så stannade vi vid en restaurang mitt ute i ingenstans. Chaffisen sa att vi fick 30 minuter på oss att käka någon form av middag innan vi skulle åka vidare. Snabba bud! Stället var präglat av chaffiskultur med många olika kepsar och souvenirer på väggarna (man kunde nästan anat detta). De hade inga vegetariska rätter (även detta kunde anats). MEN servitrisen var snäll och fixade så att vi kunde få lite oljiga pommes frites och sallad . Vi glufsade i oss maten som ändå smakade gott eftersom vi var väldigt hungriga (vi hade vid det här laget insett att avokadomackorna troligen inte skulle räcka för att hålla oss mätta dess 31 timmar).

Efter maten så var det att skynda sig och börsta tänder på toaletten med varmvatten och sedan ut i bussen igen för att skumpa vidare. Det var en väldig vacker kväll och då bussen åkte igenom den lilla staden El Bolson så var hela himlen färgad rosa och vackra rosa moln dekorerade himlavalvet - helt enkelt amazing och vi blev starkt påminda om hur fin jorden är och hur mycket det finns att njuta av. Undet kvällen så visades några lite våldsamma filmer som många passagerare verkade njuta av. Vi tittade inte på dessa.

Resan fortsätter. Även om det inte var den mest bekväma bussen vi har åkt med så sov båda väldrigt bra. Vi fick filt och kudde (som vi lade under ryggen - tips från Peter T) och sedan hade vi våra upplåsbara superkuddar från Lai-San och våra superögonmaskor från Apoteket i Åkermyntan. Vi vaknade runt 7:30 i samband med att flera av bussåkarna vaknade och började göra ljud och dra gardinerna åt olika håll. Vi 9:00 blev frukost serverad. Det var en ostmacka och så fick man antingen kaffe eller te. Kaffet som vi hade sett mycket fram emot smakade inte som vi hade drömt...

Lite av fina landskapet nära Bariloche.

Solnedgång över El Bolson

"Saftiga" frukosten

Under hela dagen färdades vi igenom ett väldigt öde landskap, vi hade ingen GPS-täckning så vi kunde inte lokalisera oss i någon kartapplikation. Utomhustemperaturen var cirka 15 grader, klimatet mycket torrt och sandigt med halvmeterhöga knastriga buskar i överflöd. Vi såg någon form av lamadjur, ministrutsar (även kallade Mindre Nandu) han-och hon-ankor som kallas Corta Corrientes och FLAMINGOS! Med flamingos menas dock rosa prickar, man kunde inte direkt höra vingslagen. Tyvärr fanns det på vissa platser även en tydlig tendens till mycket skräp, vilket vinden fört över vidderna tills plastpåsar och annat fastnat mot staket. Men intressant landskap att färdas genom timme efter timme helt klart. Intressant av anledningen att det var så väldigt och oföränderligt.

Plötsligt så visar KÄMPE-getingen sitt tryne igen. Den surrar och surrar överför mannen som sitter framför oss ÄNTLIGEN upptäcker den. David har varit orolig för getingen i 15 timmar. Getingen har dock hela tiden varit bredvid mannen på sätet framför utan att han sett den. David har i sitt huvud föreställt sig att getingen ska skrämma slag på mannen när han upptäcker detta monster precis vid sitt huvud. Men så blev det inte 1..2..DUNK så har mannen krossat megagetingen mot fönsterrutan med sin armbåge... tufft.

Vi skulle nu passera in över Chilenska gränsen igen och fick stoppa för gränskontroll. In till Chile får man inte ha med sig någon mat då de är rädda för att få olika sjukdommar som inte finns på deras sida av Anderna. Vi fick däför trycka i oss resterande avokadomackor och våra torkade plommon på rekommendation av buss-servitören. Någon timme efter kontrollen så stoppade vi för lunch på ett hak mitt ute i ingenstans. Vissa tog in någon av de många kötträtter som fanns medan andra som vi tog en mycket efterlängtad kaffe. Vi tog det senare alternativet, struntade i pommes frites och sallad denna gång.

Lansdskapet..

Plötsligt i ingenstans: En flod!

Lamaliknande djur i landskapet

Ökenlandskapet några timmar senare!

Flamingos!

