TUNNLANDS ON TOUR: ETT ANNORLUNDA LIV

MÅNDAG - TORSDAG 28 NOVEMBER - 1 DECEMBER 2016

ETT ANNORLUNDA LIV

Pingo på ön Isla Magdalena.

Innan vi lämnade hostellet i Puerto Natales så passade vi båda på att duscha och äta en ordentlig stor frukost. Tidigare i veckan då vi hade kollat upp nästa hostel som låg i Punta Arenas och då hade vi fått liiiite skumma vibbar så vi passade på att njuta medan vi kunde. Strax efter 9:30 var det dags att skynda till bussterminalen med våra stora ryggsäckar.

Bussturen varade 3 timmar och första timmen spenderades med att lyssna på ett avsnitt av Alex och Sigge podden där de sågar vår högt älskade Marcus Oscarson (från TV4). Súsanna fick direkt vibbar av att detta var en pod som hon inte gillade något särskilt (PS. kanske inte var helt objektiv). Dels för att det kändes som att de båda som pratade var sådana som måste säga: "Ohhhh, då jag jobbade hos Steve Jobs då runt år 2011 och hade den där skitsnabba ferrarin som Brad Pitt ägde innan mig, då smakade jag också en glass med basilikasmak" = de måste pressa in information om hur bra de är i alla samtalsämnen. Nå, nog om det - Súsanna kanske var lite bitter av någon orsak.

Resten av de tre timmarna bussen tog att åka till Punta Arenas användes till läsning och podcastlyssning. Då vi anlände till bussbolaget Bus Sur:s station runt klockan tre - rycket så var det bara att be till gud att ingen av de människor som hade hoppat av i små byar på vägen hade tagit med sig våra väskor. I alla bussar vi har åkt tidigare så har personalen satt lappar på väskorna, men i denna buss så kastades allt bara inn i bussen och sedan var det gasen i botten. Som tur var fanns båda ryggsäckarna kvar längst, längst in! Woh! Vi såg att många av passagerarna hoppade in på första bästa restaurang som galna. David skrattade åt dem och sade att restaurangen hade ett så pass bra läge bredvid terminalen för alla hungriga stackars bussresenärer att de i princip skulle kunna servera överkörda djur.

Vi gled sedan mot vårt mystiska vandrarhem Emilia House som ligger ca 30 min från stationen. David var en hjälte och bar båda handbagageryggsäckarna medan Súsanna gick med händerna långt nere i fickan. Vi passerade Café Inmigrantes, där vi ätit den stora tårtbiten för någon vecka sedan, samt världens risigaste bruna och uttorkade å full av plast. Vi kom fram till Emilia House och ringde på dörren. Där stod vi och hoppades på det bästa då en kvinna kom och öppnade.

Detta visade sig vara hon som styrde vandrarhemmet. Vi fick komma in i ett vardagsrum och där började hon leta efter vår bokning. Tyvärr så hade booking.com inte sparat bokningen av någon orsak, men hon hittade vår reservation i en handskriven kalender. Hon pratade endast spanska så vi var mycket glada för vår investering i spanskakursen i Buenos Aires som gör att vi åtminstone kan ta oss fram hjälpligt.

Rummet var inte helt klart så vi fick gå iväg en timme eller så och äta något för sedan att återvända. Vi gled mot centrum, Súsanna var sjukt kissnödig och kunde inte fokusera på Davids samtalsämnen. I panik gled vi in på busstationen, där vi var för mindre än en timme sedan och lånade deras toa. PRETTY NICE! Efter detta gick vi till restaurangen, Amaranta Tea House, vilken låg bredvid busstationen. Det var hit folk från bussen tidigare på dagen hade gått och då hånade David dessa och tyckte de var okreativa som bara tog första bästa. MEN restaurangen hade SÅ goda vegetariska burgare med sallad (tror inte att de bestod av överkörda djur). Sedan fick vi även en bit citronmarängpaj efter maten - gratis. DRÖMMEE.

Sedan gled vi till stormarknaden Unimarc (södra Chiles Coop?) och köpte ingredienser till avokadomackor (det nya, som vi har pimpat upp med att krydda med lite av våran chilenska rökchilli), mandariner och lite annat gött (havrekakor).

