TUNNLANDS ON TOUR: VÄRLDENS VACKRASTE STOPP

TORSDAG - LÖRDAG 17-18 NOVEMBER 2016

VÄRLDENS VACKRASTE STOPP

Växter och en vulkan i Puerto Varas

Bussresan från Santiago fortsätter. En passagerare vaknade kl 04:00. Hennes fötter var sviiiinkalla pga. att en AC låg och blåste under hennes stol! Hon försökte ta på sig skorna, vilket är lättare sagt än gjort. Detta pga. att passageraren framför (en gubbe) hade ”släppt loss totalt" gällande sitt cama-säte, vilket innebär att solen var helt nerlagd och skapade mycket lite utrymme bakom denna. Genom att vara supersmidig så fick hon på sig skorna och somnade tillslut in igen.

Vid 07:00 vaknade hon igen och denna gången var både fötter och skor isklumpar. Det enda att göra var att ta upp fötterna på stolen och sova i någon form av kreativ ormställning. David som sov bredvid henne hade redan intagit ”ormpose:n”. När klockan började närma sig 8:00-8:30 började folk att hoppa av bussen vid diverse slumpvisa hållplatser. Vid en station hoppade plötsligt mer än hälften av passagerarna av bussen. Vi försökte fråga en gammal dam och detta var Puerto Varas, men vi kunde inte tyda ett enda ord som hon sa. Vi kryssade fingrarna för att detta inte var Puerto Varas och åkte vidare.

Kl 9:00 kom frukosten in, en festis och en kaka med varningstext för högt sockerinnehåll (ca 50 %) samt en liknande varningstext för högt innehåll av kalorier (en klassiker). Så är det i Chile, all mat är märkt med svarta varningar om det är för mycket mättat fett, salt, socker eller kalorier.

Efter någon timme så kom buss-servitören (jepp, servitören - inte chauffören - som går runt med mat och hjälper en med väskor och frågade om inte vi skulle till Puerto Varas, det skulle vi och strax därefter rullade vi in på en liten bussstation. Vi hade inte mer än kommit av bussen och fått våra väskor förrän det stod klart att vi ÄLSKADE DENNA LILLA STAD! Här fanns en härlig frisk luft som vi inte hade känt på länge, solen sken över backarna och över de små husen och långt där borta i horisonten kunde en skymta två stora berg eller rättare sagt två stora vulkaner med snö på toppen.

Bussen åkte och vi begav oss ner mot vattnet eftersom vi viste att hostellet låg nära vattnet. För varje steg vi tog så fylldes våra lungor med stadens friska, energirika luft. Vi kände oss välsignade, chockade och helt otroligt nöjda. Vi hade innan vi anlände hit inga förhoppningar på staden, vilken egentligen bara var ett lägligt stopp på vägen ner till södra Patagonien. En man som gick bakom oss frågade vart vi skulle, vi svarade att vi inte viste helt, men att vi skulle röra oss ner mot ”el mar” (havet). Han svarade snabbt ahhhh ”el lago” (sjön). För just det det, staden ligger ju vid en stor, klar sjö som heter Llanquihue.

Små gulliga hus i den gulliga staden!

Chiles flagga stilig i bakgrunden!

Sjön Llanquihue

Strand, klart blått vatten och utsikt över vulkaner! Helt klart lätt värt!

