På
tisdagen hade vi hastigt och lustigt bokat in att cykla mellan vingårdarna i
Mendoza. Detta gjorde vi strax innan vi gick och lade oss för att kolla på
USA-valet kvällen innan, så det var lite spontant. Vi vaknade upp i en sjuk
värld där Donald Trump är president och åt frukost med en amerikansk tjej och
en trevlig snubbe från Australien. USA-tjejen hade tydligen gråtit en skvätt
under morgonen på grund av DT, så det ville hon inte prata om. Det visade sig
dock att hon var en del av vingårdsgänget som vi skulle hänga med under dagen,
så även australiensaren. Härligt, nu kände vi alltså redan två personer i
cykelgruppen!
Vi skulle dra vid 10-rycket på morgonen för denna heldagsaktivitet och vi var
ett gäng på 7 personer. Sus, David, USA-tjejen, australiensaren, ett litet par
från England som gick under namnet "The egg people" eftersom vi sett
dem äta ägg på morgonen samt ytterligare en australiensare. Den sistnämnde
försökte styra upp så att vi skulle gå mellan vingårdarna istället för att cykla,
sniken som han var. Han fick snabbt namnet "The walking guy" och
förslaget röstades ned.
Vissa var lite skeptiska över att mixa cykling och alkohol, men efter att vi
fick veta att cykeluthyrningsfirman inkluderade vin och empanadas i priset för
cyklarna så var alla snabbt på igen. USA-tjejen hörde emellertid "wine and
bananas" istället för "wine and empanadas" och detta ledde till
mycket skratt och "The walking guy" ville spexa och sprang till sitt
rum och hämtade en banan. Då blev han "The banana guy" (namngivningen
var inte så komplicerad denna dag).
Det visade sig snart att "The egg people" hade försvunnit i förväg
utan att säga något till någon. Därmed blev vi fem personer som skulle
transportera oss med en av lokalbussarna. Gänget var virrigt och hade hög energi.
T.ex. så skulle busskortet fyllas på i en kiosk och Súsanna frågade medan vi
var på hostelet om "kiosken var sponsrad av Coca Cola?" vilket var
den konstigaste frågan någon hört, inklusive personalen. Amerikanskan fick till
slut nog och tog på sig en seriösare roll och kallades efter det för
”mom”.
 |
| Fyller på med vatten i det lilla men mysiga köket! |
Bussen
gick mot ett område som heter Maipu vilket ligger i utkanten av Mendoza,
varifrån men kan nå cirka 15 vingårdar med cykel. Bussresan var 30-40 minuter
och präglades av Trumpsnack och dokumentärprat med de nya vännerna. När vi
närmade oss avstigningsplatsen mitt i ingenstans så började alla Argentinare på
bussen peka och säga att vi skulle av snart. Så gulliga och hjälpsamma. Vi
hoppade in på det rekommenderade cykeluthyrningsstället och fick vatten, en
karta och varsin cykel. Den store mannen med glasögon bakom disken gick igenom
var man kunde äta, vad vinprovningarna kostade etcetera. Hans mer spexiga
kompis vrålade mest om ”happy hour” på sin knaggliga men väldigt trevliga och
glada engelska. Vi bestämde oss för att besöka två av vingårdarna. Dels Familia
Tomasso som etablerades i mitten av 1800-talet och är den näst äldsta av
vingårdarna i distriktet, samt uppstickaren Tempus Alba som är den nyaste. Mål
ett för dagen (Familia Tomasso) låg 6 kilometer bort, så det var bara att börja
trampa fram i solskenet.
I början
av färden så vrålade ”The banana guy” att omgivningen var ”not exactly
Bordeaux”, vilket grundade sig i att vi cyklade flera kilometer på bilväg
kantad av dammigt grus och fallfärdiga hus. Hela sträckan var i och för sig
bilväg med tunga fordon som passerade titt som tätt, men vad det led så blev i
alla fall vyerna finare med lite fält och de mäktiga Anderna som väldigt vacker
kuliss långt borta i fjärran.