Amaranta Tea House hade tagit antalet väggdekorationer till nästa nivå

Svinigt bra vegoburgare som var helt över alla våra förväntningar.

Kanske Rymdbolagets parabol? Vad säger P Turesson?

Då vi kommer tillbaka till Emilia House så är ingen där. Vi hade fått en nyckel så att vi kom in i huset, men där var helt tyst. Vi gick runt och hörde att tv:n var på i ett av rummen och där inne låg någon och tittade, men vi visste inte vem. Annars var ingen där. Vi gick ut till hallen igen och ringde på. Sedan satte vi oss i vardagsrummet. Då kommer plötsligt en gubbe ut från tv-rummet och går först förbi oss ut i hallen medan han knäpper sina byxor (han har bar överkropp). Sedan kommer han in igen. Vi försöker säga att vi vill checka in, men han ville inte hjälpa oss. Han mumlar något om att hans dotter är tillbaka från affären vid 17, sedan glider han tillbaka in i sitt rum och tittar vidare på tv. Vi har för första men inte sista gången träffat "morfar".

Vi sitter i soffan, klockan tickar. Vi beslutar oss för att göra lite pingvinresearch och kanske få till en tur medan vi är här. Plötsligt ringer det på dörren igen, morfadern kommer hasande ut ur sitt rum och knäpper byxorna på vägen (herre?). Det visar sig vara barnbarnet dvs. vår hyresvärds tonårsdotter som nu hade kommit. Vi börjar misstänka att detta kanske inte är ett hostel, det verkar mera som om vi är i deras hem....Oh lord.

Vi väntar och väntar, men då klockan går mot 17:30 så pallar vi inte att vänta längre och drar vi till en resebyrå för att köpa biljetter till Isla Magdalena där Magellanpingviner finns. Det är soligt och varmt ute och stämningen i staden känns glad och nästan något julig. På resebyrån har de biljetter till på torsdag som vi nappar på.

Då vi kommer hem igen är det fullt hus. Vad i hela....! Hyresvärden, hennes man, deras två små döttrar, tonårsdottern och morfar är alla hemma. "Ok..", tänker vi, "vi bor definitivt i deras hem". Detta förklarar varför vi sett en man med två barn gå ut från huset då vi var utanför och undersökte för någon vecka sedan, vilket vi då tyckte var mycket underligt. Vi får ett sovrum med dubbelsäng intill vardagsrummet där vi hänger ett tag och diskuterar vad i helskotta detta är för ställe. Detta var verkligen ingen "båthytt", vilket det hade stått i beskrivningen på booking.com. Nu började hungern ta över så det var dags att ta sig in i i köket och göra lite käk.

Då vi ska gå laga våra mackor i köket får vi en till chock för det första finns det nu även en mormor här och sedan så är köket jättelitet och det visar sig att familjen älskar att ockupera det. Emilia frågar oss (tror vi) om vi röker - vi säger nej nej nej, men senare visar det sig att hon egentligen frågar om det gör något att de röker i köket... DOH! Röker gör de verkligen.....cigariller.....aldrig sett något liknande eller känt så stark röklukt!

Vi får bara spela med och försöka andas så lite som möjligt. Det är trångt i köket och mormor och morfar tränger sig emellan för att göra sina grejer hela tiden. Morfar till och med hintar (dvs. säger rakt ut bakom ryggen) att David är i vägen för honom och att han inte kan laga mat. Herr gud, här känner man sig ordentligt i vägen! Dessutom är köksbänken där man eventuellt kan skära grönsaker är förövrigt sjukt låg och kommer endast precis upp över knät.

Pfjuuuu..rätt skönt när vi sätter oss ner vid glasbordet i familjens vardagsrum och trycker i oss mackorna som vi tillrett. Hela familjen på 7 är nu samlade i köket som är på storlek som vårt badrum i Bromma. Det ryktas även om att en till hyresgäst (Ignacio) ska vara här någonstans. I vardagsrummet och i vårt rum är vi inte lika mycket i vägen känns det som, men det som är det jobbiga är att för att gå till ett av det två toaletter som finns så måste man genom köket. Vilken mardröm. Inte läge att sätta sig på toaletten och köra "en konsert" när familjen sitter och äter på andra sidan en dörr tunn som papper. För att avsluta dagen med något upplyftande så sover vi faktiskt otroligt gott i stora sängen.