Nere i staden var full fart, det var en blandning av fiskestadsvibbar, västkustsvibbar och så lite Gilmore Girlsvibbar (kanske inte alla som har sett den TV-serien?) på det. Vårt vandrarhem låg på gatan Mirador som låg uppe på en kulle. Utkiksplatser i Sydamerika verkar kallas för "Mirador":er. Vi fick lämna våra stora väskor i receptionen och begav oss sedan ut på äventyr. Vi skulle nämligen inte få checka in förrän några timmar senare. Cirka 200 meter från vandrarhemmet så skulle det ligga en jättebra vegetarisk restaurang. Vi gick dit och den låg på nedervåningen i en villa, precis som om någon gjort en restaurang i vardagsrummet. Den var emellertid inte öppen så pass tidigt (klockan var bara 10 eller något). Vi hörde plötsligt att någon öppnade ett fönster och vrålade rakt ut i morgonluften "aaaaaaaaaah!" på sidan av huset. När vi gick för att se att allt stod rätt till så såg vi inte en själ. Skumt. Grannen hade i alla fall ett fint träd som vi tog kort på. Sedan begav vi oss ned för kullen för att ta en titt på staden istället.

Nedanför backen fanns ett stort tält med många små bås, vi gick en runda och tittade på alla hantverk som såldes. Vi gick sedan ner till sjön som glittrade i solskenet. Där satt vi en bra stund innan vi vandrade vidare längs sjön. Det fanns gott om vildhundar i staden och det var speciellt en som drog uppmärksamhet till sig. Hen hoppade i vattnet och sprang sedan fram och tillbaka på sanden som en galning. David definerade snart hunden som ”sin hjälte” eftersom han var så glad och full av energi fast han inte hade något. Inget hem, ingen stadig mat - ändå extremt full av livsglädje och inte ledsen på det som många vildhundar vanligtvis verkar vara.

Hunden följde med oss på vår promenad längs kusten, efter att den sprungit fram och tillbaka i vattnet och skrämd och glatt både måsar och små barn med sin energi. En gammal man kom fram som nästan såg adlig ut kom fram och försökte beskriva båtturer man kunde. Vi sade bara "Sí" hela tiden. Funkar nästan alltid. När man känner sig färdig säger man bara "Gracias". Man klarar sig helt enkelt väldigt bra med två ord i många fall. Över himlen flög massor av stora men oidentifierbara fåglar och gjorde konstiga läten.

Superhäftigt stjärnträd (grannen till huset med restaurangen där någon vrålade)!

Marknadstältet med en scen längst fram!

David och regionens flagga

Rött båthus

Svårt att få nog av denna vackra sjö.

David och nya vännen: Hundbert.

När hungern nästan blev outhärdlig så försökte leta upp en till av stadens vegetariska restauranger (dvs. nummer två av de två vegetariska restauranger som skulle finnas enligt den eminenta hemsidan happycow.com). Vi hittade den givetvis inte, gick upp och ned för en back i vad som kändes som en evighet. Någon gubbe som ägde ett café såg oss och frågade vad vi letade efter, när vi sade vegetarisk mat så blev han konfundersam (som så många, hehe) men lös sedan upp och försökte beskriva hur vi skulle hitta ett ställe så åtminstone hade någon vegetarisk empanada. Väl vid gubbens ställe så såg vi att empanadas försäljningen endast var take-away, men låg inbyggt i ett inbjudande café. Vi slog oss ned och hoppades på det bästa då menyn anlände! Och visst, gud var god. Här tog vi en svampomelett och en vegotallrik (visade sig vara en enorm tallrik med massor av olika grönsaksstavar). På köpet fick vi goda små bröd smör, samt en röra av hackad lök och chili som smakade super (vägde upp ett berg av enbart grönsaksstavar, gärna liite bättre fantasi, tack!). Två goda espresso blev det som avslutning, inte alltid man funnit så bra kaffe i "detta avlånga land" (detta svenska uttryck passar ännu bättre här, i och med att Chile är bra mycket mer avlångt än Sverige). Efter kaffet hade vi energi nog att gå in i snabbköpet som låg vägg-i-vägg för att handla mat som skulle räcka till hela vistelsen i Puerto Varas.

Vi är väldigt glada för att det nästan alltid är oproblematiskt att få vegetariskatallrikar, men ibland så saknar man Skandinaviska kreativiteten helt klart

Det verkar gälla en speciell byggkonst i Puerto Varas med snyggt formade träskivor.