När vi
kom fram till den traditionsrika vingården så började vi med en lätt lunch
bestående av sallad för vegetarianerna (svensken, färingen och amerikanen) samt
saftiga köttmackor med efterätt (päron i vin) för australiensarna. Súsanna
gjorde även gänget mycket glada då hon pekade på en buske intill, där det
surrade en grönvit kolibri! Den ena australiensaren hostade på den andre, varpå
denne blev vansinnig. Som tur var så var detta den enda incidenten under denna
dag. Vi fick efter den lätta lunchen en rundtur av en jättesnäll tjej som var
en del av familjen Tomasso. Förutom vårt gäng så hängde tre stycken lite äldre
turister från Finland och Tyskland med på rundvisningen.
Träden
som bar de pyttesmå druvorna (de var bara som små prickar, de skördas under
sensommaren i mars) var 50 år gamla och väldigt låga. Varje vinter klipps
träden ned så att endast två grenar är kvar, vilka binds upp mot ett staket.
Vinträden stod i rader från som gick från nord till syd för att de skulle få
maximalt med sol. Sydligast på fältet var stora barrträd planterade för att
skydda vinplantorna från de kalla sydvindarna. Vinträden trivs bra med väldigt
lite vatten, vilket passar bra då Mendoza har bara 10 regndagar per år och är
egentligen en öken. De tillförs dock mer vatten från det utbyggda
vattenförsörjningssystemet i staden, vilket distribuerar smältvatten från
Anderna genom diken i staden. Det vatten som flödar genom dessa cementdiken
hjälper även till att hålla staden extremt grön för att ligga i en öken. Vatten
sparas i två konstgjorda sjöar på högre höjd, vilket gör att man kan bestämma
när man behöver släppa på mer eller mindre.
Gården
var kulturmärkt eftersom den var nästan 150 år gammal och intakt, medan det
allra mesta av Mendoza från den tiden strukit med i diverse jordbävningar. Vi
visades rund bland de murade vintankarna i en vacker byggnad, modell lada,
medan vi fick oss till livs en massa matnyttig information. Till exempel så
fick vi veta att allt tegel var importerat och att man inte längre kunde använda
dessa gamla tankar för att de påverkade jäsningsprocessen. Det absolut bästa
materialet för vintankar är stål, vilket varken påverkar jäsprocessen eller
tillför någon smak, vilket gör att sådana tankar är standard numera.
Cyklingen
var otroligt dåligt skyltad, men vi lyckades till slut trampa oss fram till
vingården Tempus Albas (nykomlingens) sektliknande byggnad. Den såg påkostad ut
men inga människor stod att finna, vi vandrade runt lite på ägorna och vågade
oss till slut in i den stora huvudbyggnaden. Där hittade vi en man som pekade
oss till restaurangen, vilken utgjordes av en solig takterrass. Lyxigt kändes
det! ”The egg people” satt på denna restaurang och sippade på det de beställt.
Vinprovningen var annorlunda här och man pekade bara på de tre viner man ville
smaka och så kom de ut med en bricka. Ingen som pratade om vinet eller något,
bara att hälla i sig. Vi insåg dock att vi hade ett väldigt skönt gäng och vi
skrattade så att vi höll på att dö, samtidigt som man kunde diskutera
intressanta saker. Där i solen kände man att detta var en sådan där dag som man
aldrig vill ska ta slut.
Vi fick
reda på mycket om de andra i gänget. ”The banana guy” bodde i ett kollektiv i
Darwin. Han hade haft en lysande bankarriär (källa: han själv) men hade hoppat
av den branschen och rest med jämna mellanrum i sex år istället. De perioder
han är hemma så arbetar han med ”förvaring av uran”, hmm. Den andre
australiensaren hade även han arbetat inom bankvärlden men kallade det för en
”goddamn cult”. Han var från Sidney och de andra engelskspråkiga retade honom
för att ha en tysk accent, dock helt utan grund. USA-tjejen var uppvuxen med
hippieföräldrar i Colorado, därav hennes mycket ovanliga namn Kristara.