Uteplatsen

Där vi tror att morföräldrarna bodde.

Vi vaknar klockan 10 tisdagmorgon efter en god natts sömn. Vi hoppas lite på att inte så många ska vara hemma mitt under dagen, men så är det inte. Morfar, mormor, mamma och pappa är där. Mormor, har redan påbörjat dagens lunch som verkar blir någon form av långkok. Här känner vi oss återigen i vägen.

Till frukost så gör vi gröt och avokadomackor (classic). Hyresvärden frågar om vi känner till chiafrön och säger att de brukar ha det över gröten, hon häller lite över vår gröt och bjuder även på en kopp kaffe. Snällt!

Ute är grått, men torrt! Vi tänker att vi ska gå till ett naturreservat utanför staden. Men just som vi kommit till centrum så börjar det regna så vi ändrar våra planer och stannar i stan. Vi glider som flugor mellan olika museum, men det visar sig tyvärr att alla dessa är stängda pga. strejk. Vi beslutar därför att vandra till en stadsdel som vi inte besökt tidigare, långt uppåt den avlånga kullen som delar staden i två. Solen har nu kommit fram och det är varmt och härligt. Vi har inte gått mer än 30 minuter innan vi upptäcker att vi plötsligt hamnat i ett mini-Valparaiso, trevligt! Det finns jättemånga hus med olika färger och stället verkar även ha liknande anda som Valparaíso dvs. folket har nog inte jättemycket pengar.

Målet med turen är en stor park som vi hittar någon kilometer ifrån mini-Valpo. Den har stora statyer av dinosaurier och fornpatagoniska djur. Vi sätter oss vid någon slags igenväxt sjö i parken för att lyssna på en pod och observera fågellivet medan det blåser något kallt. Efter någon timme så vandrar vi hem längs strandkanten. Vi passar på att köpa solkräm på ett apotek (solen här är mycket lurig) och sedan lite ingredienser till asiatisk guacamole (inspirerad av nunnan Maria Forrestals postningar i Facebook-gruppen för Färöiska vegetarianer och veganer).

Hemma (dvs. Emilia House) visar det sig vara helt öde för en gångs skull, så vi passar på och sätter igång med matlagningen direkt. Precis som vi har hunnit klart så stormar hela familjen in från bakgården där de tydligen har hållit på med olika saker. Hyresvärden berättar at de har köpt huset i mars och fortfarande håller på och renoverar osv. Den stora bakgården ska de använda till campingområde och bakom huset ligger ett till minihus som de hyr ut till en kille. Efter maten (pressa i sig mackor till tonerna av skrikande och gråtande barn) blir det bloggning och degning.

Mini-Valparaiso mitt i Punta Arenas

Vi gillar starkt att de jobbar så bra med färger.

Igenväxta sjön!

Båtskrock - tyligen kommer många skepp till PA för att tas isär.

Mer båtrester

Snyggt med gatukonst och färgglada hus.

Ett Morran och Tobias hus

Staden övervaker invånarna noggrant här....

House by the sea - undrar om det skulle klara en jordbävning?

Súsanna och en kompis till Milodónen

Well hello there...

Denna björn levde i Patagonien back in the day - rätt rädd man hade blivit att träffa på den en lördagkväll...

Köket var rätt lågt - här krigar David med korriander en helig stund då alla familjemedlemmarna är borta. Det gäller att passa på!

Onsdag vaknar vi redan klockan 9:00, konstigt nog är ingen i huset när vi går upp. De vill säga konstigt men SKÖNT. Efter frukost så fylls huset upp igen och vi beställer en tvättning av hyresvärden för 4000 pesos vilket är ca 50 kr. David blir väldigt irriterad på den nye Ignacio, som bankar på toadörren medan David sitter där och försöker "baka pepparkaksdeg". Hur kan någon bara banka på toalettdörren? David är helt i chock och därför blev det inga pepparkakor pga. stressen, han fick knipa igen en dag till.