Gult traditionellt hus (tror vi). Många hus i PV från 1900-talet är tydligen världsarv (eller något liknande)

Mätta och med vår stora tygmatkasse begav vi oss upp för backen mot gatan Mirador och vårt vandrarhem ännu en gång. Vandrarhemmet var otroligt lugnt och skönt. Verkade vara några äldre kvinnor som drev vandrarhemmet ihop, ingen kunde ett ord engelska men det är bra för oss att få försöka haspla ur oss ett och annat på spanska ibland. Vi vilade en stund i vårt rum (som till och med hade en toalett och dusch, troligen mycket ovanligt!). Efter detta begav vi oss ut igen. Staden var så vacker att vi inte kunde stanna på rummet. Vi gick cirka 100m i motsatt riktning som vi hade gjort på morgonen. Där vägen svängde så förstod vi varför gatan hette "Mirador", man hade nämligen utsikt över hela sjön, sanslöst fint! Över oss flög de fåglar som vi senare skulle intentifiera som invånarnas älsklingsfåglar. Det är nämligen inget snack om att man i Puerto Varas älskar de stora mängder av fågelsarten "Beigehalsad Ibis" som hänger runt sjön, på hustak och låter "Eehe EEhe Eehe" (spännande läte - alltid tre "Eehe" enligt Súsanna).

Vi fortsatte gå längs gatan för att sedan gå högre upp på kullen, dvs. längre ifrån sjön. Plötsligt befann vi oss i ett område som utan tvekan var mindre bemedlade än de som bodde närmare. Husen var dock mycket mysiga och det luktade så himla gott ur alla vedeldade pannor. Barn och hundar lekte på bakgårdar och gator i den gassande eftermiddagssolen. Efter att ha fotograferat en enligt oss mycket fin, gul, kyrka så begav vi oss ned mot stranden. Denna bestod av mängder med små stenar, inte stenstrand men kanske mer en grovkornig sandstrand. Vi satte oss en halvmeter från vattnet och njöt av att bara titta ut över den väldiga sjön med dess små vågor och krusningar av vinden. Terapi för själen. Súsanna kunde äntligen samla stenar att spara, på samma sätt som hon gjort från sin barndom till dessa dagar på Färöarna och andra ställen. Fåglar för David, stenar för Súsanna - resans enklaste och bästa nöjen! Medan ungdomar badade och tog selfies i vad som måste ha varit hyfsat kallt vatten så diskuterade vi frågan om att ha förstatligad vattenrening eller inte. Eller, mest var det Súsanna som utbildade David..

Solen gick ner så vandrade vi hemåt igen. Såg ett spännande och otroligt märkligt museum. Såg ut som något ur sagorna. Visade sig sedan vara ett gratismuseum vilket drivs av en plastkonstnär. Vi fick dock gå en annan gång. På grund av att David såg en spännande liten fågel så klättrade vi upp för en grässlänt. Fågeln blev bara en suddig skapelse på Davids bilder så det var dock förgäves. Efter detta så blev det havregrynsgröt och sparrisomelett till middag. Faktiskt mycket delikat! Kvällen spenderades med lite avslappning och bloggning fram till läggdags. Enligt David så kom det hem ett tjejfotbollslag eller skolklass eller liknande och skrattade och skriade till klockan 02 på morgonen.

Ena viken i Puerto Varas

Súsannas favoritbild - en röd buske, himmel och minnen av ett flygplan.

Fotosnubben!

Súsannas favorithus hittades i stans lite mer sunkiga delar.

Även i PV är man duktig på gatukonst. Här en IBIS med vänner.

En gul kyrka!

Ett motiv man aldrig blir trött av!

D R Ö M M E

Ett träd på stranden? Ja, tack!

Full fart på bloggskrivandet i lyxrummet som har tv!

Vi vaknade klockan 08:00 och postade ett blogginlägg. Käkade frukost strax innan 10 efter att ha haft en obegriplig diskussion med en av kvinnorna som arbetar på vandrarhemmet. I efterhand så är vi ganska säkra på att det hela handlade om att hon försökte få reda på om vi bokat rummet med frukost eller inte. Till slut förstod hon i alla fall att vi hade snålat oss och vi fick tillaga vår havregrynsgröt i godan ro :-) Efter frukosten stack vi ut för att leta upp bussbolaget Bus Sur som skulle ta oss på den 17 timmar (trodde vi då) långa resan söderut mot Punta Arenas. Vi konverserade lite med en man som verkade arbeta där och stod på parkeringen, den stora frågan som vi aldrig fick svar på var om han var blind eller inte. Vi tyckte att han lyckades förklara för oss att bussen skulle gå från just den parkeringsplats vi just nu stod på. När vi gick därifrån så hörde vi hur en dam som också arbetade där kom fram och frågade honom om vi förstod ett dyft av det han just hade sagt till oss. Hans svar till damen blev "algo...." (dvs. "Något..."). Inte bästa betyget till oss men ändå.

Vi vandrade vidare i hopp om att komma så högt upp att vi kunde ta en kanonbild på stadens mänskliga landmärke, kyrkan, kombinerat med dess naturliga landmärke, vulkanen i horisonten. Fler folk har tagit liknande bilder, men motivet är mycket vackert så det skulle vara värt att leta upp en plats varifrån en sådan bild kunde tas. Efter mycket strävan så hittade vi en ganska märklig park, efter att ha korsat vad vi förmodar var ett nedlagt tågspår. Parken var liksom en skogsbevuxen kulle med trappor upp. Det första vi ser är en liten brun hökliknande fågel. Vi spenderar mycket tid så att David ska kunna fota den för identifiering, innan vi ens har hunnit ett trappsteg upp.

Efter detta så tog det kanske fem minuter att ta sig till skogskullens topp. på toppen fanns det några slags kristna figurer, bland annat Jesus, framför en plan yta. Någon form av tillbedjansplats. Nedanför denna plats så kunde man däremot se ut över den lilla staden mellan trädgrenarna. Ställde man sig på rätt plats och undvek att fota de närliggande trädgrenarna så kunde ett så kallat superfoto tas. David blev mycket nöjd med bilden över idyllen, som man kanske inte riktigt tycker ser ut som Chile utan kanske mer som någonstans i Europa. Detta har såklart en grund i hur naturen ser ut här i syd, men också att tyska migranter kom hit för över hundra år sedan och har verkligen satt sin prägel på staden i form av hus och bakverk (vi provade inget, men de hade tyskklingande namn) med mera.

Davids lilla hökfågel!

Utsikten från kullen. HELT OTROLIG!

Som sagt: vi kan inte få nog.

*njuter*

En liten idyllisk empanadasbutik med Sverigefärger!

Ett av stadens många vandrarhem. Mycket stiligt!

Kablagemannen är alltid redo med kameran...

Inspirerande trappa med mosaik

Billös blindväg mitt i stan där barn, unga och vuxna hänger och gottar sig

När vi hade hängt på kullen i mellan en och två timmar så gick vi ned mot den lilla stadskärnan för att handla mat till morgondagen. Súsanna hade länge sagt till David att morgondagens bussresa var 27 timmar och inte 17 timmar, men varken David eller Diego (när han tillfrågades) trodde på detta. Bussresan från Santiago till Puerto Varas hade varit på 12 timmar och sträckan ned till södra Patagonien borde inte vara så mycket längre enligt dessa båda herrar. Fel, fel ,fel! Inte heller var bussresan beräknad till Súsannas 27 timmar, utan till hela 31 timmar enligt biljetten. Herre! Här fick det bli många avokadomackor tänkte vi (förresten Figgarnas förtjänst att vi börjat med dessa).