Vi satte
oss till slut på cyklarna igen och trampade mot uthyrningsstället. Solen
gassade och alla cyklade stadigt trots vinet. När vi kom fram till
uthyrningsstället så tog den lite mer crazy av uthyrningsgubbarna emot med
öppna armar och ledde oss alla till ett färgglatt hus bakom cykelstället. Såg
lite ut som man tänker sig att mexikanska landsbygden gör på TV. Detta gjorde i
och för sig hela sträckan vi cyklade ”Not exactly Bordeaux” som australiensaren
sade. Hur som helst, på det färgglada huset stod det Wine Bar. Yes! Vi var ett
stort gäng från vandrarhemmet Windmill. Det var vi fem ”bästa kompisar” som
spenderat dagen tillsammans, ”The egg people” samt ett tysk-australiensiskt
nygift par. ”The egg people” berättade att de hade undvikit oss för att tjejen
i paret aldrig hade cyklat i hela sitt liv. Underbart ironiskt att dricka vin
samtidigt som man ska prova att cykla för första gången.
 |
| Cykelgänget! |
 |
| Vindruvfält! |
 |
| Full fart mot gratis empanadas och vin! |
 |
| Här inne bjöds det på vin i strida strömmar och två empanadas/person! |
Stämningen
drog iväg mot nya höjder. Det var så otrolig energi där vi satt. Cykeluthyraren
sprang fram och tillbaka med brickor med gratis empanadas och flaska efter
flaska av omärkt ”badkarsvin” som någon kallade det (OBS! Alkoholsvagt, annars
hade detta spårat ut totalt). De vegetariska varianterna av empanadas gick åt
som smör då hela 4 utav 9 var vegetarianer. Trendigt. Äggparet visade sig vara
från Birmingham och var jättetrevliga, det nygifta paret var ute på förlängd
bröllopsresa och mannen hade nyligen fått sin plånbok snodd i Santiago. Efter
en otroligt stor mängd badkarsvin vinglade alla mot bussen. Den otroligt glade
och vänlige cykeluthyraren stod i dörren och när Súsanna gick förbi tryckte han
en sista omärkt vinflaska i hennes famn och vrålade med ett stort leende ”for
hostel!”.
Väl
tillbaka på Windmill Hostel så åt vi lite mer oliver, avokado och kex till
middag. Efter det gick vingänget upp på den oanvända (och stökiga) takterrassen
för att sitta och snacka lite och ta en öl. Äggmänniskorna hakade på och även
två tyskpojkar (varav åtminstone en var lärare, men kändes ung). Vi sitter och
småpratar om intressanta grejer men plötsligt kan Bananmannen (den äldre
australiensaren) inte hålla sig längre. Han ställer sig plötsligt upp och
deklarerar på ett helt seriöst sätt högt och tydligt sin starka kärlek till
USA-tjejen Kristara. Det hela var otroligt plötsligt och oväntat. Och pinsamt!
Framförallt då själva grundargumentet var att han hade blivit så positivt
överraskad över att de var lika gamla (35 år).
Efter detta så satt vi endast
kvar en liten stund innan merparten av oss gick ned till våra respektive rum
för att sova. Klockan 06:00 vaknar vi i paret och inser det sjuka i att Donald
Trump är president. På rekommendation av Davids vän Francisco så ligger vi och
lyssnar på R.E.Ms ”End of the World” och har det rätt bra ändå. Vi lyckas få
lite till sömn efter någon timma i detta vakna tillstånd.
 |
| Hostellet "Windmill" |
Denna torsdag blev slapp efter
att ha spenderat gårdagen drickandes vin i stekande klimat. Efter att ha ätit
av vandrarhemmets otroligt sockerrika frukost tillsammans med Kristara så begav
vi oss för att ta en buss upp på stadens utkiksplats. Vi väntade emellertid
förgäves på bussen som dök upp först efter två timmar och då visade sig vara
abonnerad för skolbarn. Visst, det var kanske synd men Mendoza är väl inte
jordens vackraste stad ändå, men hade varit kul att få en bild på stadens
mäktiga kuliss (Anderna). Vi gick och köpte varsin liten glass istället. Helt
fantastisk glass hade de, men allt hade nog smakat gott i denna hetta!
Annars så besökte vi stadens fyra
små parker vilka ligger symmetriskt kring det stora torget Plaza Indpendencia.