Vid cirka klockan 17 så kom buss-servitören och ville maniskt fixa alla gardiner och samla in alla kuddar och täcken. Vi förstod att vi antagligen närmade oss Punta Arenas även om det "bara" hade gått 29 h och inte 31 h som biljetten angav. Vi rullar in på stationen och David (som styrt allt upp så bra med avritade kartor mm ifall våra telefoner skulle vara döda efter de 31 timmarna) leder vägen mot ”Departamentos Alejandro” (vårt boende) som ligger cirka 15 minuters promenad därifrån. Vår första intryck av staden är att den är lite halvsliten men har någon slags liten mysfaktor. Husen är färgglada och fyrkantiga, det finns hur många bänkar som helst och de är fast sin kalla geografiska position rätt bra på att fixa till med träd på små ytor. Vi noterade även en hel drös med vad som verkar vara stripphus och diverse alkoholiserade män som stod eller satt längs de tomma gatorna och bara stirrade ut i luften eller sov. Är väl en gammal viktig hamnstad detta och sjömännen har väl traditionellt sätt gillat alkohol och kvinnor.

Efter att ha bestigit en brant backe så kommer till adressen Arauco 1536 och plingar på. Det visar sg att vi har bokat världens myslägenhet med eget kök och toa. NAJS! Den ligger i en innegård som är hur mysig som helst med massa små hus och växter överallt. Drömme tänker vissa. Alajandro är mycket snäll och hjälper oss med allt och berättar vart närmaste supermarket är. Efter att ha duchat och landat så drar vi mot affären. Vi går upp för kullen och ser ett sjukt hus med taggtråd och massa beväpnad personal… är detta ett fängelse? De har i alla fall helt sjukt stora gevär. Vi vågar inte ta bilder!

Mysiga innegården här vi bor.

Uppskattas stort att de har ett växt och pyntintresse.

Vårt lilla hus :)

Vi går och går, men hittar ingen affär. Vi frågar en förbigående tjej som säger att det är ca 4 kvarter rakt fram så det är bara att knuffa på oss själva. Då vi tittar runt omkring oss så känns allting så sjukt. På ena sidan har vi männen i huset med supergevär, på andra sidan två fotbollsplaner. Bakom ena fotbollsplanen dvs. precis vid sidan om oss står ett gäng på tre och håller på med skumma saker (ser det ut som, men vi ska inte döma någon i onödan!). Vi passerar även en parkering eller en gård med hur många bilar som helst runt om ett hus. Det spelas musik och redneck-andan fyller våra näsborrar. Överallt på det icke så gröna gräset så finns en massa skräp. Plast, plast och åter plast. David säger att om inte han hade läst att detta var en säker by så hade han börjat bli rädd. Så skumt ställe!

Äntligen hittar vi till slut affären. Just som vi ska gå in så vänder sig en gubbe på en busshållplats om och skrattar efter oss med sina urgröna tänder! VA? URGRÖNA? HUR? En kortare diskussion om hur man får gröna tänder startas, men avbryts när vi inser att affären visar sig vara en SUPER-affär.

Det spelas taggad musik i affären. Även vår gamla BA-favorit ”Munequita” spelas och de har sjukt många och bra varor. Emelelrtid är många i ”super storlek” så som superstor lök, super-superstor melon, stora schampoodunkar, stora chipspåsar osv. Vi handlar på oss och hittar även en burk med jalapeños! YES! WOH! Vi har inte fått i oss jalapeños sedan vi lämnade Svea Rike och har varit nära att bli Coo-Coo av denna brist på bra styrka i kryddorna.

På väg tillbaka till lägenheten blir Súsanna nästan uppäten av två hundar som gaddar ihop sig och vill angripa. HERRE. Som tur är har hon lärt sig ordet ”SALE!” (Försvinn!) från Figgarna som hon skriker av all makt åt hundarna som sedan lugnar könet och ger sig av.

Kvällen spenderas i en enorm julstämning med världens minsta (men supergoda) mandariner, julmusik och pastalagning. Vi njuter för fullt i vårt lilla kök och går på toa precis hur ofta vi vill utan några (inbillade?) dömande blickar. Vi visste att vi skulle trivas i denna mysiga ensamhet några dagar innan vi skulle ta bussen till vandrarhemmet på nästa destination, vilken skulle bli Puerto Natales.