Vi drar ut till maskrosstället som vi upptäckte förra gången vi var här. Vi dricker en bjór och njuter av friska luften och utsikten. David är väldigt låg på energi och har antagligen kaffebrist så vi beslutar därför att gå till ett fik och få i oss lite koffein. Vi drar till La Choco där vi köper kaffe och churros med manjar (chilensk ekvivalent till dulce de leche). Vi får en liten chock när servetrisen kommer med vår beställning då vardera beställning tydligeninnehöll 4 churros., medan vi trodde att det bara var en var. Hehe nu blev det plötsligt njut för alla pengarna. Efter att ha tryckt i oss alla churros är vi helt vita om våra kläder, detta då de var täckta i florsocker. Men det gör inget, för nu är David som vanligt igen och det är det viktigaste.

Innan vi går hem så vill vi besöka den beryktade kyrkogården som vi fick tips om från en par i Puerto Natales. Den skulle tydligen vara oväntat fin. Kyrkogården ligger nära vårt temporära hem Emilia House och visade sig vara helt makalöst vacker med färgstärka gravar, häftiga stora runda "hattifnatt-träd" och sedan en stor begravningsvägg med massor av gravar i. Förvånade gick vi runt och njöt av denna dödens plats. Kändes väldigt märkligt att den finaste kyrkogården vi besökt i Sydamerika skulle påträffas i Punta Arenas (denna hade betydligt mer charm en Buenos Aires världskända Recoleta, som också är otroligt häftig).

Hemma i EH är full fart med familjen som vanligt, de slamrar och pladdrar i köket och rökdimman från cigarillerna ligger tung. Alla i familjen röker, utom de två småbarnen (de får nog i sig en del via passiv rökning..). Vi väljer därför att hänga på rummet till värsta livet har lagt sig. Sedan blir det middag och lite tv, inte helt chockerande bestående av avokadomackor och morötter. Finns helt seriöst inte utrymme för nåt annat än att göra mackor, när familjen står i kö och stressar med hungriga medlemmar. I morgon bär det av till pingvinön.

Färis-festivalskänsla - öl och friska vindar (Austral betyder "Sydlig", detta är chilenska Patagoniens mest populära öl och den bryggs i Punta Arenas)

4 churros fyllda med manjar (dulce de leche) var. Snacka om chock - ojojojojoj

Hund och gubbe i dörr

De vet hur man pimper en begravningsplats helt klart

Mycket vanligt med plastblommor på gravarna.

Varje lucka är en grav. I glasrutan ställer många bilder, julpynt, morsdagpynt osv, väldigt rörande att se.

Sjuka träd!

Två runda figurer

Trädgång

Nu finns även Tunnlands som selfie, för kanske första och sista gången!

Torsdag och 1:a december, var är julkänslan? Som tur är ska vi göra något som är lite juligt, vi ska nämligen ta en båt till pingvinön Isla Magdalena och hälsa på en pingvinkoloni på 50.000 Magellan pingviner.

Utflykten är mellan 16-21 och det tar oss ca 1 timme att gå till färjan från Emilia House. Vi måste därför se till och packa så mycket som möjligt innan vi åker för i morgon ska vi dra vidare från EH och Punta Arenas. Då ska vi ner till Eldslandet och världens sydligaste stad Ushuaia och njuta några dagar innan vi vänder näsan upp igen (mot Uruguay).

Morgonen går därför ut på att packa, fixa matsäck till pingvinturen och till morgondagens busstur (10h). Vi har inte så många chilenska pesos kvar och vill inte ta ut mer för det kostar så mycket (procentuellt) och vi inte kommer få användning för dem igen eftersom vi lämnar Chile för den här gången. Därför får vi vara kreativa med matsäckarna och handla billiga och bra saker. Det blir havrekakor, banan, mackor och lite choklad. Vi får göra mackorna i vardagsrummet, för mamma och mormor har strött ut tio tusen plastjuveler över hela köket som de ska sälja på julmarknad. Súsanna tror att mamman försöker visa eller ge henne ett eller flera par av "juvelerna" men snart blir det uppenbart att hon försöker få Súsanna att betala för dem. Detta ställer upphör inte att förvåna.