Inte mycket att hänga i granen förutom Plaza España, som var väldigt fin med
mosaikbänkar och fontän. På vägen tillbaka från Plaza España till vandrarhemmet
så passerar vi vad som verkar vara Mendozas hippa kvarter, de verkade jättemysiga
men nu måste vi hem och packa!
Efter packandet så träffar vi
Kristara och andra i matsalen. Vi tre beger oss ut för att hämta en flaska sött
vin, vilket Súsanna saknat så otroligt mycket (och rödvin hade inte kommit på
tal denna dag!). Vi hinner precis få tag på en kyld flaska i butiken som
stänger 22:10 enligt ägaren till vandrarhemmet (mycket märklig tid!). Vi delar
på flaskan medan vi sitter och pratar med diverse karaktärer. En som sticker ut
är James, en lång brittisk naturkunskapslärare som drar massor av makabra
vitsar som ingen skrattar åt. Tyskarna kommer tillbaka från sin vintur och ser
svinfulla ut, alltså inte högljudda, bara glansiga ögon och extremt korkade
ansiktsuttryck och tröga skratt. Undrar om vi såg ut så igår? När vinflaskan är slut
så säger vi godnatt och kramar Kristara hejdå, vi kommer att sakna varandra
efter bara två dagar!
 |
| En som njuter av sin svingoda jordgubbsglass! |
 |
| Fin bänk i en av de små parkerna (Plaza España)! |
 |
| Gatukonst på en parkering! |
 |
| Gulliga små fimp-tunnor med huvud! |
 |
| Häftigt blomstativ på en uteservering! |
 |
| Några från hostellet siter och kvällsmyser! |
Dagen efter ska vi ta en minibuss
med 10 platser till Santiago för att äntligen få hälsa på Figgarna i deras
hemstad! Det sjuka är att det visar sig att 3 personer som vi är bekanta med
har hamnat på samma buss (kanske ingen slump då den var billigast…men ändå!).
Personerna var Äggparet samt James, som höll låda de sista timmarna igår. Vi
pressar i oss avokado och kiwi till frukost och lämnar vandrarhemmet. Paret som
äger vandrarhemmet står och kramar alla hejdå i dörren.
Väl på bussterminalen är det
strul att hitta bussen. Och när vi väl hittar var den går ifrån så väntar vi
och väntar utan att den kommer. Hmmm. Vi börjar alla bli oroliga i gänget.
James springer runt och försvinner. När han kommer tillbaka så säger han att
han måste ha sina grejer för att han fixat en plats på en annan buss. ”Oj, här
är en som bara tänker på sig själv!”, tänkte vi. Sekunden efter så hörde vi
dock ett högt vrål ”WHERE IS MY BAG????”. Det visade sig att James karma direkt
hade slagit tillbaka för att han ville gynna sig själv. Eftersom han inte hade
sagt till oss att han gått iväg för att rädda sig själv så hade vi inte hållit
koll på hans väska. Denna var nu helt puts väck, med plånbok, kamera,
mobiltelefon och allt. Synd för den girige James!
Efter några timmar på bussen (vi
lyckades också boka in oss på en ny buss tillsammans med James och det
brittiska Äggparet) så nådde vi den chilenska gränsen. Här var det extremt
soligt, blåsigt och kyligt. Vi fick pressa i oss våra äpplen och slänga vår krossade
chili, annars så kan man få bota vid gränsen om vakterna har en dålig dag. I bästa
fall slipper man undan med att sådana ”fröprodukter” endast slängs i någon av
gränsens papperskorgar, så det var lika bra att göra sig av med dem frivilligt.
Efter chilenska gränsen så började flera timmar av vad som måste vara en av de
vackraste resvägar vi någonsin sett. Under stigningen över Anderna på den
Argentinska sidan så var det fint, men ingenting mot nedstigningen genom Chile.