Efter att maten inför herre-gud-resan mot Punta Arenas inhandlats och dumpats i vandrarhemmet så drog vi ut för att njuta några sista timmar av denna urmysiga lilla stad. I efterhand har vi läst att det är många inhemska turister som åker till staden, vilket förklarar att den känts vacker, orörd och genuin men samtidigt bekväm och full av vandrarhem. Vi vandrade åt det enda hållet i staden som vi ännu inte besökt. Vi gick uppåt, hela staden är liksom byggd i en halvcirkel som sluttar ned mot sjön. Efter att återigen ha korsat ett övergivet tågspår så stod vi plötsligt framför en massa träd och ingången till en någon form av park. Det var återigen en skogspark på en kulle, men betydligt större än den vi besökte tidigare på dagen. Det kvittrade i träden och vi var i stort sett ensamma. Steg för steg så gick vi skogsgrusvägen upp mot toppen, vägen var ganska lång eftersom den var så plan. Det såg mycket ut som i vilken svensk skog som helst, dvs. lugnt, skönt och jättefint.

På toppen så fanns det en skum, mycket simpel, linbana som man verkade kunna använda för att åka ned för kullen genom att hålla i någon form av handtag och glida längs vajern. Det verkade emellertid vara lite tidigt på säsongen för att kunna använda den. Súsannas intresse var på helt annat håll. Hon hade hittat ett utkarvat ansikte i en stubbe. Såg ut som en tribut till Påskö-figurerna. Hon var lyrisk och höll ett tal om hur många saker som skulle behöva stämma för att någon skulle kunna göra detta konstverk.

Tågspår och vulkan

Súsanna hittade ett finfint löv och en vacker gul bark! Det är riktig lycka för henne!

Grönt och fint uppe på toppen!

Kanske det vackraste vi har sett? Ett konstverk i en stubbe från en träd som växt lite snett och därför gett konstnären möjligheten för att få till ansiktet helt perfekt! En sådan önskar vi oss!

David på "linbanestationen"

Susse kör lite flower power!

Súsanna, Davids fot, kamerabandet och en jäkla massa smörsóljur!

Vi bestämde oss för att ta en annan väg ned från toppen. Denna gav en annan utsikt över sjön. Plötsligt såg vi två stora och mäktiga rovfåglar segla ovanför oss. Spenderade säkert 20 minuter på att försöka få en bild på dem, men det var omöjligt och vi kunde inte se vilken sort de var. Högst troligen så var det någon form av örnar eftersom de var så otroligt stora. Det fick bli ett fint minne istället för ett foto. När vi kom ned från kullen så nådde vi stranden där David hittat sin kompis "glada hunden" igår. Vi satt där och njöt och småpratade. Ett fåtal modiga människor badade, någon spelade hög musik och försökte träna med hemmagjorda vikter en pojke kastade stora stenbumlingar i vattnet som en leksugen hund dök i och hämtade gång på gång. Vi sög in ordentligt med den rena luften i lungorna och började så sakteligen vandra mot vandrarhemmet i kvällssolen. Det var fredagkväll och vi gick genom en liten marknad där en jätteduktig musiker plinkade på sin gitarr, rökte och spelade munspel. Det blev ett fint sista minne från vår korta men lyckliga tid i den lilla staden.

Hemma så lagade vi middag, skrev lite på bloggen och packade allt. När David skulle sova så tog han en sipp vatten ur aluminumflaskan bredvid sängen. Han fick något på läppen som han av någon outgrundlig anledning direkt trodde var en del av en svart olivskiva. Han slurpade in den i munnen men ångrade sig snabbt, det var ju i Santiago vi hade ätit olivskivor på pizza och inte här! Det visade efter utspottning och kräkljud vara en hoprullad gråsugga. Nice. När han sedan gick på toaletten så satt det en svinlång snigel på väggen. Súsanna tvingade honom att slänga ut den.