Vi går hemifrån i god tid då vi tror att det ska ta oss cirka 1 timme att gå till färjan. Däremot är vi inte helt hundra på varifrån färjan går så bästa att vara ute i god tid, vi vill inte missa pingvinerna. Vi går och går och går längs 5 km bilväg. Punta Arenas är större än man tror! Till slut, efter lite panik, vilsenhet och tacksamhet mot oss själva för att vi var ute i god tid så kommer vi äntligen fram. Vi har 2400 pesos i fickan (våra sista pengar) som vi eventuellt kan använda till en taxi hem på kvällen om vi inte orkar gå. Vi köper kaffe i ett minifik i terminalhallen. Tyvärr fungerar Davids kort inte i terminalen så vi får använda våra 2000 pesos... där rök taxibilen hem. Hoppas att de fem kilometerna hem från hamnen inte är allt för skumma när vi ska tillbaka ikväll och mörkret lagt sig.

Strax före 16 kommer båten som ska ta oss den 2 timmars långa färden ut till ön. Vi sätter oss på nedre däcket och lyssnar på podcasts och tittar ut på havet. Vi ser många fåglar och biter speciellt märke i en som vi också såg i Puerto Natales - en gigantisk grå fågel med stor gul näbb, vi tror att den heter jättestormfågel på svenska.

När vi kommer till ön är det upp med kamera och filmkamera för att dokumentera allt. Pingvinerna är så hiiiiimla söta och små och vi blir helt förälskade direkt. Turisterna får vandra runt om ön på markerade vägar som går mellan pingvinlandskapen i ungefär 1,5 timme. Tiden flyger i väg och vi ser pingviner i hålor, pingviner som spänner sig, pingviner som skriker och pingviner som bara är för söta.

Det är EXTREMT blåsigt på ön och man beundrar verkligen dessa varelser som härdar ut på denna platta och karga ö. Kanske därför de bor i hålor? Vi går upp mot öns topp där ett fyr står, överallt var vi tittar så ser vi pingviner pingviner. Kolonin är tydligen på 70.000 individer och det syns. Vissa pingviner är till och med så oblyga att de korsar vägen rakt framför oss. Vid ett tillfälle så börjar turisterna framför oss att klappa en pingvin som kommer och vill bita i snöret på en av deras skor, men då kommer snart en parkvakt och säger att så får de inte göra. Bara titta, inte röra (vilket man kan tycka är självklart, detta är vilda djur).

Efter att ha tagit många bilder och många minuters film hör man båten tjuta som för att säga "kom nu, dags att åka hem". Súsanna gör ett sista ryck på stranden och smyger ner 3 snäckor (fliður) och några stenar i fickan. Hon gör sig (troligen) skyldig till brott! Hon vet inte om man får ta med sig saker från ön, men kunde inte kontrollera sig och vara bara tvungen. Fliðurna är jättefina med mörk insida och kommer fungera perfekt som snapsglas hemma i goda gamla Norden.

Båtturen hem är lite mera guppig och havet gör sina avtryck på båtens fönster. Många runt om oss sover och David pratar om sin teori att båtåkning gör folk trötta. Tyvärr såg vi inga delfiner eller valar, bara en massa flytande sjögräs. När vi kom tillbaka till Punta Arenas var det än helt ok ljust så vi gjorde slag i saken och knatade på hem till EH där vi mottogs av ett fyllt hus. Allt i allt kan man säga att vår vistelse i Punta Arenas var en väldigt lärorik sådan och att det är glädjande för oss när vi får inblick i ett annorlunda liv. Människorna var snälla, men detta ska inte marknadsföras på bokningssajter som ett vandrarhem. Du har ett rum hemma hos en familj, med begränsade matlagningsmöjligheter, begränsade toalettbesök och begränsat omhändertagande av hygien (yupp). Du känner dig i vägen och cigarillröken var väldigt obehaglig. Lite intressant att bo hos en familj, men med tanke på alla lögner på bokningssidan så kan vi inte rekommendera EH till någon utom kanske våra fiender. Men nu är det snart över och imorgon blir det egen lägenhet på Eldslandet (om inte annonsen ljuger)!