Enorma kaktusar i mängder, grönska och träd, konstiga växter, sagoforsar, fina
hus, dalar och höjder. Otrolig upplevelse, rekommenderas starkt!
 |
| Anderna! |
 |
| Chilenska gränsen |
 |
| Chillenska flaggan är såklart med! |
 |
| Vi kände oss oändligt små mellan alla höga toppar. |
 |
| ibland var man säker på att bussen skulle köra rakt av vägen... |
 |
| ...och då man insåg hur många sväng som var kvar såg det inte ljust ut.... |
 |
| ...men som tur var kom vi ner i en bit! |
 |
| Träd och kaktusar njuter i symbios |
 |
| Vackert landskap! |
Vid 17:30 blir vi avsläppta ett kvarter från bussterminalen i Santiago. De sade
att det skulle ta tre timmar extra om vi körde ända fram till terminalen. Vi
förstod inte riktigt detta, men accepterade det. Vi fick snabbt våra väskor (bland
de första) men sedan utbröt kaos då polisen försökte köra bort bussen innan
majoriteten av passagerarna fått sina väskor. Medan kaoset utspelar sig så
pratar vi med en tjej från Mendoza som ska återförenas med sin ungdomskärlek i
Colombia. Fin historia. Hon säger även att man blir rånad om man är ute efter
klockan 19 på kvällen i Santiago. Hmmm.
Det rådde en extremt hög energi
när vi kom in på bussterminalen. Nu kände man vibbarna av det Sydamerika man
föreställde sig därhemma i kylan. Vrålande försäljare (mestadels av vatten i
värmen) överallt. Doft av friterade degskapelser i luften, mängder med folk,
gassande sol i den halvöppna stationen. James har blivit extremt magsjuk av skinkmackan
som bussbolaget bjöd på. Nu tyckte vi nästan att han hade blivit straffad nog.
En vänlig själ pekade oss mot tunnelbanan och vi lyckades köpa biljetter på vår
knaggliga spanska. Vi åkte tillsammans med den allt mer likbleke James och
Äggparet innan vi sade farväl och hoppade av vid stationen República efter tre
stopp.
Nu skulle vi bara promenera till
Figgarna! Med våra tunga ryggsäckar gick vi från stationen. Fullt med mat på
gatorna, fortsatt hög energi. Plötsligt ser David något i ögonvrån. Han hinner
uppfatta att någon är obehagligt nära bakifrån. Han tänker ”nu smäller det, nu
blir vi väskryckta”, i och med att vi hade varsin liten ryggsäck i handen med
värdesakerna i (precis som James…). Döm om hans förvåning när både han och
Súsanna blir tacklade samtidigt. Och varelsen som pressar sig emellan de båda
är... EN HELT GALEN CLOWN. Skräckclownen har elakt ansikte och rakat vitt huvud
med ett svart kors på. Han tittar bakåt och ser superaggressiv ut, men
fortsätter och tränger sig emellan paret framför. Efter honom följer en lika
illasinnad tjejclown som också ser mycket läskig ut. ”Okeeeej” tänker vi, men
är i alla fall glada över att vi inte blev rånade!
Vi följer Fias rekommendation och
går gatan Brasil upp mot parken där hon och Diego bor. Vilken fantastisk gata!
Perfekta palmer i och mängder med vackra träd med blåklockor över hela
trädkronorna. Så himla fint. Vi får nyckeln till lägenheten från portvakten när
vi hittat rätt hus. Efter diverse strul med att öppna lägenheten så kommer vi
in. Vilken otroligt häftig lägenhet! Enorm takhöjd i en etagevåning med
industrikänsla och parets cyklar på ena väggen. När David öppnar toadörren
efter den långa resan så sätter han hjärtat i halsgropen! Vilken chock! Där
sitter Diego med en rakmaskin i badkaret och klipper hunden Domi. Hade ingen
aning om att han skulle vara hemma!
Efter diverse skratt så bjuds vi
på fantastisk lasagne som Fia (som var på fotbollsträning med sitt chilenska proffslag)
lämnat efter sig. Så sjukt gott! Vi njuter av solnedgången från Figgarnas
fantastiska (delvis gräsklädda) balkong. När Fia kommer hem så blir det
kramkalas innan vi lägger oss i den sköna bäddsoffa de förberett åt oss!
 |
| Figgarnas drömbalkong! |
 |
En stornjutare på bänken!
 |
| Utöver drömsk balkong och SÅ cool lägenhet så har Figgarna även "front row" till Santiagos solnedgång! Herre så DRÖMME! |
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar